Rivstart

      Inga kommentarer till Rivstart

Jag är överraskad och förundrad och glad. Den här bloggen har verkligen fått en god början! När jag jämför statistiken för de 15 sista posterna på min gamla blogg I skuggan av domkyrkan med de 15 poster jag skrivit här ser listan ut så här:

Som du ser ligger antalet träffar på inläggen över 150 förutom på de två första som jag aldrig delade i min facebook-feed. I min gamla blogg är det bara fyra inlägg av femton som når över 150-strecket och ändå hade den hängt med bra länge och var väl inarbetad.

Det verkar som att det är lite spännande att följa med var Pastorn har att säga! Det är ju inte så jättemånga präster som bloggar om ämbetet och arbetet. Mitt motiv med att blogga på det här sättet är att jag vill visa att jag som präst är en helt vanlig människa. Jag vill berätta om livet i församlingen och kanske på så sätt sänka tröskeln för någon att våga komma med i församlingens verksamhet. Att jag väljer att dela mina predikningar under rubriken Ordet är mitt är inte för att jag tror att de är särdeles bra utan för att jag på så sätt kan dela det glada budskapet med flera än de som just den gången satt i kyrkan. Om någon kollega sen kan hitta en tanke eller en synvinkel som den vill spinna vidare på är det en bonus.

Tack för att du hänger med och läser min blogg! Det motiverar att skriva och fundera när det finns intresse. När det trillar in kommentarer känns det extra skoj. Så dela gärna dina tankar och reaktioner på inläggen! Eller fråga om det är nåt du funderar på, så ska jag försöka svara.

Efter den här fina starten hoppas jag vi kan fortsätta tillsammans i en jämn lunk så vi orkar länge. Det här är som en pilgrimsvandring genom livet i form av texter och tankar.

Fint, privilegierat och underligt

Efter två veckor i arbete som präst har tanken slagit mig hur otroligt fint och privilegierat det är att få vara präst. Samtidigt är det på ett sätt väldigt underligt. Jag tänker på förrättningarna. I livets stora vändpunkter vänder man sig ofta till församlingen. Man vill ordna dop, vigsel eller begravning.  Man kan kalla det för övergångsriter och de finns i någon form i så gott som alla kulturer och religioner. Det är i stunder av stor glädje och stor sorg som man behöver få uttrycka det på något sätt. Även de som inte kallar sig troende känner behov av ceremonier och trygga traditioner. I vår kristna kultur är det då man vänder sig till kyrkan för att få hjälp att formulera känslor som är svåra att klä i ord.

Det är då man behöver en präst. Och en kantor. Och en vaktmästare. Och en del andra yrkesmänniskor. Redan som vaktmästare upplevde jag att det var väldigt fint att få hjälpa människor i glädje och sorg men nu har det kommit till en dimension när jag är präst.

Den dimensionen är samtalet med de berörda innan förrättningen. Det är här känslan av att det är underligt att vara präst kommer in. Det underliga är att få bli hembjuden till främmande människor som tar emot mig – prästen, och berättar om personer, händelser, känslor och upplevelser som man annars inte nödvändigtvis talar om.  Det är ett stort förtroende som visas mig. Det är ett privilegium att få ta del av dessa berättelser.

Sen är det min uppgift att hålla ett tal där jag knyter ihop samtalet med evangeliet till något som de anhöriga känner igen och som de kan få ut något av. Jag tycker om utmaningen och det känns bra att få göra det. Vid jordfästningstalen har jag ändå en känsla av att det också är lite underligt att jag på nåt sätt sammanfattar ett långt liv till ett kort tal. Jag kan bara nämna små glimtar ur den avlidnas liv. Tänk så mycket som blir osagt!

Samtidigt är det just det som blir osagt, som är det magiska i talet. De anhöriga vet och minns så mycket mera än vad jag kan säga. När jag nämner en glimt av något, fyller de i tanken utrymmet mellan orden med sina minnen och plötsligt får talet liv och målar en mycket mera detaljerad bild än jag någonsin kunnat göra med ord. För mig är det här nåd.

Att skriva tal är ett hantverk som jag vill fördjupa mig i. Idag gör jag det väldigt långt på känsla men kanske man kan utveckla känslan också? Det finns en del litteratur i hur man skriver tal men den bok som länge varit nummer ett bland präster är Homiletik : en introduktion i kyrkans förkunnelse av Martin Lönnebo från 1977. När jag läste avsnittet om kasualtalet (förrättningstalet) fick jag spunk! Jag har hört så många tal som varit uppbyggda kring de tre skovlarna mull, så som Lönnebo förespråkar, att jag får en allergisk reaktion av bara tanken! Jag måste hitta andra böcker att läsa!

Är det kläderna som gör prästen?

Nu när jag är präst får jag och ska jag använda prästskjorta eller ämbetsdräkt men när och var och hur? Präster som varit präster en tid har hittat sitt sätt att klä sig och det är inte alls alltid som man ser dem iklädda prästkläder fast de är i tjänst. Sen kan man som prästvigd gå prästklädd överallt och alltid eftersom man är präst överallt och alltid. Här gäller det att hitta sig själv och sina egna val inom de ramar som finns givna.

Biskopsmötet har gett ut detaljerade instruktioner för hur präster ska klä sig och här ett par utdrag ur texten:
Utgångspunkten för prästernas klädval är att en präst i sin ämbetsutövning alltid ska kunna identifieras som präst. Ämbetsklädseln ska alltid beakta den aktuella situationer. Användning av ämbetets kännetecken och utförande av ämbetsuppgifter förutsätter alltid välvårdad klädsel.

Med prästens ämbetsdräkt används inte iögonenfallande smycken.

Direktiven för kvinnor är mera detaljerade än för män tycker jag, men å andra sidan finns det större möjligheter för kvinnorna att variera sin klädsel. Utöver de givna direktiven finns det lika många åsikter som det finns människor om hur man kan eller inte kan klä sig. Vad betyder egentligen en välvårdad klädsel? Det kan man sen tolka på olika sätt.

Jag har fått en del kommentarer när jag gått “på stan” eller “på byn” iklädd prästskjorta. Inga illa menade kommentarer men folk noterar att jag är prästklädd. Det är lite spännande att gå på stan i prästskjorta för den väcker reaktioner hos de flesta. Folk jag inte känner hälsar eller nickar en hälsning. Tänk att ett förhållandevis enkelt klädesplagg kan förändra folks attityd till mig! Plötsligt är jag inte en i mängden utan en präst.

Jag är ju jätteglad över att nu få vara präst så jag drar gärna på min prästskjortan. Det är kanske lite för att markera för mig själv också att jag faktiskt är präst. Det är kanske nyhetens behag som avtar med tiden. Hur som helst tänker jag vara stolt över att få använda prästskjorta och ämbetsdräkt och använda dem alltid när jag har lust till det och kanske där emellan också.

Första veckan avklarad

      Inga kommentarer till Första veckan avklarad

Nu har jag jobbat min första vecka som präst. Det har varit en spännande men härlig vecka! Det känns bara så rätt.

På onsdagen skrev jag predikan för idag och ett tal till min första jordfästning som jag hade igår. Jag tänkte när jag hade båda manuskripten klara, att det här gick ju enkelt. Kan det vara så här pass lätt? undrade jag sedan för mig själv. Jag vet att det inte kommer att vara lika enkelt varje gång, men jag tror att min lust att skriva och berätta är en stor tillgång för mig som präst. Att ha vanan att skriva ner tankarna i bloggformat har utrustat mig.

Jag nämnde ordet jordfästning och nu känner jag hur frågan bränner dig på tungan. Hur gick min första jordfästning?

Jo tack, bra. Jag var en liten gnutta nervös men samtidigt lugn. Jag har hållit andakter vid urnebisättningar som vaktmästare, så en viss vana har jag från tidigare. Trots att jag blev rörd under talet och fällde ett par diskreta tårar, klarade jag mig med hedern i behåll. Vid minnesstunden efteråt var det ett par som nästan trodde att jag skämtade med dem, när jag sa att det var min första jordfästning. Så jag får väl ta det som ett mycket gott betyg.

Det var alltså min första jordfästning som präst. Jag har gjort en uppskattning att jag som vaktmästare varit med om cirka 200 jordfästningar så nog finns det en vana att luta sig tillbaka på där. Jag känner mig trygg och hemma i kapellet med kistan och de sörjande. Situationen är inte skrämmande. Ändå ÄR det en annan sak att nu själv förrätta jordfästningen. Prästens uppgifter är andra än vaktmästarens, men det känns bra det också.

Idag fick jag förmånen att känna in högmässan utan att själv behöva “dra hela lasset”. Jag predikade och assisterade i nattvarden så som jag gjort redan tidigare. Det känns fantastiskt att få börja i lugn takt. Snart nog är det min tur att ta hand om högmässans alla delar.

Predikan idag tyckte jag var rolig att hålla. Temat var kallelsen till Guds rike och jag hade hittat min vinkel ur en bok om Alfons Åberg. Vill du läsa mitt manuskript så kan du klicka här.

#minkyrka

      2 kommentarer till #minkyrka

Ska jag?   Varför skulle jag?   Varför skulle jag inte?

Jag plockar upp blogglistan #minkyrka för jag tycker det är viktigt. Församlingsvalet är i höst och valdeltagandet brukar inte vara särskilt högt i församlingarna. Många rycker på axlarna och undrar varför de ska rösta. De bryr sig inte. Därför vill jag slå ett slag för församlingsvalet. För det ÄR viktigt. Om du någon enda gång har tänkt att det bara är stofiler med förlegad världssyn som styr inom kyrkan, när du läst någon tidningsrubrik om kvinnopräster eller samkönade äktenskap, då ska du rösta. För genom att rösta kan du påverka. De som väljs in som förtroendevalda nu i höst är de som väljer kyrkomötet nästa gång. Det är kyrkomötet som bestämmer i de stora frågorna. Så du kan påverka, tro mig!

När jag hör ordet församling tänker jag: På människor i alla åldrar som samlas och trivs tillsammans. Jag tänker på personalen i församlingen som försöker sitt allra bästa för att församlingsborna ska ha det bra.

När besökte du senast en kyrka eller ett kapell och varför? Vad tyckte du? Det var veckomässan i onsdags. Där var de gamla tanterna som alltid brukar vara där. Där var konfirmanderna som ännu behövde få sin kyrkogångsbok stämplad innan lägret. Det var en fin gemenskap!

Berätta något minne om din fadder, eller berätta om något som du har gjort med ditt eget fadderbarn? Jag har fyra fadderbarn och jag är otroligt stolt över dem allihopa. Jag känner ett stygn av dåligt samvete för att jag inte engagerat mig i deras liv så mycket som jag skulle vilja men jag försöker ha överseende med mig själv. Mina egna gudföräldrar var inte heller särskilt aktiva så kanske det är ganska vanligt att inte vara så engagerad?

Om jag fick bestämma i kyrka och församling, då skulle jag satsa på: Allt det som redan görs och de unga vuxna. I många församlingar är det församlingsmedlemmarna i åldern 20-50 som faller mellan stolarna. Det är svårt att engagera dem för de har så fullt upp med allt möjligt i sina liv men jag skulle vilja ge dem någonting extra. Visa att församlingen finns till för dem också.

Visste du att kyrkan är en demokratisk organisation och att det är församlingsval i november? Tänker du rösta i valet? Känner du kanske någon som ställer upp som kandidat eller funderar du själv på att göra det? Jo, jag visste det och jag har själv varit förtroendevald. Självklart ska jag rösta! Jag vet inte ännu vem som tänker kandidera men jag är övertygad om att jag känner många av dem. Jag funderade en liten sekund på att ställa upp själv men jag tror jag ska koncentrera mig på mitt arbete den här perioden i alla fall.

Om du funderar på nåt angående församlingsvalet så kan du skriva en kommentar och fråga eller rycka mig i armen när vi ses. Det allra viktigaste du behöver komma ihåg är att din röst behövs!

Bilden som gör prästen

      Inga kommentarer till Bilden som gör prästen

Jag tycker att det är viktigt med snygga bilder. Det spelar ingen större roll vilket sammanhang vi talar om utan bra bilder gör sammanhanget bättre. Jag har två väninnor som är fotografer så det finns proffs i närheten för att knäppa de där bra bilderna. Lauras bilder från prästvigningen presenterade jag redan här. Nu har turen kommit till Camillas bilder.

Camilla har fotat mig flera gånger tidigare och varje gång har vi lika roligt. Det som är så underligt med hennes bilder är att jag inte förstår hur hon gör för att trolla fram dem. Det är liksom inte samma person på bilderna, som den jag brukar möta i spegeln! På något nästan magiskt sätt fångar hon den allra bästa sidan av mig med sin kamera.

De här bilderna är tagna i solstrålande majdag i Åbo, nära domkyrkan och vid badstranden på Runsala. Du kan tänka dig hur förvånade badgästerna såg ut där de låg i sina baddräkter och solade när jag kom klivande i ämbetsdräkten! De såg ut att tänka att jag var en udda fågel i min prästkappa och de hade alldeles rätt där och då.

Med näsan i en hög böcker igen

Nu har jag skämt bort dig med ett inlägg per dag så det kommer att bli svårt att förklara att jag inte kommer att kunna hålla den takten i längden. Men bit ihop, ibland kommer det att bli någon mellandag mellan inläggen. Du får helt enkelt surfa runt och hitta någon ersättande blogg den dagen (du kan börja med att kolla listan längst ner till höger med bloggar jag brukar läsa) eller läsa om något favoritinlägg medan du väntar på nästa inlägg.

Med det sagt kan jag avslöja att hela min arbetsdag idag gick åt till att fundera på skribalektionerna jag ska hålla på lägret i juli. Jag inledde med en aning ångest över hur jag ska kunna producera så många timmar material men efter halva dagen började jag andas lättare och insåg att det här är ett projekt som alla andra. Det är bara att lägga upp en plan, utföra den och inse att det kanske inte alls blev som jag planerat i alla fall.

Det goda är ju att det finns massor och jag menar massor böcker att läsa och utnyttja. Jag är ju inte direkt den första prästen som ska hålla lektioner för konfirmander. Jag läste och funderade hela dagen tills jag var alldeles slut i hjärnan! Så nu gäller det bara att sammanställa materialet och ha en bra plan att luta sig tillbaka på.
Bara och bara… Haha.

Första dagen på jobbet

      Inga kommentarer till Första dagen på jobbet

Jag får väl nog erkänna att det var lite spännande att fara på jobb idag. Första dagen som präst. Första dagen på lääänge som jag skulle gå på jobb över huvud taget! Det var faktiskt så spännande eller så ovant att jag glömde min telefon hemma! När jag kom till färjan och skulle kolla dagens nyheter på telefonen insåg jag att den blivit kvar någonstans där hemma.

Egentligen var det ju ingen fara med det. Jag skulle få en arbetstelefon under dagen. Men ändå. Känslan av att inte ha sin telefon med sig är nästan den samma som om jag hade glömt kläderna!

Att gå på jobb till samma arbetsplats där jag jobbat sedan våren 2012 (förutom alla studieledigheterna) var tryggt. Jag känner de flesta arbetskamraterna och jag känner lokaliteterna. Så det var ju enkelt att bara köra igång. Jag fick nyckel, telefon, e-postadress, och inloggningsuppgifter till datasystemet. Kyrkoherden är på semester men kaplanen som nu då vikarierar kyrkoherden kom på förmiddagen och hjälpte mig komma igång. Jag kände mig riktigt väl omhändertagen.

På eftermiddagen hade jag inprickat en andakt på ett serviceboende. Det visste jag om redan tidigare så jag hade lite hunnit fundera på texterna och vad jag ville säga i mitt tal. Talet skrev jag färdigt under förmiddagen. Det som kändes lite spännande och lite konstigt var att det inte finns någon som säger att gör så här, prata om det här, utan jag har fria händer att utforma andakten som jag vill. Jag tog det säkra före det osäkra och följde i stort sett handbokens formulär för andakter och höll mig till söndagens texter. Så på ett sätt finns det ju då någon som indirekt säger gör så här, prata om det här.

Första dagen gick bra och när jag skulle stänga kalenderprogrammet för dagen kom jag att tänka på att det är rätt så skönt att inte behöva pricka in någon arbetstid. Det är ingen som frågar vilken tid jag kom och vilken tid jag går hem. Ingen som undrar hur många minuter min lunchpaus var. Det kan vara en börda att inte kunna hänvisa till att dagen är slut, nu går jag hem, men det är också en härlig frihet att inte behöva tänka på timmar och minuter.

PS. I förra bloggen fanns det en länk som hette Predikningar & Andakter där jag lade upp diverse texter jag skrivit. Jag kommer att fortsätta på samma sätt. Nu har den sidan fått namnet Ordet är mitt och där kan du läsa mitt tal från andakten idag. Länken finns alltid i balken under bilden.

 

Åh, så festligt!

      Inga kommentarer till Åh, så festligt!

Ja, det är ingen hejd på festligheterna! Den här gången var jag dock bara åskådare. Jag pratar om vår nya ärkebiskops installationsmässa i Åbo domkyrka. Jag var på plats ca 9.15 när mässan skulle börja kl 10.00 och fick snällt sätta mig rätt långt bak eftersom jag ville sitta bredvid gången för att ha en chans att fotografera.

Det var spännande att sitta där och vänta på att det skulle börja. Jag såg biskop på biskop droppa in. På rak arm kan jag räkna upp Eero Huovinen, John Vikström och Kari Mäkinen. Det var ett glatt sorl i kyrksalen fram till några minuter i tio när Finlands president Sauli Niinistö anlände. Strax därfter inleddes festmässan med musik och procession. Det var alldeles fullt av biskopar både från Finland och från andra länder i processionen!

Hela mässan var pampig och vacker. Musiken var så festlig att det gick kalla kårar! Och där i bänken satt jag i ämbetsdräkten och sög i mig den fina stämningen! Mässan televiserades och jag lär till och med ha synats i rutan. Du kan gå in på Arenan och titta på mässan ifall du missade den tidigare idag.

Här kommer så en bildkavalkad från mässan.

Sista svansen av processionen. Tur att jag inte var den officiella fotografen för den blev många suddiga bilder.

Det fanns skärmar uppsatta så att alla kunde se vad som hände i koret under mässan.

Tapio Luoma predikade. Han varvade finska och svenska på ett ledigt sätt.

Kameramännen in action. De brukar ju inte synas annars.

Med tydlig röst svarade Luoma tahdon på alla frågorna.

Med handpåläggning välsignades Luoma till det nya ämbetet som ärkebiskop

Här står nu den nya ärkebiskopen som förresten sjunger bra!

Bland de medverkande fanns digniteter från andra kyrkor men också biskop Björn från Borgå stift

En snabb skymt av Luoma och Uleåborgs biskop Salmi bakom en biskop jag inte lyckats identifiera.

Kari Mäkinen och Sauli Niinistö

På domkyrkotorget samlades kyrkfolket efteråt till kyrkkaffe.

En nästan vanlig dag på byn

      Inga kommentarer till En nästan vanlig dag på byn

Igår spenderade jag största delen av dagen på Kyrkbacken iklädd prästskjorta. Först deltog jag i skolgudstjänsten och fick njuta av skolbarnens glada psalmsång. Jag deltog som åskådare med kameran i högsta hugg. Jag är en del av redaktionen bakom @kyrkanevl på facebook och jag hade en storstilad plan på ett videoinlägg till sidan men det blev inte så lyckat. Nåja, det är tanken som räknas vilket min gamla klasskamrat påminde mig om när vi pratade en stund över en kaffe-/tekopp på den lokala Baren.

Lite senare träffade jag församlingsanställda från Rimito i kyrkan och fick berätta lite för dem om vår vackra kyrka och dess historia. De var glada över att få veta lite mera om kyrkan och ville gärna inleda ett samarbete mellan församlingarna. Det ska jag framföra till kaplanen.

Dagens egentliga programpunkt var en träff med radioredaktören Hedvig Långbacka. Vi bandade några radioandakter i kyrkan där jag berättade om vissa saker i kyrkan. Det var riktigt roligt men påminde mig om hur mina kunskaper om kyrkan rostat! Hujeda! Nåja, resultatet lär du få höra i radion under sommaren någon gång.

Det som gjorde dagen alldeles fantastisk var alla de Nagubor jag mötte som gratulerade och kramade mig. Det att jag gick iklädd prästskjorta på byn väckte förvånade blickar och glada reaktioner. Jag är alldeles överväldigad av den glädje jag möter över att jag nu blivit präst. Tänk att så många är så glada för min skull! Det är helt enkelt ofattbart.