Alla kurvor pekar inte neråt

      Inga kommentarer till Alla kurvor pekar inte neråt

Om det gapar tomt i kyrkbänkarna och gudstjänsten känns torr, så finns det andra tillfällen då det ger mer än det tar att vara på jobb. En sådan dag var det den här veckan.

Pappilan porinat är en samtalsgrupp på finska i Houtskär. Det är det ända tillfället då finska talande kan träffas och tala sitt modersmål på den lilla, mycket svenska orten, Houtskär. Det har blivit en mycket viktig träffpunkt och deltagarna känner varandra bra sen många år tillbaka. Samtalen flyter på från smått till stort, med skoj och allvar blandat i lagom doser.

Alla kan bidra och alla får komma sådana som de är. Någon är varmt troende och känner sig hemma med bön och bibelutläggningar. Någon tvivlar eller vet inte riktigt om det där med tro är hens grej. Någon kommer mest för kaffet. Nån kommer för att det är så ensamt hemma. Nån kommer för att det är så skönt att få tala sitt modersmål även om svenskan är nästan lika stark numera. Men sist och slutligen kommer alla för den varma stämningen och gemenskapen. Även jag.

Den här gruppen är en så gott som självgående grupp och att delta som ledare är kräver inte hemskt mycket, utan istället går jag hem med värme i hjärtat och glädjen över de samtal som förts.

Jag vet att det har krävts tid för att deltagarna skulle bli så sammansvetsade, men samtidigt ser jag att man fördomsfritt tar emot alla som kommer. Även om det är nyinflyttade eller fritidsboende som råkar komma någon gång.

”Hej, här finns en ledig stol. Kaffe varsågod! Vad sa du att du hette? Och var är du ifrån? Hur har du landat i Houtskär?” och så är samtalet igång och den nya får en plats i gänget. Jag vet inte om det spelar in att alla som deltar har kommit till Houtskär någon annanstans ifrån. Men kanske det är så att alla känner igen hur det en gång var att vara ny och är beredda att hjälpa sin nästa när hen är ny på orten.

Nu drömmer jag om att den här pratglada gruppen skulle smitta av sig till flera grupper och att flera skulle våga ta rum och dela med sig av sina tankar när vi träffas, på alla håll i vår stora församling. För det är när vi delar, när vi gör tillsammans, som gemenskapen frodas.

När kurvan pekar nedåt

      4 kommentarer till När kurvan pekar nedåt

I början av året gör man ofta en utvärdering av året som gått. Jag tänker inte göra den här, men på jobbet är det dags att skriva verksamhetsberättelser. För att göra en verksamhetsberättelse som dels dokumenterar det som varit men som samtidigt kan fungera som en bas för arbetet framåt är det bra att kolla upp en del statistik. Hur många har deltagit i verksamhetens olika former?

Utan att ens leta upp hemskt många siffror så vet vi att det i de flesta av skärgårdens kyrkor, eller kanske rent av i hela landets kyrkor, blir allt färre och allt äldre deltagare i högmässor och gudstjänster. Visst finns det tillfällen som är undantag, men det som märks tydligast är att det de helt vanliga söndagarna, utan något extra, kan det i värsta fall bli mässfall. Det vill säga att det inte kommer någon annan än personalen.

Vi vet att det är viktigt för många ATT det firas högmässor och gudstjänster, men att dessa människor ändå kanske inte själva dyker upp. Eller gör det mycket sporadiskt.

Så där sitter vi, personalen på våra möten, och funderar vad vi ska ta oss till för att öka antalet gudstjänstdeltagare. Kan vi ens göra någonting?

Visst kan man dra till med extra allt, men dels kräver det vädligt mycket resurser och dels ska det ju vara skillnad mellan en vanlig söndag och en stor helg. Visst kan man ringa runt och be folk komma för att utföra någon uppgift, men det är arbetsdrygt och omotiverande. Borde inte den som kommer till gudstjänsten kommaför att den VILL komma – oberoende av om den har en uppgift eller får sitta lugnt i bänken och delta med sin del därifrån?

Men då är vi tillbaka till frågan – vad ska vi göra för att folk ska vilja komma till gudstjänsten?

I arbetslaget kunde vi konstatera att det egentligen finns två orsaker för att man ska gå i gudstjänten på helgen: 1) för att man är kristen 2) för att det är söndag/helgdag. Det ska inte behövas några flera orsaker. Gemenskapen och nattvarden är förstås också motiverande för dem får man bara del av i kyrkan.

Det är med gudstjänsten som med att gå till gymmet. Man måste bestämma sig för att man går regelbundet och man behöver hålla ut för att känna att det ger resultat. Men hur många av oss har förstått att träna vår andlighet och vår själ?

Ett halvt sekel and still going strong

      3 kommentarer till Ett halvt sekel and still going strong

Det här året fyller jag och mina jämnåriga 50 år. De första av mina vänner har redan fyllt och andra får vänta nästan hela året innan dagen D kommer. Själv började jag umgås med tanken på att fylla 50 när min man för några år sedan fyllde 50. Då kände jag att jag är ju nästan där redan och med tiden har jag bara börjat vänta mer och mer på att få fylla 50 år. Och ännu får jag vänta lite.

Tänk! Det är ju ganska häftigt att ha vandrat på jorden så länge redan.

Födelsedagar har, i vuxen ålder, varit jobbiga för mig och jag har helst inte velat fylla år alls. Inte för att jag blir äldre varje gång, utan för att det har varit något utanför min kontroll och något som jag länge tänkte att jag inte hade orsak att fira. Samtidigt älskar jag ju orsaker att ställa till med kalas så att jag och min man fyller år i samma månad har underlättat kalasandet. Fokus har inte bara varit på mig.

Så nu när det blir dags för mig och mina vänner att fira våra 50 år på jorden så har det börjat dyka upp kommentarer i stil med: ”Men huj så gamla vi blir!” Och jag som gått och längtat efter att få fylla 50 känner inte alls igen mig.

Jag trivs med mig själv och med min kropp där huden börjat hänga lite här och där. Håret är tunnare och det finns vita strån som jag glatt färgar mörkare. Jag provade ”au naturel” en tid bara för att kolla hur vithårig jag blivit och det var inte alls så mycket vitt som jag tänkt mig. (Och jag hör till en släkt som inte blir gråhårig utan vit.) Jag är styvare och reagerar långsammare än jag gjorde för 30 år sen – men det är ju helt naturligt! Jag har lärt mig mycket under åren och är klokare nu än för 30 år sen. Så det jämnar väl ut sig, tänker jag.

Dessutom är det faktiskt inte alla som får fylla 50. Ett par jämnåriga gick bort redan för många år sen och en hörde jag om som nyss lämnade jordelivet. Ska vi som lever då klaga på att vi blir gamla? Nej, för tusan! Vi är 25 år med 25 års erfarenhet.

Pratar man om ett äktenskap som hållit i 50 år så firar man guldbröllop. Jag tänker fira guldfödelsedag med bling-bling för hela slanten! (Sen när den väl kommer…)

 

Nu har jag sjunkigt lågt

      Kommentarer inaktiverade för Nu har jag sjunkigt lågt

Här om dagen satt jag och skrev på mitt predikomanuskript. Jag hade kommit en bit, men så kändes det totalt tomt i min hjärna. Vad skulle jag säga sen?

Vem skulle jag prata med? Vem skulle jag fråga? Jag satt där med Studiebibeln och en bibelkommentar, men de gav mig inte riktigt några nya trådar att tänka kring. Jag behövde nån som jag kunde få nya tankar av.

Så jag gjorde det som jag länge har tyckt att är fusk och dåligt omdöme. Jag har gjort det som folk spått om att ska hända. Jag vände mig till ChatGPT!

Jag frågade vad roboten hade att säga om bibeltexten i fråga. Och snäll som den ju är spottade den ut en del synpunkter som det samlat ihop från – ja, vad vet jag!

En del saker tyckte jag om, en del saker fick mig att reflektera och skriva egna ord om. Och så blev det en hel predikan till slut som ändå kändes som min.

Nu är det ju lite tillspetsat att säga att jag sjunkigt lågt för att jag tagit till ett hjälpmedel som finns tillgängligt idag. Förr har prästerna läst postillor och citerat Luthers ord – skulle inte de också ha använt en dator-robot om de haft tillgång till en?

Jag har redan tidigare använt mig av översättningstjänster när jag ska ha predikningar och tal på finska. Helt enkelt för att jag uttrycker mig så mycket ledigare på mitt modersmål än på finska. Sen behöver man ju ändå läsa genom och göra sina egna korrigeringar i en maskinöversatt text, men det är ändå mycket lättare än att översätta allt själv.

Världen förändras och vi med den. Det här var väl bara ett litet steg på den vägen.

Vill du läsa mina predikomanuskript så finns de alltid under fliken ”Ordet är mitt” och det är alltid fritt att använda predikningarna om du behöver lite hjälp på vägen och tycker att det jag skrivit är vettigt. Sen tycker jag förstås att det är jätteroligt när jag träffar nån som säger ”tack, jag har haft nytta av dina predikningar”. Finns det nåt finare än att få hjälpas åt med evangeliet?

 

Tvärstopp i maskineriet

      Kommentarer inaktiverade för Tvärstopp i maskineriet

Så här på hösten är det vanligt med diverse flunssor som får en och annan att däcka under täcket. Min man fick feber och jag meddelade promt att han skulle hålla den för sig själv – jag har inte tid med flunssa. Så blandade jag till ingefärashot och tog mig en hutt varje morgon för att kroppen också skulle förstå att nu finns det inte utrymme för flunssa här.

Min kropp har lärt sig. Ingen flunssa, check!

Men det jag inte lärt mig är att min kropp har flera äss i ärmen. Den drog igång lotteriet och tadaaa! Grattis, den här gången blev det trokanterbrusit!

På söndagskvällen gjorde det så ont i högra höften att jag inte kunde gå.

Trokanterbursit betyder en inflammation i slemsäcken vid höftbenet och det är smärtsamt. Det är inte första gången jag drabbats, men jag tror det är den värsta gången hittills. Måndagen var ledig dag för mig, men på måndagsmorgonen funderade jag om jag skulle bita ihop, vara duktig flicka och klara av att gå på jobb följande dag. Jag kom till slutsatsen att värken var för mycket. Det här behövde jag få hjälp med. Jag fick tid till företagshälsovårdens läkare som skrev ut inflammationshämmande värkmedicin och gav mig några dagar sjukledigt för att vila upp mig. Jag blev erbjuden kortisonspruta, men avböjde.

Det har blivit bättre dag för dag, men på onsdagskvällen fick jag ett återfall när jag gick i trapporna mellan våningarna här hemma. Det vred till i höften lika plötsligt som om någon skjutit mig. Så min kropp vill tydligen vara på säkra sidan att jag tar det lugnt.

Jag får ändå tacka kroppen för att huvudet och händerna fungerar som vanligt.

Att bära och att bli buren

      2 kommentarer till Att bära och att bli buren

För snart en månad sedan installerades min kollega, kaplanen i Nagu till sin tjänst. Samtidigt välsignades tf. diakonen i Nagu till sin tjänst. Det var en festlig mässa där kontraktsprosten, kyrkoherden, ledande kaplanen, två församlingsmusiker och en hel hög förtroendevalda tillsammans med kyrkfolket gjorde mässan. Vi var närmare 100 personer på plats och det var en så härlig stämning i kyrkan och efteråt vid festlunchen.

Jag har tänkt på den här dagen från och till sedan dess. Den betydde så mycket för många av oss. Både för församlingsborna som fick vara med och ta emot sin präst och diakon, men också väldigt mycket för oss anställda som så ofta firar mässa med bara en handfull gudstjänstdeltagare.

En mässa är gjord för en större mängd människor. Den gör sig bäst när vi är många som sjunger och ber tillsammans. När vi med vår närvaro och våra röster får förkroppsliga kyrkan. När varje deltagare är en levande sten i en kyrka av gemenskap.

Då känns det att vi tjänar Gud och att Gud är närvarande hos oss. Den här känslan bär längre än en vecka, men den tynar sakta bort när den inte får påfyllning.

Vi kan inte ordna festmässor varje vecka, men vi skulle kunna vara många flera i de vanliga mässorna och gudstjänsterna och då skulle de per automatik bli festligare!

Ett beprövat knep för att locka flera att delta i gudstjänsterna är att engagera textläsare, kyrkvärdar, körer, förebedjare och kanske det ännu flera uppgifter som kunde skötas av personer som inte är anställda i församlingen. Jag talar varmt för att göra det, men samtidigt vet jag med mig att jag är usel på att fråga och engagera frivilliga i gudstjänsten. Det kräver en lite större insats och längre framförhållning än om man sköter allting själv. Men det är värt det. För gudstjänsterna blir mera levande när vi är flera som bidrar och förverkligar dem.

Så om du känner att du skulle vilja vara med nångång eller alltid men aldrig fått frågan – säg till och erbjud dina tjänster. Det finns inte en församling där man inte skulle bli glad över att någon vill vara med!

 

Ord betyder inte alltid samma för dig och mig

      Kommentarer inaktiverade för Ord betyder inte alltid samma för dig och mig

Det blev en intressant diskussion på Facebook kring mitt senaste inlägg. Jag tror att det vikitgaste jag lärde mig av den är att det inte alls är klart att du och jag menar samma sak, fast vi använder samma ord.

Ordet jordfästning avser den kyrkliga ceremoni där församlingen med psalmsång, bön, textläsning, tal och välsignelse tar avsked av den döda. Oftast sker det här i en kyrka eller ett kapell och prästen står vid kistan och förrättar jordfästningen. För det mesta närvarar den dödas anhöriga, släkt och vänner, men det är inte nödvändigt. En jordfästning kan förrättas utan deltagare.

Jag antar att ordet jordfästning kommer från den centrala stund när prästen strör jord på kistan och säger någon form av ”av jord är du kommen, till jord ska du återvända, vår Frälsare Jesus Kristus ska uppväcka dig på den yttersta dagen.” Prästen ”fäster” den döda till jorden.

Om jag är ute och cyklar med mitt antagende får någon bättre informerad gärna hojta till.

Av diskussionen upptäckte jag att flera associerar ordet jordfästning till den stund när man fysiskt lägger ner kistan eller urnan i jorden. I kyrkan talar vi då om kistläggning eller urnbisättning.

Som du nu förstår kan det bli en ganska förvirrande diskussion om vi har så här olika uppfattning om vad vi menar med ordet jordfästning.

Jag är glad att jag blev uppmärksammad på den här diskrepansen. Nu kan jag vara uppmärksam och kolla att vi menar samma sak när vi talar om jordfästning och inte bara förutsätta att den jag talar med har samma förståelse som jag.

Var gick det fel?

      Kommentarer inaktiverade för Var gick det fel?

Jag har stött på ett, för mig nytt och obegripligt, fenomen. Kyrkans medlemmar som inte vill bli jordfästa när de dör.

Har man lämnat kyrkan får man naturligtvis göra hur man vill, och då är det kanske också naturligt att inte längre bry sig om de riter som är kyrkans. Ändå blir många jordfästa för att de inte uttryckligen sagt sig vara emot det och för att de anhöriga vill följa traditionen, även om den som dött inte längre var kyrkans medlem.

Om man hör till kyrkan, även om man inte på nåt sätt är aktiv, så har man rätt att bli jordfäst, alltså att bli välsignad och överlämnad till Gud. Det behöver inte vara någon stor tillställning med många deltagare och en maffig minnesstund. Det kan lika väl vara bara prästen, kantorn, vaktmästaren och gärna några anhöriga på plats.

Det går till och med att göra det så enkelt att prästen åker till sjukhusets kapell och där välsignar den döda.

Men att inte vilja ha den här sista tjänsten från den församling man varit medlem i, det känns så märkligt för mig.

Var gick det fel? Har vi som kyrka misslyckats när våra medlemmar inte längre vill veta av oss? Eller har de här medlemmarna bara inte fått ”tummen ur” för att skriva ut sig ur församlingen?

Det är inte lätt att hålla reda på tiden

      Kommentarer inaktiverade för Det är inte lätt att hålla reda på tiden

Ibland slår det helt slint i hjärnan. Det gjorde det för mig ikväll.

Jag började dagen med ett möte över datorn och sen var det pappersarbete några timmar. Lite före klockan tre kom pensionärerna till höstens första träff. Jag höll en andakt och deltog med glädje tills jag måste tacka för mig för att hinna med färjan till grannsocknen. Penisonärerna fick fortsätta tillsammans med mina härliga kollegor.

Jag åkte till skjutbanan för att hålla den traditionella andakten för jägarma innan jakten börjar. Det var ett glatt återseende med jägarna och efter andakten satte vi oss på bänkarna kring elden. Snart skulle det grillas korv och ätas gräddtårta. (Ja, det är den traditionella trakteringen!) Förr om åren har jag hunnit umgås och njuta av en grillkorv, men nu satt jag som på nålar för jag hade sett ut att färjan hem skulle gå 20.25 och klockan blev mycket.

Jag tackade för mig och kör iväg hemåt. Det är en bit att köra till färjan och när jag kört drygt halva vägen inser jag att jag tagit fel på tiden och jag är en dryg timme för tidigt till färjan jag siktat på!

Oj nej! Jag hade kunnat stanna vid brasan med jägarna en timme till! Vilken kortslutning!

Jag inser att jag har en chans att hinna med en tidigare färja om färjepersonalen skulle vara villiga att vänta två-tre minuter. Jag ringer och får löfte om att de väntar. Hurdan bil har du, frågar tjejen som svarat i telefonen. Jag berättar vilken bil jag har och tillägger, ”det är prästen”. En glatt överraskad röst säger ”nämen e det prästen, hej!” Vi avslutar samtalet och jag skyndar till färjan.

När jag kör ombord står tjejen och dirigerar bilarna på däck. Jag stiger ur bilen och går fram till henne för att tacka. Hon ser bekant ut men jag kan inte placera henne, så jag frågar om hon är en av mina tidigare konfirmander. Ja, det är hon och vi pratar ditt och datt nästan hela färjturen. Jag blir så glad över att träffa henne och höra hur det gått för henne så här långt i livet. Det har gått bra och hon drömmer om allt möjligt. Hon har blivit et härlig ung kvinna och jag önskar henne allt gott.

Väl hemma är det skönt att jag kom hem en dryg timme tidigare än planerat. Det blev en lång dag ändå, som det blev. Jag harmas ändå över att jag såg fel på klockan och inte stannade längre hos jägarna.

Så här kan det gå när det blir kortslutning i skallen efter en alldeles härlig arbetsdag.

Sommarpräst i en sommarförsamling

      Kommentarer inaktiverade för Sommarpräst i en sommarförsamling

Juli är en härlig månad att vara på jobb. Församlingen firar mässor och gudstjänster på andra håll än under vinterhalvåret. Det blir friluftsgudtjänster och mässor i kapellen ute på öarna. Det ordnas kanske flera vigslar än begravningar. Församlingen drygas ut av fritidsboende och sommargäster. Det finns tid för annat än det man gör under vinterhalvåret.

Så här långt har jag hunnit ha en friluftsgudstjänst, mässor på Utö och Jurmo, ett par vigslar och några vigselsamtal. Några begravningar och ett dopsamtal. Och det som tagit överlägset mest tid har varit gudstjänsten som bandades för radion i Norrskata kyrka senaste söndag. Den kan du lyssna till på Yle Vega söndagen 27.7 kl. 13.03 eller på Arenan när du vill efter det.

Jag har hållit radiogudstjänster 2020, 2022, 2023 och nu 2025. En tevegudstjänst fick jag hålla 2024 och den sändes också i radion. Så jag börjar ha vanan inne – men den här gången kändes det som att det nu är någon annans tur att ta hand om vår församlings radiogudstjänster en tid.

För det är en hel del mera jobb att förbereda en radiogudstjänt än en vanlig söndags gudstjänst. Varje liten del av gudstjänsten ska vara bestämd på förhand. Uppgifter om vem som medverkar ska helst lämnas in på förhand – annars blir det extra jobb. Man behöver kolla hur lång tid varje liten del av gudstjänsten tar. Det ska skrivas en körordning för teknikern så att hen kan följa med och vet vad som kommer att hända.

En radiogudstjänst ska helst vara ca 55 minuter lång. För oss gälde det att lägga till psalmer och förlänga predikan och slänga in ett postludium på slutet. Inte ens sen kom vi upp till full längd, utan tiden får drygas ut med en inspelad psalm som finns i radions arkiv. Pust!

Jag har rätt korta predikningar, vanligtvis omkring 5 minuter, men nu satte jag målsättningen att hålla en 10 minuter lång predikan. Jag vet att det finns andra präster och predikanter som har för vana att predika länge. För dem är fem minuter bara uppvärmning och det kan hända att de himlar med ögonen och mera undrar hur man kan hålla en så kort predikan som 10 minuter. Men vi är olika och för mig gällde det att jobba extra mycket med predikan den här gången.

Det var egentligen bara bra att bli utmanad och tvingas göra lite annorlunda än vanligt. Flera av gudstjänstdeltagarna tackade för predikan vid kyrkkaffet, så helt oäven blev den kanske inte. Blir du nyfiken kan du som vanligt söka upp manuskriptet under Ordet är mitt – eller så bara klicka på länken så kommer du till den direkt. Vill du lyssna till predikan är det radion på söndag kl. 13.03 som gäller – eller senare på Arenan.

Framöver ska jag ta itu med en del pappersarbeten som ligger och släpar efter och förbereda så mycket jag kan inför hösten. Jag lever i förhoppningen om att kanske möta hösten bättre förberedd det här året än förra året när jag hade semester sent, ända in i september.