Vilken fest!

      Inga kommentarer till Vilken fest!

När biskopen fyller 60 år är det tradition att förära honom ett porträtt som sedan får sin plats i domkapitlets stora sal. På väggarna där hänger porträtt av alla tidigare biskopar och andra märkesmän. De två tidigare biskoparna har inte fått sina porträtt målade när de har fyllt 60 år på grund av att den första redan hade fyllt 60 när han blev biskop och den andra hann inte fylla 60 innan han slutade som biskop. Men, som regel är det inför 60 års dagen som portättet målas och avtäcks.

Det är också en lång tradition att det är Finlands svenska prästförbund och Församlingsförbundet som samlar in pengarna för porträttet. Så jag har haft ett litet finger med i spelet att uppmana förbundets präster att delta i insamlingen. Därför fick jag vara med på festligheterna kring avtäckandet i domkapitlet igår. Och jag fick hålla ett tal till biskopen. Mitt utkast till tal kan du förstås läsa om du klickar på Ordet är mitt. Och det blev ett rätt så bra tal, för jag lyckades locka deltagarna till skratt flera gånger.

Vi var flera som höll tal och biskopen var rörd, glad och tacksam. Han tackade många gånger för festen, för gemenskapen och för att ha fått bli avporträtterad.

Konstnären Ninni Heldt berättade om processen att göra ett porträtt. Först börjar det med en eller två fotosessioner. För att kunden skulle sitta modell hela tiden konstären jobbar är orealistiskt. Det tar nämligen 2-3 månader att färdigställa ett sådant här porträtt! Men BG berättade att han har suttit modell i 20 timmar! 10 sessioner om två timmar i gången. Han skulle sitta helt avslappnad och göra ingenting. Det var inte helt lätt men han fick lära sig att sitta och lyssna till musik och meditera. Det tycker han nu att var en lyx mitt i hans fullspäckade dagar.

BG är den åttonde biskopen i Borgå stift. Av dessa åtta lever fem. Av dessa fem kunde fyra sammastråla den här dagen. Den femte var på resa i Tanzania, så kan må väl vara ursäktad för att han inte närvarade. (Men du kan skymta honom på tavlan uppe till vänster i bilden.)

En sådan här dag skulle kunna vara hur formell och stel som helst, men i Borgå stift är det en hjärligt, varm och glad stämning när det drar ihop sig till fest. En stor bidragande orsak är helt klart att våra biskopar bjuder på sig själva och är opretentiösa.

Från Höstdagarna kom det en videohälsning där vi fick se hur BG bjöd på sig själv och imponerade på ungdomarna. Det är en alldeles fantastisk sak att biskopen möter ungdomarna där de är, på deras premisser! Så bygger man en kyrka från grunden!

Än en gång, GRATTIS Bo-Göran!! Och tack för att jag fick vara med och fira dig.

 

Tio år sen jag började studera på heltid

      1 kommentar till Tio år sen jag började studera på heltid

Hösten för tio år sedan började jag studera på heltid vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi. Den hösten firade fakulteten 90 år och jag var med om festligheterna. I år har teologin vid Åbo Akademi firat 100 år och självklart var jag med igen. Teologiska fakulteten finns inte mera som självständig fakultet, men teologin, teologerna, de studerande och alumnerna håller den teologiska facklan brinnande alltjämt.

Det här året har man firat med en jubileumsblogg där många har blickat tillbaka på sin tid vid TF – som det kort och gott kallats. Jag fick äran att delta i denna jubileumsblogg och idag har mitt bidrag publicerats.

Den 5.10 firade teologin stort. Det började med minnenas eftermiddag där en bildkavalkad tog oss genom de hundra åren, fortsatte med en vesper i domkyrkan, och avslutades med en festlig middag i Arken. Det var härligt att vara med och att få träffa en hel massa gamla bekanta.

Vespern inleddes med av en sånggrupp som sjöng av glädje så att man blev glad in i själen. Du kan lyssna till en liten snutt här nedan.

När jag den eftermiddagen gick från domkyrkan till Arken tog jag en bild av en ros som blommade senare än alla andra på den busken. De andra rosorna hade redan övergått till nypon, men oblygt blommade den sena rosen och strålade där den stod i skenet av höstsolen. Jag kände stor sympati med den, för på samma sätt blommade jag upp genom studierna långt senare än mina gamla klasskamrater. Det finns en tid för allt skriver Predikaren i Bibeln och det har citerats många gånger, men det är sant. Det finns verkligen en tid för allt.

Idag tycker jag att det är skönt att få göra saker i min takt, på mitt sätt. Med åldern mognar man och får (förhoppningsvis) en trygghet i sig själv som inte är lika flyktig och lättskrämd som när man är ung. Teologin är en god kamrat för där finns tidsperspektiv på hundratals år att luta sig emot. Även om det är bråttom idag, kommer världen att snurra på i sin gilla gång och man behöver inte stressa upp sig för allting. Tids nog ser man vart Vägen har burit en.

Det gick lite mera än en vecka

      Inga kommentarer till Det gick lite mera än en vecka

…vi får återkomma till det i nästa vecka. Tillåt mig småle.

Det var ganska optimistiskt av mig att tro att jag skulle skriva ett nytt blogginlägg efter en vecka. Och jag kan säga att i skrivande stund trodde jag verkligen att jag skulle hålla fast i bloggskrivandet igen. För det är ju så roligt att skriva om smått och stort. MEN. Det finns ofta ett ’men’ i vägen för alla goda föresatser.

Man ska inte se bakåt, säger de som förstår sig på, så nu riktar vi blicken framåt och hoppas på det bästa. Kanske det den här gången blir mera än ett blogginlägg per två månader?

När jag kom hem från Sundsvall och kavlade upp ärmarna för att ta tag i jobbet som väntade kändes det som om jag var två veckor efter med allt jag borde göra. Det blev en del långa dagar och en del hård disciplin och så jobbade jag fast mig så mycket jag kunde. Ännu känns det som att det finns saker jag borde ha gjort för länge sen, men nu är det så sent att det inte är någon vits att gräma sig över det. Det är en lärdom och så försöker jag göra bättre nästa gång.

Den här helgen är det alla helgons dag. Vi minns alla dem som gått ur tiden. Både helgon och nära och kära. I Sverige firar man alla helgons dag på lördag och alla själars dag på söndag, men i Finland har vi rationaliserat bort ena dagen och firar vi båda grupperna på samma dag, på lördagen. Det gör det lite knepigt att fokusera i gudstjänsten, eftersom alla helgon inte var nära och kära och alla nära och kära inte var helgon. Det enda de med säkerhet har gemensamt är att de är döda.

Och för att krydda det lite extra för predikanterna så är dagens evangelium saligprisningarna från Jesu Bergspredikan. Jag tycker att det är en svår text att predika över. En gång har jag fått till det ordentligt. Faktiskt så att jag fortfarande tycker den predikan är bra. Klicka här, så kan du läsa den.

När jag igen lyfter upp en predikan, så måste jag berätta att en kollega kom fram till mig på en kurs och tackade mig för att jag publicerar mina predikningar. Det är fantastiskt att få höra att någon har nytta av det jag skrivit! Ordet är till för att spridas, och om jag med mina ord kan hjälpa en kollega så blir jag själaglad!

Varsågoda alla ni där ute som behöver idéer eller en färdig predikan. Ta vad du vill ha och behöver. Jag bjuder på mina enkla ord och om de kan vara till nytta och glädje så sjunger änglarna lite extra i himlen för oss!

 

Tillbaka och iväg igen

      Kommentarer inaktiverade för Tillbaka och iväg igen

Så var jag tillbaka på jobb efter semestern. Första veckan gick mest åt att acklimatisera mig, men redan följande vecka var jag på vift igen. Det var dags för den årliga NPS* konferensen och i år samlades vi i Sundsvall och på Selånger Pilgrimscenter.

Jag tog båten till Sverige och tåget till Sundsvall. Där strålade vi samman från Finland, Sverige, Norge, Danmark, Färöarna och Island. Eftersom det var tredje gången jag deltog var det glada återseenden med flera kollegor från de olika länderna och glada möten med nya vänner. Vi delade erfarenheter och berättade vad som är på gång i de olika förbunden. En del skiljer åt, men mycket är lika. Hur ska prästerna orka i arbetet? Hur ska prästerna räcka till? Hur ska vi rekrytera nya präster och nya medlemmar? Hur ska vi förhandla med arbetsgivarsidan? Hur påverkar samhället arbetet i kyrkan?

Mellan varven hann vi diskutera allt möjligt och det är så uppfriskande att få möta präster från andra församlingar och länder. Hos mig såddes två tankefrön som jag nu ska vattna och värma så att de får gro och växa till nya tankar.

Att få besöka pilgrimscentret och få höra om den entusiasm som växer där var inspirerande. Antalet besökare är stort och stoltheten hos församlingsborna är påtaglig. Antalet pilgrimmer växer och centret är en oas väl värd att besöka.

När mötet var över tog jag tåget söderut igen. Det blev en halvdag tid att turista i Stockholm. Det var avkopplande att bara vandra runt i storstaden och njuta av allt är så annorlunda än hemma. Men efter en eftermiddag i staden är det nu skönt att sitta på båten på väg hemåt igen.

I morgon är jag tillbaka i mitt vanliga jobb igen. Det är lördag och förrättningsdag. På söndag blir det mässa och församlingsstämma i Houtskär. Vi får återkomma till det i nästa vecka.

*Nordiska Prästförbundens Samarbetsorgan

Over and out!

      Kommentarer inaktiverade för Over and out!

Nu, äntligen, är det dags för min semester!

Det har inte varit särskilt tungt att jobba under juli, men ibland har FOMO (rädslan över att missa någonting) stuckit till i mig. Det ordnas ju så vääääldigt mycket under juli månad och många saker skulle ha varit roliga att vara med på. Inbillar jag mig. För egentligen vet jag att jag knappas hade kommit mig iväg på allt det roliga ändå, fast jag skulle ha haft semester.

Men nu, den sista veckan före semester har jag börjat längta och förbereda mig. Samtidigt som det känns lite konstigt att dra iväg på ledighet när nästa alla andra återvänder till jobbet och börjar förbereda sig för den kommande höstterminen.

Jag borde väl ha satt tid på att tänka och planera för hösten, men det har jag inte gjort. Jag har levt i sommarens nu och inte brytt mig om att det kommer en höst efter semestern. Det jag däremot har gjort de senaste veckorna är att sätta lite mera tid och möda på mina predikningar. Nu har jag plötsligt haft ork och lust att försöka fördjupa mig i texterna och tänka ut vad jag vill säga om dem. Det började med en bra predikan som kom till mig sent en kväll och efter den uppmuntran jag fick efter den ville jag jobba mera med predikningarna.

Den här sista arbetsdagen före semestern har församlingen firat sin årliga gemensamma sommarmässa i Norrskata kyrka. Tidigare har den firats i någon av huvudöarnas kyrkor, men i år ville vi göra en liten avstickare till ett av kapellen. Det har varit en liten utmaning att få logistiken att fungera och maten att bli serverad, men med underbara, orgniserande medarbetare och driftiga företagare, gick det sist och slutligen smidigt.

Det ordnades busstransport från Pargas och båt transport från Iniö och Houtskär. Alla strålade samman på ungdomslokalen Heimdal där vi började med att umgås och göra en frågesport. Det var kluriga fråor om Norrskata och om dess historia. Sen förflyttade vi oss till kyrkan. Där fick vi svaren på frågesporten och där berättade en Norrskatadam om hur hennes liv på Norrskata sett ut. Efter det firade vi mässa tillsammans.

Vi var ungefär 100 personer i kyrkan och det kändes som att huset var fullt, fast det lär gå att pressa in 140 personer i kyrkan. Det var en varm och stämningsfull högmässa. Jag var liturg, sommarteologen läste texterna, diakonen ledde förbönen och båda assisterade i nattvarden. Vilken härlig gemenskap det blev! Verkligen en dag att glädjas åt.

Om du inte var där och vill ta del av predikan, kan du som vanligt klicka in dig på Ordet är mitt och läsa mitt manuskript.

Nu loggar jag ut och tar semester. Jag är tillbaka på jobb den 2 september.
Ha det så gott!

Tre mässor och en båt

      Kommentarer inaktiverade för Tre mässor och en båt

Nu på sommaren när den ena och den andra är på semester får vi turas om att hålla gudstjänterna på de olika holmarna. I går firade jag och kantorn mässa tre gånger. Först i Houtskär, sen i Iniö och på kvällen i Korpo.

Tidtabellen var stram mellan Houtskär och iniö. Kl 11 i Houtskär och kl 13 i Iniö. Då finns det inte tid att köra bil och åka färjor mellan öarna. Vi hade varit tvugna att ta taxibåt mellan Houtskär och Iniö men i övrigt hade vi kunnat åka bil och färjor.

Men, jag har ju den stora lyxen att ha en egen båt och kunna köra till och mellan jobben. Den här gången var det dessutom lugnt och vackert före!

På morgonen var det dimma när jag körde till Houtskär, men den hade lättat när vi körde till Iniö. Vägen mellan Iniö och Korpo var rena nöjet med ett lugnt hav, en klarblå himmel och en strålande sol. På kvällen var det ännu vackert väder, med en gnutta mera vind.

Avståndet mellan gästhamnen och kyrkan i Korpo är en stunds promenad, dvs ca. 1½ km. I och för sig inte jättelångt, men med gassande sol och en hel del packning blev det svettigt värre. Som tur var det svalt och skönt i kyrkan.

När kvällen kom var både jag och kantorn helt slut. Att jobba i skärgården är härligt, och jag skulle aldrig byta bort en sådan här dag, men nog suger det musten ur en!

Störst av allt är kärleken?

      Kommentarer inaktiverade för Störst av allt är kärleken?

Jag har inte varit särskilt förtjust i vigslar. En hel del gånger har det känts som att jag och kyrkan är något man måste ha för att ha ett snyggt bröllop. Prästen är en ceremonimästare som gör att festen känns högtidlig – men egentligen är det inte så viktigt det där med Gud och sånt. Kyrkan, speciellt de gamla stenkyrkorna, är maffiga hus med fantastisk akustik och det om nånting gör ju att stunden känns stor. Och just där nånstans, har jag känt att parets relation till Gud har hamnat i skymundan. Det är DEN STORA FESTEN man planerar och då ska alla de rätta pusselbitarna finnas. Och allt runt omkring är viktigare än vad prästen vill förmedla.

Det här är förstås min tolkning, för inte vet jag vad som egentligen lockar brudparen till kyrkan. Men jag ska återkomma till det lite senare.

På sistone har jag fått förrätta vigslar där det uttryckligen har varit viktigt att det har varit en kyrklig vigsel. Ett par vigdes inte i kyrkan, men ändå var det väldigt viktigt att det var en präst som förrättade den och att Gud var närvarande. De hade sina alla närmaste med sig och det blev intimt och vackert.

Ett annat par vigdes i ett kapell och den vigseln kom  vi överens om på väldigt kort varsel. Men för dem var just det kapellet en trygg punkt och att Gud skulle vara med var självklart. På den vigseln var det ännu färre deltagare, men känslan av kärlek och tro var stark.

Så mötte jag ett par som ska gifta sig och när jag frågade dem om deras relation till Gud och kyrka var svaret att de inte tänkt så mycket på saken. Det var viktigt med en kyrklig vigsel för de äldre generationerna och det ville paret respektera. Jag tänkte åter en gång med en suck, att jag skulle agera ceremonimästare åt dem och att de lika gärna hade kunnat viga sig civilt.

MEN.

När jag tänkte lite längre på saken kom tanken till mig att också en kyrklig vigsel kunde vara en kallelse av Gud. Paren kanske inte har någon stark relation till Gud, men Gud har inte glömt dem och han vill vara med på deras stora dag. Gud väcker längtan hos brud och brudgum att få gå i kyrkan och att få Guds välsignelse över sitt äktenskap.

Vem är jag att döma vad som gömmer sig bakom beslutet att viga sig i kyrkan? Även om människor bara har en sporadisk kontakt med kyrkan kan de ha en levande och varm relation med Gud. Även om de inte kan sätta ”de rätta orden” på sin tro, så kan den finnas där och leva gott. Bara för att man inte kan psalmer eller ogillar orgelmusik behöver man inte vara avogt inställd till tro och Gud.

Kanske Gud sänder dessa par i min väg, för att jag ska ge dem en möjlighet att återknyta kontakten med Gud? Tänk vilket stort uppdrag jag har fått!

Så oändligt vackert

      Kommentarer inaktiverade för Så oändligt vackert

Så det kan råka sig.
För en dryg månad sedan fick jag, helt ex tempore, besöka en gammal dam i stället för en kollega. Damen var en gammal bekant som jag inte sett på evigheter och jag gladde mig storligen över att få besöka henne. Nu var hon gammal, skröplig och trött där hon låg i sin säng på ett seniorboende. Men skrattet fanns kvar, de pigga ögonen med glimten i fanns kvar, glädjen över att få ses fanns där och tacksamheten över att få besök var stor. Jag fick berätta för henne om hur hon lärt mig att baksidan ska vara lika fin som framsidan på ett handarbete. Och vi skrattade tillsammans åt minnet. Tänk att jag fick berätta det för henne ännu!

Så det kan råka sig.
Idag har jag stått vid hennes kista i hemkyrkan och jordfäst henne. Hela hennes stora tjocka släkt var där och vänner och bekanta därtill. Det var så oändligt vackert att få tacka för ett långt liv och välsigna henne till den sista vilan. Jag fick höra hur min barndoms kantor spelade det vackraste hon kunde och det kändes så rätt. Tänk att jag fick vara där!

Så det kan råka sig?
Jag tror inte alls att det ”råkade sig”. Det finns nån som planerat allt.

Idag fanns det så mycket som påminde om vad som varit, att jag inte klarade av att hålla tårarna tillbaka. Rösten sviktade, men med en paus här och där så kom jag till slut på mitt tal.

Någon gång har frågan, om det skulle vara tungt att jobba i sin hemförsamling, dykt upp. Då har det just handlat om tanken på att jordfästa människor jag känner. Mina vänners mor- och farföräldrar, mina vänners föräldrar, släktingar, grannar, vänner och bekanta. För det skulle ju bli så när man är präst där man är född och uppvuxen. Man känner obönhörligen många i församlingen.

Det är mycket tyngre att jordfästa när man på något sätt berörs av sorgen själv. Eller som i mitt fall, att jag inte klarar av att distansera mig från mina vänners och bekantas sorg, fast sorgen inte egentligen är min egen. Att kämpa för att behärska sig och hålla gråten tillbaka tar på krafterna. Och är jag trött är det så gott som omöjligt.

Jag är så arg på mig själv för att jag blir så berörd. Allt för ofta rinner tårarna på mig under jordfästningen – fast jag inombords väser ”Skärpning människa!” åt mig själv. Jag har nästan resignerat, jag är som jag är och det får vi alla leva med. Det hjälps inte.

Trots allt, är jag så tacksam för att jag idag fick dela stunden med de anhöriga, släkten och vännerna. Den här damen har satt ett stort avtryck hos många och hon var en länk till mycket som inte längre finns och många som redan gått ur tiden.
Tacksamheten är så oändligt vacker.

Har jag slutat blogga?

      2 kommentarer till Har jag slutat blogga?

Jag ställde faktiskt mig själv den frågan. Har jag slutat blogga? Det är så länge sedan jag skrivit något att det nästan känns så. Men, nej. Jag tog en paus. En välbehövlig paus.

För den här våren har varit tung. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som har ätit upp mina krafter, men jag har varit väldigt trött. När jag var till Borgå på stiftsfullmäktige möte i slutet på maj fick jag bjuda skjuts åt en kollega på vägen hem och oj så snabbt den resan gick! Vi pratade och lyssnade och pratade, lyssnade och pratade. Det är en klok kollega som jag gärna förbättrar världen med och nu snurrade vårt samtal mycket kring ork och trötthet. Jobb och privatliv. Krav – verkliga och egna förväntningar. Det fick mig att inse att jag nog var (är?) väldigt nära en utbrändhet. Men just då upplevde jag att det inte fanns andra alternativ än att tuffa på en liten tid till.

Så jag packade min kasse och for iväg på skribaläger. Att vara utmattad när man far iväg på läger är kanske inte det bästa, men på läger får man vila från hushållsjobbet där hemma i alla fall. Någon annan ställer fram mat på bordet många gånger per dag och det är bara att sjunga till bords och äta. Ganska nära paradiset om du frågar mig.

Efter lägret var jag så trött att jag sov 24 timmar av 36. Inte i ett sträck, men ändå. Helt sjukt!

Sen hade jag ett par veckor ledigt och har hunnit vila upp mig. Kanske inte helt och hållet, men så mycket att jag fungerar normalt igen. Snart blir det semester och mera tid att vila och njuta av livet.

Många kvällar har jag lagt mig i sängen och börjat ”jobba”. Jag har kommit ihåg saker jag behöver göra och jag har tänkt ut predikningar. Men, eftersom jag inte har orkat skriva ner det, så har jag på morgonen bara kommit ihåg att jag hade en massa bra tankar igår… Men här om kvällen när tankarna på predikan snurrade igång igen, steg jag faktiskt upp och satte mig vid datorn. Det lönade sig. Det blev en predikan jag är väldigt nöjd med. Plötsligt fanns det en röd tråd och ett budskap i det jag skrev. Nu var det något jag ville säga (eller var det den heliga Anden som jobbade kvällsskift?). Och jag är så knasigt stolt att jag vill dela den med dig. Klicka här så kommer du direkt till predikan om du vill läsa den.

Från kyla till blomsterprakt

      Kommentarer inaktiverade för Från kyla till blomsterprakt

Nästan varje höst köper jag blomlökar, för det mesta tulpaner i alla de färger. Förra hösten hade tulpanlökarna redan väntat flera veckor på att få komma ut i rabatten, men jag hade inte orkat ta itu med projektet. Sen, när det redan var kallt, vått och otrevligt att gräva i jorden, blev det av inför hotet om frost som skulle bli till tjäle i marken.

Under vårdträdet, eken mitt på gräsmattan, hade jag redan tidigare ett litet blomland, men planen var att att göra det större och plantera massor av tulpanlökar där. Jag använde spaden om måttstock och grävde bort gräsmattan i en ring runt trädet. Jag grävde ner lökarna och strödde över flera säckar trädgårdsmylla som jag hade kvar sedan sommaren. Sen sopade jag tillbaka löven över mitt verk och hoppades att 1) lökarna faktiskt skulle ta sig 2) inga djur skulle få för sig att gräva upp mitt nya blomland. Bara någon dag senare var jorden frusen.

När våren kom var det dags att gärda in mitt blomland. Vitsvanshjortar och rådjur vandrar genom trädgården och mumsar glatt i sig allt gott som de kommer åt. Jag ville inte sätta ett så högt stängsel som det skulle behövas, utan jag hittade på en annan lösning. Ett lågt staket och på det virade jag fiskelina i ett geometriskt mönster som blev tillräckligt tätt för att hålla nyfikna nosar borta.

Sen väntade jag tålmodigt och inspekterade ofta. Våren var kall och lång, men sakta kom tulpanbladen upp ur jorden. Till slut kom värmen och tulpanerna slog ut i full blom. Nu står de där och lyser, alla mina fina tulpaner. Jag går via blomlandet flera gånger om dagen bara för att njuta av prakten.
Nu ser jag att det är lite glest och att det finns en del gluggar mellan tulpanerna. Har jag god tur och tulpanerna trivs så kommer de att föröka sig och bli tätare. Eller så jag får fylla på med flera lökar i höst.  Sen drömmer jag om pärlhyacinter, snödroppar och andra lökväxter som lyser upp trädgården på våren. Men, frågan är vad som ska lysa upp det här blomlandet resten av säsongen?

Trädgårdsodling är något som aldrig blir färdigt. Det finns alltid någon att göra: något att rensa, korrigera, plantera, dela, flytta, städa upp…

Likheter finns när vi talar om att bygga församling och arbeta för Guds rike. Vi kan göra mycket, men vi kan aldrig göra allt. Det vi sår, kanske någon annan skördar. Det vi jobbat så hårt för, kanske inte blir till någonting alls. Det vi kastade på komposthögen får plötsligt fart och växer så det knakar. Utan att vi ansträngt oss bär något gammalt frukt. Så här i pingst tider tänker jag att det är viktigt att stanna upp och njuta av det som vi har åstadkommit och det som vi får som gåva av den heliga Anden.

Det finns ett gammalt talesätt om att sommaren är som bäst mellan hägg och syren och jag håller med. Stanna upp, andas och njut nu!