1 dag, 2 gudstjänster, 10 färjor, 13 timmar

9.40 start hemifrån för att ta första färjan för dagen.
10.10 andra färjan lägger ut från Galtby med destination Kittuis


Ett snabbt varv via prästgården i Houtskär för att plocka med mig lite sådant jag behöver för dagen. Jag styr kosan mot Mossala och passerar två, små färjpass.
12.15 Färjan lägger ut från Mossala med destination Dalen, Iniö. Vi lämnar 20 bilar kvar på stranden bakom oss. Jag är extra glad för förkörsskyltarna.


Det är varmt i solen och Kyrkråttan och jag söker oss i skuggan på bryggan. Solen gassar och jag känner att jag bränner mig i solen. Jag har packat dåligt för dagen och tigger en keps av den snälla och trevliga skepparen. Turisterna och jag njuter av den underbart vackra skärgården ombord på Antonia, den 52 år gamla landsvägsfärjan.


På Iniö blir det gudstjänst med nattvard på Aftonro. Den är en halv timme senare än normalt för att jag kommer med färjan från Houtskär. Där möter mina två vänner upp och slår följe med mig.


Bra med vänner som kan föreviga när jag står och gapar med handboken i hand…
Vi firade en fin gudstjänst och fick till och med kyrkkaffe efteråt! Tack till alla som deltog och bidrog. Det var trevligt!


Och efter gudstjänsten gör vi ett snabbt studiebesök i Iniö kyrka, vilket förevigas med en glad kompisbild.


Efter en snabb lunch ställer vi oss i kön för att ta färjan till Houtskär.


16.15 Avgång från Dalen med destination Mossala. Alla ryms med och det finns rum kvar för flera på färjan. Skepparen och besättningen är fortfarande lika glada och trevliga. Det blir en trevlig pratstund på bryggan.


Vi avverkar åter två små färjpass mellan Mossala och Näsby. Färjtur 7 och 8 för min del, den här dagen.

I Houtskär blir det sånggudstjänst i kyrkan kl 19. Det är en gudstjänst där så många delar som möjligt är psalmer eller sånger. Det är en mycket speciell gudstjänst som jag får tacka kantorn i Kimito för!


Åter en gång är jag förevigad, men med munnen stängd den här gången.


21.40 Avfärd från Kittuis, destination Galtby.
Det här är  nästsista färjpasset för dagen och frågar jag en av besättningsmännen om jag får ta mina vänner med upp på bryggan för att visa dem hur de moderna färjornas bryggor ser ut. Där står vi sen och pratar bort hela överfarten, samtidigt som vi njuter av solnedgången över ett stilla hav. Utsiken är bedövande.


22.25 avgår vår sista färjtur för dagen från Retais till Pärnäs.
22.35 viker vi in på gården. Hemma igen efter nästan 13 timmar i skärgården.
Det var inte en vanlig dag på jobbet, men det var en härlig dag på jobbet med goda vänner som sällskap!
Det är nog inte så illa att vara skärgårdspräst, tycker jag.

 

Tack Rune, för bilderna du tog!

För sjuttioelfte gången?

      1 kommentar till För sjuttioelfte gången?

Ibland känns det som att vi alltid sjunger samma psalm.
Ibland känns det som om jag upprepar mig själv för sjuttioelfte gången.
Ibland känns det som att det verkligen inte finns något nytt under solen.

Och då har jag bara varit präst i ett drygt år!
Hur ska det inte kännas för dem som varit präster i tiotals år?

För någon vecka sen diskuterade jag med kantorn om att vi nog sjungit Må din väg (Psbt 947) till lust och leda nu. Kanske vi borde hitta någon annan psalm att avsluta med? Men, så tog vi Må din väg ännu en sista gång. Efter tillfället stannade några personer kvar och vi diskuterade psalmerna som sjungits, varpå en person sa att hen aldrig hört den där sista psalmen förr, men att den var fin.

Jag hajade till. Där hade vi tänkt utelämna den psalmen, för att den snart är söndersjungen, och så var den alldeles ny för någon!

Det är viktigt att jag påminner mig själv om att det som är tradigt för mig, kanske är nytt eller just det som inger en känsla av kontinuitet och trygghet för den som deltar i andakten, gudstjänsten eller förrättningen. Fast jag har sjungit samma psalm till lust och leda, har inte församlingsmedlemmarna gjort det.

Så okej, vi tar Blott en dag en dag gång till!

Det privata i det offentliga?

      1 kommentar till Det privata i det offentliga?

Som präst är jag en offentlig person. I en liten församling är jag det kanske ännu mera än i en stor församling. För “alla” vet vem jag är i min församling – oberoende av om jag går klädd i prästskjorta eller i jeans och tröja.  Det här kan vara på både gott och ont. Mest på gott, tycker jag, men det finns dagar då jag helst kryper under täcket och låtsas att ingen vet något alls om mig.

Sen har jag ju lagt till en dimension till av att vara offentlig. Jag bloggar – det är mina funderingar som blir till texter som är öppna för alla att ta del av. Jag har min Kyrkråtta på Instagram och det kontot är öppet för alla att gilla och dela. Sen finns jag på facebook, där jag för det mesta delar en vink om att jag bloggat eller delar Kyrkråttans senaste bild.

Men, facebook-kontot är mitt privata. Så där kan jag välja vad jag delar med vem. Under det senaste året har jag fått många nya vänförfrågningar. Det är naturligt. Många församlingsbor vill vara vän med prästen på facebook, för det är så smidigt att där följa med eller ta kontakt. Ändå är det här på ett sätt ett gungfly och jag har tvingats tänka till hur jag vill ha det.

Vill jag vara vän med alla församlingsbor och andra som vill vara vän med mig? Kanske inte.
Vill jag dela med mig av allt till alla? Absolut inte.
Var drar jag gränsen? Med fingret i vattnet eller mera konsekvent?
Behöver jag ens förklara mig? Nej, egentligen inte, men det kan vara bra att göra det ändå.

Jag är glad över att jag har en vän som är proffs på sociala media. Jag vet att jag alltid kan fråga om råd och få stöd där. Jag är glad över att jag faktiskt själv jobbat med sociala media i en redaktion där vi diskuterat diverse spörsmål. Jag är ingen nybörjare, men ändå är det inte enkelt.

Idag blev det en krock mellan det offentliga och det privata. Eller kanske en krock mellan förväntningar och vad jag bjuder på. Så plötsligt kändes det viktigt att skriva av mig här. Att få säga att valet är mitt, vilka delar av mitt liv som jag delar med mig av och till vem. För det är exakt så det är, att valet är mitt. Att jag är präst betyder inte att hela mitt liv är offentligt.

En öppen dörr

      Inga kommentarer till En öppen dörr

När jag tog emot uppdraget att vara präst i Houtskär var det en och annan som undrade hur det skulle bli när prästen inte längre bor i prästgården. Inget ljus i fönstren på kvällarna, tomt och tyst skulle det bli. Jag förstår deras oro. Nu under sommaren låter jag dörren in till kansliet som är inrymt i prästgården stå på vid gavel när jag är på plats, alla dagar vädret tillåter det. Helt fysiskt vill jag visa att det står en dörr öppen till församlingen.

Bilden är tagen på våren när körsbärsträden blommade. Kansliets dörr är till vänster.

Idag fick jag höra första kommentaren om det. “Nu är det som det ska va” vill jag minnas att personen sade. Så bra, tänkte jag, för det är så jag vill att det ska va. Och jag vet att de som rör sig i byn ser att dörren står öppen. Jag hoppas bara att de verkligen vågar sticka sig in också, när dörren står öppen. Och så hoppas jag att de fortsätter med det även om jag måste stänga dörren när hösten kommer.

När man ingenting gör, kan mycket bli gjort.

Det finns dagar då det känns som om man inte gjort något alls. De där dagarna när man gjort en massa småsaker som på nåt underligt sätt inte sätter spår i minnet.

Idag har varit en sådan dag. Jag har bokat in höstens verksamhet i kalenderprogrammet och i min egen kalender. Det tar förvånansvärt lång tid ändå att kolla och dubbelkolla att allt blir rätt. Ännu saknas en del datum och tider för verksamhet, men stommen är där. Resten får bero till efter semestern när alla anställda förhoppningsvis är på plats. Har vi tur, har vi också en kantor i arbetslaget då.

Så har jag bläddrat genom en hög med gamla papper som krävde att jag tar beslut om de ska arkiveras och i så fall var, eller om de ska slängas. Där hittade jag en del papper som är viktiga för mig och som jag inte har vetat var jag ska söka dem. Inte för att jag egentligen har haft tid att söka dem heller, men nu fanns de bara där i en hög framför mig. Perfekt. Nu ska jag bara läsa genom dem ännu…

Det här är nu de saker jag minns att jag gjort under dagen. Mellan varven har jag gjort både det ena och det andra, men det har varit just så smått att jag knappt ens minns det längre. Jag njuter storligen av att ha en dag utan inprickade arbetsuppgifter. Jag kan faktiskt ta tag i sådant som tar den tid det tar. Skönt att inte behöva känna någon tidspress utan få pyssla på i egen takt! I morgon blir det en sådan dag igen. Vilken lyx!

Tack Gud för söndagen!

      Inga kommentarer till Tack Gud för söndagen!

Det är nåt lustigt med söndagar. Det är arbetsdagar som är mer än arbete.

Den här söndagen har jag fått fira två mycket olika gudstjänster. Den första var en friluftsgudstjänst vid havsstranden och den andra en sånggudstjänst i en medeltida stenkyrka. På båda ställena var det många deltagare och härlig stämning.

pastorn med kyrkråttan. i bakgrunden ett altare och en havsvik.
Fantastiskt är ju också att jag har så härliga arbetskompisar. Jami och Josefin som ställer upp fast jag yrar och har mig. Tack för att ni finns, vi är ett bra team!

foto: Malin Eriksson

Kvällsgudstjänsten i min hemkyrka var speciell. Den gjorde mig varm i hjärtat och tårögd. Tänk alla dessa människor som kom för att fira gudstjänst. Tänk att de snällt lämnade sina vanliga platser längst bak och satte sig där långt framme nära mig och Josefin när jag schasade på dem. Tänk att två skröpliga seniorer fick hjälp att ta sig till kyrkan just ikväll, när det var så viktigt för dem att få komma. Tänk att damen som bara är på besök på orten blev så berörd att vi grät och kramades efteråt. Ja tänk, vi gjorde den gudstjänstens så bra tillsammans!

Det kändes faktiskt så bra att jag måste få sjunga mitt tack ännu efter att jag stängt kyrkdörrarna trots att rösten var så trött, så trött. Jag delar sången med dig.

Kärlekens språk

      Inga kommentarer till Kärlekens språk

Genom hela grundskolan och genom hela gymnasiet och genom handelsläroverket kämpade jag. Inte med skolgången i sig, för jag har för det mesta lätt att lära, men med det finska språket. Detta andra inhemska som är så väldigt annorlunda än mitt modersmål. Jag vet inte om jag ska skylla mina problem på metoderna eller på lärarna, men jag minns min glädje över att få börja tredje klass och äntligen få börja lära mig finska. Det språk som fanns omkring mig, men som jag inte förstod. Jag ville förstå! Jag ville lära mig tala finska. Så entusiasmen var det nog inget fel på. Förutom att den tog slut innan första terminen var till ända.

Nu när jag skriver de här orden känner jag hur djupt tragiskt det här egentligen var. Ett barns lust att lära togs av daga på bara några månader, och den repade sig aldrig riktigt.

Djupt inom mig bor det här barnet fortfarande, för de senaste dagarna har jag burit på en odefinierbar olust. I morgon är det dags för högmässa men på finska. Jag ska skriva predikan, men på finska. Det är fortfarande något där som inte ger mig ro.

Jag har avlagt universitetets språkprov i finska och vitsordet var goda, i alla delar. Det var en revansch av stora mått, men ändå ger det mig olustkänslor att producera egen text på finska.

Nyckeln till att lära mig finska var kärleken. Jag träffade en man som pratade det där jobbiga språket och jag använde den usla finska jag hade kämpat mig till. Kärleken är störst av allt, när den till och med övervinner språken. Övning ger färdighet så idag läser och talar jag obehindrat finska, men inte felfritt. Och det kommer mest fram när jag ska skriva ner min predikan. Jag kan inte uttrycka mig så fritt som jag skulle önska och jag gör löjligt enkla fel när jag skriver. Det stör mig!

Jag borde läsa böcker på finska. Stora travar med böcker och jag borde skriva texter på finska varje vecka. Det är bara övning som ger färdighet.

Predikan är skriven och språket kontrollerat av min älskade man. Så kanske jag vågar läsa upp den i morgon i alla fall.

I nattens mörka timmar glöder tangenterna

För många, långa veckor sen gick jag med på att skriva ett par betraktelser i Kyrkpressen. Jag noterade deadline i min kalender och glömde bort saken.

Så var jag ledig i fem dagar och på kvällen innan jag skulle återgå till arbetet fick jag inte sömn. Så jag steg upp igen från sängen och satte mig framför datorn. Jag hade inte kollat mejlen på flera dagar, så jag tänkte att det kanske är bra att se om det är nåt jag måste ta itu med nästa dag, när jag nu ändå sitter framför datorn här mitt i natten…

Mycket riktigt, där var ett mejl från en redaktör på Kyrkpressen som kommit under dagen. Redaktören skrev: Deadline för betraktelse-texten till nästa Kp är ju imorgon, tisdag. Jag ville be att ifall du har möjlighet får du gärna skicka texten under “kontorstid” (före 16).

Deadline?? Betraktelse-text??? Vad har jag lovat?!?

Jag kollade upp det gamla mejlet och fick situationen klar för mig. Phiu! Det var ingen lång text jag behövde producera, men nog gärna med lite tanke i. Jag kände på mig att jag inte skulle sova gott med den här deadlinen hängade över mig. Jag kände också att jag knappast skulle lyckas samla tankarna följande dag på jobbet. Så jag plockade fram kyrkohandbokens texter och funderade en stund. Det var lika bra att skriva texten med en gång.

Som tur är gillar jag att skriva och jag producerar text ganska snabbt. Så det tog inte så väldigt lång stund att skriva ner mina snabbt påkomna tankar. När det var gjort kunde jag sova gott.

Idag kan du läsa resultatet i Kyrkpressen, eller så klickar du på bilden så du kan läsa det här.

När jag tänker på saken…

      Inga kommentarer till När jag tänker på saken…

Det att kyrkan gått in som officiell samarbetspartner i Helsingfors Pride har väckt starka känslor på många håll. I Åboland har kyrkoherdarna blivit tillfrågade av lokala pressen om de kunde tänka sig att att deras församlingar skulle delta i en lokal pridefestival. Väståbolands svenska församlings kyrkoherde svarade tvärt nej, eftersom han inte kan tänka sig ett deltagande i en pridefestvial. Han uttalade sig som högsta tjänsteman och ledare för församlingen, men utan att det föregåtts av någon diskussion bland de förtroendevalda i församlingens beslutsfattande organ. Han talade alltså inte i egenskap av talesman för ett beslut som tagits i församlingen.

I de efterföljande uttalandena som man kan läsa främst i sociala media är det många i både personalen och bland församlingsborna som uttrycker sin avvikande åsikt. Så även jag. Det är också många som uttrycker sin ilska och besvikelse över kyrkoherdens uttalande. Vilket jag kan ha förståelse för att man gör, då man blir ledsen och upprörd. Men, kyrkoherden är också en människa som du och jag, med styrkor och svagheter och framför allt, han är också en kristen som känner sig ledd av Herren.

Den som följt med bloggen under mitt först år som präst kanske minns mitt inlägg om hur jag känt mig ledd av Gud. Det finns flera tillfällen då jag verkligen känt att Gud har fört mig vidare och det finns gånger då jag i efterhand har kunnat se att det funnits en plan för det, som jag upplevt vara meningslöst hoppande från det ena till det andra. Men är det då bara mig han leder? Nej, självklart inte. Han leder alla som låter sig bli ledda. När vi ber om ledning får vi den, även om det kan ta tid för oss att komma fram till den punkt där vi kan upptäcka att det funnits en röd tråd och en plan.

Hur kan det då komma sig att vi, kyrkoherden och jag, som båda är präster och båda tjänar i samma församling kan ha så diametralt olika åsikter om Gud leder oss båda? Det är tio-poängs-frågan som jag inte har ett fullständigt svar på, men jag ska försöka bena ut någonting.

För det första är vi av olika kön, olika ålder och olika bakgrund. Vi har olika erfarenheter, vilket leder till att vi uppfattar saker på olika sätt. Jag vet inte hur mycket det här påverkar Guds ledning av oss, men jag vet att det ger oss olika tolkningsnycklar när vi tar oss an olika uppgifter. Det påverkar vår bibeltolkning. För också den, som säger att hen läser Bibeln bokstavligen, tolkar. Vi använder våra tidigare upplevelser, lärdomar och kunskaper när vi tar till oss ny kunskap, vi tolkar. Det här kommer vi inte ifrån och det påverkar hur vi ser på saker och ting.

Ingen av oss ser hela Guds stora plan för världen. På ett sätt är vi som små, små spelbrickor i Gud stora Simcity-spel, men samtidigt har vi egen vilja och kan påverka våra liv. Vi kan be om ledning, men vi kan ändå välja vad vi gör med den. Vi har ett eget ansvar för våra liv, vi kan inte bara skylla på att Gud ledde mig hit.

Men låt oss för frågans skull låtsas att Gud lett både mig och kyrkoherden fullständigt, att vi inte har något eget ansvar för våra åsikter – varför blir då resultatet så olika? Jag tror att det är för att Gud verkar på så många olika sätt samtidigt. Det finns så många olika sorters människor och det behöver finnas präster för alla sorter. Det finns de som behöver någon som säger hur det ska vara. Någon som är en auktoritär, man kan följa utan att behöva fundera över alla hundratusen alternativ som finns i världen. Och det finns de som behöver någon som är lika vanlig som de själva. Någon som säger jag vet inte, men jag vill gärna gå med dig på vägen så kan vi fundera tillsammans. Och så finns det de som behöver något helt annat som varken jag eller kyrkoherden kan erbjuda, men som någon annan präst råkar kunna. Bara Gud vet vad allt som behövs. Ibland behöver Gud till och med en Judas, tänk på det!

Som avslutning vill jag lyfta fram att vi alla är älskade av Gud, just sådana som vi är. Oberoende av om vi vill gå i parader med vajande regnbågsflaggor eller om vi vill sitta stilla och läsa i Bibeln. Hur obegripligt det än är för andra människor.

Förtydligande: Nej, jag jämför varken kyrkoherden eller någon annan med Judas. Jag påminner bara om att det genom historien funnits personer som gjort hemska saker för att det goda ska kunna övervinna ondskan. Så Gud verkar på de mest underliga sätt som vi människor inte kan förstå.

Jag är bara jag

      5 kommentarer till Jag är bara jag

Det är många som läst mitt förra inlägg och det är många som visat sitt gillande för det jag skrev. En kallade mig till och med modig.
Modig? Jag?

Jag vill inte ta till det ordet. Modig är den som har något att förlora. Modig är den som är rädd, men gör det ändå.

Jag upplever inte att jag hade något att förlora på att säga min åsikt. Tvärtom hade jag förlorat mera om jag tigit.

Jag var inte rädd. Jag är övertygad om att min chef redan vet vad jag tycker och han vet att jag säger vad jag tycker. Där är det rätt så raka rör, så att säga. Det är ju inte heller förbjudet att ha olika åsikt.

Jag har aldrig förstått varför man tiger om man har en åsikt. Eller nåja, när jag har blivit äldre, har jag ju lärt mig att det finns tusen orsaker till att tiga och ibland kan även jag tiga numera.

Men är saken tillräckligt viktig kan jag inte tiga. Jag kan bara inte och då är jag inte modig, jag är bara jag.