Herrens vägar är outgrundliga

      Inga kommentarer till Herrens vägar är outgrundliga

Den heliga Birgitta bad “Herre visa mig din väg och gör mig villig att gå den”. Samma bön brukar jag be, ibland med tillägget “Herre, sätt upp stora skyltar så att jag ser var din väg går, för jag har inte alltid så lätt att förstå”.

När jag var på väg att bli klar med mina studier och prästämbetet hägrade bad jag Gud om en arbetsplats på rimligt avstånd hemifrån, men ändå så att jag inte skulle komma att jobba i den församling och samfällighet jag kände sedan länge. Jag fick som jag ville och ledningen var tydlig. Jag var glad och nöjd och full av iver för mitt nya jobb.

Nu när jag ser tillbaka ser jag att det fanns små skyltar som pekade åt ett annat håll, men som jag valde att ignorera. Jag ville pröva mina vingar och jag ville bort. Jag ville inte välja det som kunnat vara det lättaste, jag ville ha nya utmaningar. Jag ville få utrymme att bli präst utan att hela tiden släpa på mina historia. Ändå borde jag ha vetat att utan min historia är jag ingenting.

Jag fick tjänst i Kimitoöns församling och jag mottogs med glädje. Jag fick använda alla mina styrkor och jag fick söka min nya yrkesidentitet. Jag blev ofta önskad välkommen och många sade “Hoppas du ska trivas här!” Varje gång skruvade jag lite på mig. Orden skavde i mig. Inte så att jag inte skulle ha trivts, det gjorde jag från första stund, utan för att jag kände en rädsla för att göra människor besvikna. Jag visste ju inte hur länge jag skulle stanna kvar. Min tanke var att det här var min “avlägga-pastoralen-tjänst”, d.v.s. ungefär två år framöver och det kändes inte som en särskilt lång tid.

Det jag inte visste vara att det fanns en annan plan för mig. Den 16 november fick jag ett mejl från notarien på domkapitlet med förfrågan om jag var intresserad av tjänsten som tf. kaplan i Houtskär. Jag blev alldeles tagen på säng. Min första reaktion var att jag inte ville lämna Hitis och Kimitoön. Jag har ju nätt och jämnt kommit in i arbetet! Samtidigt hade jag bötrjat erkänna för mig själv att det är tyngre än väntat att veckopendla.

Jag tänkte, funderade och ältade. Tillsammans med min man gjorde vi plus- och minus-lista. Och jag vände och vred på alla argument. Jag bad Gud om vägledning för nu såg jag inga stora skyltar. Jag besökte Eva som varit Houtskärs tf. kaplan sedan sommaren. Hon som nu fått ett annat uppdrag och var på väg bort från Houtskär. Jag ville ju höra hennes erfarenheter och varför hon valde att lämna Houtskär efter bara ett halvt år. Var det någon hund begraven där?

Eva kunde lugna mig. Det var inga problem som drev henne vidare, utan Gud behövde henne på annat håll. Med den vetskapen kunde jag  till slut meddela notarien att jag var intresserad av tjänsten.

Så återstod den tunga uppgiften att berätta för min kyrkoherde att hon nu förlorade mig efter bara fyra månader. De verkliga förlorarna i den här förändringen är Kimitoöns församling och Hitis kapellförsamling.  Samtidigt får jag ju lita på att Guds plan även omfattar dem och att det i slutändan blir till det bästa även för den församlingen.

Det har varit många ledsna miner. Frågorna har varit många och somliga har gjort tappra försök att övertala mig att stanna. Samtidigt har alla sagt att de förstår mitt val. Själv kände jag mig som en åsna mellan två hötappar. Sorgen över att lämna den församling som tagit emot mig så väl är stor. Det har varit fantastiska människomöten och härliga stunder i arbetet. Jag känner mig inte alls klar med allt det jag tänkt att jag skulle göra här. Fast hur ofta känner vi människor att vi är klara med våra uppdrag?

Idag har domkapitlet fattat beslutet om att avbryta mitt förordnande som församlingspastor i Kimitoöns församling och gett mig ett nytt förordnande till Houtskärs kapellförsamling från och med den 1 januari 2019.

Det här året har varit fullt av förändring. Nu packar jag ihop mitt (fortfarande inte helt färdigstädade) hem i övernattningslägenheten och flyttar hem tillbaka till mannens och katternas förtjusning. Själv är jag nog ganska nöjd också.

Det här året har varit fantastiskt. Jag har fått vara med om mycket. Jag har fått så mycket! Det känns tryggt och samtidigt spännande att fortsätta framåt. Få se vilka överraskningar Gud har på lut åt mig i fortaättningen…

När prästen gick på restaurang en lördagskväll

Efter en lång arbetsdag med ett alldeles underbart De vackraste julsångerna tillfälle kände jag hur hungrig jag var. Att åka hem till lägenheten för att koka havregrynsgröt kändes inte lockande, utan det kändes som dags för franskisar. Efter en snabb koll vilka mina alternativ var styrde jag stegen mot Strandhotellets restaurang. Där serveras franskisar en lördagskväll som ikväll.

Jag beställde min mat, med tillhörande franskisar, vid bardisken och stegade ut på den mysiga glasverandan. Jag hade kunnat sätta mig ensam vid ett bord, men det kändes lika lockande som havregrynsgröten. Två damer satt vid ett bord och jag frågade om jag fick göra dem sällskap. Visst fick prästen det!

Så jag slog mig ner, presenterade mig och så pratade vi bort en timme eller så. Härligt att få sällskap och roligt att lära känna ortsbor!

Kanske jag inte är riktigt som alla andra, men jag drar helt fräckt nytta av prästskjortan och bjuder in mig själv. För jag tror att det är enda sättet att bryta isen och bli bekant. Dessutom tycker jag att det är alldeles förskräckligt viktigt att prästen rör sig på samma ställen som vanligt folk och pratar om vanliga saker med dem där.

Så, mina damer, om ni råkar läsa det här, tack för trevlig samvaro ikväll!

…ja sama suomeksi!

      Inga kommentarer till …ja sama suomeksi!

Idag har jag firat tvåspråkig gudstjänst i Hitis kyrka. Något större antal finskspråkiga var det inte i gudstjänsten, men visst är det fint att få fira vårt lands självständighet på landets båda språk! Fast jag talar finska rätt flytande är det ändå alltid ett spänningsmoment att jobba på finska. Jag känner att jag borde förkovra mig och gärna prata finska mera regelbundet. Det är otroligt hur det kan irritera mig att jag inte lyckas erövra finskan ordentligt!

Genom hela min skoltid kämpade jag med att försöka lära mig finskan. Att böja ord i olika former var inga problem. Det var bara att mekaniskt lära sig grammatiken, men att knyta ihop orden med grammatiken för att åstadkomma ett förståeligt språk var näst intill omöjligt. Jag minns att en vän förklarade hur jag skulle tänka i fråga om ändelserna när jag gick i gymnasiet. Tänk, då hade jag redan läst finska i sju år och ingen lärare hade lyckats få mig att förstå den elementära funktionen under hela den tiden! Förskräckligt!

Inte blev min kunskap så värst mycket bättre i gymnasiet eller på Handelsläroverket heller, men en månads sommarjobb på finska gav mig en aning mod att ens försöka tala finska. Det som sen sist och slutligen löste upp knuten var att jag blev kär i en kille som bara pratade finska. Det är världens effektivaste språkkurs! Som tur var avslöjade han senare att han förstår svenska och det var kanske det som gjorde att vi fortfarande hänger ihop.

När jag började studera teologi ingick en kurs i finska, eller snarare kravet på att avlägga ett språkprov. För jag levde ju i tron att jag är dålig på finska och försökte delta i kursen, men blev avvisad av läraren på grund av att jag kunde finska för bra. Lite snopet blandat med stolthet. Språkprovet avlade jag sedan med goda vitsord och då var jag nog stolt som en tupp minst! Det var en härlig revansch mot tidigare finskalärare som sett mig som ett hopplöst fall utan möjlighet att lära mig finska.

Att kunna många språk är ju alltid en rikedom och språk väger inget i kunskapsryggsäcken.

Glad självständighetsdag!

Vad jag gör på mina lediga dagar

      Inga kommentarer till Vad jag gör på mina lediga dagar

Ledig dag. Jag bakar semlor, för det är roligt, gott och kräver ingen tankeverksamhet. Jag planerade baka pepparkakor och mockarutor och saffranskrans, men orken tog slut efter semlorna. Bra så egentligen, för vem behöver sötebröd? Det får jag tillräckligt av ändå.

Jag går från rum till rum och tänker att här skulle det behöva städas. Det är dammigt, råddigt, ostrukturerat, men orken att sätta igång finns inte. Jag är ju ledig, så varför anstränga sig i onödan? Dammråttor är väl också husdjur?

Efter sjukskrivningen har jag sakta kommit i form igen. Kroppen känns normal. Snuvan och hostan håller på att ge sig. Rösten tar längre tid på sig, och det är inte konstigt alls, eftersom jag inte har tid att vila den ordentligt.

Det har varit roliga arbetsdagar, men allt för långa. Hur jag ska kunna dra ner på arbetstimmarna vet jag inte. Julen knackar på dörren så det är nog bara att knega på just nu. Jag klagar inte, men jag inser att jag inte kommer att orka i oändlighet med den här takten. Det här jobbet är roligt, men även det som är roligt kan vara slitsamt. Det vet jag sen förr.

Så jag låter mina lediga dag vara lediga. Jag gör det jag orkar och ids, resten får vänta till sen någon gång. Det känns att det är advent.

 

 

Röstlöst är tröstlöst

      Inga kommentarer till Röstlöst är tröstlöst

Förra gången jag var så här förkyld var visst vårvintern 2015. Den gången blev mina stämband så illa åtgångna av rethosta och magsyra att jag fick vara helt tyst i ett par veckor. Nu känns det lite likadant, men tyst kan jag inte vara. Fast riktig lika illa är det nog ändå inte. Rösten kommer nog sakta tillbaka bara jag slutar hosta och ser till att refluxen hålls nere. Det blir liksom bättre dag för dag.

Att jag låter som en kratta eller sprucken burk när jag pratar stör mig egentligen inte så värst, men att jag inte kan sjunga harmar och stör mig alldeles otroligt! Jag vet att jag behöver vara så tyst som möjligt för att inte skada stämbanden permanent, men attans så det kan vara svårt! I synnerhet som präst som är klassificerat som ett röst-yrke.

Att jag blev sjuk och var borta från jobbet i en dryg vecka var på ett sätt rätt så skönt. Det var bra med en paus för att vila tankarna. Ändå känner jag mig lagom yr och ostrukturerad just nu. För det är mycket nu! Varje morgon tittar jag i kalendern för att kolla vilken dag det är och vad jag har inplanerat för dagen.

I morse var kalendern tom, men när jag kom till jobbet insåg jag att jag glömt notera ett Skype-möte. Efter det blev det plötsligt ett förrättningssamtal och efter det en uppvaktning som var halvt överenskommen. Dit for den dagen som jag lite tänkt ägna åt att planera söndagens predikan och högmässa…

I morgon väntar en spännande dag. Jag ska på utflykt till storstan med en busslast barn i åldrarna 7-15! Det ska bli riktigt rolig, så jag tror att jag ser lika mycket fram mot dagen som barnen.

Det här jobbet har inte varit tråkigt en enda stund sen jag började och lär inte bli det i första taget heller.

Glad lillajul på dig, i söndag tänder vi första ljuset, sjunger Hosianna och går in i advent!

Det bästa med jobbet

      Inga kommentarer till Det bästa med jobbet

Åh, så skönt att vara tillbaka på jobbet efter en och en halv veckas sjukledighet! Nog för att jag är lite kraxig ännu och rösten låter som en sprucken burk, men jag kunde hålla den inplanerade verksamheten och det är huvudsaken.

Att träffa församlingsborna är ju nog något av det trevligaste med det här jobbet. Att kunna erbjuda ett lyssnande öra till någon som behöver få tala ut om sina problem. Att få sitta tillsammans med missionskretsen och lyssna på hur vårt lilla samlande kan förbättra så många flickors liv, långt borta på en plats vi knappt kan föreställa oss. Att få mötas med beslutsfattarna och fundera på hur församlingen ska skötas för att betjäna församlingsborna på bästa sätt. Att få prata och skratta och gråta tillsammans. Att få dela livets allvar och glädje.

Idag blev det inte så många ord om Gud men jag är säker på att han var med ändå. Kanske borde jag ha ansträngt mig mera för att ge Gud mera plats? I morgon är en ny dag med nya möjligheter.

Den dramatiska bilden får representera ett av dagens diskussionsämnen. Bakom molnen är himlen alltid blå.

Kära jul, kom inte än!

      2 kommentarer till Kära jul, kom inte än!

Jag vet inte vad det är med mig och julen…

Varje år har jag svårt att inse och acceptera att julen är i antågande. Det är mindre än en månad till julafton, men jag känner mig som en struts som kör ner huvudet i sanden och sjunger lalalala för att slippa se och höra. Samtidigt tycker jag väldigt mycket om julen, om myset med tända ljus, godis, julsånger, ja hela köret!

Jag skulle helst bara tända adventsljusen nu idecember och sen pynta helgalet någon dag före julafton. Sen skulle jag kunna fira jul ända fram till tjugondag knut.

Ur led är tiden!

Jag minns när du sa…

      Inga kommentarer till Jag minns när du sa…

Genom texten i förra inlägget kom jag att tänka på hur saker vi säger kan bli så otroligt betydelsefulla för andra. Som just de ord ungdomsarbetsledaren sa om mina tårar. Jag undrar om hen ens minns att de orden blev sagda?

Eller som den gången när jag bjöd på födelsedagstårta i studenternas kafferum Mysis, trots att jag avskydde att fylla år. För jag älskar däremot att bjuda på tårta. En kille kom in, fick höra att jag inte ville bli gratulerad, men att han gärna fick hugga in på tårtan. Han replikerade att han visst tänker gratulera mig för det är ju en bedrift att åter ha klarat sig genom ett år! Ja, den exakta ordalydelsen har jag glömt, men han fick mig att tänka helt annorlunda kring att fylla år. Han tog bort min födelsedagsångest med den enda repliken!

Själv minns jag att jag blivit tackad för ord jag sagt någon gång för rätt länge sen. De orden hade betytt så väldigt mycket för personen som tackade. Själv hade jag inte det minsta lilla minne av att jag skulle ha sagt något över huvud taget.

Nog är det ju märkligt ändå, hur mycket våra ord kan betyda. På samma sätt är det med ord som sårar. Det kanske bara var en replik vi slängde ur oss utan eftertanke och utan att senare minnas orden alls. Ändå kanske de sårat och skaver som en kniv i ryggen på någon, flera årtionden senare!

Men hur ska vi veta hur våra ord landar i någon annan? Vi kan vara försiktiga med våra ord och säga dem med eftertanke, men vi kan inte veta vad de leder till. Vi är tvungna att släppa våra ord fria och bara be och hoppas att de landar mjukt och blir till någon annans fina minne.

Ett minne lika fint som den här kissen är i mitt.

Bilden har inget med texten att göra, men det är ju alltid trevligt med en bild, eller hur?

Jag delar mina tårar med dig

      2 kommentarer till Jag delar mina tårar med dig

Jag är en hopplös sympatigråtare. Berättar du något som berör mig, rinner mina tårar över. Gråter du, så gråter jag. Upplever jag något vacker, gråter jag. Jag har med åren fått allt svårare att behärska mina tårar. Är jag trött är det stört omöjligt att stänga kranen.

När jag var på skribapraktik för snart två år sen grät jag flera gånger vid aftonandakterna. Jag var trött och berättelserna som berättades var så berörande. Jag minns att jag lät tårarna rinna fritt utan att försöka torka bort dem i smyg. Jag minns också att konfirmanderna tittade på mig med stora, förvånade ögon. Jag minns att ungdomsarbetsledaren tackade mig för att jag vågade visa mina tårar när jag beklagade mig över att inte kunna hindra dem från att rinna.

När jag pratade med en präst om att själv bli präst oroade jag mig mest för hur jag skulle kunna stöda andra i deras sorg, när jag inte kunde låta bli att gråta. Jag fick rådet att söka upp någon jag litar på att tala med, för att få gråta ut mina tårar i lugn och ro. För troligtvis är det så att jag bär på många ogråtna tårar, som måste få komma ut, men att de nog tar slut bara jag ger dem utrymme. Rådet var oerhört klokt, men ännu har jag inte kommit till bottnen på min tunna av tårar. Kanske finns det inget botten.

Så blev jag präst och jag gråter när jag talar med människor i sorg. Jag förklarar att jag är lättrörd och sympatigråter. Jag behöver inte tröstas, jag fäller bara lite tårar. Jag tror att det inte är så farligt med lite tårar. Ibland tror jag till och med att det kan vara terapeutiskt att se att jag gråter.

Nu har jag hittat ord för mina tårar.
Det var en slogan i församlingsvalet.
Det är Liisa Mendelins ord, om jag uppfattat det rätt.

För tänk om det verkligen är så att mina tårar hör till mina styrkor?

En jeremiad i förkylningstider

      Inga kommentarer till En jeremiad i förkylningstider

I onsdags hade jag konfirmandundervisning på eftermiddagen och någonstans där kände jag en lustig krypande, kliande känsla i halsen. Jag tänkte några otryckbara tankar och rusade till butiken efter citroner och ingefära. Jag blandade till Ingefära-shot och stjälpte i mig.

På torsdagen vaknade jag med en obehaglig känsla av förkylning i kroppen. Jag drack ingefära-shot och hoppades på det bästa. Efter arbetsdagen bar det av hemåt. Fredagen skulle jag distansarbeta hemma i Nagu och sen var det dags för långledigt.

På fredagen vaknade jag och var sjuk. Ingefära-shottandet skrattade viruset eller bacillerna åt och sen lekte de rövare i min kropp. Av jobbandet blev det ingenting. Av ledigheten blev det nästan ingenting heller. Eller jo, jag var ju ledig och kunde ligga i soffan och tycka synd om mig själv. Men allt det där andra jag hade tänkt göra, det är fortfarande ogjort.

Jag försöker kurera mig på alla upptänkliga sätt men det känns segt. Tempen ligger där runt 37 så jag känner mig bara hängig. Skulle jag ens ha fått en ordentlig feber som rensat ut eländet ur systemen! Nu blir det väl en seg, långdragen förkylning som vägrar lämna mig ifred.

Det är inte synd om mig, det är bara så gräsligt irriterande att vara så här halvsjuk men känna sig helfärdig. Slemhostan river sönder halsen. Det eviga snorande sliter på huden kring näsan. Tempen gör att jag känner mig varm och kall om vart annat. Jag AVSKYR att vara förkyld!