Trött och glad på samma gång

      2 kommentarer till Trött och glad på samma gång

Idag har jag fått dra igång en skribagrupp. Vi började med lite info före gudstjänsten, firade gudstjänst, åt lunch, fortsatte med undervisning och avslutade med en andakt.

Det är alltid lite spännande att börja med en ny grupp. Hurdana är konfirmanderna? Hur fungerar de tillsammans? Hur uppfattar de skiban? Vill de ens vara där?

Att undervisa konfirmander är att vara fullt koncentrerad hela tiden. Vara beredd på att svara på frågor man själv kanske aldrig ens funderat på. Styra upp om det blir för stökigt och försöka locka fram något ur de allra tystaste i en diskussion. Första träffen är också alltid då man blir bekant med varandra. Jag tror det är minst lika spännande för mig som för dem.

Nu är jag riktigt trött, men också riktigt glad. För konfirmanderna är smarta, trevliga, underbara ungdomar som det ska bli ett nöje att få följa på vägen mot konfirmationen.

 

Prästen bjuder på glögg

      6 kommentarer till Prästen bjuder på glögg

Äntligen fick jag göra det som jag redan i flera år tänkt att jag vill göra. Finnas på gravgården när människor tänder ljus inför allhelgona.

Först tänkte jag att jag bara skulle finnas där och gå omkring och småprata med folk. Så tänkte jag att det kan bli lite påträngande och konstigt. Men om jag kan bjuda på något blir det genast trevligare. Kaffe på kvällen är ingen bra idé. Te vill alla ändå inte ha. Men glögg! Det börjar ju bara säsong för varm saft i kylan nu.

Så idag klockan fyra ställde jag upp ett bord i vapenhuset med vattenkokare, glöggkoncentrat, mandel och russin och så pepparkakor till. På trappan ställde jag en skylt med texten ”prästen bjuder på glögg” och så hojtade jag åt alla som kom förbi att komma och få sig en kopp varm glögg.

Många svarade med ett mycket överraskat VA?! men tackade sen ja och lät sig väl smaka. Det blev många fina samtal och stundvist nästan trängsel i det minimala vapenhuset.

Det var så enkelt och så effektivt. Det var just exakt det som jag drömt om att kunna göra så länge nu. Det är så här jag vill verka.

Vill jag bli kaplan i Nagu?

      Kommentarer inaktiverade för Vill jag bli kaplan i Nagu?

Häromdagen kunde man läsa i Åbo Underrättelser att kaplanen i Nagu tänker gå i pension. Det var rätt så väntat med tanke på att han redan uppnått 65 års ålder. Jag önskar honom lugna pensionsdagar.

Följdfrågorna är som alltid när nån går i pension – Vad händer sen? Vem kommer sen?

Jag vet att det är många som spekulerar och funderar hur jag tänker i saken. Vill jag bli kaplan i Nagu? Jag är född, uppvuxen och fortfarande bosatt i Nagu, så det är en naturlig fråga. Men något svar att ge har jag inte.

Jag har en fast tjänst i Houtskär, där jag trivs väldigt bra. Så någon brådska att byta arbetsplats har jag absolut inte. Tjänsten i Nagu torde lediganslås i något skede, och när det sker måste jag förstås bestämma mig för om jag ska söka eller inte. Men fram tills det kan jag fundera, väga för- och nackdelar och försöka luska ut vad Gud har för plan för mig. För det har jag redan lärt mig – jag kan planera och tänka precis vad som helst, men på nåt märkligt sätt blir det så som Gud vill.

Just idag kollade jag in minnen på Facebook och den här bilden kom emot mig:

Den gången visste jag inte hur framtiden skulle se ut. Jag hoppades förstås att det inte var sista gången jag firade gudstjänst med församlingen i Houtskär, men jag kunde inte veta. Det tog ett drygt år innan jag var tillbaka i kyrkan, nu som vald kaplan, och det ser jag idag att var en behövlig tid för mig. Det blev bra.

Så därför tänker jag nu att jag inte behöver och inte ska slå fast någonting. Jag får vänta och se, i förtröstan på att det blir så som det ska bli.

Bekännelser

      Kommentarer inaktiverade för Bekännelser

Tre dagar sen jag skrev sist. Så vad har jag gjort för att ta hand om mig?

  1. Jag avbokade ett kvällsprogram – harmar så tusan för jag tyckte att det var viktigt, men vi får ta det på nytt lite senare.
  2. Jag tog en senare färja till jobbet på söndagen – första gången nånsin som jag kommit till gudstjänsten i Houtskär 5 minuter innan den ska börja. Inte alls att rekommendera, men det gick det också. Och jag fick mig en lugnare och senare morgon, vilket kroppen tackar för.
  3. Jag gick en lugn promenad i skogen och plockade trattkantareller – finns det nåt bättre för att koppla av?
  4. Jag har sovit långa nätter – och hostat mig genom en del av dem. Suck!
  5. Jag har nästan stickat färdigt tröjan jag började på för ett år sen – att sitta i fåtöljen och sticka tycker jag är avkoppling för både hjärna och kropp.
  6. Jag har varit till frissan och kosmetolog – om man ser fräschare ut kanske man känner sig fräschare också?
  7. Jag har läst tidningar och sett på teveserier – mycket lugnare än så blir jag inte.
  8. Jag har låtit bli att göra en hel del som jag gärna skulle vilja få gjort – det kommer en dag i morgon eller nästa vecka också, och om det inte kommer så spelar det ingen roll med allt det där jag ville få gjort…

Och sen har jag jobbat lite grann också, för en del saker måste bara göras, men som tur är har jag ju inte ett fysiskt tungt arbete.

Gör inte som jag gör, gör som jag säger…

      Kommentarer inaktiverade för Gör inte som jag gör, gör som jag säger…

Ta det lugnt.
Det här tar tid att komma igenom.
Sköt om dig.
Vila!

Tack för alla dessa kommentarer, dessvärre är jag inte riktigt den som lyssnar. När jag hade haft två feberfria dagar började jag jobba. Inte hela dagar och inte alla dagar, men ändå. Antagligen hade jag mått bra av att vara sjukskriven några dagar till, men det struntade jag i. Nu vet jag att det växer upp en skog av förmanande pekfinger mot mig, med budskapet ”ingen tackar dig om du inte tar hand om dig”. Exakt det som jag brukar säga åt andra.

Men om det är nåt jag är, så är det envis. Jag är inte dödssjuk. Mitt mående sågar upp och ner. Ibland känner jag mig så gott som normal. Ibland känner jag mig väldigt trött med huvudvärk. Men jag tänker inte lägga mig ner och göra ingenting.

Tre dagar deltog jag i en utbildning. Det var tungt, men givande. Jag ville verkligen vara där på plats. Jag fick åka med en kollega och behövde inte köra själv och jag tog en tidig kväll den andra dagen och sov länge. Så jag hävdar att jag tar hand om mig. Jag lyssnar på vad jag orkar och smyger in vila där jag kan. Samtidigt som jag vägrar lägga mig platt.

När jag läser vad jag skriver, skrattar jag åt mig själv. Jag är så gräsligt envis och går mot alla råd jag vanligtvis ger andra. Jag lyssnar inte på de välmenta råden jag får och jag är ett dåligt exempel för andra.

Nåja, så vitt jag vet skadar jag ingen annan och tyvärr, ni får dras med mig sådan som jag är. Nästa vecka är jag ledig fyra dagar, så då ska jag ta det lugnt, jag lovar!

Tvärstopp och långsamt igång igen

      2 kommentarer till Tvärstopp och långsamt igång igen

Förra veckan testade min man positivt för corona och några dagar senare fick jag feber och testade också positivt. Ett par dagar hade jag feber på över 38 grader och sov massor, men sen började det kännas bättre. Jag har snorat, hostat och haft huvudvärk och blivit svettig av minsta lilla ansträngning. Så inte är den här sjukan riktigt ”bara” en vanlig influensa. Men med ett antal vaccinsprutor bakom mig verkar jag överleva eländet.

Som den goda arbetstagare jag är hände det här förstås när jag hade ledig helg och  hade förhållandevis lite inbokat i kalendern. Jag skulle ha rest till Seinäjoki för att delta i Prästdagarna idag och i morgon, men det fick jag glömma och avboka. Det harmar förstås, men världen går inte under för det.

Nu tar jag det lugnt. Vilar, sover, stickar, äter, vilar, ser på knasiga serier och filmer från streamingtjänsten och hoppas att allt ska återgå till det normala rätt snart igen.

Det märkliga är ändå att jag behöver en sjukdom för att försätta mig i viloläge. Har jag ledigt är det vanligtvis ändå ungefär en miljon saker som jag vill få gjorda. Men att verkligen bara ta det lugnt har jag svårt för, trots att jag kan njuta otroligt av att ligga i sängen och läsa en god bok. Jag tror jag ska ta med mig den tanken från de här dagarna, att jag inte behöver vara sjuk för att göra ingenting eller det som jag verkligen har lust med.

Kan mina smulor bli ditt bröd?

      Kommentarer inaktiverade för Kan mina smulor bli ditt bröd?

På synodalmötet träffade jag en kollega jag inte tror att jag mött förr. Vi talades vid och hen sa att hen hittat mina predikningar på nätet. Där hade hen hittat ideér och hjälp när tiden varit knapp och hjärnan tom. Jag blev glad och sa att det var ju roligt att höra, då är det nån nytta med att jag publicerar mina manuskript!

Det är så ofta som jag inte tycker att jag har något vettigt att komma med och ändå hade hen tyckt att det var texter värda att läsa och ta inspiration ifrån! Fantastiskt! Hen uppmuntrade mig och sa visst har jag något att komma med! Tack kära du, för de vänliga orden! Det värmer och ger mig mod att våga mera.

Ibland känner jag att jag brinner för det jag skriver. Ibland känns det som att jag bara krystar fram något halvdant som får lov att duga. Ibland känns det som ökentorka i huvudet, men så kommer Anden och blåser så att det blir mönster i sanden och jag hittar något att säga ändå.

Det att jag publicerar mina predikningar är mitt sätt att sprida det glada budskapet för vinden. Jag vet aldrig var det landar, men om det kan hjälpa en kollega är det inte förgäves. Jag har ju själv surfat kring efter hjälpsamma tankar ibland. Och om någon kan ha nytta av det jag skrivit är det ju bara bra.

Senaste söndags evangelietext kände jag att tände någonting i mig och predikan var rätt enkel att formulera. Du hittar det som vanligt under rubriken Ordet är mitt. Vill man söka predikningar kring någon specifik bibeltext kan man söka i fältet till höger på sidan. Vill man kolla in någon speciell helgdag är det lättast att klicka på Kyrkoårskalendern och sen skrolla fram den söndag man söker.

Mitt första synodalmöte – och sista?

      Kommentarer inaktiverade för Mitt första synodalmöte – och sista?

Sedan 1600-talet har prästerna träffats till synodalmöte med ett antal års mellanrum. Nu är det vart sjätte år. Synodal kommer från ordet synod som betyder möte. Det blir alltså lite tårta-på-tårta att säga synodalmöte, mötetsmöte, men det är väl för att understryka att det är ett viktigt möte.

Ändå är synodalmötet inte så mycket ett möte för att avtala om saker och ting eller komma fram till någon slutsats, utan mera ett möte för att träffa kollegor och för att få lära sig mera om något. Den här gången var temat frälsning och det har skrivits en bok inför synodalmötet på temat.

För mig var det här det första synodalmötet och det var lite spännande att delta. I princip alla präster, både i arbete och pensionerade, i stiftet skulle närvara. Ändå var det en del som hade förhinder, så vi var omkring 180 präster på plats på Turun kristillinen opisto. Väldigt många var bekanta sedan tidigare, men också en del nya bekantskaper gjorde jag under de två dagarna.

Utöver de gemensamma föreläsningarna fick man välja två kanaler, dvs. föreläsningar, bland 14 alternativ. Det var svårt för jag hade ju velat välja minst 7 av dem! Men jag valde mina två. Ena för att jag ville utmana mig själv och lära mig mera och andra för att det lät intressant.

På den kanal som jag valde för att utmana mig själv visade det sig vara 18 män och så jag! Jag blev ganska full i skratt när jag kom in i föreläsningssalen och såg det här. Jag kan ju också avslöja att av de herrar jag kände från tidigare kunde jag bedöma att många hörde till den mera konservativa skaran bland våra präster. Nåväl, jag är nöjd med mitt val, för jag fick faktiskt mera kött på benen kring den lutherska läran om rättfärdiggörelsen.

Den andra kanalen var en mera heterogen grupp och föreläsaren var mycket inspirerande. På temat kyrkan i frälsningens tjänst finns det mycket att tänka och säga. Ibland kan man till och med fundera på om kyrkan verkligen agerar i frälsningens tjänst eller mera i sitt eget intresse. Är institutionen kyrkan verkligen bästa sättet att föra ut det glada budskapet Jesus gett oss?

På kvällen gick vi alla till S:t Marie kyrka för att fira parentationsmässa. Det är en kvällsmässa med ljuständning för alla de präster som gått ur tiden sedan senaste synodalmöte. Psalmsången den kvällen var himmelsk! Tänk dig en fullsatt kyrka med goda sångare som verkligen sjunger med i psalmerna av hjärtats lust! Det går fortfarande kalla kårar av välbehag bara jag tänker på det!

Det finns en risk för att det här blev mitt första och sista synodalmöte. Inte för att jag tänker sluta vara präst, utan för det lär vara så att kyrkomötet grunnar på att avskaffa synodalmötena, eftersom de är så dyra att genomföra. Det är en förståelig orsak till nedläggning i dessa kärva tider, men det skulle vara rätt trist om det blir så. Och om det blir så, behöver det hittas andra sätt att träffa kollegorna i tjänsten för överläggningar, utbildning och samtal. Och blir det egentligen någon inbesparing då?

Det finns en tid för allting och den som lever får se…

Det är mycket nu!

      1 kommentar till Det är mycket nu!

Nånting av det värsta jag vet är när jag går omkring med känslan av att det är något jag borde göra, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är. Så brukar det bli när det är mycket på gång. Nu känner jag mig lite smått fjantig när jag skriver upp minsta lilla sak på min to-do-lista, men det ger mig lite mera känsla av kontroll. Jag behöver inte försöka hålla alla hundra bollar i huvudet, utan jag kan låta listan hålla reda på att vad jag borde minnas. Tillfredställelsen att få sträcka över saker på listan, känns även den smått löjlig.

Nu när jag skriver det här, stannar jag upp och ställer mig själv frågan varför jag kallar det här för löjligt? Inte skulle jag ju säga åt någon annan att dens listor och glädje över att få stryka över det som är gjort är löjlig! Det här är mitt sätt att få saker och ting att gå ihop och alla sätt som underlättar är ju bra! Kanske det här också är ett utslag av att det är så mycket på gång just nu?

Livet idag är hektiskt och splittrat. Vi är många som rusar på i full fart, med tusen beslut att fatta och tusen saker att få gjorda. Själva livet blixtrar förbi och det är en svår balans att hålla farten uppe  när det finns så mycket att minnas och göra. Jag får höra att jag ska ta det lugnare, och jag håller med. Men samtidigt finns det ju så rysligt mycket som är roligt att göra och jag blir uttråkad om allting står stilla! Livet går i perioder och just nu är det en period då det händer massor.

För den som kanske oroar sig en aning (jo, jag är medveten om att det finns sådana personer i min närhet) så kan jag lugna dig och säga att jag just idag har tackat nej till ett förtroendeuppdrag som erbjöds mig. Och jag ser fram emot att ett annat uppdrag tar slut vid årsskiftet. Den utbildning jag sysslar med den här hösten ska inte sträcka sig längre än just den här hösten, så i nästa år blir det mindre på studiefronten.

Det är mycket nu, men det är mycket roligt och intressant. Jag klagar inte egentlingen, jag önskar bara att det inte alltid skulle klumpa ihop sig när det väl rullar på.

Som fisken i vattnet

      1 kommentar till Som fisken i vattnet

En församling är en gemenskap av människor som tror på samma sak. I den gemenskapen finns det förhoppningsvis människor i alla åldrar. Så är det åtminstone i den församling där jag får verka. Så jag och mina arbetskamrater vill erbjuda verksamhet som tilltalar alla möjliga olika människor.

Gudstjänsten är förstås till för alla, men det är inte så stor procent av församlingens medlemmar som känner sig hemma där. Jag tänker att vi i kyrkan inte kan stanna kvar i kyrkobyggnaden och förvänta oss att de som inte är vana gudstjänstbesökare ska hitta dit. Vi behöver gå ut och delta i vardagen, bygga relationer och visa vägen till kyrkan.

Knappast kommer alla att komma rusande till kyrkan ändå, men om man börjar trampa upp en stig så kanske någon blir nyfiken på varför stigen är så väl trampad?

Helt konkret har vi i Houtskär en stig som börjar vara rätt så väl trampad. Meditationsstigen börjar och slutar i kyrkan och det är många som vandrar den. Bönestenarna i kyrkan är i flitig användning och vi inkluderar alla de bönerna i kyrkans förbön om söndagarna.

I Prästgården samlas nu Familjecaféet, Pappilan porinat, Församlingsaftonen och Stickcaféet  regelbundet. Serviceboendet Fridhem besöker församlingens personal också varje vecka. Kören övar varje onsdag i kyrkan. I Missionsboden verkar en grupp frivilliga och utöver allt det här finns det en hel del annat som händer mindre regelbundet. Ja, och så firar vi ju gudstjänster och högmässor nästan alla veckor.

Så ska vi förstås inte glömma alla dem som berörs när någon väljer att döpas, konfirmeras, vigas och jordfästas. De stunderna är också gudstjänster!

Det känns faktiskt som att vi har bra flyt och god stämning i vår del av församlingen just nu. Jag är så glad och tacksam! Jag trivs verkligen och känner mig som fisken i vattnet – helt på rätt ställe! Tack Houtskär för att ni vill ha mig!