Livet kräver mod

      Inga kommentarer till Livet kräver mod

Den här veckan har jag känt hur tungt det varit att ha kurser på hälft. Eller rättare sagt jag har känt hur lättad jag är över att ha lämnat in slutuppgifterna för två kurser. Lättnaden har resulterat i att en stor hög med byk blivit tvättad och ett råddigt rum börjar se mera hyfsat ut.

Jag har redan en tid försökt röja och städa bort sånt som jag inte längre behöver. Jag dö-städar. Idag tog jag itu med några stora byrålådor och där bland alla gamla kontoutdrag, lönelappar och andra mera udda papper hittade jag en gammal kopia på en text som jag tycker är värd att dela med flera:

Livet kräver mod

  • att visa förtroende, att vara värd förtroende. Rädslan litar på ingen.
  • att visa tillgivenhet för andra. Rädslan slår vakt om sitt eget,
    vill inte ta risker för att hjälpa andra,
  • att blicka framåt och planera. Rädslan blickar bakåt – eller blundar,
  • att vara öppen för förändringar, att möta nya situationer och utmaningar.
    Den som saknar detta mod stannar i växten,
  • att utnyttja sina personliga möjligheter och sin individuella begåvning.
    Den rädsla som beror på bristande självtillit avhåller oss från att handla,
    gör oss osäkra och passiva,
  • att fatta beslut. Den osäkra rädslan leder aldrig fram till sådana,
  • att följa sin övertygelse och sitt samvete.
    Rädslans verksamhetsmodell är den samma som vindflöjelns,
  • att tänka nya tankar. Rädslan dröjer kvar vid andras idéer,
    den förblir vid det gamla, medan livsmodet bygger för framtiden.

Men livet kräver också modet

  • att stiga åt sidan och låta bli att delta i mänskornas kamp om makt och standard,
  • att möta de nya krav som samhällsutvecklingen ställer,
    organisatoriskt och ekonomiskt.

/John Vikström vid Kyrkodagarna i Åbo i maj -79/

Jag vet inte varifrån jag fått den här gamla kopian, för jag var inte med om Kyrkodagarna i Åbo 1979. När jag hittade den idag fastnade jag för att det som John Vikström sade då, är lika aktuellt idag. Livet kräver mod.

Varför ska vi stå ut med det här?

Idag läste jag att Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén tar en paus från Twitter på grund av det näthat hon blivit utsatt för. Jag kollade in hennes Twitterkonto och tog en skärmdump av hennes inlägg.

När jag läser de kommentarer om visas här baxnar jag. Och då är det här säkert bara en liten droppe i havet av vad hon tvingats utstå. Samtidigt blir jag alldeles vansinnigt arg över att det ska få vara så här.

För en tid sedan kunde vi i nyheterna läsa en NATO-rapport om att finländska kvinnor som är politiker är utsatta för en en exceptionell hatkampanj på sociala medier och då också specifikt Twitter.

Det är alltså ingen tillfällighet att en kvinna som är biskop eller minister blir översköljd av näthat. Det verkar vara ett utbrett fenomen att kvinnor blir utsatt för verbalt våld på nätet. Ett våld som förnedrar, hämmar och tystar. Ett våld som hotar vårt samhälles och vår kyrkas demokrati. Ett våld som slipar ner tröskeln för vad vi tolererar. Ett våld som riskerar flöda över från nätet till fysiska våldshandlingar.

Vi kan inte kräva, och vi ska inte kräva att någon, oberoende av kön eller annan identitetsfaktor, ska behöva stå ut med näthat och verbalt våld. Det vi ska kräva är en nationell och internationell lagstiftning som strävar efter att göra klimatet på nätet humant och tolerant. Det vi ska göra är att anmäla hot och kränkningar. Det vi kan göra är att börja i det lilla och på ett respektfullt sätt säga ifrån när någon klampar över gränsen för det anständiga, det medmänskliga, det rätta.

Vi kan inte låta näthatet fortsätta, utan att ifrågasätta det och fördöma det. Vi får diskutera och debattera, vi får vara av olika åsikt och vi behöver inte ens tycka om varandra, men vi måste respektera varandra och kunna bete oss anständigt – även på nätet där vi kan dölja oss bakom signaturer och ansiktslösa bilder.

Glad påsk!

      Inga kommentarer till Glad påsk!

Den här påsken blev inte sådan som påsken brukar vara. För mig har det varken blivit några gudstjänster eller några kalasmiddagar. Ändå har det varit en bra påskhelg. Solen har bjudit på sitt strålande leende hela helgen hittills och jag kan glädja mig åt att ha fått gjort flera sådan saker som stressat mig. Det är en oslagbar känsla av lättnad när man kan kryssa för på to-do-listan att saker blivit gjorda. Speciellt när man gått en längre tid med en olustkänsla av att man borde ta tag i något.

På påskdagen firar jag och alla kristna med mig att Kristus är uppstånden [Ja, han är sannerligen uppstånden!], och med den här paschan firar jag också allt som jag fått gjort.

Glad påsk!

April, april!

      Inga kommentarer till April, april!

Igår tänkte jag att det är trist att fake news har tagit livet av den skojiga traditionen med underhållande aprilskämt. Det var nämligen för nåt år sen som det diskuterades att man inte längre bör skämta i media med påhittade bluffnyheter på första april, eftersom hela världen lider av oriktig information som kallas fake news.

Till min glädje kunde jag ändå genast på morgonen notera att det skämtades friskt i tidningar och på nätet. I Åbo Underrättelser berättades om vresrosinspektören Fred Törnegren som besöker gårdar och inspekterar rosenbeståndet. Svenska kyrkan lanserade teet Te Deum och beställde man just idag fick man den specialtillverkade tehuvan Mitra på köpet. Scouterna presenterade en ny kokbok med 100 galet goda kottar. Och det finns säkert många andra skämt som gått mig förbi.

Så någonting är som det alltid har varit. Första april är dagen då man får se upp med vad man läser, ser och hör. Det kan hända att det inte alls är sant – och det roar mig!

Den kom igen!

      Inga kommentarer till Den kom igen!

Den kom igen! utbrister min vän på facebook och taggar mig vid sin bild.

Och den här gången kunde jag genast svara att den kommit även till mig!

Men varför dessa hojtningar på facebook?
Jo det började för rätt länge sen att jag ondgjorde mig över att jag inte fick Kyrkpressen i min postlåda på rätt dag. Sen återkom jag till det den 3 februari med orden:

Kom hem till en postlåda med några reklamblad i. Var är min Kyrkpressen som borde varit där??? Jag blir sur varje gång den inte kommer på torsdag som den ska.
(Och jag vet att det inte hjälper gnälla på facebook, men det känns ändå lite bättre när jag gnällt här)

Varpå en vänlig själ försynt påpekade att den dagen fortfarande var onsdag – inte torsdag som jag trodde, så jag fick skriva ett tillägg till mitt ursprungliga inlägg:

Edit: Det lär vara onsdag idag… 🙈

Men för att gnugga lite salt i såren åt mig, kommenterade min vän med en bild på sig själv och KP som hade kommit i hennes postlåda samma dag – på onsdag!
Det var många som engagerade sig och det blev en riktigt skojig diskussion kring Kyrkpressen och när den brukar komma.

Så två veckor senare publicerar min vän en bild och meddelar att KP kommit till henne och samma sak denna dag. Det verkar bli en följetong av dessa facebookinlägg där vi noterar när Kyrkpressen dimper ner i våra postlådor.

Men nämnas bör att en annan vän meddelade mig redan i måndags att hen fått Kyrkpressen i postlådan. Det är kanske ett rekord?

Och tydligen anser mina vänner numera att jag behöver informeras om när de får Kyrkpressen!

Stilla veckan och pastoralkurser på agendan

Vi är nu inne i stilla veckan som för oss till påsken och som vanligt är jag överraskad av att påsken kommer nu redan. Det skulle kunna ha sin förklaring i att jag inte jobbar i en församling just nu och saknar rytmen av kyrkoåret, men det är tyvärr inte förklaringen.

Jag har en förmåga att förtränga att de stora helgerna kommer och påsken är kanske den som överraskar mig allra mest varje år. Det tror jag beror på att den inte har ett fast datum utan följer vårdagjämning och månens kretslopp.

I år har jag jobbat med fastekalendern och lagt upp ett nytt inlägg på sociala medier varje dag och ändå är jag överraskad över att påsken kommer nu redan. Det känns hur knasigt som helst.

Idag har det varit varmt och soligt, riktigt kalasväder. Allra helst skulle jag ha varit ute och pysslat i trädgården, men istället har jag suttit inne och jobbat med mina pastoralkurser. Jag har tre kurser på gång samtidigt och det känns som att de flåsar mig i nacken alla tre.

Jag har hela tiden en känsla av att jag borde inte göra det här, dvs. blogga, baka, bygga, slappa eller ens städa utan jag borde energiskt ta itu med uppgifterna som ska göras. Och det värsta jag vet är att gå omkring med känslan av att jag borde göra någonting. Det leder till att jag inte kan njuta av det jag gör, hur bra det än är.  Istället lägger jag tusen kilo av dåligt samvete på mina axlar och stupar redan på startsträckan. Så sist och slutligen blir ingenting gjort.

Nu har jag ändå lagt av mig mitt dåliga samvete, tagit tag i to-do-listan och bestämt mig för en deadline. Uppgifterna är inte omänskligt mycket att göra, men de kräver alla att jag tänker. Och att tänka kräver kraft och tid. Nu behöver jag kanske dela upp mina uppgifter i mindre delar så att det blir överskådligt och lättare att ta itu med. Det första och största steget har jag ändå tagit. Jag har satt igång. Resten brukar sen rulla på av egen kraft på nåt sätt.

På gränsen till det obekväma

      Inga kommentarer till På gränsen till det obekväma

Idag kom jag på mig själv att tänka att det här jobbet jag har just nu som redaktör för sociala media utmanar mig, på ett bra sätt.

I församlingen finns det alltid utmaningar, men det är ändå på nåt sätt saker jag är van med. Saker som jag på nåt sätt känner att jag har koll på. Nu jobbar jag med saker jag inte har full koll på. Jag har inte jobbat med sociala media i 15 år, även om jag har hängt på facebook sedan 2007. För det är en viss skillnad att jobba med sociala media och att “bara” vara användare.

Visserligen har jag varit med i redaktionen sedan sommaren 2017, så jag har ju lärt mig ett och annat. Jag har hört om och vetat om att vissa saker har gjorts, men jag har inte varit involverad i hur de sakerna skötts rent praktiskt. Nu står jag här som anställd som ska ta ansvar för att de där sakerna blir skötta. Så plötsligt måste jag ta reda på och lära mig hur saker och ting fungerar. Och det är grymt intressant!

Det är också grymt intressant att lära känna nya människor och nya arbetsrutiner. Mina kollegor på Kyrkostyrelsen är härliga människor som är hjälpsamma och vänliga. Flera känner jag sen tidigare och det underlättar massor när vi jobbar på distans allihopa. Att lära känna alla från början via distansmöten skulle knappast vara lätt.

Jag börjar acceptera att jag har ett inneboende driv som gör att jag vill framåt mest hela tiden. Det är på gott och på ont. Blir jobbet för enahanda och rutinmässigt får jag tråkigt och då hittar jag helt säkert på ett projekt att dra igång eller så söker jag mig ett nytt mera intressant jobb.  Det ser jag när jag ser i backspegeln på hur mitt liv blivit. Ibland önskar jag att jag skulle kunna ta det lugnt och nöja mig med att saker och ting rullar på i invanda spår, men jag verkar inte vara funtad så.

Mitt i döstädningen stannade jag upp.

Idag har jag döstädat. Detta modeord som avser att städa, reda upp, slänga bort, och på allt sätt förbereda ägodelarna för ens kommande frånfälle, så att de som kommer efter har ett lättare jobb. Kan hända att nån tycker att jag inte skulle behöva fundera på detta ännu, men i augusti blir det 25 år sedan jag köpte huset jag bor i, så du kan tänka dig att det finns ett och annat i knutarna.

Samtidigt som jag vill uppmuntra till att röja ur och minska på ägodelarna vill jag höja ett litet varningens finger till de allra mest ivriga. Om du har förråd som stäcker sig längre bak i tiden än 25 år och du har en yngre generation som en dag ska ta hand om ditt bohag och du tänker dö-städa, involvera den yngre generationen! Jag har hört att den äldre generationen inte alltid har samma uppfattning om vad som är värt att spara eller slänga som den yngre generationen. Då kan det bli ledsamt om den yngre generationen en dag upptäcker att det de sett fram emot att få ta hand om redan har åkt i soporna.

Idag har jag röjt i bokhyllan och slängt sådant som verkligen ingen kommer att sakna. Det bor nämligen en hamster i mig. Jag har känt en underlig förnöjsamhet i att ha skåp och hyllor fullproppade. Det har varit mindre viktigt vad de är fullproppade av, bara de varit fullproppade. Men nu ska det bli ändring på det. Bort med allt som bara samlar damm och äter energi!

Där bland allt skräp stod två böcker, två uppslagsböcker.

Dessa två är arvegods och det tredje saknas. Uppslagsverket Finland har i tiderna varit ett alldeles fantastiskt uppslagsverk i tre band.  Jag minns att det under högstadiet och gymnasiet ansågs vara en mycket tillförlitlig källa. Idag är väl dessa två böcker mest ett trevligt minne. Om ingen annan förbarmar sig över dem snart, kommer de att få pärmarna avslitna och förpassas till lämplig återvinning.

När jag stod där med ena boken i handen bläddrade jag lite förstrött. Där passerade bemärkta personer ur Finlands historia och Bennäs noterades som stationssamhälle. Plötsligt insåg jag värdet av uppslagsverk. De innehåller allt det där du inte visste att du ville veta! (Tack Kvanthopp för en fantastisk slogan)

Idag finns all världens information på nätet (nästan i alla fall), men det förutsätter att du vet vad du vill veta. Åtminstone nån del av informationen. När man bläddrar i ett uppslagsverk kan man plötsligt få ögonen på något man inte hade en aning om att det existerar.

Som att:

  • Den adliga släkten Aminoff härstammar från Böhmen.
  • Berguv är Finlands största uggla.
  • Uppslagsverket noterar hela 10 herremän av släkten Castrén.
  • Dragsfjärd hade 4670 invånare 1979 (75% svenskspråkiga).
  • Erstan, fjärden mellan Nagu, Pargas och Åbo, har ett djup på upp till 80 meter.
  • Finska forstföreningen är grundad 1877.
  • Maire Gullischen- Nyströmers bostad i Norrmark är en arkitektonisk sevärdhet av rang.
  • Nanny Hammarström var en barnboksförfattare som också var kommunalpolitiker.
  • Ilomants är Finlands östligaste kommun.
  • Jussistatyetten utdelas sedan 1944.

Det är helt säkert att jag inte skulle ha försökt googla de här grejerna – förutom möjligtvis hur djup Erstan är. Men när jag bläddrade i uppslagsverket hittade jag allt möjligt mer och mindre intressant. Samtidigt inser jag hur förlegade många av uppgifterna är. Det är rätt sällan jag behöver veta hur många som bodde i Dragsfjärd 1979 – i så fall vill jag veta hur många som bor där idag. Och det är nästan hopplöst att få reda på för Dragsfjärd är inte längre en självständig kommun.

Så hur intressanta dessa böcker än är kommer jag att riva pärmarna av dem och slänga dem i ett återvinningskärl.

Kyrkan och medlemmarna

      2 kommentarer till Kyrkan och medlemmarna

Den här veckans utbildning har väckt ett par frågor i mig: Varför vill kyrkan ha många medlemmar? Är det för att betala organisationens räkningar eller är det för att dela och sprida evangeliet? Samtidigt är det ju så att kyrkan (och församlingarna) ÄR medlemmarna. Utan medlemmar finns det ingen kyrka.

Men tillbaka till frågorna som väcktes i mig. Ibland känns det som att kyrkan växt sönder och blivit en förstelnad institution och organisation som inte längre känner igen gräsrötterna. Strategier låter som floskler som man svänger sig med vid högtidliga tal och sen glömmer bort. Det finns en god vilja, det känner jag, men har formen stelnat så att innehållet inte längre kommer åt att jäsa på det sätt som den lilla surdegen kan ge upphov till?

Kursen jag deltar i handlar om kristen fostran och vi har snuddat vid framtidsutsikterna för kyrkan. Det finns en prognos som säger att om utvecklingen fortsätter som nu i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland kommer det sista barnet att döpas 2056. Det är en dyster utsikt. Kanske. För tänk om det betyder att vi frångår barndop och övergår till vuxendop? Eller betyder det verkligen att vi tappar våra medlemmar eftersom inga barn döps?

Det är en märklig tid vi lever i på så sätt att det finns ett skriande behov av stillhet, andlighet, spiritualitet och mystik. Allt det där som kyrkan redan har och kan erbjuda. Men många av dem som söker allt detta ratar kyrkan och söker på annat håll. För de “tror inte så som kyrkan tror”. Ibland undrar jag om ens kyrkan tror så som kyrkan tror?

Kyrkan har ett sämre rykte än den förtjänar – ibland. Ibland har den ett bättre rykte än den förtjänar. Eftersom kyrkans grundenhet är församlingen så finns det stor variation. Även inom en församling finns det stor variation, som ofta beror på de människor som är församlingen.

Jag har inga svar att ge på mina frågor. De är för stora för mig. Men frågorna är sådana som vi som är kyrkan borde diskutera. Åtminstone ibland. Och ibland är kanske nu, för det är bara ett drygt år tills nästa kyrkoval.

Kanske kyrkan blivit stel som en stenstod?

Havet är alltid det samma och ändå aldrig sig likt.

Den här veckan handlar Andrum, morgonens radioandakter i YLE Vega om vatten. Det hänger ihop med att det här årets tema för Ekofastan är Vårda vattnet. På svenska Yles webbsida finns också en artikel som presenterar temaveckans andakter och andaktshållare.

Tyvärr blev det en omplanering av andakterna efter att Kyrkpressen gått i tryck, så om du följt annonseringen där och sett fram emot att lyssna till mig i måndags fick du istället höra Claus Terlinden. Inget illa i det, Claus är en förträfflig andaktstalare! Det är istället i morgon onsdag du får lyssna till mig.

Nu när jag ser namnen på veckans andra andaktstalare känner jag mig dessutom otroligt hedrad över att få vara en del av den skaran! Förutom Claus Terlinden talar Hilkka Oliknuora, Ilkka Sipiläinen och Sixten Ekstrand. Vilket gäng! Idel kloka ord att vänta där.

Jag fick frågan om jag ville delta i temaveckan och tala om havet. Det ville jag gärna. Havet är livsviktigt för mig och jag har svårt att tänka mig ett liv utan tillgång till havet. Så tror jag det är för de flesta skärgårdsbor. Vårt blod är ungefär lika salt som havet runt omkring oss! Det intygar Per Ahlberg, professor i evolutionär organismbiologi, Uppsala universitet på sidan fof.se.

Ifall du inte har möjlighet att lyssna till min andakt i radion kl. 6.54 eller 9.54 kan du lyssna på andakten på Arenan i ett helt år framöver. Om du inte kan lyssna finns mitt manus i arkivet Ordet är mitt från kl.7.00 i morgon onsdag.

En av mina favoritbilder på havet.