Nu är jag då officiellt arbetslös och underligt nog for tanken “värdelös?” genom mitt huvud. Varifrån kom den? För en människas värde kommer ju inte av vad hen gör, utan finns där för att hen är. Ändå, någonstans djupt i min hjärna finns tanken om att värdet sitter i det jag gör.
Det är ju lite samma sak som när någon frågar dig vem du är och du svarar med jag heter [ditt namn] och jag jobbar med [det du jobbar med]. Det är ju egentligen inte svar på frågan vem du ÄR utan på frågorna vad heter du och vad gör du?
Men vem ÄR jag om jag inte gör nåt? Hmmm…
Nåja, nu är det ju inte så att jag inte gör någonting, bara för att jag inte har ett jobb att ta itu med varje dag. Jag lär nog kunna hålla mig sysselsatt. Jag har 18 studiepoäng pastoralkurser att ta mig genom, en vävstol som lockar, en trädgård som kallar, ett hus att städa, två katter att gosa med, en äkta hälft att skämma bort, föräldrar att hjälpa, vänner att träffa, och säkert skulle det finnas frivilligarbete att engagera sig i till lust och leda. För att inte nämna alla de böcker jag vill läsa och bloggen som jag skriver.
Men kanske den här tiden är en tid för mig att låta tanken vänja sig vid att det är tillräckligt att man ÄR? Kanske jag nu får tänka långsamma tankar och vända fokus inåt?
