Tack och hejdå!

      2 kommentarer till Tack och hejdå!

Igår var det tre små gummor som tog tåget till storstan. (Hoppas de andra två inte tar allt för illa upp över att bli kallade gummor!) Stackars de andra i kupén när vi hade så mycket att prata om hela vägen. Jag tror vi förbättrade ungefär halva världen på den resan.

Orsaken till utfärden till storstan var att vi alla tre jobbat eller jobbar men ska sluta på Kyrkans Central för det Svenska Arbetet och nu skulle vi bli avtackade. Vi samlades med våra kollegor i ett stort konferensrum så att vi kunde hålla lagom avstånd. Det var kära återseenden och verkligt trevligt att se de allra flesta igen en gång. Det har varit ganska tunnsått med sådana tillfällen det här året. Det bjöds på fina tal, blommor överräcktes och så kaffe och tårta förstås. Och inte att förglömma många goda hjärtliga skratt!

Min förman talade så vackert och vänligt till mig att jag hade svårt att låta bli att fälla en (massa) tår(ar). Han nämnde att han nästan kände att de utnyttjat mig när de erbjöd mig en kort anställning medan det klarnade hur vissa anställningar skulle falla ut. Den anställningen blev till slut 11 månader och den passade mig som hand i handske. Nästan så att jag känner att jag utnyttjat dem, i väntan på att min framtid skulle klarna. Så antagligen kan vi summera det hela som ett win-win arrangemang då båda parter verkar känna att de gått som vinnare ur det hela.

Efter den mera officiella delen kunde de som ville ägna sig åt after-work. Det vill säga en trevlig stund på en trevlig restaurang med något gott att dricka. Här fortsatte de trevliga samtalen och de många hjärtliga skratten.

Så kom stunden när det bokade tåget skulle avgå och de tre små gummorna satte sig för att åka hemåt och förbättra den andra halvan av världen som de inte hunnit med tidigare. Fast om världen verkligen blev så mycket bättre vet vi inte, men knappast blev den sämre heller.

Det är verkligen ett härligt gäng som jobbar på Kyrkostyrelsens svenska avdelning! Tack för att ni ville ha mig med i gänget – om så bara för en tid. Och tack för de fina blommorna med ett stänk av havet i!

Mitt jobb tar inte slut riktigt ännu, anställningen är till årets slut, men det här råkade vara en dag som passade de flesta så därför avtackades vi nu. Och med de restriktioner som kommit lär vi knappast ses så mycket mera på kontoret det här året ändå.

Varför egentligen?

      2 kommentarer till Varför egentligen?

Ibland slår tanken mig. Varför bloggar jag egentligen?  Bloggarna är ett utdöende släkte påstås det och ingen orkar ju läsa dem… Förutom de 50-200 typerna som läser min blogg då kanske?

Någon kanske tycker att det är äcklig självgodhet att hålla på och skriva om sig själv hela tiden. “Tänk att den människan orkar lyfta fram sig själv i tid och otid” Tack och lov har jag inte fått sådana brev, men nån kanske tänker det ändå. Skulle jag råka ut för en sådan diskussion skulle jag antagligen fråga – men varför fortsätter du läsa då? Du måste ju inte!

För faktum är, att den här bloggen är min högst privata. Det är till och med så att jag betalar ett webbhotell för att få ha den på deras server och med min egen adress.  På så sätt hålls den också fri från reklam som varken jag eller nån annan orkar se.

Idag satt jag och såg på de här kommentarerna som mitt förra blogginlägg fick på min facebook-sida. Och jag måste erkänna att det värmer i hjärtat att läsa dem.

Kan det alltså vara så att jag bloggar för att fylla på mitt behov av bekräftelse? Det kan jag inte förneka att är en del av sanningen. Vem av oss är funtad så att den tackar nej till positiv respons? Alla behöver vi bli sedda och bekräftade, i olika stor grad, men alla behöver det, annars dör vi.

Men det är inte den enda orsaken. Jag börjar inse att jag har en mer eller mindre konstant skrivklåda. Jag har bloggat regelbundet sedan våren 2014! Jag behöver få skriva och sätta ord på allt möjligt för att kunna reflektera och tänka klart. Och dessutom har jag ju en stor bekantskapskrets som är enklast att hålla uppdaterad genom att blogga. Typ ALLA vet vad jag håller på med, medan jag vet förhållandevis lite om vad alla andra sysslar med.  (Vink, vink, skriv gärna kommentarer!)

Sådär, nu har jag åter reflekterat och satt ord på mina funderingar och du har tydligen orkat läsa ända hit. Inte illa! Tack för det!

Förresten är det fascinerade och otroligt roligt när någon ny bekantskap säger att hen läst min blogg! Tänk att det faktiskt finns människor som läser det jag skriver utan att egentligen ens känna mig. Lite skrämmande, men samtidigt otroligt roligt. Ryck mig i armen bara om vi ses nån stans och säg hej!

Det har du redan gjort

      Inga kommentarer till Det har du redan gjort

Jag råkade möta en äldre dam från Houtskär i butiken idag. Vi hälsade och hon sa att hon ser fram emot att jag börjar jobba i Houtskär igen. “Jag hoppas jag kan leva upp till förväntningarna” svarade jag. “Det har du redan gjort” svarade hon, “du behöver bara fortsätta som förr.”

På ett plan har jag vetat att det är just så; att jag redan visat vem jag är och hur jag jobbar och det är det församlingsborna vill ha tillbaka. Men på nåt annat plan har tvivlet försökt slå in en kil i självförtroendet.

Jag har aldrig tänkt att jag gör något speciellt. Jag är den jag är och jag jobbar på mitt sätt för det jag vill att en församling ska vara. Det är samtidigt väldigt befriande att inte föreställa sig och försöka vara någon jag inte är, men samtidigt kan jag ibland fundera på om det är tillräckligt?

Det är då det är manna för själen att få höra “du behöver bara fortsätta som förr”.
Tack för de orden! Det ska jag göra.

Nästan för mycket av det goda

      Inga kommentarer till Nästan för mycket av det goda

För ett år sedan var det meningen att hundratals människor från stiftets alla hörn skulle samlas i Mariehamn för att fira Kyrkodagar. Dagarna ställdes inte in, men på grund av de rådande restriktionerna blev det inte ens 100 personer som kunde närvara. Jag var där och njöt av gemenskapen som ändå uppstod. Då sade man “nästa år igen” och nu har det plötsligt gått ett år!

Det här året ordnades kyrkodagarna i full skala, fast deltagarantalet fortfarande inte nådde fullt upp till samma siffror som tidigare år. Omkring 250 deltagare samlades i Mariehamn och redan på båten till Åland kändes det som att hela stiftet var på fötter.

Programmet var omfattande och allsidigt. Det var mycket av det goda på alla sätt. Ibland blev det nästan för mycket av det goda, eftersom många av oss var väldigt ovana med att träffa så många människor på en gång och under så lång tid som ett helt veckoslut. Själv fick jag ta en vilopaus mitt på lördagen för att orka och jag är glad att jag hade möjligheten och förståndet att ta den pausen.

Det här året fotograferade jag inte alls lika mycket som ifjol. Nu var jag bara med och njöt av att få vara en i mängden. Jag träffade massor av vänner och bekanta, till och med någon som jag kanske inte sett på över 15 år! Jag träffade nya vänner och bekanta som jag ser fram emot att träffa igen någonstans.

Programpunkterna gav mig mycket att tänka på. Jag märkte hur det snurrade i huvudet av alla tankar som virvlade omkring. En del skrev jag ner så att jag kan återkomma till dem och en del hoppas jag att dyker upp igen när jag läser de böcker jag köpte på dagarna. Ett extra tack till Britta Hermansson som gav mig nya nycklar till att tolka hur vår tro kan påverka oss människor på så olika sätt.

Som grädde på moset bland alla böcker jag köpte fick jag också ett exemplar av den bok jag medverkat i. En av mina andakter som jag hållit i radion finns nu med i boken En dag full av hopp. (Läs mera om boken här.)

Vägen hem över havet bjöd på de mest fantastiska vyer man kan tänka sig en dag i mitten av november. Tack Mariehamns församling och KCSA för några underbara dagar tillsammans!

TACK!

      Kommentarer inaktiverade för TACK!

Det har varit ett par intensiva och omtumlande dagar och det har tagit mig en stund att varva ner och lite smälta vad som hänt.

På onsdags eftermiddagen åkte jag till Houtskär och blev intervjuad av kapellrådets intervjugrupp. De ställde många mer och mindre knepiga frågor. Bland annat bad de mig räkna upp vilka uppgifter jag uppfattade att hörde till kaplanens ansvarsområde. De frågade vad jag ville satsa på i församlingsarbetet. De beskrev ett av ekonomiska orsaker drastiskt förändrat arbetsfält och bad mig reflektera över hur arbetet kunde skötas i ett sådant scenario.

Jag åkte hem och efter mötet ringde kapellrådets ordförande mig och gratulerade mig till att ha blivit vald till kaplan i Houtskärs kapellförsamling.

Efter det blev det att svara på medias frågor. Första frågan var förstås “Hur känns det nu?” och vad kan jag annat säga än att det känns bra.

Jag uppdaterade bloggen och gratulationerna började välla in. Även det omtumlande att så många vill gratulera mig!


Till alla som sänt en hälsning vill jag säga tack. Jag har läst och blivit varm i hjärtat av alla gratulationer och lyckönskningar. Tyvärr klarar jag inte av att svara alla personligen, men varje hälsning är betydelsefull! TACK!

Lite senare på kvällen når budet mig om att kyrkoherden lämnar in sin avskedsansökan. Om jag var omtumlad av turerna kring kaplansvalet i Houtskär blev jag inte mindre omtumlad av det beskedet.

Nu är det tid att stanna upp, reflektera, be om ledning och samla krafter, för att efter nyår ta nya tag i vår stora utspridda församling och i varje liten knut av den. Jag hoppas alla som glatt sig nu vill vara med och bygga upp vår församlingsgemenskap även i fortsättningen.

Det är människorna som gör det

      Kommentarer inaktiverade för Det är människorna som gör det

Det har varit en tid nu som jag känt mig lite less på jobbet. Jag har för det mesta suttit hemma vid datorn, haft möten på distans och känt mig obetydlig. Jo jag vet, många andra har det likadant, men vad hjälper det?

Men igår var det fart och fläkt. Plötsligt var vi ett team på fyra personer som behövde få ett projekt gjort snabbt och bra. Det skulle vara text på svenska och finska och passliga bilder till. Vi hade ett Teams-möte på morgonen där vi delade upp jobbet och sen gjorde vi varsin del.

Vi chattade, konfererade och sporrade. När eftermiddagen kom kunde vi publicera det vi lovat på olika plattformar. Då kändes det riktigt bra.

Idag har jag varit på arbetsplatsen i Helsingfors. Vi hade en planeringsträff  med redaktionen. Vi konstaterade att senast vi alla suttit runt samma bord var i början av februari 2020.

Visst har vi haft bra distansmöten på Teams, men att få sitta i samma rum och skratta tillsammans slår distansmöten 1000-1. Riktigt alla hade inte möjlighet att komma på plats idag, men nästa gång tror vi det blir ännu bättre.

De här två dagarna har varit olika, men båda bjöd på teamwork och gemenskap. Sånt som jag och många med mig längtat efter länge nu. Nu kan jag sitta hemma vid datorn en stund igen utan att vara less.

Det är människorna, arbetskamraterna och alla de andra, som gör jobbet intressant och roligt. Därför vill jag jobba med människor!

Nu finns det ett datum

      2 kommentarer till Nu finns det ett datum

Den här morgonen lyssnade jag till den lokala nyhetssändningen på radio och får höra det här:

Klicka på bilden för att gå till nyhetssidan


Så nu vet vi då att beslutet ska tas 3 november och den som väljs blir kaplan i Houtskär från och med årsskiftet.

Men när får vi veta?

      Kommentarer inaktiverade för Men när får vi veta?

Frågan som ställs mig har ändrat från om jag ska söka tjänsten till när jag får veta vem som väljs. Det känns en smula komiskt att mötas av samma fråga från så många. För tillfället är svaret att jag inte vet.

Den 30 september kunde domkapitlet i Borgå stift konstatera att båda sökande till kaplanstjänsten i Houtskärs kapellförsamling är behöriga. Det vill säga, har den utbildning som krävs för en kaplanstjänst.

Jag hoppas förstås att kapellrådet i Houtskär kallar båda sökande till intervju och sedan tar det beslut som de ser att tjänar församlingen bäst. Och jag hoppas att det ska ske så snabbt som möjligt, men jag vet inte när det sker. När kapellrådet tagit sitt beslut sänder de in det till domkapitlet som utfärdar förordnande till den kandidat som kapellrådet valt.

Domkapitlet har följande sammanträden 28 oktober, 16 november och 14 december. Så vid något av de tillfällena torde de kunna ta beslut och utfärda förordnandet.

En smärre kris som kunde avvärjas

      Kommentarer inaktiverade för En smärre kris som kunde avvärjas

Ibland händer det att en församling står utan präst inför helgen. För det mesta vet man om det i god tid och hinner ordna med en vikarie, men ibland är det kris. En sådan kris mötte mig förra fredagen när jag på förmiddagen öppnade min mejl.

Det skulle behövas en präst ut till Brändö-Kumlinge för helgen (konfirmation på lördag och dop på söndag). Vet att det kommer på mycket kort varsel, men råkar du ha möjlighet att åka?

Jag och min man hade inga speciella planer för helgen. Jag hade aldrig varit till Brändö-Kumlinge församling. Jag gillar utmaningar och jag tänkte på alla de som såg fram emot sin stora dag. Så jag svarade ja.

Resten av dagen gick åt till att kolla färjtidtabeller, kontakta predikobiträdet som hade koll på allt som skulle hända, kolla genom agendan för konfirmationen, prata med dopfamiljen och tvätta alban.

På lördagsmorgonen startade jag kl. 9.00 hemifrån för att ha gott om tid till färjan som skulle gå kl. 12.45 från Osnäs i Gustavs. Framme vid Brändö prästgård var jag ungefär kl. 13.30. Då var det en timme tills konfirmationen skulle gå av stapeln. Gott om tid alltså. Predikobiträdet, vaktmästaren och kantorn hade allt under kontroll. Jag behövde bara “prästera”.

Världen är liten, kan jag konstatera än en gång. För på konfirmationen var en mormor som jag lärt känna i Houtskär. Det blev ett kärt återseende. Bland gästerna fanns dessutom en kvinna som såg väldigt bekant ut. Jag kunde inte placera henne förrän hon efter konfirmationen kom och pratade med mig. Vi hade gått på samma klass i Handelsläroverket för 25 år sedan! Tänk vilket osannolikt sammanträffande! Det var verkligen skoj att ses igen.

Efter konfirmationen fick jag följa med predikobiträdet till Lappo på konfirmationsfest och till natten blev jag inkvarterad på soffan i församlingsgården i Kumlinge. En mycket bekväm soffa att sova på, kan jag tillägga.

S:ta Anna kyrka på Kumlinge är en liten medeltida stenkyrka med alldeles otroligt vackra takmålningar. Här samlades familj, släkt och vänner till dop på söndagen. Det var högtidligt och vackert, och samtidigt familjärt och fyllt av kärleksfull värme. Så som det alltid är när ett barn blir döpt.

På eftermiddagen blev det en enkel gudstjänst i Annagården tillsammans med församlingens äldre. Predikobiträdet hade för dagen förvandlats till kantor och ackompanjerade psalmsången. Efter kyrkkaffet bjöd vi på några extra sånger och det verkade deltagarna uppskatta.

Så vände vi åter mot Brändö och 18.10 gick färjan från Åva på Brändö tillbaka till Osnäs och Gustavs. Jag körde raka vägen hem och var hemma 21.30.

Det var en omtumlande helg och det kändes i kroppen att det blev ett par långa dagar, men ett  trevligt äventyr var det ändå. Nu hann jag ju inte se så mycket av varken Brändö, Lappo eller Kumlinge, men jag känner att det knappast var första och sista gången jag var där. Nästa gång kanske blir en nöjestripp med båten?