Hur mår du egentligen?

      Inga kommentarer till Hur mår du egentligen?

Här om dagen pratade jag med en vän om mental hälsa och nån dag tidigare hade en vän skrivit om sin mentala ohälsa på facebook. Mental ohälsa kan sätta fysiska spår och min vän berättade om hur en annan vän frågat hur min vän mådde, för hen såg att min vän förändrats fysiskt. Min vän hade svarat att allt var bra, fast så inte var fallet just då. Senare hade min vän kunnat erkänna för den andra vännen att måendet inte hade varit särskilt strålande då när vännen frågade. Om jag förstod rätt hade vännen blivit smått indignerad över att min vän inte svarat hur illa det var då när frågan ställdes.

Att jag skriver om det här är för att jag upplever att det är ett typexempel på hur det kan gå till. Jag är ingen expert på området och har inte utbildning att uttala mig som sakkunnig, utan jag skriver ur ett jag-perspektiv och av egna erfarenheter.

När någon mår psykiskt illa är det inte alls alltid hen vill berätta det för någon annan. Inte i första hand för att det är skämmigt att må psykiskt dåligt, vara deppad, känna sig låg, utan för att man 1) inte orkar prata om hur man mår. 2) inte helt litar på personen som frågar. 3) inte vill erkänna för sig själv och för andra att man inte mår så bra. 4) just i den stunden faktiskt mår ganska bra, fast det är uselt där emellan.

Det betyder ändå inte att man inte skulle uppskatta att någon frågar. Man är ju inte dummare än att man förstår att det finns en omtanke bakom frågan, även om man inte är villig att svara sanningsenligt just då. Den frågan kan bli som en outlöst biljett man kan ta till senare. Det kan vara lättare att inleda med att säga, “då när du frågade hur jag mådde och jag svarade bra, var det inte hela sanningen…”

Jag började må psykiskt dåligt någonstans i gymnasiet. Jag sökte vård och fick gå och samtala med en underbar terapeut som jag höll fast vid i omkring 10 år med sporadiska samtal de senare åren. I början svarade jag alltid “bra” när hon frågade hur jag mådde. Det tog ganska lång tid innan jag kunde förmå mig att säga något annat.

I något skede tyckte hon att jag kunde ha nytta av medicin och jag minns att jag verkligen fick en aha-upplevelse av medicinen. Plötsligt fungerade jag och min hjärna som mitt vanliga jag. Happy-pillren gjorde mig inte mera happy, utan de balanserade upp någonting i min hjärna så att jag fungerade som vanligt igen. Det var otroligt skönt att inte behöva kämpa med vardagen i samma utsträckning som tidigare.

Den här upplevelsen, sjukdomsberättelsen, delar jag för att säga att vi är många, många som drabbas av mental ohälsa. För somliga är det som en mer eller mindre regelbundet återkommande flunssa, för någon som en livshotande totalkrasch. Det är inte så stor skillnad på psykisk och fysisk hälsa.

Och för dig som undrar hur någon mår, våga fråga, och våga fråga igen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *