Nya förtroendeuppdrag

      Inga kommentarer till Nya förtroendeuppdrag

För dryga två år sedan frågade dåvarande ordförande Stina Lindgård om jag kunde tänka mig att ställa upp i styrelsen för Finlands svenska prästförbund. Jag var nyvigd präst och kände mig rätt grön i sammanhanget, men Stina är en hejare på att övertala. Jag hör till fackförbundet eftersom jag tycker att det är viktigt och jag har svårt att säga nej – speciellt när jag känner mig lite smickrad, så jag ställde upp.

I höstas förde ordförande Mats Lindgård fram frågan om byte av ordförande i styrelsen och jag var visst den enda om inte genast duckade när frågan kom upp. Vilket i förlängningen resulterade i att jag lovade ställa mig till förfogande för uppdraget som ordförande för Finlands svenska prästförbund.

I dag har Finlands svenska prästförbunds styrelse konstituerat sig och valt ny ordförande för kommande år och nya ordförandes namn är Janette Lagerroos.

Det som mer eller mindre kommer på köpet med ordförandeskapet är medlemskap i Prästförbundets och den här gången också i AKI liitot ry:s styrelse (det senare är ett alternerande uppdrag som inte kommer varje period). Dessutom får jag fungera som representant för Prästförbundet i Nordiska Prästförbundens Samarbetsorgan NPS. De här valen gjordes redan på fjolårssidan, men styrelsen för Finlands svenska prästförbund hade preliminärt diskuterat saken och med framförhållning nominerat mig, eftersom jag troligtvis skulle bli vald till ordförande.

Så här står jag nu då med nya uppdrag, utan att riktigt veta vad det är jag gett mig in på. Lärorikt kommer det garanterat att bli och jag kommer att lära känna många nya människor. Några möten har jag redan hunnit delta i (på distans förstås), så lite försmak har jag ändå fått. Eftersom jag tänker att man aldrig kan lära sig för mycket eller känna för många människor så ser jag fram emot allt med spänning! Jag tackar för det förtroende som jag fått och ska göra mitt bästa.

Vilka ord får dig att stanna upp?

      Inga kommentarer till Vilka ord får dig att stanna upp?

Nåd vare med eder och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus skrev en person jag egentligen inte kände till mig i en diskussion på sociala media. Jag ryggade mentalt tillbaka även om jag förstod att orden var aningen skämtsamt skrivna och i all välmening.

Orden har med sina ålderdomliga ordformer en klang av gångna tider. Betydelsen är en hälsning med en önskan om det allra bästa till mottagaren, men speciellt när orden uttalas någon annanstans än i kyrkan går det kalla kårar på min rygg. För mig speglar orden också en inställning om att det var bättre förr, då när kvinnan visste sin plats och inte tog sig friheten att tro att även hon kan vara kallad av Gud till ämbetet.

Det här är ju helt galet. Hur kan en fridshälsning få den betydelsen för någon? Tja, på samma sätt som när någon inleder en mening med “snälla vän” och man instinktivt förstår att nu menar personen i princip “idiot” med sina sockersöta ord.

Så vi behöver vara försiktiga med våra ord. Inte så att vi alltid behöver utgå ifrån att vi missförstås, men med en medvetenhet om att det som är fint eller neutralt för mig kan väcka obehag hos någon annan. Speciellt fackspråk eller uttryck en viss grupp använder sig av kan för andra vara helt obegripligt eller rent av väcka negativa reaktioner.

Det “språk” som ofta omger mig kallas lekfullt för kyrkiska – ord och uttryck som mest bara används inom kyrkan. Att översätta kyrkiskan till helt vanlig svenska kan vara utmanande för vissa uttryck är ju så beskrivande, tycker den som förstår vad som menas. Men för den som inte är bekant med kyrkiskan kunde det lika gärna vara hebreiska.

Så idag önskar jag att Gud ska visa dig sin godhet och att Jesus ska ge dig lugn i själen.

Between jobs

      Inga kommentarer till Between jobs

Nu har jag varit utan jobb i två och en halv månad och jag har landat på nåt sätt. Sysslolös har jag ju inte varit, men jag har rätt långt kunnat styra vad jag gjort. Jag har haft tid att för det mesta göra vad som fallit mig in eller låta bli om jag inte känt för det. Det har varit en tid av återhämtning och det har gjort gott.

Det är 20 år sedan jag var arbetslös förra gången, så kanske det är okej att faktiskt njuta av den lediga tiden? Kanske jag kan tillåta mig att fortsätta med ett lite långsammare tempo?

Uttrycket between jobs (mellan arbeten) indikerar att det finns något som väntar. Ibland kan det hända att det är något man hoppas på, ibland något man vet att ska komma. För mig har det varit något som jag hoppats på och nu har det blivit till något jag vet att ska komma.

Det som väntar är en deltidstjänst på viss tid med uppgifter som jag sysslat med vid sidan om redan några år. Det känns spännande att få ta ett steg vidare på det området och få ta större ansvar, samtidigt som det känns tryggt att ha lite erfarenhet och bekanta människor att luta sig tillbaka på.

Att det är en deltidstjänst på viss tid är helt suveränt för mig just nu. Det ger lite stadga åt min situation, men samtidigt ligger framtiden öppen på ett för mig behagligt sätt. Det finns tid att bli klar med pastoralexamen och tid att fortsätta andas. Kanske blir det här ett mellanspel eller så blir det en början på något nytt? Varje ny dörr som öppnas kan vara en portal till något nytt och spännande!

 

Böcker, böcker, böcker!

      2 kommentarer till Böcker, böcker, böcker!

Jag har funderat lite på varför det var så tungt och svårt att läsa något mer än det absolut mest nödvändiga medan jag var på jobb. Jag gick omkring med ett gnagande samvete för att jag inte läste och förkovrade mig. Det fanns varken ork eller lust, men ändå tyckte jag att jag borde…

Sen när jag blev ledig satte jag upp målet att läsa i Bibeln 15 minuter varje dag. Det var ett svar på mitt dåliga samvete om utebliven förkovran. I början av december skrev jag hur det gick och bara fem dagar senare tog läsandet paus. Det blev för krävande just då.

Före julen jobbade jag med en pastoralkurs och fick den klar och inlämnad. Jag har inte fått den godkänd ännu, men det torde vara på god väg. De böckerna jag läste då gick bra, men nog mest på rutin och för att jag måste.

Till julklapp fick jag Barack Obamas bok – på finska! – och halva slukade jag på bara några dagar. Sen blev det paus på den boken. Jag ska nog snart återvända till den, för den är verkligen intressant och ger en inblick i det underliga politiska system USA håller sig med. Dessutom skriver Obama på ett medryckande sätt och jag läser med lust – till och med på finska!

Nu har jag tagit itu med följande kurs och läser böcker om själavård och andlig vägledning. Första boken gick halvtrögt, men så fick jag låna boken Ångestgudinnan och den slukade jag på en kväll. Plötsligt hittade jag tillbaka till lusten att läsa! Följande kursbok gick smidigt och nu ska jag återvända till en bok jag läste för länge sen. Då gillade jag inte boken fast många tycker att den är alldeles fantastisk, så få se vad jag tycker nu? Kanske jag mognat och plötsligt inser bokens storhet?

Igår tog jag fram Bibeln och min 15 minuters utmaning igen. Kanske jag kan fortsätta nu en tid igen?

Några rader i tidningen

      Inga kommentarer till Några rader i tidningen

Så var det dags att skriva en kolumn igen. Den finns i dagens Åbo Underrättelser, men för dig som inte prenumererar eller kan läsa den på nåt sätt så hittar du den här.

Och för att kort kommentera min rubrik, så är det inte helt så jag känner det just nu, men jag tror många gör det.

 

II Paus

      2 kommentarer till II Paus

Jag bestämde mig för att ta paus från bloggen ett tag. Det blir kanske hela januari, och hela februari eller så bara till nästa vecka – det är inte så lätt att veta…

Och nej, jag har inte rest någonstans. Jag tar det lugnt hemma, men gillar stämningen i bilden. Att jag skriver ut att jag tar paus är mest för min egen sinnesros skull. Då behöver jag inte gå omkring och tänka att jag borde skriva någonting, utan kan luta mig tillbaka och göra andra saker. Som att läsa litteratur för pastoralkursen, väva poppana och bygga brygga…

Tills vi ses igen, ta hand om dig och lita på att Gud bär dig i sin hand.

Bättre nytt år?

      4 kommentarer till Bättre nytt år?

Jag tycker att hälsningen “gott nytt år” det här årskiftet många gånger bytts ut till “ett bättre nytt år”. Det är ju inte så underligt, för om man med ett gott år får ett år som 2020 är det inte många som vill ha det i repris.

BIld av iXimus från Pixabay

Men hur ska nästa år bli? Det är det ingen som vet, men vi kan alla önska, be och hoppas.

För min egen del hoppas jag att:

  • jag och alla andra ska få vara friska och få vaccin mot covid-19 så fort som möjligt
  • jag fritt ska kunna träffa alla mina vänner och krama om dem igen
  • jag ska kunna avlägga pastoralexamen före sommaren
  • jag snart ska ha ett jobb igen
  • jag åter ska få vidga mina vyer och nätverk
  • jag ska få lära mig nya saker i ett lagom tempo
  • sommaren ska bli full av båtliv
  • jag och min man ska kunna resa iväg till ett bröllop vi blivit bjudna till
  • det nya normala ska likna det gamla normala så långt som möjligt

Det finns mycket att hoppas på och en del saker som kommer att hända nästa år har jag redan en aning om. Jag önskar att vi inte ska behöva tampas med riktigt lika många och tunga utmaningar som 2020 förde med sig. Ett lugnt och vanligt år skulle verkligen inte sitta fel.

Vilket år det har varit!

      Kommentarer inaktiverade för Vilket år det har varit!

Det gör gott att summera året som varit och det är alltid roligt att gå tillbaka och se hur man tänkte förra årsskiftet. För ett år sedan skrev jag att “Jag ser med tillförsikt fram emot det kommande 2020.” och det gjorde jag verkligen. Jag trodde att det skulle bli ett rätt så lugnt år, men så lite jag visste då. Så lite vi alla visste då! Och bra var det, för tänk om vi vetat? Då hade vi nog inte varit så tillitsfulla och glada inför det nya året.

Den här gången ska jag bläddra genom bloggens inlägg under året och plocka upp några inlägg här och där. För det här året har varit omvälvande på så många sätt att det är värt en summering.

Januari tuffade på i det som var normalt och vanligt. En dag bubblade jag av glädje över hur Prästgården var fylld av liv och en annan dag fick jag gå på fest när Marthorna firade sina 110 år i Houtskär! En dag skrev jag inlägget “Ett jobb jag hoppas ingen söker” helt aningslös över vilken följetong det skulle bli av att tjänsten lediganslogs.

I februari provocerade jag när jag sa Tantmaffian! och så blev det ett kort inlägg om hur det är att pendla till Houtskär och till slut rapporterade jag att den lediganslagna kaplanstjänsten fått en sökande.

Mars – månaden då världen ruskades om inledde jag med en semesterresa till “Amerikat” och vi kom hem i vad som skulle visa sig vara sista minuten. Det var en välbehövlig semester inför vad som komma skulle. Det var med en surrealistisk känsla jag skrev mitt första inlägg om coronan den 12 mars och än mera konstigt kändes det fem dagar senare när jag skrev “Soppa, två punkt noll“. Houtskärs kyrkas interiör sedd från altaretOm jag fortsatt att använda den rubriken undrar jag hur mångte soppan vi skulle vara inne på vid det här laget?

Söndagen 22 mars blev den första då kyrkans dörrar var stängda och gudstjänsten firades över nätet. Uttrycket “tillsammans på distans” myntades. Men, redan ett par veckor senare kom coronatröttheten smygande. Jag skrev “Det blir för mycket” utan en aning om att coronan skulle dominera nyhetsrapporteringen hela året ut.

präst står utanför fönstret och sjungerApril blev månaden då alla kyrkans anställda fick lära sig att inte ställa in, utan ställa om. Det skulle bandas andakter och firas gudstjänst framför kameran. Jag öppnade en videokanal som sen ändå inte blev lika väl uppdaterad som sidan Ordet är mitt med predikningar, andakter och andra texter. I bland behöver man få vara närvarande om så bara utanför fönstret. Och där mitt i allt det underliga fick jag känna hur stort det är att få gå i Guds ärenden.

Maj kom med glädjebudet om att restriktionerna skulle lätta. Snart skulle vi få samlas igen – om än i mindre grupper och med avstånd och handsprit. Men samtidigt tärde den utdragna osäkerheten på orken. Osäkerheten gällde ju inte bara coronan i Houtskär utan också frågan om hur kaplanstjänsten skulle lösas. Medan kapellrådet diskuterade satt jag på kyrktrappan och tog selfies.

Första söndagen i juni firade vi igen gudstjänst i kyrkan. Det var en otrolig känsla och en efterlängtad dag. Följande vecka kom beskedet från domkapitlet att mitt förordnande förlängdes med fyra månader. I mitten av månaden skrev jag om mental ohälsa och det ämnet får vi säkert anledning att återkomma till flera gånger har jag på känn. Sista lördagen i juni var en strålande vacker dag och vi firade sommarandakt på Nåtö.


Juli
kom med invigning av meditationsstigen kring kyrkan i Houtskär. Verkligen ett projekt i tiden eftersom var och en kan gå den i egen takt utan rädsla för trängsel eller virusspridning. Sen hade jag semester mest hela månaden och rapporterade om att jag inlett mitt pilgrimsvandrande med första etappen på S:t Olofs sjöled.

Augusti inleddes med skribaläger. Ett läger som vi var verkligt glada att kunna hålla, men som präglades av att tvätta händerna. Lägret gick snabbt som det alltid går och jag kunde rapportera om glädje och samhörighet. Och så berättade jag om att jag blivit med båt under semestern och nu kunde ta mig på egen köl till jobbet.

I september påmindes jag om mitt studieliv och fortsatte mina studier för pastoralexamen. Vår vanliga verksamhet drog försiktigt igång igen. Det var också i september som jag slängdes över nyhetströskeln i och med att kaplanstjänsten i Houtskär och församlingsbornas besvikelse behandlades grundligt i media.

I oktober berättade jag om att turbulensen och en konflikt med förmannen ledde till att jag blev sjukskriven. Mitt i allt det bedrövliga fick jag uppleva den konkreta känslan av att vara buren och fick ett paket som värmde både hjärta och fötter. Sista veckan i oktober var jag tillbaka på jobbet och fick avsluta min tid som tf. kaplan i Houtskär med en varm och känslofylld gudstjänst.

November gav mig tid att vila och reflektera. Plötsligt hade jag också möjlighet att delta i Kyrkodagarna i Mariehamn. Det var tre underbara dagar mitt i höstrusket. Jag hade också tid att formulera mina tankar kring att grunda en egen kyrka och om kyrkan fastnat i tiden.

I december har jag funderat vidare på bloggens läsarmängder som ju är rätt fantastiska med tanke på att jag skriver om tro, kyrka, prästerskap och inte om inredning, mat eller relationer. Jag har skrivit om bibelläsning, en kvinna som blir biskop och om när man egentligen ska fira jul.

Det här var det gångna året i ett nötskal. Det har varit speciellt både på ett världsomspännande plan och på mitt personliga plan. Ett omvälvande år som går till historien innan det ens är till ända.

Nästa inlägg, mitt sista inlägg för det här året, ska bli ett inlägg där jag blickar framåt. Hur ska nästa år bli? Sådana tankar är alltid lika spännande att läsa om ett år när man vet hur det blev.

Vad är det som gör julen?

      4 kommentarer till Vad är det som gör julen?

Fjärde advent.

Bilden är tagen i Pargas kyrka 2019

Nu är det bara några dagar kvar till julafton och jag funderar på vad allt som ännu måste göras. På många sätt riskerar julen att bli en prestation och ett stressmoment. Det är så mycket man vill göra och så mycket man måste göra för att den riktiga julstämningen ska infinna sig. Allt det man vill göra kan jag förstå, för jag vill nästan alltid mycket, men kunde man skala bort av det där man måste göra? Fråga sig varför man måste och fundera om man verkligen måste?

På nåt sätt inbjuder den här julen mig till att ta det lugnt och strunta i måsten. Min man föreslog redan att vi skulle byta ut julskinkan till grillkorv och sillsalladen till potatissallad, men riktigt så drastiska förändringar av julmatstraditionen är jag inte beredd på. För även om en del av traditionerna ibland känns överflödiga så är det ändå just våra traditioner som ger den rätta känslan.

Ändå är det rätt lätt för mig och min man. Vi har inga andra att ta hänsyn till i huset. Antagligen blir det flera traditioner som är “måsten” ju flera personer man är i familjen. För alla har vi ju någon tradition som är extra kär. Fast visst är det mycket beroende av hur traditionsbunden man över lag är som familj och person.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg är julottan med alla tända ljus väldigt viktig för mig. I år får jag väl smyga mig upp i ottan och tända en massa ljus här hemma och sen klicka fram en sändning från kyrkan för att få känna av julmorgonens glädje.

Om du fick välja bara en enda tradition för ditt julfirande – vad är det du inte vill vara utan på julen?

 

Så här har jag det

      Kommentarer inaktiverade för Så här har jag det

Hur har du det? frågar många när vi träffas. Jag svarar att jag har det bra – och jag menar det.

Jag njuter av att få leva i min egen takt. Jag sover länge. Vaknar långsamt. Gör det ena och det andra utan tidspress. Hinner laga skaplig mat alla dagar. Håller diskbänken tom. Gosar med katterna. Väntar på att gubben ska komma hem från jobbet på eftermiddagen. Läser mindre än jag skulle vilja. Väver mindre än jag tänkt. Rör på mig mindre än jag planerat. Jag njuter av att inte behöva bära ansvar. Saknar arbetskompisar och församlingsbor. Känner mig lite överflödig, men bara korta stunder.

Lillkissan Fia är en hejare på att njuta av livet. En bra kamrat och lärare.

Jag märker att den här tiden är en nåd. Jag får vila utan att veta hur länge. Det är skönt att inte ha en bakre gräns för en sådan skulle obönhörligen ligga och gnava i bakhuvudet på mig. Jag skulle lyckas stressa upp mig över att jag gjort så lite och nu är det bara x antal dagar kvar av ledigheten. Nu vet jag inte hur länge jag har kvar. Kanske ett par veckor, kanske ett par månader, kanske någon annan tidsrymd?  Så det är ingen vits att spekulera utan jag får leva kattliv, njutande i egen takt.

Och allt det där som blir ogjort? Det var nog inte så viktigt ändå.