Känslan av att vara buren

      2 kommentarer till Känslan av att vara buren

Igår kväll satt jag framför datorn och kände hur jag blev buren när kommentar efter kommentar med hjärtan, kramar och uppmuntrande ord trillade in på min facebook-sida, på messenger och i bloggen. Omkring hundra hälsningar har jag fått efter förra blogginlägget.

BIld av Christian West från Pixabay

Det kändes för mig som de bilder man ser från de häftigaste rockkonserter där publikens alla händer sträcks fram för att bära upp rockstjärnan som slänger sig av scenen, så kallad stadgediving. På en liten stund sträcktes mängder av händer fram för att sända ett hjärta, en kram, några vänliga ord åt mig och de bär mig.

Idag fick jag se hur 129 par händer till sträcktes fram genom de understödslistor som samlats in som en åsiktsyttring i Houtskär. Det är alldeles överväldigande och faktiskt lite förvirrande. Hur hände det här mig? Jag kan bara säga tack. Ett enkelt, stort tack till alla händer som vill bära mig.

Att jag ville skriva av mig och berätta att jag är sjukledig här på bloggen, är för att bloggen är min kanal till alla mina vänner – såväl dem jag känner, som alla dem jag inte ens vet vem är. På bloggen får jag berätta om min vardag, mina känslor, mina visioner och dela mina predikningar och texter. Genom bloggen får jag utlopp för mitt stora behov att skriva och sätta ord på det som händer. Då känns det viktigt att också berätta när det är tungt, även om jag inte kan berätta allt.

Jag tror att vi lätt får en skev bild av andras liv, eftersom det är så mycket lättare att dela det som är vackert, glatt och perfekt. Även om det kan se ut som en glansbild på ytan, kan det finnas ett träsk av illamående och svårigheter bakom – det vet vi aldrig om ingen berättar.

Mitt kanske viktigaste budskap är att jag är en liten, alldeles vanlig människa – i mångt och mycket lik dig som läser – och då går livet ibland upp och ibland ner. Så är det för oss alla.

När orden ekar tomt

      10 kommentarer till När orden ekar tomt

Det börjar nästan kännas som att tystnaden är öronbedövande här på bloggen. Jag har liksom inte sagt nåt på länge. Visst har jag publicerat några inlägg de senaste veckorna, men ändå inte riktigt sagt något, tycker jag.

Och det beror främst på att det är så otroligt svårt att säga något just nu. Fast mina finger dansar över tangenterna så att ord växer fram på skärmen, så säger orden ändå ingenting.

Jag är sjukledig.

Där, nu har jag skrivit orden.

Jag vill skriva att det inte är något att oroa sig för, det är ingenting allvarligt, men det skulle vara något av en lögn. Man blir inte sjukskriven för sådant som man inte behöver oroa sig för och som inte är något allvarligt. Läkare skriver inte ut semesterdagar, utan ledighet för att man är arbetsoförmögen. Och just nu är jag arbetsoförmögen.

Nästan alla mina tankar snurrar kring det som gör mig arbetsoförmögen och därför ekar orden så tomma här på bloggen. Det finns en djup vishet i att man behöver sköta om sig själv innan man försöker hjälpa andra. Om källan är tom, finns det inget vatten att ösa upp, inga ord att skriva till andra.

Jag väljer alltid mina ord, för allt varken kan eller vill jag berätta offentligt, och nu ännu mera än i vanliga fall. Kan hända kommer det en dag då jag berättar mera om vad som upptar mina tankar just nu, men ännu är det inte den dagen.

Så tills dess, det är inget att oroa sig för, det är ingenting allvarligt. Jag är bara arbetsoförmögen just nu.

*
*
*

Och ja, jag vet, det här är ett fruktansvärt irriterande blogginlägg där jag säger A, men inte B!
Jag borde aldrig ha klickat på ‘publicera’, men jag gjorde det ändå…

Skriv nåt om barn och änglar, tack!

      Kommentarer inaktiverade för Skriv nåt om barn och änglar, tack!

För några veckor sen blev jag ombedd att skriva en kolumn till den lokala bilagan i Kyrkpressen. Det får gärna handla om barn och änglar löd uppmaningen.

Barn och änglar? Jag kände inte direkt hur inspirationen flödade över av den uppmaningen, men jag förstod att det var det aktuella temat eftersom tidningen skulle utkomma torsdagen före Mikaelidagen. Jag tuggade på temat och så kom jag ihåg ett mejlsvar jag fått någon dag tidigare. ”Tack! Du är en ängel! ❤️” Det kunde ju fungera som inkörsport till min text!

Efter en stund var texten skriven och i torsdags kunde man läsa den i tidningen. Eftersom alla inte kunnat läsa den där, ger jag dig chansen att läsa den idag. Du kan läsa den på Kyrkpressens webbsida eller på min sida Ordet är mitt. Det är samma text på båda ställena.

Jag önskar dig en glad Mikaelidag!

När jag slängdes över nyhetströskeln

      2 kommentarer till När jag slängdes över nyhetströskeln

Som du kanske kunde förstå av mitt förra inlägg, så har jag varit och är fortfarande lite ordlös.

Visst förstod jag att när jag blev präst förvandlades jag från en helt vanlig person till en mera offentlig person, men inte för mitt liv hade jag tänkt att jag skulle figurera i tidningen på det sätt som nu skett.

I Åbo Underrättelser kan man läsa rubrikerna: Houtskärsbor rasar — mister sin populära präst och Prästfrågan i Houtskär: Nu samlas namn in för att stöda Janette Lagerroos (båda artiklarna är bakom betalmur).

Att läsa om sig själv i tidningen känns märkligt, och i det här sammanhanget självklart väldigt fint. Jag tar det här som ett kvitto på att jag i alla fall gjort någonting rätt som präst i Houtskär. Tack!

Ett råd jag tog till mig

      Kommentarer inaktiverade för Ett råd jag tog till mig

Igår kväll var det en författarkväll i Åbo domkyrka där Gustav Björkstrand, Christa Mickelsson och Sofia Torvalds samtalade. Både Gustav och Christa hade skrivit en bok om sina liv. Gustav lite längre och Christa lite kortare, men båda hade omvälvande erfarenheter att dela med sig av.

Det var fint att få höra dem berätta och det som fastnade allra mest i mitt minne var en del av Christas svar på frågan vilka råd hon skulle ge någon annan som råkar ut för en sjukdom eller olycka som ställer livet på ända. Hennes råd var att omge sig med bra och omtänksamma människor och när olyckan är framme gäller det att omge sig med ännu flera fina, goda, omtänksamma personer.

Det låter kanske lite utmanande, men det handlar alltså om att vårda sina relationer. Att genom livets alla skeden bry sig om varandra, så att man i nödens stund har en trygg grund att stå på i sina relationer. Livet drabbar oss alla på sätt eller annat och då är det guld värt att ha en stark stödgrupp att luta sig emot.

Det är nog helt klart att när man drabbats av tunga tider i livet växer och mognar man – ofta mot sin vilja. Christas motgångar har gett henne en djup vishet om hur viktigt det lilla i livet är. En dyrköpt vishet som nu bär henne vidare.

…en lykta för min fot, ett ljus på min stig…

      Kommentarer inaktiverade för …en lykta för min fot, ett ljus på min stig…

Den här veckan har tidningen Församlingslyktan kommit ut. Den delas ut gratis till alla hushåll i Houtskär (som inte undanbett sig reklam) och en del prenumeranter runt omkring i världen får den också i sin postlåda.

Pärmbilden på Församlingslyktan med bild av konfirmanderna och ledarna

Om du klickar på bilden öppnas tidningen och du kan läsa den.

Att få göra tidningen tillsammans med redaktionen är en av mina arbetsuppgifter som jag gillar allra mest. Visst blir det ibland lite bråttom och visst funderar jag ibland vad i all världen jag ska skriva om på de sidor som inte fylls av andra, men ändå är pusslandet med texter och bilder något jag gillar stort. Och vad jag förstått uppskattas också tidningen av församlingsborna.

Att man sedan ger mig fria händer att skriva en ledare (som nu kanske inte direkt uppfyller kriterierna för en ledare) i tidningen är ju alldeles fantastiskt. Om du bara vill läsa den kan du klicka här. Vill du läsa hela tidningen kan du klicka på bilden.

 

Tillsammans igen

      Kommentarer inaktiverade för Tillsammans igen

Idag har vi haft den första träffen för höstterminen med gruppen Pappilan Porinat. Och oj, så det porlade! Diskussionsämnena avlöste varandra och glädjen över att få träffas lyste ur allas ansikten. Lite ovant var det förstås att hålla lite mera avstånd än förr, men avståndet var bara fysiskt. I själ och hjärta var vi nära varandra ändå.

Församlingen är nog som bäst när vi är tillsammans. En församling utan gemenskap är nog inte en församling. Det är i gemenskapen vi blir en levande kyrka!

Veckans tema tacksamhet var som hittat. Vi var tacksamma för att ha varandra och för att få träffas igen. Och vi diskuterade att det är genom svårigheter som vi lär oss att uppskatta det lilla. Kanske det finns en välsignelse gömd i motgången?

Det är pauserna som är viktigast

      Kommentarer inaktiverade för Det är pauserna som är viktigast

När man åker iväg på kurs så är det alltid med vissa förväntningar. Ibland blir de infriade; ibland blir man besviken och ibland överträffas förväntningarna. Den är gången var mina förväntningar störst på samvaron utanför föreläsningarna. Och bra så, för föreläsningarna gav inte så värst mycket – tyvärr.

Men samvaron med mina kurskamrater – den är faktiskt oersättlig! Jag gick på en kort promenad med en och vilken diskussion vi hade! Åh, jag känner mig fortfarande lätt om hjärtat när jag tänker på den. För att inte tala om att jag känner mig stärkt. Ljuvligt!

Och på kvällen när vi satt ungefär halva gänget och filosoferade kring söndagens texter. Att få fundera tillsammans är en fantastisk predikoverkstad – men det händer allt för sällan! Så självklart var det ett gyllene tillfälle att få tala om texterna och om temat tacksamhet. Vi kommer från så olika bakgrunder och miljöer att det är otroligt berikande att få vända och vrida på texten tillsammans.

Som grädde på moset hade jag sen en ledig helg efter kursdagarna. Och här sitter jag nu sent på söndag kväll och skriver, samtidigt som jag ser på klockan att jag borde legat i sängen redan en god stund. I morgon är det måndag och en ny vecka med en fullbokad kalender. Det ser jag fram emot! Go’natt!

Det var en gång en gulis

      Kommentarer inaktiverade för Det var en gång en gulis


Visst är det behändigt när facebook håller reda på vad jag gjort.

För sex år sedan deltog jag i gulisintagningen med liv och lust. Gamla kärringen i jämförelse med mina studiekamrater, men det är attityden som gör gulisen! Jag som aldrig kom mig för att börja studera vid ett universitet när jag var nybakad student, tog igen allt jag kunde när jag 19 år senare äntligen var där. Det är ju faktiskt lite roligt att gå tillbaka och läsa blogginlägget jag skrev då.

Jag minns att en av killarna som var gulis med mig är född 1995 och det är samma år som jag blev student. Tänka sig! Men vi hade en hel del kul tillsammans trots åldersskillnaden. För kanske jag inte var 19 år äldre så där mellan öronen?

Nu blir jag lite nostalgisk och sentimental. Tänk att jag då vågade steget att börja studera! Fast jag förstod aldrig varför folk ojade och vojade sig och kallade mig modig. Jag tog ju bara tag i en dröm jag bar på. Jag tog ju bara ett steg många gör i betydligt yngre ålder. Jag gjorde ju bara just det jag ville göra – och det har jag typ alltid gjort.

Idag är jag ändå tacksam för studieåren. Jag växte på många sätt under de åren och jag fick många härliga vänner som fortfarande vill vara mina vänner (jag förundras stort!). Hejhej till TF-14 gänget och tutorerna och alla andra fina typer jag mötte under studietiden! För att inte tala om alla fantastiska lärare som väglett och engagerat uppmuntrat vidare. Och stackars läraren i klassiska språk – han hade då ett otacksamt uppdrag! Tack och förlåt!

I morgon ska jag fortsätta studera – dock i mindre skala. Det är dags för en del av en pastoralkurs igen och då får jag träffa en del av mina gamla studiekompisar! Jippii!