Från sur till glad igen

      Inga kommentarer till Från sur till glad igen

Det är spännande att följa med hur många som klickar in sig i bloggen. Jag märker att det spelar stor roll vilken rubrik jag sätter för mina bloggtexter och hur jag presenterar dem på Facebook.

De två minst lästa inläggen visar bloggens statistik bara 11 klick för just nu. Det ena är Kryddor i livet från september 2019 och det andra Aftonandakt vid havet från april 2020.

Det mest lästa inlägget är Jag blev så arg från september 2018 med 835 klick just nu och det näst mest lästa inlägget är Vill jag bli kaplan i Nagu? från oktober 2022 med 639 klick just nu.

För det mesta visar min statistikräknare mellan 100 och 200 klick för blogginläggen. Det är otroligt häftigt att tänka att det är två till fyra busslaster med människor som läser det jag skriver!

För att väga upp mitt sura inlägg från igår ska jag idag berätta hur lyxigt det är att har nyckeln till olika kyrkor. Idag, på min lediga dag, smög jag mig in i kyrkan i Nagu och satte mig vid flygeln. Inte för att jag kan spela utan för att öva på olika advents- och julsånger.

Jag märker mer och mer hur bra jag mår av att sjunga. Det är friskvård att få plinka på min stämma och försöka få ord och ton att passa ihop. Och när min fina församlingsmusiker har tid att ackompanjera mig och öva sånger med mig fyller det mig med endorfiner och lycka.

Det är kul att sjunga sånt jag kan, men det är minst lika roligt att erövra nya sånger! Här bekantar jag mig med en adventssång med text och musik av Houtskärbor. Nån dag kanske jag rent av blir sjunger den offentligt.

Sur kärring mot strömmen

      2 kommentarer till Sur kärring mot strömmen

Så var vi inne i december. Det betyder att mitt Facebookflöde svämmar över av julkalendrar. Digitala kalendrar som “öppnar” en ny lucka varje dag. Och vet ni, efter bara en dag är jag urled på det hela.

Kanske för att jag i nåt svagt ögonblick funderade på om Kyrkråttan borde ha en julkalender?
Kanske för att det blir för mycket när “alla” ska ha en kalender?
Kanske för att – det faktiskt är advent nu och julen börjar 24.12 för mig!

Så den här kvällen är jag en surpuppa och kärring mot strömmen. Lycka till och bra jobbat alla nu som vill och orkar sätta kraft på att tänka ut och producera alla dessa kalendrar, men jag tänker dra täcket över huvudet några veckor framöver.

Ibland blir det på dubbelt

      Inga kommentarer till Ibland blir det på dubbelt

Enligt överenskommelse med grann-kaplanen firade jag idag två gudstjänster. Först en i Houtskär klockan elva och sen en i Korpo klockan tre. I båda kyrkorna var det flera gudstjänstdeltagare än en vanlig söndag och i båda kyrkorna var det trevlig stämning.

I Houtskär gick strömmen strax efter att vi sjungit Hosianna så när jag inledde min predikan fick jag göra det i skenet av stearinljus. Det var hur mysigt som helst! Kantorn förflyttade sig smidigt från orgeln (som kräver ström för att spelas) till pianot och sen fortsatte mässan som vanligt. Precis när nattvarden skulle delas kom strömmen tillbaka.

Efter högmässan serverades kyrkkaffe i prästgården av två alldeles underbara damer som hade dukat, bakat jultårtor så att hela prästgården doftade nybakat och kokat kaffe trots att stömmen var borta en god stund.

Jag är otroligt glad över alla som vill vara med och bidra i församlingen! Inte att förglömma kören som övar regelbundet för att kunna förgylla gudstjänsten med jämna mellanrum. Idag sjöng de åter som änglar och gjorde högmässan festlig och glad.

I Korpo fick jag vara med om att både kyrkokören och en grupp barn sjöng. Vilken glädje barnen förde med sig! Jag är inte bortskämd med barnkör och knappast församlingsborna heller. Jag hoppas att barnen vill fortsätta och komma med och sjunga flera gånger i gudstjänsten!

En sidoeffekt av barnen är att deras föräldrar kommer med till kyrkan. Det är också väldigt roligt att se. Idag tror jag att alla de som inte är så vana att gå i kyrkan kunde gå hem och tycka att det hade varit trevligt. Jag hoppas att det leder till att de kan tänka sig att komma någon gång igen.

Hosianna, nu är det nya kyrkoåret inlett med besked för min del. Vill du ta del av vad jag predikat idag så klickar du här, eller som alltid högst upp i balken på Ordet är mitt.

När ett måste blir till ett nöje

      Inga kommentarer till När ett måste blir till ett nöje

Den här veckan har jag tagit det möjligast lugnt. Jag har gjort kortare dagar på jobbet och verkligen försökt stänga av tankarna på allt som kanske ännu borde göras. Jag har dessutom sovit två nätter på hotell.

Det kändes som ett litet stressmoment att åka bort för att delta i möten med fackförbundet, men väl där visade det sig vara rena rama semestern för min stressade hjärna!
I hotellrummets badrum fanns det badkar och jag älskar att bada – de få gånger jag har möjlighet till det.
Att få äta hotellfrukost två morgnar och en fantastisk middag tillsammans med kollegor och vänner är ren och skär lyx.
Att inte behöva fundera på nånting angående vardagen är avkopplande som bara den.
Att helt fysiskt förflytta sig ett par timmar bort med tåg från vardagen är renande för tankevärlden.
Att ha möjlighet att shoppa, OCH hitta vinterrocken jag så väl behövde, i en stad jag sällan besöker gjorde mig glad.

Så nu några dagar efter att jag kände att jag snart går upp i rök av stress, känner jag ett stort lugn och känner mig utvilad. Tänk så lite det kan behövas för att balansera upp livet!

Nu har det varit för mycket

      Inga kommentarer till Nu har det varit för mycket

Åh, jag känner mig tom som en urvriden disktrasa!

Det blev en allt för intensiv vecka med halvakut tandläkarbesök, ett par utbildningsdagar, stickcafé special på lördag, församlingsval på söndag och mellan allt detta färdigställandet av Församlingslyktan och tryckning av den.

NU ska jag låta bli att skriva in nåt mera alls i kalendern för det här året!

Om vi talar om kyrkoåret är jag helt säker på att jag kan hålla mitt löfte, men om vi talar om kalenderåret kan jag bara försöka, be och hoppas att det håller…

I församlingsarbete kan det alltid bli några överraskningar framöver. Det är helt naturligt att det blir mera stressiga perioder som varvas med lugnare perioder. För min del har det delvis varit dyningar efter att jag var sjuk som gjort mig stressad, men delvis känns det som att det bara blev väldigt mycket som hände på en gång just nu. Att få det vanliga församlingslivet, utbildningstidpunkter och församlingsval att passa ihop utan krockar verkar vara svårt (läs: omöjligt).

Jag har antagligen sagt det förr, men snart ska det bli lugnare. Den här gången tror jag verkligen på det. Nästa år behöver jag inte gå någon utbildning. Ett förtroendeuppdrag faller också bort.

Och så ska jag se till att få in mera tid i kalendern för att sjunga! Det är absolut friskvård, själavård och meditation att få sjunga! Det påmindes jag om igen idag när jag fick öva några sånger inför ett uppdrag nästa vecka.

Prästen i radion – gå o rösta!

      Inga kommentarer till Prästen i radion – gå o rösta!

I veckan blev jag intervjuad för radion. När de ringde skrattade jag och sa att de måste lida av nyhetstorka, men okej, jag kan väl ställa upp. Det är ju ändå församlingsval på gång… Och det var ju också därför som jag blev tillfrågad.

Skärmdump från svenska yle

Skärmdump från Svenska YLEs sida (Klicka på bilden så kommer du till artikeln)

Jag lyssnade inte när intervjun gick ut i radion och jag skummade mest bara igenom artikeln. En del positiv feedback har jag fått, så det blev väl bra. Och om det här kan få nån till att gå och rösta eller få nån att bli intresserad av kyrkan eller få nån att komma till Houtskär så där över huvudtaget så var det väl värt det.

Akterseglad och Force major

      Inga kommentarer till Akterseglad och Force major

Den här morgonen kom jag till färjfästet i Galtby precis som vanligt ca 3 minuter före färjan skulle lägga ut. Men den här morgonen fanns det ingen färja där!

Jag blev lite häpen och lite konfunderad. Hade jag missat nån förändring i färjtidtabellen? Det skulle inte förvåna mig. Jag kollade och dubbelkollade i Finnferries app. Näpp, färjan ska gå 7.35 som den vanligtvis gör. Jag hann posta en bild på facebook om att någon stulit färjorna och kolla Marine Traffic-sidan var färjan rörde sig. Där såg jag att den lagt ut 7.26.

Tjejen i bilen bredvid mig informerade mig om att hon ringt färjan och frågat vad som stod på. Hon kunde berätta att ambulansen behövdes på Houtskär och därför hade färjan lagt ut före tiden i tidtabellen. Färjan behövde kanske vänta på ambulansen, så färjpersonalen hade inte kunna säga när nästa tur skulle gå.

Nåväl, det är sånt som händer när man är beroende av färjor. Jag hade ingen brådska till Houtskär den här dagen så jag körde till Korpo församlingshem där jag kunde jobba i väntan på nästa färja. När det närmade sig nästa avgång ringde jag färjan och kollade hur tidtabellen såg ut. De hade väntat på ambulansen och var sena, men jag fick ett klockslag och körde till färjan i god tid.

Nu är jag på plats i Houtskär och kan göra det jag tänkt göra under dagen. Frid och fröjd för min del, och jag hoppas och ber att allt ska gå bra för den som behövde ambulansen.

Trött och glad på samma gång

      2 kommentarer till Trött och glad på samma gång

Idag har jag fått dra igång en skribagrupp. Vi började med lite info före gudstjänsten, firade gudstjänst, åt lunch, fortsatte med undervisning och avslutade med en andakt.

Det är alltid lite spännande att börja med en ny grupp. Hurdana är konfirmanderna? Hur fungerar de tillsammans? Hur uppfattar de skiban? Vill de ens vara där?

Att undervisa konfirmander är att vara fullt koncentrerad hela tiden. Vara beredd på att svara på frågor man själv kanske aldrig ens funderat på. Styra upp om det blir för stökigt och försöka locka fram något ur de allra tystaste i en diskussion. Första träffen är också alltid då man blir bekant med varandra. Jag tror det är minst lika spännande för mig som för dem.

Nu är jag riktigt trött, men också riktigt glad. För konfirmanderna är smarta, trevliga, underbara ungdomar som det ska bli ett nöje att få följa på vägen mot konfirmationen.

 

Prästen bjuder på glögg

      6 kommentarer till Prästen bjuder på glögg

Äntligen fick jag göra det som jag redan i flera år tänkt att jag vill göra. Finnas på gravgården när människor tänder ljus inför allhelgona.

Först tänkte jag att jag bara skulle finnas där och gå omkring och småprata med folk. Så tänkte jag att det kan bli lite påträngande och konstigt. Men om jag kan bjuda på något blir det genast trevligare. Kaffe på kvällen är ingen bra idé. Te vill alla ändå inte ha. Men glögg! Det börjar ju bara säsong för varm saft i kylan nu.

Så idag klockan fyra ställde jag upp ett bord i vapenhuset med vattenkokare, glöggkoncentrat, mandel och russin och så pepparkakor till. På trappan ställde jag en skylt med texten “prästen bjuder på glögg” och så hojtade jag åt alla som kom förbi att komma och få sig en kopp varm glögg.

Många svarade med ett mycket överraskat VA?! men tackade sen ja och lät sig väl smaka. Det blev många fina samtal och stundvist nästan trängsel i det minimala vapenhuset.

Det var så enkelt och så effektivt. Det var just exakt det som jag drömt om att kunna göra så länge nu. Det är så här jag vill verka.

Vill jag bli kaplan i Nagu?

      Kommentarer inaktiverade för Vill jag bli kaplan i Nagu?

Häromdagen kunde man läsa i Åbo Underrättelser att kaplanen i Nagu tänker gå i pension. Det var rätt så väntat med tanke på att han redan uppnått 65 års ålder. Jag önskar honom lugna pensionsdagar.

Följdfrågorna är som alltid när nån går i pension – Vad händer sen? Vem kommer sen?

Jag vet att det är många som spekulerar och funderar hur jag tänker i saken. Vill jag bli kaplan i Nagu? Jag är född, uppvuxen och fortfarande bosatt i Nagu, så det är en naturlig fråga. Men något svar att ge har jag inte.

Jag har en fast tjänst i Houtskär, där jag trivs väldigt bra. Så någon brådska att byta arbetsplats har jag absolut inte. Tjänsten i Nagu torde lediganslås i något skede, och när det sker måste jag förstås bestämma mig för om jag ska söka eller inte. Men fram tills det kan jag fundera, väga för- och nackdelar och försöka luska ut vad Gud har för plan för mig. För det har jag redan lärt mig – jag kan planera och tänka precis vad som helst, men på nåt märkligt sätt blir det så som Gud vill.

Just idag kollade jag in minnen på Facebook och den här bilden kom emot mig:

Den gången visste jag inte hur framtiden skulle se ut. Jag hoppades förstås att det inte var sista gången jag firade gudstjänst med församlingen i Houtskär, men jag kunde inte veta. Det tog ett drygt år innan jag var tillbaka i kyrkan, nu som vald kaplan, och det ser jag idag att var en behövlig tid för mig. Det blev bra.

Så därför tänker jag nu att jag inte behöver och inte ska slå fast någonting. Jag får vänta och se, i förtröstan på att det blir så som det ska bli.