Det gör gott att summera året som varit och det är alltid roligt att gå tillbaka och se hur man tänkte förra årsskiftet. För ett år sedan skrev jag att “Jag ser med tillförsikt fram emot det kommande 2020.” och det gjorde jag verkligen. Jag trodde att det skulle bli ett rätt så lugnt år, men så lite jag visste då. Så lite vi alla visste då! Och bra var det, för tänk om vi vetat? Då hade vi nog inte varit så tillitsfulla och glada inför det nya året.
Den här gången ska jag bläddra genom bloggens inlägg under året och plocka upp några inlägg här och där. För det här året har varit omvälvande på så många sätt att det är värt en summering.
Januari tuffade på i det som var normalt och vanligt. En dag bubblade jag av glädje över hur Prästgården var fylld av liv och en annan dag fick jag gå på fest när Marthorna firade sina 110 år i Houtskär! En dag skrev jag inlägget “Ett jobb jag hoppas ingen söker” helt aningslös över vilken följetong det skulle bli av att tjänsten lediganslogs.
I februari provocerade jag när jag sa Tantmaffian! och så blev det ett kort inlägg om hur det är att pendla till Houtskär och till slut rapporterade jag att den lediganslagna kaplanstjänsten fått en sökande.
Mars – månaden då världen ruskades om inledde jag med en semesterresa till “Amerikat” och vi kom hem i vad som skulle visa sig vara sista minuten. Det var en välbehövlig semester inför vad som komma skulle. Det var med en surrealistisk känsla jag skrev mitt första inlägg om coronan den 12 mars och än mera konstigt kändes det fem dagar senare när jag skrev “Soppa, två punkt noll“. 
Om jag fortsatt att använda den rubriken undrar jag hur mångte soppan vi skulle vara inne på vid det här laget?
Söndagen 22 mars blev den första då kyrkans dörrar var stängda och gudstjänsten firades över nätet. Uttrycket “tillsammans på distans” myntades. Men, redan ett par veckor senare kom coronatröttheten smygande. Jag skrev “Det blir för mycket” utan en aning om att coronan skulle dominera nyhetsrapporteringen hela året ut.
April blev månaden då alla kyrkans anställda fick lära sig att inte ställa in, utan ställa om. Det skulle bandas andakter och firas gudstjänst framför kameran. Jag öppnade en videokanal som sen ändå inte blev lika väl uppdaterad som sidan Ordet är mitt med predikningar, andakter och andra texter. I bland behöver man få vara närvarande om så bara utanför fönstret. Och där mitt i allt det underliga fick jag känna hur stort det är att få gå i Guds ärenden.
Maj kom med glädjebudet om att restriktionerna skulle lätta. Snart skulle vi få samlas igen – om än i mindre grupper och med avstånd och handsprit. Men samtidigt tärde den utdragna osäkerheten på orken. Osäkerheten gällde ju inte bara coronan i Houtskär utan också frågan om hur kaplanstjänsten skulle lösas. Medan kapellrådet diskuterade satt jag på kyrktrappan och tog selfies.
Första söndagen i juni firade vi igen gudstjänst i kyrkan. Det var en otrolig känsla och en efterlängtad dag. Följande vecka kom beskedet från domkapitlet att mitt förordnande förlängdes med fyra månader. I mitten av månaden skrev jag om mental ohälsa och det ämnet får vi säkert anledning att återkomma till flera gånger har jag på känn. Sista lördagen i juni var en strålande vacker dag och vi firade sommarandakt på Nåtö.
Juli kom med invigning av meditationsstigen kring kyrkan i Houtskär. Verkligen ett projekt i tiden eftersom var och en kan gå den i egen takt utan rädsla för trängsel eller virusspridning. Sen hade jag semester mest hela månaden och rapporterade om att jag inlett mitt pilgrimsvandrande med första etappen på S:t Olofs sjöled.
Augusti inleddes med skribaläger. Ett läger som vi var verkligt glada att kunna hålla, men som präglades av att tvätta händerna. Lägret gick snabbt som det alltid går och jag kunde rapportera om glädje och samhörighet. Och så berättade jag om att jag blivit med båt under semestern och nu kunde ta mig på egen köl till jobbet.
I september påmindes jag om mitt studieliv och fortsatte mina studier för pastoralexamen. Vår vanliga verksamhet drog försiktigt igång igen. Det var också i september som jag slängdes över nyhetströskeln i och med att kaplanstjänsten i Houtskär och församlingsbornas besvikelse behandlades grundligt i media.
I oktober berättade jag om att turbulensen och en konflikt med förmannen ledde till att jag blev sjukskriven. Mitt i allt det bedrövliga fick jag uppleva den konkreta känslan av att vara buren och fick ett paket som värmde både hjärta och fötter. Sista veckan i oktober var jag tillbaka på jobbet och fick avsluta min tid som tf. kaplan i Houtskär med en varm och känslofylld gudstjänst.
November gav mig tid att vila och reflektera. Plötsligt hade jag också möjlighet att delta i Kyrkodagarna i Mariehamn. Det var tre underbara dagar mitt i höstrusket. Jag hade också tid att formulera mina tankar kring att grunda en egen kyrka och om kyrkan fastnat i tiden.
I december har jag funderat vidare på bloggens läsarmängder som ju är rätt fantastiska med tanke på att jag skriver om tro, kyrka, prästerskap och inte om inredning, mat eller relationer. Jag har skrivit om bibelläsning, en kvinna som blir biskop och om när man egentligen ska fira jul.
Det här var det gångna året i ett nötskal. Det har varit speciellt både på ett världsomspännande plan och på mitt personliga plan. Ett omvälvande år som går till historien innan det ens är till ända.
Nästa inlägg, mitt sista inlägg för det här året, ska bli ett inlägg där jag blickar framåt. Hur ska nästa år bli? Sådana tankar är alltid lika spännande att läsa om ett år när man vet hur det blev.