Torsdagen 3 december avgjordes biskopsvalet i Åbo ärkestift till Mari Leppänens favör. Hon blir nu ärkestiftets första kvinna och den tredje kvinnan i Finland att bära biskopsämbetet. Jag känner henne inte, men jag är innerligt glad för hennes och vår kyrkas skull.
När Åbo ärkestift gick till biskopsval hade de i första omgången fyra kandidater, två kvinnor och två män. I andra omgången var det en kvinna och en man. Det här var ett verkligt fint utgångsläge med tanke på jämlikhet och jämställdhet.
När Borgå stift senast gick till biskopsval var det i första omgången också fyra kandidater, tre män och en kvinna. Inte så illa det heller. I andra omgången stod valet mellan två män. Det här kan man tolka på många sätt. Mitt sätt är aningen dystert.
Det här borde inte vara något att skriva ett blogginlägg om, men jag är lite insnöad på kvinnor i ämbetet efter att jag skrev min pro gradu avhandling om hur kvinnor som är präster i Borgå stift upplever sin situation. Könet borde ju inte ha någon betydelse alls, eftersom kyrkomötet för över 30 år sedan tog beslutet att könet inte diskvalificerar någon från att bli präst. Ändå verkar det fortfarande vara en faktor som påverkar prästämbetet och det är en faktor som fortfarande väcker diskussion.
Därför tycker jag att det är så himla viktigt att flera kvinnor får bära tunga poster inom vår kyrka. För på så sätt jämnar de marken och visar att prästämbetet inte är könsbundet. De spelar också en stor roll som förebilder för andra kvinnor. Om det finns en förebild man kan känna igen sig själv i, får man insikten att även jag kan göra det min förebild gör. När det fattas förebilder är det svårare att våga ta plats.
Självklart ska det vara kompetensen som är avgörande när någon blir vald till en uppgift, men även här verkar förståelsen av kompetens bero lite på könet. Det är ett problem att kvinnors kompetens inte alltid värderas lika högt som mäns och jag vet att det är ett tyst problem är att kvinnor underskattar sin egen kompetens. Det här är ett genomgående strukturellt problem i vårt samhälle. Även kvinnor är påverkade då de underskattar sin kompetens. Nu generaliserar jag: en kvinna förväntas och tror att hon ska kunna allt när hon tillträder, medan en man tänker att han kan lära sig efter hand. Eftersom det finns en tradition av män på alla nivåer, finns det alla typer av förebilder för män på alla nivåer, medan det har varit mera tunnsått av kvinnor. Och männens nätverk överspänner alla nivåer, medan kvinnornas nätverk inte alla gånger är lika heltäckande.
Att det bara var en kvinna som ställde upp i biskopsvalet i Borgå stift senast vill jag påstå delvis berodde på brist på självförtroende och förebilder, men också en djup insikt om att jobbet är långt ifrån lätt. För en kvinna kan det vara ännu svårare än för en man, speciellt inom vissa kretsar i vår kyrka. Jag tror alla kvinnor har upplevt situationen när hon sagt något vettigt, men blivit hyschad, för att sedan höra en man säga samma sak och han blir tagen på allvar. Det finns situationer då jag tänkt att “nu sku en karl behöva säga det här så att personen som berörs skulle ta till sig saken, eftersom personen inte lyssnar på mig för att jag är kvinna”. Att stå i den situationen är förödmjukande och för en kvinna i biskopsämbetet förödande.
Så jag påstår att vår kyrka och vårt samhälle fortfarande inte är så jämlikt och jämställt som det borde vara. Och det galna är att det inte blir det, förrän både kvinnor och män aktivt jobbar för att det ska bli det. Därför behövs det flera kvinnor som väljs till biskopar, för jag är övertygad om att Mari Leppänen inte enbart valdes av kvinnorna, utan även män röstade på henne.