På egen köl till jobbet

      Kommentarer inaktiverade för På egen köl till jobbet

Den här sommaren har vi skaffat båt. Tidigare hade min man och jag varsin motorcykel, men de gjorde vi oss av med förra hösten, eftersom vi inte körde så mycket per säsong mera. Den här våren drabbades jag av allvarlig “jag-vill-ha-egen-båt-sjuka” och jag började spana på båtar. Min man har inte nån större erfarenhet av båtar så han var lite motsträvig. Till slut fick jag honom med på noterna och under semestern slog vi till och köpte en liten behändig båt.

Så vi började köra omkring i vår närmiljö och bekanta oss med navigering, väderförhållanden och båten. Roligt var och är det. Hela tiden har jag haft en baktanke om möjligheten att röra mig med båt till och från jobbet och kanske i jobbet också.


Så igår passade jag på. Det var strålande solsken och så gott som bleke (dvs. ingen vind, inga vågor). Att lägga ut och dra iväg till jobbet var nog lite spännande. Jag är trots allt ingen van sjöbjörn. En sån njutning arbetsresan var! Du ser vilka bilder jag hann knäppa längs vägen! Bron går mellan Korpo fastlandet och ön Wattkast.


Och lite svall måste man ju också fota när man är ute och kör…

När jag korsade den stora farleden mellan Korpo och Houtskär såg jag färjan Stella som jag normalt åker med och besökaren Mein Schiff. Färjan är stor men kryssningsfartyget ännu större. Jag var glad att bara se dem på avstånd för jag var en aning orolig för hurdant svall en sådan bamsing kan dra upp.

På hemvägen såg jag Tallink Siljas fartyg på avstånd och Finnlink fartyget körde förbi rätt nära. Jag körde genom Finnlinks vågor och det gick riktigt bra när jag saktade in ordentligt. Bättre att vara försiktig när man är ovan!

När jag tar bilen till jobbet räknar jag med att det tar en timme och en kvart. Båtresan tog 50 minuter, men sen ska jag ta mig till och från båten också. (Jag bor en kilometer från stranden.) Så med nuvarande båt går det ganska jämt ut. MEN, med egen båt behöver jag inte bry mig om när färjan går utan är friare att komma och gå hur jag vill.

 

Snipp, snapp, snut, så var lägret slut!

      Kommentarer inaktiverade för Snipp, snapp, snut, så var lägret slut!

För en vecka sen skrev jag om min olust att åka iväg på läger. Jag tror jag delade den med många av konfirmanderna. Men vi tog oss alla i kragen, packade väskan och drog iväg i alla fall.

Så gick dagarna. Det var intensivt, lärorikt och roligt. Mellan torsdag kväll och söndag morgon försvann tiden med blixtens fart. Och nu är lägret slut.

Idag, sista dagen, packade vi ihop, men vi hann också fira högmässa tillsammans med församlingen. Alla på lägret hade vant sig med gudstjänstfirandet så det var inga problem att alla konfirmander hade en uppgift i högmässan. De delade ut psalmböcker och agendor, läste texter, ledde böner, var med i predikan (vars manuskript du kan läsa här), bar upp kollekten och så fick de delta i nattvarden.

Förstås var det lite spännande, även för mig som liturg eftersom jag skulle hålla ordning på alltihopa. Men det förlöpte alldeles strålande. Och församlingen var glad och tacksam över att få fira gudstjänst med ungdomarna.

Det har varit en välsignad vecka. Flera konfirmander har erkänt att det blev roligare än de förväntat sig. Och jag kan bara hålla med.

Tack allihopa!

När det sjunger på sista versen

      Kommentarer inaktiverade för När det sjunger på sista versen

Ojdå. På onsdag var det för många dagar kvar. Idag är det plötsligt fredag och nu känns det som att det kanske är för få dagar kvar. Det är spännande hur många toppar och dalar man hinner känna under ett läger. Att vara tillsammans 24/7 är krävande. Både för ledare och konfirmander. Men det är också väldigt fint.

Att följa med hur en grupp växer, hittar varandra och blir till en familj är otroligt fint. Vi hade ett veckoslut tillsammans i månadsskiftet januari-februari och redan då såg vi att det blev en gruppanda. Så nu när vi är en vecka tillsammans behövde vi inte starta från noll, utan det fanns en viss gemenskap att bygga vidare på. Kombinationen av undervisning som ibland känns torr som fnöske, undervisning som inte ens känns som undervisning, fritid med simning och samvaro, kvällsprogram med lekar och bus gör att gruppen fogas samman.


För egen del är jag jättenöjd med lägret. Jag har sovit gott och ätit bra. Jag är någorlunda nöjd med min undervisning och jag har hunnit dra andan när det har behövts. Samtidigt som det är jätteskönt att det snart är över.

Det som jag är extra glad över är att vi i år firat gudstjänst varje morgon. Konfirmanderna har gruppvis haft hand om gudstjänstens olika delar. De har själva förberett och genomfört gudstjänsten. Vi har hunnit fira första advent, julen, fastan och långfredagen. I morgon firar vi påsk. Det här gör att alla blir mera bekanta med gudstjänsten och vad allt den innehåller. Helt super enligt mig.

Tiden går fort. Vi har ett par trevliga dagar kvar och det kommer gå i ett nafs.

Lägerlivet tar sig

      Kommentarer inaktiverade för Lägerlivet tar sig

Jag sitter i en fåtölj och spanar ut över en tom korridor. Det är min tur att vaka över att konfirmanderna somnar och inte hittar på nattliga hyss. Samtidigt kan jag njuta av en stunds lugn och ro. Jag har tid att blogga och att fundera på morgondagens program. Det är en skön stund.

Vi har nu avverkat tre dagar av lägret. Fyra dagar återstår. Den här eftermiddagen kände jag att det var för många dagar kvar, men i morgonkväll har vi redan avverkat över hälften av lägret. Sen går det i ett huj och sen är lägret plötsligt slut.

Det här är mitt tredje läger som präst, mitt fjärde över huvudtaget. Det är andra lägret tillsammans med samma arbetskompisar, på samma ställe i Houtskär, på Skärgårdsskolan. Den här gången börjar jag känna att jag lite vet vad jag håller på med. Jag har ett inre lugn inför lektionerna och jag kan på nåt sätt uppskatta ungefär hur jag ska planera inför mina undervisningspass.

Jag uppskattar verkligen vår ledarstab. Ungdomsarbetsledaren och den andra prästen har lång erfarenhet, så om det är nåt jag funderar på så finns det kollegor att bolla tankarna med. Våra unga ledare är erfarna de också. De skapar god stämning och drar med alla konfirmanderna i lekarna så att ljudnivån stundvis överskrider alla rekommendationer. Men ljudnivån korrelerar med stämningen, det är säkert.

Lägerliv är något speciellt. Det vet alla som någon gång varit på något läger. På ett sätt är vi som i en egen bubbla. Vad som sker i världen angår inte oss den här veckan, även om världens nyheter nog når oss ändå. Bra så, man kan behöva en paus från världen!

Kom ihåg att tvätta händerna!

      Kommentarer inaktiverade för Kom ihåg att tvätta händerna!

Så var vi igång med lägret då. Första dagen var intensiv.

Alla kom, fick tvätta händerna,
fick lunch, fick tvätta händerna,
fick rum, fick tvätta händerna,
fick lära sig något, fick tvätta händerna,
fick leka lite, fick tvätta händerna,
fick simma lite, fick tvätta händerna,
fick middag, fick tvätta händerna,
fick planera gudstjänst, fick tvätta händerna,
fick knyta Frälsarkrans, fick tvätta händerna,
fick sjunga lite, fick tvätta händerna,
fick kvällsmål, fick tvätta händerna,
fick tvätta tänderna, fick tvätta händerna,
fick höra nati-sången och till slut sov vi alla.

Idag är en ny dag med nya upplevelser och nya lektioner.
Det mesta av gårdagens program upprepar vi idag igen.

Vi har härliga ungdomar här. De unga ledarna som kommer från när och fjärran står häpnar över hur snälla och lydig konfirmanderna är. Så det här kan ju inte bli annat än ett superbra läger.

Kluven känsla inför morgondagen

      Kommentarer inaktiverade för Kluven känsla inför morgondagen

Det är söndag kväll.
I morgon far jag på jobb och sen kommer jag hem på söndag.
Det vankas skribaläger!

Jag ser fram emot det, men samtidigt vill jag inte alls vara borta hemifrån en hel vecka nu. Det blir mitt tredje läger som präst och den här gången tror jag att jag känner mig kluven just för att jag börjar veta och förstå vad det är som väntar.

På fredagen förberedde jag lektioner och då kröp förväntan in i mig. Det kommer att bli roligt att få undervisa och diskutera med alla dessa underbara ungdomar. Men nu under helgen har jag njutit av ledighet och trädgården här hemma. Och jag vill inte lämna det.

Så ack, ja, jag känner mig som åsnan mellan de två hötapparna…

Back in business

      Kommentarer inaktiverade för Back in business

Vilket veckoslut!
Ja, jag får åter skriva samma mening som i inlägget före jag drog iväg på semester. Men den här gången känner jag mig rätt utvilad och glad över allt jag hunnit med i helgen.

Jag kom alltså tillbaka till jobbet på en lördag. Och det gjorde jag av en god orsak – jag fick viga ett ungt par från Houtskär. Det händer inte allt för ofta, så visst var det en härlig orsak att avsluta semestern för!

Och söndagen var inte sämre den heller. Jag fick vara i Nagu kyrka för att döpa en liten bebis och till gästernas stora förvåning blev det en vigsel på samma gång. Åh, ni skulle ha sett hur några hoppade högt i bänken när kantorn klämde i med brudmarschen! Vilken härlig överraskning det blev!

Sen avslutade jag och kantorn dagen med en kvällsgudstjänst i Houtskär där vi sjöng sånger från Taizé-traditionen. Vi var ganska många och det är så roligt att höra att alla börjar kunna sångerna. Somliga sjöng stämmor och det låter så fint! Ifall du är nyfiken på hur min predikan blev kan du läsa manuskriptet här.

Så det var en rätt så välfylld helg efter semestern, men en härlig start på höstterminen för mig.

Första etappen på pilgrimsvandringen

      Kommentarer inaktiverade för Första etappen på pilgrimsvandringen

Jag tog bussen till Åbo och var framme vid domkyrkan 11.55. Alltså just och jämt i tid för att hinna till högmässan. Jag hann till och med få min första stämpel i pilgrimspasset innan högmässan.

 

 

 

 

Det var en fin högmässa och allra finast var nattvarden! På grund av coronarestriktioner hade man fäst stor vikt vid säkerheten och att alla kunde hålla avstånd. Det var så värdigt och så fint. Allt var så genomtänkt och så vackert.

Det var Kristi förklaringsdag och evangeliet (Mark. 9:2-8) talade om när Jesus var på ett högt berg tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes och de där fick se Mose och Elia och höra en röst som sade  ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Predikan var upplyftande och vänlig. Jag kände mig styrkt och beredd att gå ut på vandring efteråt.

 

 

Så satte sig Kyrkråttan bekvämt i ryggsäckens lilla ficka med passet i högsta hugg och jag vandrade iväg. Det finns detaljerad beskrivning hur man ska gå på Visit Pargas sida. Jag gick ner för domkyrkotorget, över Nylandsgatan, ner för ån till Kaskisbacken. Upp för backen, ut mot stadssjukhuset, vidare mot Luolavuori.

Jag har ju rört mig en hel del i Åbo men ändå var det en annorlunda och ny upplevelse att vandra iväg. Plötsligt såg jag de gamla vana gatorna jag brukar köra på ur en helt annan vinkel. Att vandra är ett mycket mera långsamt tempo än att köra bil, så man hinner lägga märke till en massa nya saker längs vägen.

Fram till motionsspåret i Luolavuori var det mest asfalterade gångbanor att vandra längs. Det är ganska tungt för fötterna och jag var glad att jag hade på mig mina bästa sneakers (jumppatossor). Att skaffa räjela vandringsskor ligger på min to-do-lista.

Ute längs motionsspåret i Luolavuori gick jag förbi ett vattentorn. Det ser mest ut som om det landat ett UFO i skogen. Där i skogen ska det också finnas en grotta man kan krypa in i,  men den upptäckte jag inte och inte skulle jag ha gett mig tid att besöka den heller, så lika bra så. Att vandra på en fin motionsstig så nära staden men totalt ute i skogen var ganska häftigt. Det var en del andra som rörde sig på stigen och flera plockade blåbär. Det såg ut att finnas gott om bär i risen.

Så när motionsslingan närmade sig sitt slut öppnade det sig en fantastisk vy över ett bostadsområde. Jag tänkte att det är lite spännande att den så urban miljö kan vara så vacker.

Jag hade gått dryga 5 kilometer och nu började jag fundera lite på hur lång väg jag hade kvar att vandra till mitt mål för dagen, Papinholma i S:t Karins.  Jag kollade vägskyltar som sade “7,7 km Lauste” och jag kollade Google Maps som sa nånting om 9 km. Och jag kollade klockan. Jag hade två alternativ för att ta bussen hem igen. En som avgår 15.25 och en som avgår 18.30 från busstationen i Åbo. Jag kände att jag inte skulle orka gå hela den planerade vägen. För som jag redan konstaterat, min kondition är usel.

Skärmdump av kartan på Visit Pargas

Jag insåg att jag måste ta ett beslut om att söka upp en busshållplats eller vandra vidare. Jag tittade på klockan igen och kände hur benen inte blev överlyckliga av tanken på 7-10 km vandring till. När jag kom till Södra bågen i Ilpois hade jag vandrat 6 km (se den röda pilen på kartan). Jag bestämde mig för att avbryta pilgrimsvandringen och tog ut en ny rutt med sikte på Nylandsvägen 110 och busshållplatsen på Skansbacken. Det visade sig att jag fick vandra 3 km till innan jag var vid busshållplatsen. Dessutom blev det bråttom till slut, när jag insåg att jag kom ihåg fel avgångstid för bussen. Jag hade memorerat tiden när bussen skulle vara i S:t Karins! Men jag hann.

Att vandra längs pilgrimsleden är lätt. När man väl ställt in blicken på att registrera de fina skyltarna så hittar man dem lätt, även de som är klistrade på lite udda platser och de som blivit skymda av vegetationen.

Nästa gång ska jag ta mig till stället där jag avbröt vandringen och vandra vidare. Kanske jag vandrar till Papinholma och tar bussen hem? Eller kanske jag vandrar längre. Det återstår att se. På den här vandringen är det slutliga målet Nidaros i Norge, men själva vandringen är ett mål i sig. Projektet får ta sin tid och varje etapp är en bit framåt.

Buen Camino!

Idag ska jag börja pilgrimsvandra!

      4 kommentarer till Idag ska jag börja pilgrimsvandra!

Jag har länge fascinerats av pilgrimsvandring och drömt om att själv vandra till Santiago de Compostela och aposteln Jakobs grav. Inte för att jag vill besöka graven i sig, utan för upplevelsen att vandra. Men att ge sig av på ett sådant äventyr kräver en del förberedelser och en del ledig tid och en del pengar. Min kondition skulle idag aldrig klara ett sådant eldprov som att vandra hundratals kilometer.

Numera bor jag vid en pilgrimsled. S:t Olofs sjöled från Åbo till Nidaros invigdes ifjol och den går bara ett par kilometer från mitt hem. Så jag har funderat på att börja min pilgrimsvandring längs den. Jag kan ta bussen till Åbo och sen vandra så långt jag orkar en dag och sen ta bussen hem igen. Nästa gång tar jag bussen till den punkt där jag slutade sist. På så sätt kunde jag beta av första delen av pilgrimsleden i bitar som är lämpliga för mig. Ett sätt att prova på och vänja mig vid att vandra.

Idag börjar jag. Jag tar bussen till Åbo och domkyrkan. Jag deltar i gudstjänsten och efter det börjar jag min vandring. Det är kanske för kort förvarning, men om du har möjlighet och vill kan du ju hänga med! 

Svar till Miina om glädje och sorg

      1 kommentar till Svar till Miina om glädje och sorg

Jag insåg att svaret på frågan kan bli långt och kanske intressera flera, så det får bli ett eget inlägg. Som en kommentar till inlägget Sista ruschen före ledigheten frågar Miina:

Jag har alltid undrat om det som präst är så svårt som det verkar att ställa om så snabbt mellan glädje och sorg?

För det mesta tycker jag inte att det är nåt större problem att ställa om mellan sorg och glädje vad gäller förrättningar. Det är ju inte mina känslor det handlar om. Jag är där för att utföra mitt jobb, inte för att sörja eller glädjas. Det här låter förstås lite hårt och känslokallt, men det handlar om professionalitet. Jag är naturligtvis närvarande och empatisk i stunden när jag som präst leder den förrättning som sker för tillfället, men det är inte min uppgift att gå med i känslorna. Jag behöver hålla en viss distans för att kunna vara ett stöd för dem som är överväldigade av sina känslor.
När jag som ung inledde mitt arbete som församlingsmästare förundrades jag över att jag blev så trött av bara fyra timmars arbete en lördag när det var begravning. Jag var helt utmattad när jag kom hem. Senare när jag identifierat orsaken, som var mitt emotionella engagemang, kunde jag ta ett steg tillbaka och låta bli att gå med i känslorna. Eller åtminstone försöka. För jag jobbade i min hemförsamling där jag kände så gott som alla som begravdes och alla som deltog i förrättningarna.

Idag arbetar jag i en församling där jag inte har en personlig relation till alla som begravs eller deltar i förrättningarna. Det underlättar helt klart för mig att hålla en professionell distans till känslorna. Men, ändå händer det att jag blir väldigt berörd. Dessutom är jag en känslomänniska som lätt suger i mig och speglar andras känslor. Så fortfarande här jag nära till tårarna och de rinner ofta. Jag har ändå lärt mig att det inte är så farligt. Om tårarna börjar rinna under en jordfästning så låter jag dem rinna. Jag klarar av att hålla rösten någorlunda stadig och om jag låter bli att torka tårarna kan det hända att ingen ens märker att de rann. Dessutom tänker jag att om jag vågar gråta så kanske någon annan också vågar?

Som jag skrev i förra inlägget kan man ändå behöva ställtid mellan de olika arbetsuppgifterna. För man vet aldrig vad som väntar och hur man reagerar. Ibland kan man behöva en hel timme för att låta tårarna rinna innan man snyter sig, skrapar ihop sig själv och går vidare till nästa uppgift. Ibland går omställningen på en sekund och då kan man använda tiden till något annat, för sakerna att göra tar aldrig slut.