Det är större än så!

      Inga kommentarer till Det är större än så!

Hur kan tiden rusa iväg så?
Ibland, mitt i något jag gör eller läser, kommer en tanke om att det där skulle jag kunna skriva om i bloggen. Lika snabbt glömmer jag tanken och enda minnet jag har, är att jag tänkt att det var någonting jag skulle blogga om…

Nu är det knappa två veckor till semestern och det finns massor som jag ska hinna få gjort innan dess. Det är ett talko, andakter, gudstjänster, förrättningssamtal, förrättningar, kapellrådsmöte och diverse allt möjligt i administrations- och informationsväg som ska hinnas med. Efter en rätt så lugn vår blev det plötsligt mycket på en gång. Jag känner en gnutta stress, men samtidigt älskar jag mångsidigheten och variationen i arbetsuppgifterna.

Och jag älskar människomötena som alla dessa uppdrag medför! Tänk att få dela glädjen över det nyfödda barnet, glädjen över den stora kärleken, andaktskänslan i sommarkvällen, sorgen över en kär person som inte längre vandrar med oss här. Tänk att jag, som är en utomstående, ibland en främling, får vara med så många gånger i livets största händelser. Det är en ynnest och en nåd!

Jag får alltjämt knipa mig själv i armen för att riktigt förstå att det här är mitt jobb. För det är ju så mycket större än så!

Ute lyser solen, inne lyser flitens lampa

Att sitta inne vid datorn när solen skiner och fåglarna kvittrar på andra sidan fönstret känns ibland mer än jobbigt. Att jag dessutom känner hur ryggslutet protesterar av att ha suttit allt för mycket gör inte saken bättre. Men här sitter jag och försöker få ner ord som kunde bli till en predikan eller rättare sagt två.

Det verkar bli den varmaste och soligaste midsommaren i mannaminne (det är ju ändå ingen som minns längre än tre år bakåt) och det är ju trevligt. På midsommardagen ska vi fira friluftsgudstjänst i prästgårdens trädgård med picknick efteråt. På söndagen blir det högmässa på finska i kyrkan. Att fira midsommar i arbetets tecken är inget jag klagar över. Vi har i familjen aldrig riktigt haft några planer eller stort firande av midsommaren ändå, så då kan jag lika gärna fira tillsammans med församlingen.

Men för att det ska bli glada och fina gudstjänster i helgen kräver det att jag nu sliter kontorsstol och tangentbord. Jag vet, att jag säkert skulle kunna ta min laptop med mig ut i skuggan någonstans, men trots allt tycker jag att det är bekvämare att sitta vid skrivbordet när jag skriver. Och ju fortare jag får mina förberedelser klara desto fortare får jag gå ut och njuta av trädgården! Så, tillbaka till predikoverkstaden!

Hur mår du egentligen?

      Inga kommentarer till Hur mår du egentligen?

Här om dagen pratade jag med en vän om mental hälsa och nån dag tidigare hade en vän skrivit om sin mentala ohälsa på facebook. Mental ohälsa kan sätta fysiska spår och min vän berättade om hur en annan vän frågat hur min vän mådde, för hen såg att min vän förändrats fysiskt. Min vän hade svarat att allt var bra, fast så inte var fallet just då. Senare hade min vän kunnat erkänna för den andra vännen att måendet inte hade varit särskilt strålande då när vännen frågade. Om jag förstod rätt hade vännen blivit smått indignerad över att min vän inte svarat hur illa det var då när frågan ställdes.

Att jag skriver om det här är för att jag upplever att det är ett typexempel på hur det kan gå till. Jag är ingen expert på området och har inte utbildning att uttala mig som sakkunnig, utan jag skriver ur ett jag-perspektiv och av egna erfarenheter.

När någon mår psykiskt illa är det inte alls alltid hen vill berätta det för någon annan. Inte i första hand för att det är skämmigt att må psykiskt dåligt, vara deppad, känna sig låg, utan för att man 1) inte orkar prata om hur man mår. 2) inte helt litar på personen som frågar. 3) inte vill erkänna för sig själv och för andra att man inte mår så bra. 4) just i den stunden faktiskt mår ganska bra, fast det är uselt där emellan.

Det betyder ändå inte att man inte skulle uppskatta att någon frågar. Man är ju inte dummare än att man förstår att det finns en omtanke bakom frågan, även om man inte är villig att svara sanningsenligt just då. Den frågan kan bli som en outlöst biljett man kan ta till senare. Det kan vara lättare att inleda med att säga, “då när du frågade hur jag mådde och jag svarade bra, var det inte hela sanningen…”

Jag började må psykiskt dåligt någonstans i gymnasiet. Jag sökte vård och fick gå och samtala med en underbar terapeut som jag höll fast vid i omkring 10 år med sporadiska samtal de senare åren. I början svarade jag alltid “bra” när hon frågade hur jag mådde. Det tog ganska lång tid innan jag kunde förmå mig att säga något annat.

I något skede tyckte hon att jag kunde ha nytta av medicin och jag minns att jag verkligen fick en aha-upplevelse av medicinen. Plötsligt fungerade jag och min hjärna som mitt vanliga jag. Happy-pillren gjorde mig inte mera happy, utan de balanserade upp någonting i min hjärna så att jag fungerade som vanligt igen. Det var otroligt skönt att inte behöva kämpa med vardagen i samma utsträckning som tidigare.

Den här upplevelsen, sjukdomsberättelsen, delar jag för att säga att vi är många, många som drabbas av mental ohälsa. För somliga är det som en mer eller mindre regelbundet återkommande flunssa, för någon som en livshotande totalkrasch. Det är inte så stor skillnad på psykisk och fysisk hälsa.

Och för dig som undrar hur någon mår, våga fråga, och våga fråga igen!

Klumpar i kalendern

      Inga kommentarer till Klumpar i kalendern

Det är lite märkligt hur saker och ting har en tendens att klumpa ihop sig. Den senaste veckan har det varit mycket i min kalender.

För Houtskärmått mätt, var det rena rusningen med två jordfästningar samma vecka. Två långa, strävsamma liv hade kommit till sin ända.
Vi fick åter fira gudstjänst i kyrkan. Lite ovant efter tre månader av undantagsförhållanden.
Tidningen Församlingslyktan skulle skrivas och ombrytas. Det tar ibland mera tid än jag riktigt räknat med.
Konfirmanderna hade två månadsträffar som inte blev av under våren, så vi slog ihop dem till en lång eftermiddag tillsammans. Att göra allt på ett säkert sätt kräver mera tankekraft nu än förr. Det är ännu nytt att komma ihåg alla direktiv.
Och mellan allt det här finns en hel massa andra saker som jag inte kan, vill, orkar eller minns berätta om.
Ja, och förstås skaver ovissheten om framtiden, trots att jag förlitar mig på Guds ledning. Domkapitlet har sitt sammanträde i morgon, sen vet vi hur det blir.

Den här veckans morgnar har känts segare än vanligt. Den vanliga tiden när väckarklockan ringt har känts ovanligt tidigt. Men som jag skrev i början, klumpar saker och ting ihop sig. Nu väntar en vecka av sovmorgnar!

Äntligen!

      Inga kommentarer till Äntligen!

Idag har vi fått fira gudstjänst tillsammans i kyrkan igen efter ett uppehåll på 12 veckor! Den 15 mars firade vi senast gudstjänst i kyrkan. Efter det har gudstjänsterna för det mesta firats gudstjänst centraliserat i Pargas och sänts på webben till församlingsborna. Några gudstjänster har bandats på förhand i skärgårdskyrkorna och sänts över nätet.

Eftersom den här söndagen är måndens första, höll vi gudstjänsten på kvällen. Eftersom det var så länge sen sist, sjöng vi sånger från Taizétraditionen. Eftersom vi ville sjunga i stämmor, hade vi övning en timme innan. Eftersom vi brukar, så hade vi nattvard.

Och så härligt det blev!

För den som inte var där delar jag min predikan här. Den är inte den mest fantastiska predikan som någonsin skrivits, men den är mina ord idag. Håll till godo.

Håll koll på klockan!

      Inga kommentarer till Håll koll på klockan!

Efter en veckas semester var det riktigt roligt att komma på jobb igen. Så roligt faktiskt, att jag på måndagseftermiddagen höll på att försena mig från färjturen jag planerat att åka hem med!

Jag satt framför datorn och jobbade med tidningen Församlingslyktan. Jag minns inte om det var ombrytning eller om jag skrev någon text, men plötsligt när jag såg på klockan hade den tickat iväg längre än jag trodde. Bråttom, bråttom blev det att plocka ihop för dagen och rusa iväg till färjan.

Jag hade förstås kunnat stanna en stund till och ta nästa färjtur hem, men då det är 1,5 – 2 timmar mellan färjturena är det mera sällan lockande. Jag hade ju dessutom löfte om att få middagen serverad när jag kom hem, bara jag kom hem den planerade tiden.

Det är ett lyxproblem att trivas så här bra på jobbet. Eller kan man ens kalla det ett problem? Det är nog bara lyx!

Som en urholkad sten

      1 kommentar till Som en urholkad sten

Den tärande ovissheten fungerar ungefär som när vatten holkar ur en sten. Först verkar den bara skölja över en, men sakta börjar det bildas gropar i den hårda ytan. Hela ytan är inte lika motståndskraftig utan vattnet sköljer med sig av de mera lättlösliga mineralerna. När det väl bildats gropar är inte steget långt till djupare håligheter och vattnet tar hjälp av små partiklar som slipar ihåligheterna allt djupare och djupare.

På samma sätt verkar oron fungera. Den gröper ur oss mot vår vilja. En tanke slår rot och gör en grop i vårt medvetande. Den tanken får följe av flera och snart vet vi varken in eller ut. Det informationsflöde vi är utsatta för idag är lika oberäkneligt som vattnets virvlar.

Bara idag läste jag på en nyhetssida två motstridiga rubriker strax efter varandra. Om man ena stunden läser att andningsmasker får smittspridningen att minska drastiskt och i nästa stund läser att masker inte har någon nämnvärd inverkan blir man självklart fundersam. Vilken nyhet ska man lita på? Det här är långt ifrån den enda motstridiga nyheten vi kunnat ta till oss under senaste tiden. Det finns en uppsjö av information som strider mot annan information.

Då talar jag inte ens ännu om alla opålitliga källor, utan de här nyheterna kablas ut på alla typer av etablerade nyhetssidor.

Så här har det antagligen alltid varit, men i och med Coronapandemins snabba framfart verkar allting gå i farten av snabbspolning framåt. Tempot har skruvats upp så att alla blir virriga. Ingen ges tid att stanna upp och fundera. Vi tvingas framåt i en allt mera hysterisk fart och det är här någonstans som oron borrar hål i vår mentala motståndskraft.

Det att ingen, verkligen ingen, har facit på hand eller klara fakta för vad som är sant och vad som inte är det, gör oss utlämnade till vår egen förmåga att överleva oro och ångest. För några hundra år sedan spanade man efter järtecken och märkliga naturfenomen för att förklara det oförklarliga. Man vände sig till kyrkan med sin oro och kyrkan svarade med att förklara det onda som Guds straff. Det är en förhållandevis enkel förklaring, läs bara lite i Gamla testamentet så ser du vad Gud sysslat med genom tiderna.

Idag gräver man sig djupare ner i vetenskapen för att undersöka och förklara det oförklarliga. Det är ett mera tillförlitligt sätt än att spana efter järtecken, men nackdelen är att vetenskapen är långsam. Vi får inte de svar vi vill ha på den tid vi vill. Vi får hypoteser och halvfärdiga kalkyler som gör oss ännu mera förvirrade, eftersom det ligger i vetenskapens natur att ifrågasätta sig själv.

En del vänder sig till kyrkan med sin oro. Tack och lov tror jag inte att de får höra att pandemin är Guds straff och det krävs omvändelse, bot och bättring. Åtminstone inte i samma ordalag som man använde för inte allt för länge sedan. Idag tror jag kyrkans personal är betydligt bättre på att vara empatiska och ta oron på allvar. Ångest mår inte bättre av att få höra att den är ett straff och självförvållad.

Idag plockar kyrkans alla anställda fram alla de tröstande ord som man kan hitta i Bibeln. Budskapet är att Gud inte övergett oss, han straffar oss inte, han vill inte oss människor något ont. När vi inte orkar längre bär han oss. När vi gråter torkar han våra tårar. När ensamheten känns för stor att stå ut med är han där med oss. När ovissheten och oron gröpt ur våra sinnen säger Gud att vi får lämna vår oro till honom. Vi får ta hans hand och lita på att han vet vägen. Han lovar inte att det ska bli enkelt, men han lovar att han går med oss. Genom eld och vatten. Genom sjukdom och lidande. Genom livets alla skiftningar.

Två år idag

      Kommentarer inaktiverade för Två år idag

För två år sedan blev jag och mina fem vänner prästvigda. Det var en underbar dag och det har varit en otroligt fin tid att få bära ämbetet och vara präst. Det är så härligt när man upplever att man äntligen hittat rätt i livet. För det är just den känslan jag bär numera.

Om du klickar HÄR kan du bläddra bland bilderna från dagen och om du klickar HÄR kan du läsa om mina tankar om dagen.

De nyvigda prästerna Samuel, Rut, Katarina, Meri, Janette och Eva.

Fotograf: Laura Johansson

“Tro inte att du förmår något av egen kraft. Håll prästskjortan på när du möter folk i arbetet, du är kallad, utvald och vigd att gå Guds ärenden. I dig själv är du inget märkvärdigt.”

Ur boken Stengrunden av Bo Giertz

Är facebook av ondo?

      Kommentarer inaktiverade för Är facebook av ondo?

Sociala media är ett arbetsredskap bland många andra i dagens läge. I Vasabladet debatteras det kring detta.  En person anser att församlingarna inte ska söka människors gillande utan Guds och det hittar man inte på Facebook. En kyrkoherde i en liten skärgårdsförsamling, Camilla Svevar, svarar att hon inte håller med. Hon påpekar just detta att facebook blivit ett redskap för att nå församlingsbor och andra och på så sätt sprida evangelium. Tiderna förändras och kyrkan behöver hänga med. As simple as that.

Jag är aktiv på sociala media och skulle gärna göra ännu mera i min lilla kapellförsamling. Mitt främsta redskap just nu är gruppen Houtskär INFO på facebook där jag informerar om smått och stort som händer i kapellförsamlingen. För en liten stund sen lade jag upp den här texten och bilden:

En someguru och kommunikationsexpert har berättat att när hon utbildar företagare i sociala media påpekar hon att det är viktigt att visa sitt eget ansikte mellan varven av produkter och infopaket i flödet. Jag lyssnar och lär, därför blev det en selfie med vidhängande info den här gången.