Jag tog bussen till Åbo och var framme vid domkyrkan 11.55. Alltså just och jämt i tid för att hinna till högmässan. Jag hann till och med få min första stämpel i pilgrimspasset innan högmässan.
Det var en fin högmässa och allra finast var nattvarden! På grund av coronarestriktioner hade man fäst stor vikt vid säkerheten och att alla kunde hålla avstånd. Det var så värdigt och så fint. Allt var så genomtänkt och så vackert.
Det var Kristi förklaringsdag och evangeliet (Mark. 9:2-8) talade om när Jesus var på ett högt berg tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes och de där fick se Mose och Elia och höra en röst som sade ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Predikan var upplyftande och vänlig. Jag kände mig styrkt och beredd att gå ut på vandring efteråt.
Så satte sig Kyrkråttan bekvämt i ryggsäckens lilla ficka med passet i högsta hugg och jag vandrade iväg. Det finns detaljerad beskrivning hur man ska gå på Visit Pargas sida. Jag gick ner för domkyrkotorget, över Nylandsgatan, ner för ån till Kaskisbacken. Upp för backen, ut mot stadssjukhuset, vidare mot Luolavuori.
Jag har ju rört mig en hel del i Åbo men ändå var det en annorlunda och ny upplevelse att vandra iväg. Plötsligt såg jag de gamla vana gatorna jag brukar köra på ur en helt annan vinkel. Att vandra är ett mycket mera långsamt tempo än att köra bil, så man hinner lägga märke till en massa nya saker längs vägen.
Fram till motionsspåret i Luolavuori var det mest asfalterade gångbanor att vandra längs. Det är ganska tungt för fötterna och jag var glad att jag hade på mig mina bästa sneakers (jumppatossor). Att skaffa räjela vandringsskor ligger på min to-do-lista.
Ute längs motionsspåret i Luolavuori gick jag förbi ett vattentorn. Det ser mest ut som om det landat ett UFO i skogen. Där i skogen ska det också finnas en grotta man kan krypa in i, men den upptäckte jag inte och inte skulle jag ha gett mig tid att besöka den heller, så lika bra så. Att vandra på en fin motionsstig så nära staden men totalt ute i skogen var ganska häftigt. Det var en del andra som rörde sig på stigen och flera plockade blåbär. Det såg ut att finnas gott om bär i risen.
Så när motionsslingan närmade sig sitt slut öppnade det sig en fantastisk vy över ett bostadsområde. Jag tänkte att det är lite spännande att den så urban miljö kan vara så vacker.
Jag hade gått dryga 5 kilometer och nu började jag fundera lite på hur lång väg jag hade kvar att vandra till mitt mål för dagen, Papinholma i S:t Karins. Jag kollade vägskyltar som sade “7,7 km Lauste” och jag kollade Google Maps som sa nånting om 9 km. Och jag kollade klockan. Jag hade två alternativ för att ta bussen hem igen. En som avgår 15.25 och en som avgår 18.30 från busstationen i Åbo. Jag kände att jag inte skulle orka gå hela den planerade vägen. För som jag redan konstaterat, min kondition är usel.
Skärmdump av kartan på Visit Pargas
Jag insåg att jag måste ta ett beslut om att söka upp en busshållplats eller vandra vidare. Jag tittade på klockan igen och kände hur benen inte blev överlyckliga av tanken på 7-10 km vandring till. När jag kom till Södra bågen i Ilpois hade jag vandrat 6 km (se den röda pilen på kartan). Jag bestämde mig för att avbryta pilgrimsvandringen och tog ut en ny rutt med sikte på Nylandsvägen 110 och busshållplatsen på Skansbacken. Det visade sig att jag fick vandra 3 km till innan jag var vid busshållplatsen. Dessutom blev det bråttom till slut, när jag insåg att jag kom ihåg fel avgångstid för bussen. Jag hade memorerat tiden när bussen skulle vara i S:t Karins! Men jag hann.
Att vandra längs pilgrimsleden är lätt. När man väl ställt in blicken på att registrera de fina skyltarna så hittar man dem lätt, även de som är klistrade på lite udda platser och de som blivit skymda av vegetationen.
Nästa gång ska jag ta mig till stället där jag avbröt vandringen och vandra vidare. Kanske jag vandrar till Papinholma och tar bussen hem? Eller kanske jag vandrar längre. Det återstår att se. På den här vandringen är det slutliga målet Nidaros i Norge, men själva vandringen är ett mål i sig. Projektet får ta sin tid och varje etapp är en bit framåt.
Buen Camino!