Avvikande åsikt

      Inga kommentarer till Avvikande åsikt
Skärmdump från ÅU:s facebook Kyrkoherdar olika åsikt - Kimitoön säger JA, Väståboland NEJ

Tyvärr är artikeln bakom betalvägg men rubriken sammanfattar texten rätt bra.

Kyrkoherde Harry S. Backström är min chef, men den här gången måste jag lämna in en anmälan om avvikande åsikt. Kyrkoherdens åsikt är inte hela församlingens åsikt, och definitivt inte min.

Det finns tre specifika bibelställen jag stöder min åsikt på:

Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända.
Luk 6:37

Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.
Joh 13:34

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
Gal 3:28

Om du reagerar negativt på kyrkoherdens uttalande, så skriv snälla inte ut dig ur kyrkan.
Kyrkan är större än dess enskilda medlemmar eller anställda för den delen.
Engagera dig, påverka, ställ upp i val och jobba för att din åsikt ska bli hörd.
Bara på så sätt kan kyrkan förändras.

Det som inte är förbjudet är tillåtet

En kollega delade ett par länkar på facebook idag och jag känner att jag vill kommentera dem. Den första länken är till Helsingin Sanomats artikel Pappi vihki homoparin…. och den andra till Kyrkpressens Inte rätt att straffa präst för samkönad vigsel.

Det handlar alltså om kyrkans vigselpraxis och lagen om samkönat äktenskap. Det här är en fråga som delar åsikterna och som kyrkan inte har kommit till beslut om ännu. Det finns några präster som på eget bevåg vigt samkönade par. En av de prästerna fick en varning av domkapitlet, som han överklagade till förvaltningsdomstolen. Nu har domstolens beslut kommit och prästen friades.

Eftersom det inte är explicit förbjudet i kyrkolagen eller kyrkoordningen för präster att viga två personer av samma kön är situationen är oreglerad och oklar, vilket väger över till att det är tillåtet, är domstolens slutsats. Därför kan inte domkapitlet ge prästen en varning.

Jag drar paralleller till när den första kvinnan anhöll om prästvigning 1955. Det fanns inte utskrivet i kyrkolagen vilket kön en präst skulle ha, så egentligen borde hon ha fått bli prästvigd. Men, det var andra tider då och det var otänkbart att prästviga en kvinna. Man hänvisade till traditionen och nekade henne tillträde till prästämbetet.

Idag ser samhället annorlunda ut. Traditionen är inte längre ett tillräckligt starkt argument, utan nu skärskådas lagtexterna och domslutet följer dem. Att många inom kyrkan en annan syn på saken, är en annan femma. I Kyrkohandbokens vigselformulär talas det om man och kvinna och handboken är ett av kyrkomötet godkänt dokument, men det har inte status av lag.  Biskopsmötet har gjort ett uttalande, men inte heller det är lag, utan just ett uttalande.

Det är alltså så att kyrkomötet borde ha reagerat på äktenskapslagen på sätt eller annat, men det är ett tungrott maskineri. För att få en tillräcklig majoritet bakom beslutet att ge kvinnor tillträdet till prästämbetet krävdes 30 år av diskussioner. Jag hoppas och ber att det här beslutet inte ska ta lika länge. För i princip kan man nu låta bli att göra någonting alls och konstatera att det är tillåtet, men det är knappast önskvärt. Saken behöver få ett värdigt avslut.

Notera: Det är snart dags att välja in nya ledamöter till kyrkomötet. Nu gäller det att aktivera de liberala krafterna för att få till stånd förändring!

Så till frågan konfirmanderna ställde mig på skribalägret:

Skulle jag viga ett par av samma kön?

Mitt svar är ja och nej. Jag har inget emot att bekräfta den kärlek två människor känner för varandra och be om Guds rika välsignelse för dem, så ja. Jag skulle viga ett par av samma kön. Samtidigt vill jag följa min kyrkas ordning, så innan kyrkan har kunnat komma till ett beslut avhåller jag mig från att viga. Därför fortfarande nej.
Jag hoppas det inte förblir så länge till.

Fem lediga

      Inga kommentarer till Fem lediga

Sommar och sol och ledighet. Vad är väl bättre än det?

Det finns de som kan kombinera dessa tre i hela fem veckor, men själv njuter jag nu av fem dagar ledighet. Det är inte ens några extra lediga dagar, utan bara mina vanliga veckoledigheter som klumpat ihop sig. Först råkade det bli en jordfästning på en dag som jag skulle ha haft ledigt. Sen blev det en vecka skribaläger och inga lediga dagar. Så tre lediga dagar flyttades framåt så att jag nu har fem dagar ledigt i ett sträck.

Jag borde väl ha lagt mig i hängmattan och läst en god bok, men så långt har jag inte hunnit ännu. Jag inledde ledigheten med att njuta av forvård. Det är evigheter sen sist och nu kan jag inte sluta känna på mina mjuka fötter. Jag minns helt enkelt inte när sist de skulle ha varit så här släta och fina! Andra dagen blev det ett varv till storstan. Jag kände att jag hade tusen saker jag behövde uträtta, men jag hade inte min to-do-lista med mig, så jag gjorde det jag kom ihåg och när jag sen blev trött på stan åkte jag snabbt hem igen. Trots det gick så gott som hela dagen åt till den utfärden. På lördag var det marknad i byn så då besökte jag och min man den. Sen gick hela resten av dagen åt till att träffa folk, lite här och där. Skoj var det, men inte helt avkopplande. Idag, på min lediga söndag, gick jag till min hemkyrka där det firades konfirmation. Det var resten av gänget från lägret jag deltog i, som blev konfirmerade idag. Så jag kände att jag ville vara där med ungdomarna på deras stora dag, även om jag var ledig. Att delta i en gudstjänst är skönt när man inte behöver prestera själv. Samtidigt är det oändligt svårt att koppla av och bara ta emot, när jag är så van att själv ha någon roll i gudstjänsten. En övning i tillit och tålamod. Inte så illa det heller.

I morgon är det den sista lediga dagen i den här räckan. Då ska jag ta det så gräsligt förskräckligt lugnt att det inte är klokt. Kanske jag rent av hänger upp hängmattan nu och ligger i den hela dagen?

Lägesrapport: allt väl.

      Inga kommentarer till Lägesrapport: allt väl.

Skribalägret är över.
Konfirmationen är undan.
Församlingslyktan är tryckt och postad.

Nu kan jag andas ut, för de stora projekten är avklarade för den här gången. Nu är det bara resten kvar…

Fast resten är det vanliga jobbet och det känns just nu bara bra. En stor del av verksamheten tar dessutom paus över sommaren, så nu byts de vanliga arbetsuppgifterna ut mot dop och vigslar på olika håll i skärgården. Nån begravning lär det väl också bli någonstans under sommaren, antar jag. För när nån kollega är på semester får de som är på jobb dela på förrättningarna så att det inte blir helt orimligt mycket för en.

Trots att jag nu jobbat 11 av 12 dagar i ett sträck, känner jag mig inte helt överkörd. Jag är lite förvånad, men samtidigt mycket tacksam för att det är så. På andra arbetsplatser har jag kunnat vara dödstrött efter 7-10 dagar i ett streck.

I morgon blir det vårens sista andakt på åldringshemmet. Då ska jag tala om den heliga Anden, men jag undrar vad jag ska säga. Just nu känns det inte lika flytande som det gjorde en kväll i förra veckan. Då hade jag gjort kvällsbestyren och skulle just lägga mig för natten när tankarna började forma sig i huvudet. Jag tänkte att jag måste skriva ner de här tankarna, men insåg att jag inte skulle få nån reda på dem nästa morgon. Så jag lyfte mina händer, sa åt Gud: okej, jag ger upp, och gick tillbaka till arbetsrummet och startade datorn. En halv timme senare var predikan klar och jag kunde gå och lägga mig. Det var den predikan jag höll på konfirmationen senaste söndag, och du kan läsa den här.

Lägerliv i paradiset

      Inga kommentarer till Lägerliv i paradiset

För att svara på min egen fråga i ett tidigare inlägg: Det blev helt jättebra!
Och sen kan jag fråga mig själv: Varför skulle det inte ha blivit bra?

Nu har vi varit här 3½ dygn och kvar är 2½ dygn. Lägerliv går med en väldig fart, varje gång. Och man är som i sin egna lilla bubbla. Jag har kastat ett getöga på tidningsrubriker och konstaterar att vi visst fått ministrar och ett regeringsprogram. Tydligen händer det saker i världen, fast jag inte följer med vad det är som händer! Ganska skönt faktiskt.

Jag är på något sätt med ena foten i lägerlivet och med andra foten i mitt vanliga jobb. Jag har hållit på och skrivit och ombrutit (det heter visst så när man plockar ihop texter och bilder till en tidning?) Församlingslyktan. Den har redan många bilder men ännu har jag några sidor som behöver fyllas ut. Undrar vad för spännande jag ska hitta på till de sidorna?

Till sist ska jag dela en bild som visar vad rubriken grundar sig på. För vad kan väl det annars vara än paradiset när det ser ut så här?

På tal om skriba…

      Inga kommentarer till På tal om skriba…

På tal om skriba måste jag berätta om ett kul sammanträffande.

Jag besökte en snabbmatsresturang för en dryg vecka sen och när jag skulle beställa min portion vid kassan ser jag att killen framför mig var en av de konfirmander som var med på mitt första läger. Det läger där jag gjorde min skribapraktik. Så istället för att säga vilken mat jag ville ha, hoppade orden “nej, men hej, du är ju min gamla konfirmand!” ur munnen på mig.

Killen såg smått förskräckt ut och blev rejält konfunderad. Jag var i farten med motorcykeln så jag var rätt väl maskerad. Inte undra på att han inte kände igen mig! Så jag presenterade mig och vi pratade några ord varpå killen sa: “Du har nog ruskigt bra människominne”

Hur skulle jag kunna glömma de härliga ungdomar som lärde mig så mycket på mitt första skribaläger?

I morgon drar det igång!

      Inga kommentarer till I morgon drar det igång!

I morgon börjar skribalägret. Det blir mitt tredje.

När jag själv var konfirmand var det inte tal om något läger. Då var det lektioner varje vardag mellan skolavslutningen och midsommar och så blev vi konfirmerade på midsommardagen. Jag tillhörde den sista gruppen som följde detta gammalmodiga system. Följande år var det ny präst och nya tider. Då kom lägertraditionen till Nagu.

Så när jag gjorde min skribapraktik under studietiden var det mitt första skribaläger – ever! Jag hade ju inget ansvar direkt, men spännande var det i alla fall. Gruppen var stor och det var händelserikt. Jag lärde mig allt möjligt på det lägret!

Mitt andra läger var förra sommaren när jag var nybakad präst och plötsligt skulle ansvara för 28 ungdomars kristna fostran på ett 12 dagars skribaläger. Jag kände mig rejält skakig när det drog igång. Mitt stöd var ändå ungdomsarbetsledaren som dragit en miljon läger – typ, och de fyra unga ledarna som hade varit på minst hundra läger – typ. Det var jag och konfirmanderna som hade ungefär lika stor erfarenhet av att vara på läger!

Så i morgon börjar mitt tredje läger. Det känns lite skumt för förhållandet mellan antalet konfirmander och ledare är så fullständigt annorlunda än de två tidigare lägren jag upplevt. Vi är MÅNGA i personalen. Jag är inte lägerledare, så jag har inte fullt ansvar för att allt klaffar och fungerar. Det känns också lite skumt, för det känns som att jag inte har någon koll alls.
Månne inte det blir bra ändå?

Erkännande: Jag är en nörd – men på mitt eget sätt…

Jag funderar kring predikan så gott som varje vecka. Somliga veckor skriver jag en. Somliga veckor skriver jag många. Ibland får jag hålla ledigt och behöver inte skriva någon alls.

Nu när jag har varit präst i ett år märker jag att jag får återkomma till söndagar jag redan stiftat bekantskap med. Eftersom det finns tre årgångar i handboken är det inte samma evangelietext jag arbetar med, men temat är det samma. Då är det spännande att gå tillbaka för att se vad jag tänkte för ett år sedan. Hur formulerade jag mig då? Finns det någon tanke jag kan ta fasta på och vidareutveckla?

Jag gillar system, tabeller, statistik och allt som bringar ordning i kaos. Jag gillar också att dela med mig. De här två sakerna sammanfaller under rubriken Ordet är mitt. Där publicerar jag ett urval av mina predikningar, andakter, tal och kåserier. Riktigt allt lägger jag ju ändå inte ut. När jag igen lade in några predikningar upptäckte jag att jag nu går på andra varvet.

Det blir väldigt tydligt på sidan Kyrkoårskalender där jag skrivit av handbokens alla helgdagar till en lista och under söndagarna finns länkar till de olika predikningarna. Under några söndagars namn finns det nu två predikningar! Den sidan fungerar liksom ett index för bloggen. Sen kan man nog söka på bibelställen, teman och söndagens namn bland taggarna också, så det finns system på system…

Okej, det är väl nu jag får erkänna att jag är en nörd, men på mitt eget sätt. Fast, egentligen gör jag det erkännandet med stolthet. För jag är ganska, irriterande, nöjd med mitt sätt att bjuda på predikningar.

Sen säger vi inte ett ord om predikningarna kvalitet. Det är en heeeelt annan historia. Men det faller under kategorin “alla är bra på nånting, om inte annat så kan man vara avskräckande exempel”.

Vilken superkombo!

      Inga kommentarer till Vilken superkombo!

Det är så underligt. Jag får fin feedback av mina församlingsbor att det är skönt med en präst som är vanlig. De uppskattar mig för den jag är. Naturligtvis är jag glad över all positiv feedback men ibland känns det lite konstigt. För jag tänker ju att alla präster är vanliga människor. Samtidigt borde jag vara överlycklig för det är just det jag känner att jag vill visa som präst, att jag är en helt vanlig människa som fått ett mycket fint uppdrag. Men uppdraget gör inte mig märkvärdig, tvärt om.

Jag funderar på om det är i förhållande till mina föregångare som jag bedöms vara vanlig? Eller är det i jämförelse med en stereotyp bild av var präster förväntas vara? Jag borde kanske inte analysera utan bara tacka och ta emot, men jag kan inte låta bli att fundera. Jag funderar på om det är så att gemene man möter präster så sällan att de uppfattar präster som udda fåglar? Eller kan det vara så att det finns präster som inte lyckas eller kanske inte ens vill förmedla att det är helt vanliga människor till sina församlingsbor? Om det finns präster som hör till den senare typen beklagar jag det verkligen, inte ens de är märkvärdiga, tvärt om!

En annan sak som förundrar mig är de återkommande tacken för mina griftetal. Jag upplever inte att de skulle vara så speciella. Jag har två absoluta kriterier för vad som ska finnas i talet. För det första ska det finnas tillräckligt mycket av den avlidna i talet för att de som lyssnar ska kunna känna igen vem det är som jordfästs. För det andra ska det kristna hoppet och Gud finnas med i talet, annars är det inte ett tal för en kristen jordfästning. Utöver det tar jag mig språkliga friheter och målar bilder med ord, så gott jag kan.

Med dessa funderingar får jag konstatera att jag är lyckligt lottad. Jag trivs med jobbet och församlingen verkar trivas med mig. Vilken superkombo!

 

På årsdagen

      2 kommentarer till På årsdagen

Idag är det ett år sedan jag blev prästvigd i Borgå domkyrka. Du kan läsa om dagen här och se bilder från dagen här. Det känns som en evighet sen. Vanligtvis skulle jag tillägga “eller som igår”, men den här gången känner jag det inte så. Det här året har varit det mest händelserika år någonsin i mitt yrkesliv!

Efter att jag blev prästvigd ordinerades jag till Väståbolands församling och Pargas distrikt för en och en halv månad, sen var jag sommarpräst i Kimitoöns församling i en månad, och från 1.9 blev jag församlingspastor i Kimitoöns församling. Sen tog det inte länge innan mattan rycktes undan mina fötter och jag erbjöds arbetet som tf. kaplan i Houtskär och från årsskiftet har jag det varit mitt arbete. Alla uppdrag har varit givande och bra, men jag tror faktiskt att jag har landat rätt nu.

Den här dagen för ett år sedan kunde jag inte ana var jag skulle vara idag. Det har varit ett välsignat, fantastiskt, omväxlande och arbetsamt år. Det har blivit långa dagar med många uppdrag, men jag har hela tiden känt mig ledd och buren.

Idag känner jag mig mera säker i rocken, vilket är naturligt och bra. Idag är jag otroligt tacksam över att jag fick möjligheten att förverkliga den här drömmen. Idag är jag lycklig över att ha fem prästsyskon att dela dagen med. Grattis på oss på 1 års dagen!

Fotograf: Laura Johansson

Från vänster: Samuel Erikson, Ruth Vesterlund, Katarina Gäddnäs, Meri Yliportimo, Janette Lagerroos, Ewa Williams