Punkt 19 – radioandakt.

      Inga kommentarer till Punkt 19 – radioandakt.

Nu är jag framme vid min sista punkt på den digra to-do listan jag skrev den 9 april. Det var en lista med totalt 19 punkter varav 11 punkter var tal och texter till olika andakter, predikningar och andra ändamål. Jag har skrivit om just den här listan förut, men jag måste få skriva om den igen för det känns som att det här var den mest krävande lista jag kunnat sammanställa – någonsin! Samtidigt är jag glad över den övning i att skriva listor och fullfölja dem som jag skaffade mig under studietiden. Den färdigheten hade jag inte trott skulle komma så väl till pass som den gör!

Jag tror det var på skärtordagen jag kommit så pass långt på listan att jag insåg att jag kommer att klara av hela listan. I och för sig, vad hade jag för alternativ? Det var bara att bita ihop och klara av punkt efter punkt.

Nu är påskens alla måsten är avklarade och i morgon ska jag banda in en aftonandakt för radion. Jag har funderat på vad jag vill tala om från och till och nu ikväll kommer texten. Jag kommer verkligen att tala i linje med den här bloggens namn, Pastorn och havet. Ju mera jag rör mig på och vid havet desto viktigare blir havet för mig. Nog för att det alltid varit viktigt. Jag minns att jag under studietiden i slutet av 1990-talet i Åbo ibland måste gå ner mot hamnen bara för att känna doften av salt och känna brisen från havet i mitt ansikte.

Till en andakt ska det också väljas musik. Jag hade funderat på olika sånger från Taizé, men till slut insåg jag att ska jag tala om det hav jag rör mig vid krävs det hemlandstoner. Kompositören var född i Helsingfors, men kunde tolka havet i sina melodier på ett mästerligt sätt. Melodin jag vill använda är ledmotivet till en mycket älskad teveserie som filmades på 1970-talet. Du kommer säkert att känna igen den i andakten, och kanske du kan gissa vilket stycke jag tänker på redan nu?

För att lyssna på vad jag har hittat på den här gången gäller det att lyssna fredagen 3 maj kl 19.15 eller senare på Arenan. Jag lovar, jag kommer att påminna dig!

Påskdagen – vilken fest!

      Inga kommentarer till Påskdagen – vilken fest!

bild: Pixabay

Kristus är uppstånden och festmässan är firad. Kyrkkaffet är drucket och gräddtårtan äten. Och jag, jag är trött som en urvriden trasa.

Det har varit en intensiv tid, så som det är för de flesta kyrkligt anställda i stilla veckan och under påsken. Det har varit roligt, utmanande och lärorikt. Det finns saker som jag behöver skriva upp för att minnas i nästa år när vi planerar påskfirandet igen. Det finns saker som ska stå med tjocka bokstäver att gör inte om det här. Det finns saker som ska stå med tjocka bokstäver att det här var extra lyckat.

Fast jag är trött som en urvriden trasa är jag lycklig i själ och hjärta. Det är en fantastisk församling jag får arbeta i och vi har en gemenskap som bär långt längre än antalet församlingsbor skulle kunna tänkas indikera.  Den feedback jag får gör mig glad och förvissad om att jag är på rätt väg. Att antalet festmässodeltagare idag var 75 berättar för mig att Gud är god.

Glad påsk!

Långfredag

      Inga kommentarer till Långfredag

bild: Pixabay

Långfredagen är kyrkoårets tyngsta dag. Lidandet och döden är påtagligt nära. I gudstjänst och andakt får vi höra texter som dels förutspår det som komma skulle och det som verkligen hände. Det finns inget sätt att värja sig för ondskan, offret, lidandet, omsorgen och döden.

Psalmernas melodier understryker alla de känslor som lyfts fram idag. Orgeln står också tyst denna lidandets dag, vilket ännu mera understryker det nakna, råa och oundvikliga. En psalm som jag sjungit många gånger är nummer 67 Skåda skåda nu här alla. För mig är det långfredagspsalmen nummer ett. Eftersom den inte ingick i dagens andakt vid Jesu dödsstund i Houtskär kyrka idag, spelade jag in den en kväll tidigare i veckan. Här sjunger jag första och sista versen.

Övernattning på jobbet

      2 kommentarer till Övernattning på jobbet

Det tog mig nästan fyra månader innan jag kände behov av att övernatta på jobbet. Det är inte på grund av för sen kväll utan på grund av att jag vill vara lite tidigare i kyrkan i morgonbitti än vad jag skulle vara normalt. Det går en tidigare färja, men den går sååå tidigt att jag är sur hela dagen om jag måste stiga upp så tidigt.

Så den enkla lösningen var att packa övernattningskassen och stanna kvar. Det gav mig möjligheten att ta det lugnt i kväll. Jag har jobbat sent, men ändå tagit mig tid att gå på en promenad längs stranden i solnedgången. Underbart!

Jag har en ny telefon med superbra kamera så jag passade på att pröva den lite också. Dessutom har jag skaffat mig en selfie-pinne som också fungerar som tripod, dvs. stativ och den prövade jag också. Prima grejer kan jag bara konstatera!

Okej, just den här bilden är inget mästerverk. Verkligen inte! Men jag har knäppt den själv med hjälp av selfie-pinne-stativet och den löstagbara bluetooth-knappen. Så lite träning och koll på inställningar och kameravinklar kan det bli riktigt prima. (Den som vill kan ju roa sig med att räkna ut hur många “fel” bilden har, ping speciellt till vännerna C och L)

Jag kan bara konstatera att jag är lugn, nöjd och tillfreds ikväll. Snart ska jag krypa under täcket så jag vaknar pigg och glad i morgon.

…och hela bordet var fullt av mylla…

Idag har jag sått påskgräs under predikan. Så fick jag det gjort också! Det gick vilt till och hela altaret var fullt av mylla! Antagligen är det här den predikan som Houtskärborna kommer att minnas en god stund. Och jag blir full i skratt bara jag tänker på det.

Nej, tanken var ju att det i familjemässan hade kunnat vara någon familj och några barn, men dessvärre lyste de med sin frånvaro. Det kunde jag ju inte veta när jag förberedde min predikan så jag utgick ifrån att göra en predikan som både barn och vuxna kunde få några frön ifrån. För frön kan betyda så många olika saker. Genom att så påskgräs visade jag helt handgripligen hur man “begraver” frön i jorden för att de ska få liv och gro. Sen växer de upp till ståtliga gröna grässtrån. Skulle jag sköta om mitt gräs bra och lyckas som aldrig förr skulle det gå i ax och med tiden skulle varje litet frö resultera i många nya frön.

Här kan man knyta ihop med berättelsen om såningsmannen och tanken på att varje frö kan vara ett Guds ord som får gro i våra hjärtan. De fröna kan sedan ge skörd i många olika former. Idag värnade vi speciellt om hjälpsamhetens frö, för efter gudstjänsten fick vi njuta av en välgörenhetslunch till förmån för Gemensamt Ansvar. Våra slantar blev till frön som växer till och ger barn och unga nya möjligheter att gå i skola och utbilda sig. Genom att äta och köpa lotter samlade vi ihop en riktigt nätt peng som ska skickas vidare till de behövande.

Det blir så konkret på så sätt. Frön, mat, hjälp, medmänsklighet, gudstjänst. Allt hänger ihop.

Hur talar man om lidande?

      Inga kommentarer till Hur talar man om lidande?

Det finns gånger när orden hittar sin plats liksom av sig själv. Så var det när jag skulle skriva andakten till dagens torsdagsträff. Jag hade en timme tid och jag skummade igenom förra söndagens texter. Vilken skulle jag välja, vilken hade jag något att säga om?

Oftast är det evangelietexten jag använder, men den här gången föll blicken på psaltarpsalmen. Där hittade jag orden direkt. Här fanns något jag kunde resonera kring. Temat för söndagen var lidandets söndag och lidande är ju verkligen ingen bristvara i vår värld. Alla har vi någon sorts erfarenhet av det, i smått eller i stort.

Samtidigt är lidandet så svårt att prata om. Vad är det för mening med lidandet? Kan man alls hitta någon mening med lidandet? Behöver det finnas någon mening med lidandet? Det här är frågor jag inte kan besvara, så jag gick inte alls in på dem. Nog för att det är frågor som kunde vara värda ett helt liv av studier och diskussioner, men de är så svåra! Hur klarar man av dem på fem – tio minuter efter kaffestunden?

Så jag lät bli. Jag började i en helt annan ända. Och när min timme tid tog slut hade jag fått ner en andaktstext på papper. Tänk, åter en gång ordnade det sig. Och tänk, de som deltog kände igen sig. Jag fick höra att det var vettigt det jag sagt! Så nog vet den helige Ande vad som behövs också en helt vanlig torsdag eftermiddag i Houtskär.

Nu kanske du är nyfiken på vad det egentligen var jag skrev. Gör som vanligt, klicka här, så kommer du vidare till Ordet är mitt där jag publicerat min andaktstext.

Plötsligt lossnade det

      Inga kommentarer till Plötsligt lossnade det

Efter att jag gjort min långa to-do-lista övervägde jag att låta bli att åka till Helsingfors på möte idag. Det tar många timmar att åka fram och tillbaka. Jag tänkte att det är många timmar som jag kunde använda på ett bättre sätt. Men vad är bättre egentligen?

Nu när jag har definierat vad som behöver göras och vilken tidsram jag har att göra det på känns det lättare att komma igång och verkligen få saker och ting uträttade. En vacker, färggrann lista med tydliga uppgifter motiverar mig. Så på bussen till Helsingfors skrev jag nästan en hel predikan. På plats i Helsingfors hade jag en timme tid och på den timmen skrev jag en text för en andakt.

Dagen var inspirerande och nu känner jag att hjärnan fått ungefär samma omstart som när man trycker på knappen “refresh” i webbläsaren för att uppdatera en sida. Det kanske, rent av, kommer ut några nya tankar efter en sån dag!

Nu sitter jag på bussen på väg hem och tänker att jag borde välja ännu en predikan från min långa lista att ta itu med. För predikningar är bra på så sätt, att man kan skriva dem var helst man är i världen. Det är värre med verksamhetsberättelser, föredragningslistor och annan byråkrati som kräver papper som finns på kansliet.

Nu tror jag bestäm jag hittade lite inspiration! Så nu ska jag börja skriva, vi hörs igen! Hej då!

Dags att förflytta berg

      Inga kommentarer till Dags att förflytta berg

Jag är en person som gillar listor, tabeller och statistik. Så gott som varje vecka skriver jag en ny to-do-lista åt mig. Ibland är det en småskrynklig post-it-lapp i kalendern, ibland är det en snyggt textad lista i olika färger. Jag streckar över utförda poster vart efter och skriver till nya när det dyker upp sådant jag behöver minnas. Det här hjälper mig att fokusera och att verkligen få gjort allt som måste göras.

Nu känns det som att det ligger ett berg av uppgifter framför mig, så jag satte mig ner för att skriva en snyggt textad to-do-lista. Det känns liksom bättre då om den är snygg och vackert skriven. Som om uppgifterna inte skulle vara lika hopplöst många då, när de är vackert noterade på listan.

Den här gången hjälpte det inte riktigt. Listan är 18 punkter lång och sträcker sig tidsmässigt fram till onsdagen efter påsk. Över hälften av punkterna består av ord som predikan, andaktstal, jordfästningstal och liknande. För mig betyder det textproduktion. Och nej, jag kan inte använda samma text flera gånger. Det funkar bara inte att hålla samma predikan på palmsöndag, skärtorsdag, långfredag och påskdagen…

Nu kunde man fråga sig varför jag inte förberett mig tidigare? Det är ju liksom ingen överraskning att påsken kommer i år, igen! Jag kan räkna upp ett flertal tänkbara orsaker, men det spelar ingen roll vilka orsakerna är. Nu är det bara att sätta igång och producera text. Som tur är gillar jag också att producera text, både i bloggformat och i andra sammanhang.

Bild: Pixabay

Det blir säkert bra. Inte bäst, men good enough (tillräckligt bra).

Det finns en tid för allt…

      Inga kommentarer till Det finns en tid för allt…

…men inte tid för allt. Undrar om jag borde läsa Predikaren ett varv till? Kanske det finns tid för allt ändå?

Det är rysligt så tiden rusar. Den meningen har vi alla sagt eller hört i olika versioner till lust och leda. Jag måste ändå upprepa den ännu en gång. Jag hinner inte med. Tiden rusar och jag känner att jag blir på efterkälken.

Jag arbetar i en liten del av den stora församlingen. Jag är tf. kaplan i en kapellförsamling med omkring 500 församlingsbor. Öarna ligger minst tre färjor bort från fastlandet, en del till och med fem färjor bort. Inte för att det i sig har något med mitt arbete att göra, men det ger någon uppfattning om hur långt bort i havet församlingen ligger. Man skulle tycka att jag har all tid i världen, men på något underligt vänster är det fullt upp.

Jag har under den senaste månaden insett att till mina arbetsuppgifter hör en hel del sådant som präster på andra håll inte behöver befatta sig med. I min lilla del av storförsamlingen saknar jag församlingssekreterare och ekonomisekreterare. De där personerna som sköter en hel del av byråkratin på andra håll. Jag klagar inte, jag är en underlig prick som gillar pappersvändande, men jag har insett att det är sådant som tar tid.

Sen är det inte heller någon fullständig ursäkt att jag har så får församlingsbor att tjäna. Visserligen har jag färre förrättningar och färre uppvaktningar än jag skulle ha i en större församling men en gudstjänst, en predikan, en andakt, en träff, ett möte – alla tar de ungefär lika länge att förbereda, oberoende om de är till för 10 eller 100 personer.

Idag fick jag mycket gjort av det som hängt efter. En inplanerad träff blev inhiberad och plötsligt hade jag tid att koncentrera mig på kvitton och kilometer! Det kändes bra och jag är tacksam för den oplanerat generösa tiden. På eftermiddagen var det dags för veckans träff för vuxna (läs: pensionärer) i Prästgårdssalen. Vi dricker kaffe, äter nåt gott, samtalar om smått och stort och har en kort andakt. Idag var samtalet extra muntert, trots att vi pratade om både glatt och sorgligt. Det är en varm gemenskap där alla får komma till tals. Jag känner mig riktigt varm i hjärtat över att få dela en så fin gemenskap med mina församlingsbor!

Så även om tiden rusar iväg och jag flänger efter så gott jag kan är det en glädje att få vara präst. Det är en, för mig, bra blandning av människomöten och pappersvändande.