Pusselmysteriets lösning

      6 kommentarer till Pusselmysteriets lösning

Idag kan jag äntligen avslöja vad det blev av det stora 29-bitars pusslet. Det blev en ny (platt!) jord för oss att bo på. Varje konfirmand fick en egen del av den nya jorden att utforma just som hen ville. Jag hade tänkt att man kunde få klippa och klistra bilder från tidningar men den biten av förberedelserna blev på hälft så det blev till att teckna istället. Det visade sig vara en bra lösning för det gav ju konfirmanderna friare händer i sitt skapande. De blev inte bundna till vad som redan finns avbildat utan fick komma med egna lösningar.

Vad skulle vara viktigt om vi skulle få skapa en egen ny jord?
För många var naturen viktig. De ville skapa en ny värld utan föroreningar och problem. De mest fantasifulla lösningar presenterades. Till och med en enhörning fick plats på vår nya jord! Dessvärre fick vi med oss lite missiler också…

Det blev en riktigt trevlig anda i gruppen när alla presenterade sina skapelser och spontant gav konfirmanderna varandra applåder. Jag har en liten känsla av att den här grejen blev mera lyckad än jag hade förväntat mig.

Simskola eller skribaläger?

      Kommentarer inaktiverade för Simskola eller skribaläger?

Första dygnet på läger är avklarat och jag lever ännu!

Helt så farligt är det väl inte att jag skulle dö av att vara på läger, men jag har ju nog varit ganska nojig innan. Samtidigt som jag gnällt, ältat, funderat, stressat och förberett har jag vilat i en stor trygghet av att jag har ett tätt och säkert stödnät kring mig under det här lägret. Dels är ungdomsarbetsledaren inne på sin andra generation konfirmander, dels är de unga ledarna vana och erfarna. På parallell-lägret finns närmaste prästkollega, även hon med en stor portion erfarenhet att dela med sig av. Och sist, men definitivt inte minst, så är ju Gud med!

Det är nu jag hoppat i på sju famnars vatten för att se om mina torrsimsövningar hjälper mig alls. För tillfället känns det som om jag skulle ligga i vattnet. Jag flyter och jag försöker trevande ta några simtag. Till min stora glädje märker jag att jag rör mig framåt för varje tafatt simtag. Det verkar som att torrsimmet kanske fungerar i vattnet också.

Nu när jag haft mina första lektioner märker jag hur gruppen fungerar och hur jag själv fungerar. Det ena leder vidare till det andra. Det är det här som är mina tafatta simtag som tar mig framåt. Den som kommer att lära sig mest på det här lägret är jag, och det tycker jag är väldigt bra!

Det här är vyn från mitt fönster på lägergården. Där alldeles strax utanför bilden till höger håller ledarna och konfirmanderna sitt kvällsprogram just nu. Tyvärr kan jag inte lägga upp en bild på dem men du får i fantasin lägga in en stor grupp glada ungdomar.

Vad ska det bli av det här?

      Kommentarer inaktiverade för Vad ska det bli av det här?


Jag publicerade den här bilden på Instagram och facebook och frågade så här:
Några gissningar på vad detta är en halva av? Vad tror du det ska bli? #skriba #förberedelser #matematik

Förslagen trillade in i rask takt:
Släktträd…?
Kyrkoåret!
Bibeln?
Hmm… du håller på att planera ett nytt kyrkofönster!
En släkttavla, en antavla
En ny golvdyna ( mönster?)
Tie, totuus ja elämä
Mönster till badrumsmatta att virka på fritiden??
Skulle säga stentrappa utanför ytterdörren
Budorden
Solen och universum

Här kommer en tydligare bild av mitt lilla projekt:

Det är ett pussel med 29 bitar som mäter 128 cm i diameter. Men vad ska man göra med ett tomt pussel? Det är ingen bild bakom bitarna. Eftersom det här är något jag tänker använda i min undervisning tänker jag inte ännu avslöja vad det är för megapussel.

Jag åker iväg på skribaläger i morgon och efter några dagar borde jag kunna berätta vad det blev av mitt pussel. Tills dess får du fundera och vill du gissa kan du skriva en kommentar med ditt förslag. Fortsättning följer!

Sju famnars vatten

      2 kommentarer till Sju famnars vatten

Det finns ett talesätt om att hoppa i vattnet och så hoppas man att man kan simma. Endera lär man sig eller så får man hoppas att nån annan fiskar upp en. Det sista alternativet är för tråkigt för att ens skriva ut. Just nu känner jag att jag står på bryggändan och torrsimmar utan att egentligen veta hurdana simtag man borde ta.

Det handlar om konfirmandundervisningen, skribalägret, som jag ska iväg på i söndag. Min erfarenhet är minimal, min fantasi känns ihoptorkad, mina kunskaper bortspolade och min självsäkerhet är ungefär lika uppblåst som vappens ihopskrumpnade gasballong är vid det här laget. Jag försöker förbereda mig och fundera ut vad allt jag kan tänkas behöva ha koll på men det är lika effektivt som torrsimmet på bryggkanten. Jag kommer inte framåt hur mycket jag än viftar.

Mina livbojar är ungdomsarbetsledaren som har ett par generationers erfarenhet i bagaget och de unga ledarna som har flera somrars läger bakom sig. Det är jag och konfirmanderna som är “the newbies”. Det goda rådet fick jag redan, att jag INTE ska berätta för konfirmanderna att jag är nästan lika oerfaren som de när det kommer till skribaläger. Det rådet tänker jag absolut följa till punkt och pricka. Sen tänker jag att konfirmander är människor som alla andra. Unga och energiska och kanske frågvisa men ändå, bara människor de också. Och så det allra viktigaste att komma ihåg när man ger sig in i nya situationer: Fake it, ’till you make it (Låtsas att du kan, tills du kan det). Den devisen har jag redan kommit långt med här i livet så jag tänker fortsätta på den linjen. Det är ju bara genom att prova på som man lär sig på riktigt.

Liturgi, sång och nattvard

      Kommentarer inaktiverade för Liturgi, sång och nattvard

Idag höll jag min första hela högmässa, alltså gudstjänst med nattvard. När jag förberedde mig insåg jag att det här var just den liturgi jag övat på i gudstjänstövningarna för två år sedan. Då sjöng jag nattvardsbönen och instiftelseorden, så varför inte göra det nu också tänkte jag. Jag övade på melodin hemma, men eftersom jag inte har något instrument ville jag dra igenom det vid flygeln i kyrkan ännu ett varv innan högmässan. Melodin satt kvar i minnet fast det var så länge sen jag övat in den.

Vaktmästaren berättade att någon sagt att den skulle komma till högmässan bara för att se mig förrätta den. Hemska saker, tänkte jag, det är väl inget att komma för! Men okej, om jag kan locka någon till högmässan och Guds ord så låt gå för det då.

Det var lite nervöst att förrätta högmässan. Jag gick igenom alla moment i huvudet och undrade om jag nu säkert skulle komma ihåg alla vändningar och gester. Jag andades djupt och tänkte att Gud får hjälpa till och att många andra nybakade präster före mig tagit sig igenom sin första högmässa.

Några missar noterade jag, till exempel missade jag att sätta på mikrofonen i början, men för det mesta tror jag att det löpte på ungefär som det borde. Under nattvardsbönen och instiftelseorden hann jag tänka att det är tur att församlingen inte sitter med noterna i handen för melodin fick några nya svängar.

Efteråt tackade församlingsmedlemmarna för en fin mässa och de berömde min sångröst. De sa att det var riktigt länge sedan en präst senast sjungit sig genom liturgin på samma sätt. De t var just så jag tänkte att det skulle kunna gå. Att jag gjorde lite annorlunda än de andra prästerna brukar göra och utnyttjade min sångröst fick dem att glömma bort allt annat. För det är väl så vi alla får göra i våra uppdrag, satsa på våra styrkor för att aningen skyla över eventuella brister?

 

P.S. Dagens predikan hittar du här.

Att fira helg

      Kommentarer inaktiverade för Att fira helg

På nåt underligt sätt är jag inte riktigt i synk med helgfirandet och har just aldrig varit det heller. Jag måste faktiskt tänka efter ordentligt när i livet jag haft ett jobb som varit “normalt” när det gäller högtider. Vintern ’97-’98 var jag kontorsråtta och följde således det “normala” men det var bara ett halvt år. 2009 var jag också anställd med kontorstider, men det var bara ett knappt år. Alla andra arbeten har mer eller mindre rullat på oberoende av helger och högtider. Inte undra på att jag tycker att det där med att vara ledig och fira helg är lite mystiskt.

Att för det mesta arbeta på helger och vid högtider är liksom det normala för mig. Det betyder alltså att det inte blir någon stor omställning i livet på den punkten för att jag blivit präst.

Den här helgen är det midsommarfirandet som är på gång och igår kväll kom jag plötsligt ihåg att firandet inleds redan idag. I min tankevärld ska midsommarfirandet inledas si sådär kl. 18 på midsommarafton. Inte kl. 12 på torsdag, dagen innan midsommarafton. För att försöka undvika människomassor for jag till butiken på förmiddagen. Jag handlade det som behövdes för helgen och skyndade mig hem. Sen kunde jag jobba med skribamaterialet hemma på datorn i lugn och ro medan andra fick sköta om stressandet, handlandet, resandet och vad allt som hör till midsommarfirandet.

Med en bild på en nattviol som växer alldeles vid vägkanten vill jag önska dig en trevlig midsommarhelg. Ta hand om dig och de dina, så det blir en fin midsommar för alla!

Det finns en plats i en stor trygg famn

      Kommentarer inaktiverade för Det finns en plats i en stor trygg famn

Ett litet barn i min famn blir genom dopet upptaget i vår församling och i Guds stora, trygga famn.

När jag höll mitt första dop kändes det mycket mera nervöst än när jag höll min första jordfästning. Ändå kunde det inte ha varit lättare.

Familjen är mina vänner och lilla A den lugnaste lilla dopkandidat man kan tänka sig.  Inte ett endaste pip sade han under hela dopet. Eftersom vi bekantat oss med varandra redan tidigare, lilla A och jag, vågade jag ta honom i famn när det var dags för vattnet. Det var ett glatt och avslappnat dop och en verkligt trevlig familjefest. Tack M & T för att jag fick vara med!

Det här dopet var extra roligt att få vara med på. Min vän M tänkte att hon skulle vilja ha mig till doppräst åt lilla A men av hänsyn ville hon inte fråga mig. Så hon ringde till pastorskansliet och bokade tid, plats och präst. Gissa om hon blev glatt överraskad när hon fick höra namnet på prästen? Plötsligt var det i alla fall jag som blev lilla A:s doppräst!
Ibland hör Gud bön innan man vet att man ens bett om något…

Rivstart

      2 kommentarer till Rivstart

Jag är överraskad och förundrad och glad. Den här bloggen har verkligen fått en god början! När jag jämför statistiken för de 15 sista posterna på min gamla blogg I skuggan av domkyrkan med de 15 poster jag skrivit här ser listan ut så här:

Som du ser ligger antalet träffar på inläggen över 150 förutom på de två första som jag aldrig delade i min facebook-feed. I min gamla blogg är det bara fyra inlägg av femton som når över 150-strecket och ändå hade den hängt med bra länge och var väl inarbetad.

Det verkar som att det är lite spännande att följa med var Pastorn har att säga! Det är ju inte så jättemånga präster som bloggar om ämbetet och arbetet. Mitt motiv med att blogga på det här sättet är att jag vill visa att jag som präst är en helt vanlig människa. Jag vill berätta om livet i församlingen och kanske på så sätt sänka tröskeln för någon att våga komma med i församlingens verksamhet. Att jag väljer att dela mina predikningar under rubriken Ordet är mitt är inte för att jag tror att de är särdeles bra utan för att jag på så sätt kan dela det glada budskapet med flera än de som just den gången satt i kyrkan. Om någon kollega sen kan hitta en tanke eller en synvinkel som den vill spinna vidare på är det en bonus.

Tack för att du hänger med och läser min blogg! Det motiverar att skriva och fundera när det finns intresse. När det trillar in kommentarer känns det extra skoj. Så dela gärna dina tankar och reaktioner på inläggen! Eller fråga om det är nåt du funderar på, så ska jag försöka svara.

Efter den här fina starten hoppas jag vi kan fortsätta tillsammans i en jämn lunk så vi orkar länge. Det här är som en pilgrimsvandring genom livet i form av texter och tankar.

Fint, privilegierat och underligt

      2 kommentarer till Fint, privilegierat och underligt

Efter två veckor i arbete som präst har tanken slagit mig hur otroligt fint och privilegierat det är att få vara präst. Samtidigt är det på ett sätt väldigt underligt. Jag tänker på förrättningarna. I livets stora vändpunkter vänder man sig ofta till församlingen. Man vill ordna dop, vigsel eller begravning.  Man kan kalla det för övergångsriter och de finns i någon form i så gott som alla kulturer och religioner. Det är i stunder av stor glädje och stor sorg som man behöver få uttrycka det på något sätt. Även de som inte kallar sig troende känner behov av ceremonier och trygga traditioner. I vår kristna kultur är det då man vänder sig till kyrkan för att få hjälp att formulera känslor som är svåra att klä i ord.

Det är då man behöver en präst. Och en kantor. Och en vaktmästare. Och en del andra yrkesmänniskor. Redan som vaktmästare upplevde jag att det var väldigt fint att få hjälpa människor i glädje och sorg men nu har det kommit till en dimension när jag är präst.

Den dimensionen är samtalet med de berörda innan förrättningen. Det är här känslan av att det är underligt att vara präst kommer in. Det underliga är att få bli hembjuden till främmande människor som tar emot mig – prästen, och berättar om personer, händelser, känslor och upplevelser som man annars inte nödvändigtvis talar om.  Det är ett stort förtroende som visas mig. Det är ett privilegium att få ta del av dessa berättelser.

Sen är det min uppgift att hålla ett tal där jag knyter ihop samtalet med evangeliet till något som de anhöriga känner igen och som de kan få ut något av. Jag tycker om utmaningen och det känns bra att få göra det. Vid jordfästningstalen har jag ändå en känsla av att det också är lite underligt att jag på nåt sätt sammanfattar ett långt liv till ett kort tal. Jag kan bara nämna små glimtar ur den avlidnas liv. Tänk så mycket som blir osagt!

Samtidigt är det just det som blir osagt, som är det magiska i talet. De anhöriga vet och minns så mycket mera än vad jag kan säga. När jag nämner en glimt av något, fyller de i tanken utrymmet mellan orden med sina minnen och plötsligt får talet liv och målar en mycket mera detaljerad bild än jag någonsin kunnat göra med ord. För mig är det här nåd.

Att skriva tal är ett hantverk som jag vill fördjupa mig i. Idag gör jag det väldigt långt på känsla men kanske man kan utveckla känslan också? Det finns en del litteratur i hur man skriver tal men den bok som länge varit nummer ett bland präster är Homiletik : en introduktion i kyrkans förkunnelse av Martin Lönnebo från 1977. När jag läste avsnittet om kasualtalet (förrättningstalet) fick jag spunk! Jag har hört så många tal som varit uppbyggda kring de tre skovlarna mull, så som Lönnebo förespråkar, att jag får en allergisk reaktion av bara tanken! Jag måste hitta andra böcker att läsa!

Är det kläderna som gör prästen?

Nu när jag är präst får jag och ska jag använda prästskjorta eller ämbetsdräkt men när och var och hur? Präster som varit präster en tid har hittat sitt sätt att klä sig och det är inte alls alltid som man ser dem iklädda prästkläder fast de är i tjänst. Sen kan man som prästvigd gå prästklädd överallt och alltid eftersom man är präst överallt och alltid. Här gäller det att hitta sig själv och sina egna val inom de ramar som finns givna.

Biskopsmötet har gett ut detaljerade instruktioner för hur präster ska klä sig och här ett par utdrag ur texten:
Utgångspunkten för prästernas klädval är att en präst i sin ämbetsutövning alltid ska kunna identifieras som präst. Ämbetsklädseln ska alltid beakta den aktuella situationer. Användning av ämbetets kännetecken och utförande av ämbetsuppgifter förutsätter alltid välvårdad klädsel.

Med prästens ämbetsdräkt används inte iögonenfallande smycken.

Direktiven för kvinnor är mera detaljerade än för män tycker jag, men å andra sidan finns det större möjligheter för kvinnorna att variera sin klädsel. Utöver de givna direktiven finns det lika många åsikter som det finns människor om hur man kan eller inte kan klä sig. Vad betyder egentligen en välvårdad klädsel? Det kan man sen tolka på olika sätt.

Jag har fått en del kommentarer när jag gått “på stan” eller “på byn” iklädd prästskjorta. Inga illa menade kommentarer men folk noterar att jag är prästklädd. Det är lite spännande att gå på stan i prästskjorta för den väcker reaktioner hos de flesta. Folk jag inte känner hälsar eller nickar en hälsning. Tänk att ett förhållandevis enkelt klädesplagg kan förändra folks attityd till mig! Plötsligt är jag inte en i mängden utan en präst.

Jag är ju jätteglad över att nu få vara präst så jag drar gärna på min prästskjortan. Det är kanske lite för att markera för mig själv också att jag faktiskt är präst. Det är kanske nyhetens behag som avtar med tiden. Hur som helst tänker jag vara stolt över att få använda prästskjorta och ämbetsdräkt och använda dem alltid när jag har lust till det och kanske där emellan också.