Från kyla till blomsterprakt

      Inga kommentarer till Från kyla till blomsterprakt

Nästan varje höst köper jag blomlökar, för det mesta tulpaner i alla de färger. Förra hösten hade tulpanlökarna redan väntat flera veckor på att få komma ut i rabatten, men jag hade inte orkat ta itu med projektet. Sen, när det redan var kallt, vått och otrevligt att gräva i jorden, blev det av inför hotet om frost som skulle bli till tjäle i marken.

Under vårdträdet, eken mitt på gräsmattan, hade jag redan tidigare ett litet blomland, men planen var att att göra det större och plantera massor av tulpanlökar där. Jag använde spaden om måttstock och grävde bort gräsmattan i en ring runt trädet. Jag grävde ner lökarna och strödde över flera säckar trädgårdsmylla som jag hade kvar sedan sommaren. Sen sopade jag tillbaka löven över mitt verk och hoppades att 1) lökarna faktiskt skulle ta sig 2) inga djur skulle få för sig att gräva upp mitt nya blomland. Bara någon dag senare var jorden frusen.

När våren kom var det dags att gärda in mitt blomland. Vitsvanshjortar och rådjur vandrar genom trädgården och mumsar glatt i sig allt gott som de kommer åt. Jag ville inte sätta ett så högt stängsel som det skulle behövas, utan jag hittade på en annan lösning. Ett lågt staket och på det virade jag fiskelina i ett geometriskt mönster som blev tillräckligt tätt för att hålla nyfikna nosar borta.

Sen väntade jag tålmodigt och inspekterade ofta. Våren var kall och lång, men sakta kom tulpanbladen upp ur jorden. Till slut kom värmen och tulpanerna slog ut i full blom. Nu står de där och lyser, alla mina fina tulpaner. Jag går via blomlandet flera gånger om dagen bara för att njuta av prakten.
Nu ser jag att det är lite glest och att det finns en del gluggar mellan tulpanerna. Har jag god tur och tulpanerna trivs så kommer de att föröka sig och bli tätare. Eller så jag får fylla på med flera lökar i höst.  Sen drömmer jag om pärlhyacinter, snödroppar och andra lökväxter som lyser upp trädgården på våren. Men, frågan är vad som ska lysa upp det här blomlandet resten av säsongen?

Trädgårdsodling är något som aldrig blir färdigt. Det finns alltid någon att göra: något att rensa, korrigera, plantera, dela, flytta, städa upp…

Likheter finns när vi talar om att bygga församling och arbeta för Guds rike. Vi kan göra mycket, men vi kan aldrig göra allt. Det vi sår, kanske någon annan skördar. Det vi jobbat så hårt för, kanske inte blir till någonting alls. Det vi kastade på komposthögen får plötsligt fart och växer så det knakar. Utan att vi ansträngt oss bär något gammalt frukt. Så här i pingst tider tänker jag att det är viktigt att stanna upp och njuta av det som vi har åstadkommit och det som vi får som gåva av den heliga Anden.

Det finns ett gammalt talesätt om att sommaren är som bäst mellan hägg och syren och jag håller med. Stanna upp, andas och njut nu!

 

Tänk att det hände igen en gång

      Inga kommentarer till Tänk att det hände igen en gång

Får man tala om sig själv i predikan? Jag minns inte att någon skulle ha förbjudit det, men knappast har någon rekommenderat det heller.

Den här veckan har jag från och till funderat på söndagens tema och på evangelietexten. Jag har varit väl medveten om att jag behöver leverera en predikan på söndag och jag har våndats över hur lite jag tyckt mig ha att säga om temat och texten. Men på nåt plan har jag samtidigt vilat i vetskapen om att det löser sig – på nåt sätt.

Klockan 9 på söndagsmorgonen anlände jag till arbetsplatsen och startade upp datorn. Det kändes som att mina tankar till predikan var lika avlägsna och obefintliga som vårvärmen den här snöiga morgonen. Men jag öppnade ett dokument och började skriva.

En timme senare hade jag på något underligt sätt åstadkommit ett predikomanuskript. Jag tackade Gud för att den heliga Anden jobbar alla dagar i veckan och för att det åter en gång blivit en predikan. 

Jag hade skrivit ur hjärtat och om mig själv. Jag har någon gång hört att det mest privata kan vara det mest allmängiltiga. På samma sätt tror jag att det jag går och funderar på kan delas av många andra. Min verklighet och vardag är inte så olik din. Så därför tror jag att det är okej att ibland utgå från sig själv i predikan.

Vill du läsa min predikan klickar du bara här.

Min röst är mitt verktyg

      Kommentarer inaktiverade för Min röst är mitt verktyg

Den senaste tiden har jag kommit att tänka en del på hur man kan använda rösten när man berättar en berättelse, predikar eller håller en andakt. Dels för att jag predikat under påsken då  stämningen i gudstjänsterna skiftar rejält från skärtorsdagens firande av påskmåltiden till långfredagens död på korset och sedan påskmorgonens förundrade glädje över att Jesus inte ligger i graven utan har uppstått. Dels har jag under påskveckan bandat in tre andakter som ska sändas i radio och då har man inte så mycket mera än sin röst att “dekorera” texterna med.

När man lyssnar på någon som talar monotont så spelar det inte någon större roll hur intressant det personen säger är, det är lätt att tappa tråden och intresset för det som sägs. Men om den som talar förstärker och understryker det den säger med att använda olika tonlägen, olika styrka på rösten och kanske också olika sätt att uttala ord så kan det mest banala bli riktigt trevligt att lyssna på.

Jag försöker förstås ha något intressant att predika eller säga i en andakt och så kryddar jag det lite med min röstanvändning.

Under långfredagen var predikan kort – för hur mycket kan man egentligen säga om det ofattbara att Jesus dör för våra synders skull? – men jag talade långsamt och stilla. Jag ville understryka allvaret i stunden.  Vid orden “Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” fick känslan av ångest höras i rösten.

På påskdagen var predikan inte heller så lång, men nu var det glädjen jag ville framhäva och jag höjde rösten vid orden “Mästaren lever! Jesus är inte död, han lever!”. För jag tänker mig att när man blir så överraskad och glad som kvinnorna blev, när de fick se att graven var tom, så vill man ropa ut det till hela världen.

Jag är en person som använder min röst på ett teatraliskt sätt. Det har hänt sig att jag skrämt folk när jag plötsligt, utan förvarning, höjt rösten onödigt mycket för att understryka det jag vill berätta. Jag försöker att inte vara riktigt så dramatisk när jag predikar, men jag vill inte låta enformig och det är roligare för mig att predika och berätta om jag kan använda olika effekter med rösten.

När jag talade om saken med några arbetskamrater frågade de om man får lära sig det i prästutbildningen. Visst fanns det ett litet inslag av röstanvändning och röstvård, men i min mening alldeles för lite. När jag var församlingsmästare och såg hur de olika prästerna förrättade gudstjänster och förrättningar hävdade jag att alla präster borde gå ett år på teaterhögskolan – och jag tror fortfarande att det inte skulle vara så dumt.

Inte för att det vi gör är teater, utan för att när man är medveten om hur man använder sin kropp och sin röst med gester, mimik och olika sätt att tala, så är det lättare att få fram sitt budskap på det sätt man vill. Lite flera kurser i teater och retorik skulle inte vara helt fel!

Du kan lyssna på mig i radion på YLE Vega i Andrum kl. 6.54 & 9.54 fredagarna 12 och 26 april och sen på vappmorgonen den 30 april. Så får du bedöma själv hur bra jag lyckats använda min röst.

På Arenan publiceras andakterna efter det. Länkarna till andakterna finns redan, men programmen går att lyssna på efter kl. 6.00 den dag de sänds i radio.
12.4 Andrum
26.4 Andrum
30.4 Andrum

Idag för tio år sen – vad gjorde du då?

      Kommentarer inaktiverade för Idag för tio år sen – vad gjorde du då?

Idag för tio år sedan skrev jag det första inlägget på min nya blogg I skuggan av domkyrkan. Då hade jag börjat jobba för att drömmen skulle bli verklighet, men ännu var mycket osäkert och oklart. Jag hade ett stort behov av att får skriva ner och dela mina upplevelser med andra. Det blev en blogg som följde mina studier fram till prästvigningen i maj 2018.

Idag känns det som en evighet sedan den dagen. Fast tiden går så väldigt fort, att det känns som att det som hände för tre år sedan var igår, så har de tio senaste åren fört med sig så stora förändringar för mig  att 2014 nu känns väldigt avlägset.

När jag ser tillbaka kan jag konstatera att jag vuxit och förändrats som person. Jag har lärt mig mycket och jag har fått en helt ny självkänsla. Jag har fått nya vänner och jag har utvecklats både personligt och professionellt.

När jag började studera var jag tyst förundrad över att alla dessa nya studiekompisar ville ha mig med och ville umgås med mig. Min självkänsla var inte särskilt stark, men jag kastade mig in i studielivet med liv och lust. Nu skulle jag ta igen allt det som jag inte gjorde tillsammans med mina jämngamla kompisar för tjugo år sedan. Och det blev en härlig tid med härliga människor. De lyfte mig till nya höjder och jag är fortfarande tacksam och glad för att de så förbehållslöst tog mig med i studielivet utanför föreläsningarna.

Den här dagen för tio år sedan visste jag inte hur bra det skulle bli – men jag hoppades och fick mer än jag kunde föreställa mig!

Kvinnorna i mars

      Kommentarer inaktiverade för Kvinnorna i mars

Marie bebådelsedag – dagen vi firar till minne av att Maria fick veta att hon skulle få ett barn som kom till genom helig Ande och som skulle förändra världen.

På många håll har man firat med kyrkogång och våffelkalas. På Åland har man firat kyrkoherdeinstallation och jag gläder mig på distans över att Carolina i Saltvik äntligen fått sin festdag och att hon nu fått lämna bort tf. framför titeln. Jobbet har hon redan gjort i med- och motvind i flera år, men nu är hon välsignad till uppgiften! Hurra!

Har du tänkt på att mars månad på sätt och vis är kvinnornas månad?
8 mars firar vi internationella kvinnodagen.
19 mars uppmärksammas Minna Canth som kallas för den finländska feminismens moder.
Söndagen mellan 22 och 28 mars firar vi Marie bebådelsedag. (Om det då är palmsöndag som i år, eller påsk firas dagen istället en vecka före palmsöndagen)

Det är aningen ironiskt eftersom mars för tankarna till stridsguden Mars och planeten Mars som männen påstås komma ifrån i en legendarisk bok av John Gray. Men så har väl kvinnans plats mer eller mindre alltid varit genom historien, ironiskt placerad mitt i männens värld.

Marie bebådelsedag var också inspirationen för mig när jag skrev den här veckans Spaltaren i ÅU. Om du inte kan läsa den där, kan du som vanligt klicka in dig på Ordet är mitt, där jag publicerar mina predikningar och andra texter.

 

 

Det här känns välförtjänt!

      Kommentarer inaktiverade för Det här känns välförtjänt!

Nu ska du veta att det smakar sött!
Sista arbetsuppgifterna är gjorda, automatsvaret på e-posten inställt, meddelandet på telefonsvararen uppdaterat och NU loggar jag ut från jobbet!
Det är dags för ett par veckors semester. Jippi!

De senaste två veckorna har varit arbetsdryga för det var en hel del som bara måste bli klart innan jag kunde ta semester. Tre direktioners möten skulle förberedas, hållas och protokollföras. Församlingslyktan skulle sammanställas, skrivas ut och postas. S:t Mikaelsbladet skulle sammanställas, skrivas ut och postas. Och innan allt det här var gjort meddelade kopieringsmaskinen att den inte längre hade någon svart färg att trycka ut. PANIK!

Jag beställde förstås genast en ny färgpatron, men det tar ju dagar innan den dyker upp! Som tur är fungerar samarbetet mellan våra sockenförsamlingar smärtfritt och på grannöarna har de likadana kopieringsmaskiner. Jag lånade den svarta färgen från Korpo och lyckades skriva ut allt jag behövde – trots att också den färgpatronen sjunger på sista versen! Så jag har beställt en ny färgpatron dit också.

Det här veckoslutet har jag känt hur trött jag är. Inför jordfästningen igår glömde jag det ena och det andra, men lyckades genomföra den utan större missar. Idag skrapade jag ihop det sista av min ork och förrättade en högmässa och en gudstjänst.

Nu sitter jag på färjan på väg hem och känner hur otroligt skönt det ska bli att stänga av jobbtelefonen och datorn och strunta i resten av världen för ett par veckor. Det är tack och hej, vi hörs närmare påsk!

Valet som (nästan) ingen visste om

      Kommentarer inaktiverade för Valet som (nästan) ingen visste om

Förra veckan förrättades val i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det var åter dags att välja kyrkans och stiftens högsta beslutande organ, kyrkomötet och stiftsfullmäktige, men den här gången föll valet i skuggan av presidentvalet.

Det är inte ett val där alla som är medlemmar i en församling har rösträtt, utan det är prästerna och de förtroendevalda i kyrkorådet/församlingsrådet och kyrkofullmäktige som får rösta. Det betyder att det är förhållandevis få som är röstberättigade.

Någon valkampanj att tala om finns det inte heller inför det här valet. Jag har fått känslan av att det nästan är lite fult att försöka sig på en valkampanj utöver någon enstaka insändare i Kyrkpressen.

Jag tycker att hela valsystemet har blivit väldigt ålderdomligt och inte alls längre är till kyrkans fördel. Det engagerar inte mer än en liten bråkdel av församlingarnas medlemmar och kyrkan skulle behöva och må bra av lite debatter och diskussioner. Konstruktiva, engagerade debatter, inte bara dessa sårande och polariserande debatter som det så ofta blir om man alls kommer till skott.

Dessutom har jag svårt att förstå uppdelningen i präster och lekmän. Alla andra anställda i kyrkan kategoriseras i samma grupp som de förtroendevalda, dvs. lekmän. Diakoner är också vigda till sitt ämbete, men i kyrkans beslutsfattande har de ingen särskild ställning.

Jo, jag vet och jag förstår att det ska vara skillnad på präster och “annat löst folk” i kyrkan, men det finns en hel drös av lekmän som är både bättre utbildade och mera insatta i teologi, kyrkopolitik och allt annat som behövs i kyrkans beslutsfattande än vad jag är – min prästvigning till trots. Så, jag har lite svårt med uppdelningen.

Men allt detta till trots ställde jag upp i valet för stiftsfullmäktige och blev invald! Elva präster hade röstat på mig och det räckte till en plats i stiftsfullmäktige. Hurra och tack!

Stiftsfullmäktige må vara stiftets högsta beslutande organ, men lite tandlöst upplevs det nog som ibland. Men det som jag tänker är det allra viktigaste är att diskussionerna som föds och ger oss ledamöter en större förståelse för hur olika vardagen kan se ut i de olika delarna av vårt stora och brokiga stift. Och det är något av det viktigaste för stiftets fortlevnad.

Vill du läsa mera om valresultatet kan du göra det på Borgå stifts webbsida.

Nu har jag firat gudstjänst i teve

      Kommentarer inaktiverade för Nu har jag firat gudstjänst i teve

Pust! Nu är det över!
Det är en lättnad att tevegudstjänsten är firad och klar!

Att ta en snygg skärmdump av en video där jag pratar är inte så lätt.

Det var ett spännande äventyr att få vara med om, som krävde en hel del mera förberedelser och jobb än en vanlig gudstjänst. Samtidigt som det faktiskt bara var en vanlig gudstjänst som vi firade som blev televiserad.

På hösten blev jag tillfrågad om jag ställer upp på en tevegudstjänst. Som så ofta svarade jag ja och därifrån rullade det hela igång. Före julen skulle en skiss med ungefärliga tider över gudstjänsten vara gjord. En del av teveteamet träffades i kyrkan för en grov genomgång och planering av bildvinklar och allt möjligt som jag inte har en susning om. I mitten av januari skulle hela gudstjänsten vara färdigt planerad och efter det har vi filat på detaljer. Kören, flöjtisten och kantorn har övat intensivt. I går på lördagen var det övningsdag och general repetition. Idag gick vi ännu genom vissa delar innan sändningen.

Eftersom jag aldrig varit liturg i en televiserad gudstjänst tidigare, visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på. Det har gett mig ett visst mått av fjärilar i magen, men ändå ingen stor nervositet. Efter genomgången på lördagen kändes det bra och när gudstjänsten började firade jag gudstjänst utan att sätta för mycket fokus på tevekamerorna.

Visst hände det små saker som inte gick som planerat, men på det stora hela blev det riktigt bra. Jag struntar i misstagen och stannar kvar i känslan av att det blev en fin gudstjänst. Det var många som var med i kyrkan och jag är så glad och tacksam över att de alla var där. Det var gamla och unga, stora och små. Det var en gudstjänstgemenskap som när det är som bäst!

För dig som inte var med, som inte satt bänkad framför teven eller lyssnade på radion finns gudstjänsten på YLE Arenan. Den finns i teveformat ända fram till 5.8.2024 och den kan ses utomlands också. Vill du lyssna finns den i radioformat ända fram till 5.3.2024 och fungerar även utomlands. Och vill du läsa min predikan så finns den som vanligt under Ordet är mitt.

Lägga pussel på jobbet

      Kommentarer inaktiverade för Lägga pussel på jobbet

Jag har säkert skrivit det många gånger förr, men jag återkommer till det igen. Bloggen är ett av mina sätt att reflektera över jobbet. Så här kommer åter en tillbakablick och rapport från dagen som hjälper mig att reda upp mina tankar och att minnas hur den här stunden känns:

Ett par dagar före julen blev det om inte kaos, så annorlunda på jobbet. Det blev flera överraskningar och det blev mycket att ta hand om. Det kändes som att jag plötsligt fallit i bassängen i djupa ändan och inte var helt säker på hur man gör när man simmar.

Sen blev det nytt år, ny tjänst och ny arbetsplats. Samtidigt som den gamla behövde en del av mig också. Jag kände mig otillräcklig och det blev långa dagar. Det fanns inte tid och ork att fundera, reflektera och planera så mycket – det var bara att se till att hjulen snurrade.

Så gick det några veckor och plötsligt i slutet av förra veckan satt jag framför datorn, stirrade på skärmen och undrade vad jag skulle ta tag i. Plötsligt fanns det tid att stanna upp lite grann och tänka. Idag satt jag åter vid datorn och funderade på hur jag ska lägga upp mitt jobb nu. Det känns som att det börjar jämna ut sig.

Kan hända att det bara är för stunden och att det snart är fullare rulle än jag vill igen, men de här små stunderna att hinna samla sina tankar är ovärderliga. Om jag inte får ordning på mig själv och mitt jobb så mår jag inte bra i längden.

Så idag började jag kontrollera och planera gudstjänstlivet för Nagu, Korpo och Houtskär för våren. Det gäller att se till att vi har gudstjänsterna bokade fram till sommaren och att det finns personal som kan ta hand om dem. Det är ett rätt så omfattande pussel och jag behöver en Excel-tabell med färgkoder för att kunna hålla ordning på kyrkor och personal.

Det blev en färggrann palett när jag var klar med min planering. På några få ställen lyser det ännu brandbils-rött till tecken på att jag saknar personal för den uppgiften. Jag har redan kontaktat ett par möjliga vikarier och hoppas att de har möjlighet att hjälpa till. Så på det stora hela är jag riktigt nöjd över hur jag fick pusselbitarna att falla på plats idag.

Det här är en del av det nya i jobbet. Att se till att kyrkor, helger, gudstjänsttider och personal i området Nagu-Korpo-Houtskär blir till ett färggrant pussel som betjänar församlingsborna på bästa möjliga sätt, utan att kräva orimligheter av personalen.
Och jag tycker det är så intressant och roligt! Hurra!

Och medan jag satt och jobbade var det full fart i salen.

Dagen när good enough fick lov att räcka till

Här om dagen var det dags att fundera på söndagens predikan. Temat för söndagen är den oförtjänta nåden. Jag läste texterna i handboken och funderade i vilken ända jag skulle börja nysta. Jag lade det i från mig för en stund och tog tag i andra uppgifter som behövde göras.

När jag åter tog tag i predikan började jag skriva. Jag inledde med att beskriva en vardaglig situation och därifrån löpte texten av sig själv. Jag skrev en hel del, läste genom och funderade på vilket sätt det här hängde ihop med texterna för söndagen. Det jag skrev kom så lätt till mig, det var någonting jag ville säga. Men kunde jag verkligen godkänna det här som en predikan för dagen? Kanske det mera var en andakts text som fötts?

Jag knöt ihop predikotexten och visst hängde det ju ihop med dagens tema, men ändå. Var det här en riktig predikan?

Jag kände mig för trött för att lägga min text i skrivbordslådan och skriva en bättre predikan. En som skulle ha utgått från texterna och analyserat dem. En predikan som mera skulle ha uppfyllt det jag den här dagen tänkte att en “riktigt” predikan ska vara.

Strunt, tänkte jag. De här orden vill bli sagda och det får duga med det. Någon annan gång ska jag läsa och studera kommentarer och gräva mig djupare in i vad det är som Jesus vill säga med sina liknelser. Idag får det här vara good enough – bra nog.

Du kan ju om du orkar, läsa mitt manuskript och bedöma själv. Hur som helst så blev orden predikade idag, tredje söndagen före fastan då temat är den oförtjänta nåden. Kan hända att den omfattar även predikanter som inte har ork att gräva djupt nog inför sin predikan.