Häromdagen kunde man läsa i Åbo Underrättelser att kaplanen i Nagu tänker gå i pension. Det var rätt så väntat med tanke på att han redan uppnått 65 års ålder. Jag önskar honom lugna pensionsdagar.
Följdfrågorna är som alltid när nån går i pension – Vad händer sen? Vem kommer sen?
Jag vet att det är många som spekulerar och funderar hur jag tänker i saken. Vill jag bli kaplan i Nagu? Jag är född, uppvuxen och fortfarande bosatt i Nagu, så det är en naturlig fråga. Men något svar att ge har jag inte.
Jag har en fast tjänst i Houtskär, där jag trivs väldigt bra. Så någon brådska att byta arbetsplats har jag absolut inte. Tjänsten i Nagu torde lediganslås i något skede, och när det sker måste jag förstås bestämma mig för om jag ska söka eller inte. Men fram tills det kan jag fundera, väga för- och nackdelar och försöka luska ut vad Gud har för plan för mig. För det har jag redan lärt mig – jag kan planera och tänka precis vad som helst, men på nåt märkligt sätt blir det så som Gud vill.
Just idag kollade jag in minnen på Facebook och den här bilden kom emot mig:
Den gången visste jag inte hur framtiden skulle se ut. Jag hoppades förstås att det inte var sista gången jag firade gudstjänst med församlingen i Houtskär, men jag kunde inte veta. Det tog ett drygt år innan jag var tillbaka i kyrkan, nu som vald kaplan, och det ser jag idag att var en behövlig tid för mig. Det blev bra.
Så därför tänker jag nu att jag inte behöver och inte ska slå fast någonting. Jag får vänta och se, i förtröstan på att det blir så som det ska bli.