Nej, nej, nej!

      Kommentarer inaktiverade för Nej, nej, nej!

“Du måste lära dig att säga nej!”
Hur många gånger har jag inte fått höra det och hur många gånger har jag inte själv sagt det åt någon? Att säga nej till andra, är att säga ja till sig själv, säger självhjälpsböckerna. Men att säga nej, är inte enkelt. Man kan behöva träna aktivt på det, ganska länge till och med.

Jag trodde att jag kommit ganska långt i livets lär-dig-säga-nej-kurs, men här om dagen insåg jag att jag bara sysslat med grundkursen. Nu kom den fördjupade delen emot mig och jag misslyckades totalt. Jag blev arg och besviken. Till stor del på mig själv som inte klarade av att säga nej, men också på den andra parten som tog för sig utan att blinka.

Vi människor är väldigt olika. Vi har olika förutsättningar och olika lärdomar i bagaget. För en del är det enkelt att sätta gränser och säga nej. För en del är det svårt att vara tydlig och bestämd på ett bra sätt. För en del är det svårt att förstå att de klampar över andra människors gränser, eftersom gränsen inte var utmärkt med taggtråd och varningslampor. En del tar för givet att de är världens centrum och att världen finns till för att passa upp dem. En del tar skit tills måttet är rågat och reagerar med en explosion när måttet rinner över. En del ler och nickar trots att de egentligen bara skulle vilka stampa med foten och gråta. En del uppfattar vibrationer av en stämning medan andra behöver klarspråk med stora skyltar.

Kommunikation och interaktion mellan människor är otroligt komplicerat och mångfacetterat. Därför är det så väldigt intressant och samtidigt så väldigt svårt. Det som är rätt i ena stunden, kan vara katastrofalt fel i en annan situation.

Den här texten är för mig ett sätt att sätta ord på mina känslor och för att göra anteckningar i mitt livs lär-dig-säga-nej-kurs. Den här gången gick det åt skogen för mig, men nästa gång ska jag dra ett djupt andetag, be att få återkomma om en stund, ventilera problemet med någon bra person och sen säga NEJ på ett vänligt, men bestämt sätt.

För jag behöver lära mig och tro på att mina behov är minst lika viktiga som någon annans lust att göra någonting. Jag ska väl tro på självhjälpsböckerna: att säga nej till andra, är att säga ja till sig själv. Att säga nej, är kanske bara att visa att min gräns går här och du är inte välkommen över den just nu.

Bild från Pixabay

Konfirmation, nattvard och härliga ungdomar

      Kommentarer inaktiverade för Konfirmation, nattvard och härliga ungdomar

Idag var det konfirmation i Nagu, Korpo, Houtskär och Iniö. Alla konfirmanderna blev konfirmerade i sina respektive hemkyrkor. Jag känner mig en liten gnutta tudelad till det. Det hade varit fint att alla konfirmanderna hade fått bli konfirmerade tillsammans, men det är också väldigt fint att de får bli konfirmerade i sin hemkyrka. Dessutom är avstånden vad de är i skärgården, så det hade varit en rejäl logistisk utmaning för familjerna om alla konfirmerats på ett ställe. Och vilken kyrka hade vi då valt?

Under en högmässa med konfirmation firar man alltid nattvard. För konfirmanderna är det den första nattvarden de får gå till självständigt. Det är en en stor stund i livet och ett verkligt steg mot vuxenlivet. Efter konfirmanderna var det dags för församlingen att komma fram till altaret och ta del av nattvarden.

Idag hann jag stanna upp en liten sekund och känna hur glad jag var över alla som kom fram. Jag är rätt säker på att det var nån av dem som tog emot nattvarden för första gången, så som man får göra tillsammans med sina föräldrar. Nån hade kanske inte tagit emot nattvarden sedan den gången när hen själv blev konfirmerad. Nån har tagit emot nattvarden så gott som varje söndag under ett långt liv. Nån var lite osäker, men vågade ändå komma fram till altaret. Nån gjorde det mest för att det hör till. Oberoende av omständighet var de alla väldigt välkomna och fick del av Guds nåd och kärlek. För mig kändes det som att jag lyckades formulera inbjudan så att alla kände sig välkomna, precis sådana som de är. Vilken upplevelse att få vara Guds språkrör en sådan gång.

Efter konfirmationen var jag, som alltid, fylld av glädje och tacksamhet. Tänk att få fira en så fin dag tillsammans med ungdomarna och deras familjer. Som du ser på bilden ser ungdomarna rätt nöjda ut de också när vi står i sakristian efter konfirmationen.

Är det inte rätt härligt att få ta en selfie med konfirmanderna? OCH få extraöron? Det här är bästa bilden från dagen för mig. ❤️

Och ifall någon skulle vilja veta vad jag predikade om så finns manuskriptet under Ordet är mitt som vanligt.

Ska vi göra så som vi alltid har gjort?

      Kommentarer inaktiverade för Ska vi göra så som vi alltid har gjort?

Jag hade fyra dagar ledigt i ett sträck efter lägret och det behövdes minsann! Inte för att jag kände mig trött när lägret tog slut, men när jag kom hem och varvade ner märkte jag hur slitsamt ett läger kan vara, trots att det är roligt, givande och fyllt av glädje.

Antagligen hade jag behövt ett par lediga dagar till, för i morse for jag iväg till jobbet utan att ta datorn med mig. Som tur var kunde min kollega plocka upp den åt mig med hjälp av min mamma. Vad skulle jag göra utan dessa vardagsänglar som tar hand om mig?

Den här dagen ägnade vi i arbetslaget åt att fundera på höstens verksamhet. Vad ska vi bevara? Vad ska vi förnya? Vad ska vi förändra? Eller ska vi bara göra så som vi alltid har gjort? Att bara göra så som vi alltid har gjort är lättare sagt än gjort, för det enda beständiga är förändring. Så, ja, vi gjorde som vi gjort förr; vi förändrade en del och behöll en del. Tiden får utvisa om det här blir en bättre kombination av olika verksamheter än tidigare.

Det allra bästa är ändå att vi har ett bra team som diskuterar och funderar tillsammans. Ibland spårar vi ur från temat till något helt annat och kommer att diskutera högt och lågt, djupt och ytligt av bara farten. Sen harklar jag mig och vi återvänder till ämnet en stund igen. Tills vi kanske avbryts av en skrattattack.

Jag tror att ett team som trivs tillsammans och fungerar bra ihop, ger en bra energi som syns i verksamheten. Outtalat märks det att här är det en bra gemenskap och då vill flera vara med. Vi hade en så rolig planeringsdag idag att jag redan ser fram emot höstens verksamhet!

På rätt plats

      Kommentarer inaktiverade för På rätt plats

När jag var dryga tjugo år funderade jag vad det skulle bli av mig. Jag hade en hel räcka av olika arbetserfarenheter och det kändes som att det inte fanns någon röd tråd alls i det hela. När jag började jobba som församlingsmästare såg jag plötsligt att mina arbetserfarenheter var som lapparna i ett lapptäcke. Olika erfarenheter från olika branscher som tillsammans bildade ett vackert mönster i ett varmt täcke. Det hade hela tiden funnits en plan jag inte vetat något om och mina erfarenheter blev en stadig grund för arbetet i församlingen.

Nu när skribalägret tog slut var jag varm inombords och fylld av glädje över att ha ett så givande, roligt och fantastiskt läger bakom mig. Jag känner mig välsignad över att få ha ett så fint arbete och att få känna att det blev så bra.

Jag har tidigare skrivit om självkänsla och självförtroende, till exempel 2018 och 2021. Jag kämpar fortfarande med dem, men kanske lite minde för vart år som går. Jag vågar allt mera tro på att jag är bra sådan som jag är.

När jag kom hem från lägret och berättade om det för min man, sa han att det låter som om jag är på rätt plats nu. Jag kan inte annat än hålla med honom. Det känns som att jag har hittat min uppgift och min plats i livet, åtminstone för tillfället. Ingen vet vilka planer Gud har i rockärmen för min framtid, men vad det än blir, så blir det säkert bra.

En sen kväll under lägret gick jag ner till stranden för att njuta av stillheten och det magiska försommarljuset.

Spegel, spegel, säg mig vem jag är?

      2 kommentarer till Spegel, spegel, säg mig vem jag är?

När man åker iväg på skribaläger är det en tid att lära sig nya saker. Konfirmanderna får en stor dos undervisning om den kristna tron, utöver alla andra upplevelser ett läger kan bjuda på. Även ledarna lär sig nya saker på varje läger.

På det här lägret märker jag att jag lär mig nya saker om mig själv och om hur andra ser mig. Det är otroligt fascinerande!

Jag är övertygad om att jag inte är särskilt speciell, samtidigt som jag är fullt medveten om att jag är unik och “one-of-a-kind”. Det är vi alla! Det finns ingen som är helt lik någon annan. Inte ens enäggstvillingar är fullständiga kopior av varandra.

Små saker som andra lägger märke till och kommenterar i förbifarten ger mig en glimt av hur de uppfattar mig. Jag suger i mig och reflekterar över vad som sägs. Det är spännande! För vår självbild stämmer inte alltid överens med den bild andra har av oss. Vi visar alltid olika sidor för olika människor och ingen annan har en helt fullständig uppfattning om en person.

Det är i mötet med andra som vi blir till, tror jag det var någon klok person som sa. Det är när vi speglar oss i andra som vi lär oss om oss själva. Det gäller konfirmander, lika väl som alla andra. Den här veckan är en lärorik vecka för mig!

Det är mycket nu!

      Kommentarer inaktiverade för Det är mycket nu!

Idag har jag kunnat landa och dra andan lite grann. Förra veckan var lite onödigt fullspäckad, men så är det ju ibland. Och bra om det bara är ibland.

Måndag-tisdag var det första hjälp-kurs på agendan. En välbehövligt uppdatering av kunskaperna och den bästa kurs jag någonsin gått på. Av olika orsaker blev det så att vi bara var fem deltagare, så det var praktiskt taget privatundervisning vi fick. Kurskamraterna är mina härliga arbetskamrater och kursledaren erfaren och praktiskt lagd person.

På tisdagen drog jag iväg från kursen i Pargas till Houtskär för att fira dagisbarnens våravslutnings gudsjtänst. Till kyrkan kom barnen med sina föräldrar och syskon. Vi var MÅNGA i kyrkan och på 17 minuter hann vi sjunga fyra psalmer och få höra om hur Jesus stillade stormen. Både barn och föräldrar verkade uppskatta upplägget.

Onsdagen gick till stor del åt till förhandsröstningen i kyrkoherdevalet. Med en annan valförrättare besökte jag både serviceboendet Fridhem och ungdomslokalen Ljungheda. Trevliga möten med församlingsborna blev det vid sidan av röstningen.

På torsdag fick jag skippa ett par möten på distans för tiden räckte bara inte till. Det kändes som tusen saker som behövde fixas, förberedas och ordnas.

Fredag, min ena lediga dag den här veckan, gick åt till jobb och en väntjänst jag lovat för länge sedan.

Lördagen, min andra lediga dag den här veckan, gick åt till att förbereda mig för skribalägret som började på söndags eftermiddagen.

Söndagen, veckans hektiskaste dag, innehöll en gudstjänst, ett kyrkoherdeval och en skribalägerstart. Gissa om jag kände mig lite virrig och splittrad när kvällen kom? Det tog ett tag att varva ner när jag väl kom i säng, men sen sov jag som en stock.

Nu är det måndag kväll och första hela lägerdagen börjar gå mot sitt slut. Det har varit en bra dag och konfirmanderna verkar ha hittat varandra. Det ser ut att bli ett bra läger!

Bild från ett tidigare läger. Vädret var lika fint då som det är nu.

Apokalypiskt chock

      Kommentarer inaktiverade för Apokalypiskt chock

Apokalyptisk, nej anafylaktisk chock!

Så kan det låta när det är första hjälpkurs med församlingens anställda.

Det är ett bra tag sen jag senast gått en kurs i första hjälp, men nu var det dags att uppdatera kunskaperna. Det här var nog den bästa kurs jag nånsin gått. Kursdragaren är en erfaren dragare med många egna exempel att berätta och gänget är ett humoristiskt, halvgalet gäng där alla vågade dela erfarenheter och ställa frågor.

Vi fick fräscha upp minnet med både teoretisk och praktisk kunskap. Med jämna mellanrum hände det “olyckor” som vi måste reagera på.  Plötsligt hade vår kursdragare brutit handen, eller druckit alkohol och tagit piller, eller skjutit sig i benet, eller blivit medvetslös. Eller så var det nån av deltagarna som “råkat illa ut” på nåt sätt. Fast Anne fick ingen av oss liv i, på den här kursen heller…

Det blev många övningar och många skratt. Visst var det allvarliga situationer som vi talade om, men jag tror starkt på att skratt får oss att minnas, om inte bättre så åtminstone hellre.

Den här gången fick jag lära mig varför det är så viktigt att göra hjärt-lung-räddning även om man har tillgång till en defibrillator. Jag kan inte minnas att jag fått det lika tydligt förklarat för mig förr.

Framför allt känner jag mig åter en gång en aning säkrare att våga ingripa om olyckan skulle vara framme – oberoende av om nån vrickat foten eller om nån skulle behöver återupplivas.

Tack till arbetsgivaren som ordnade kursen och ett stort tack till kursdragaren för en riktigt bra kurs!

Världen, vart är du på väg?

      1 kommentar till Världen, vart är du på väg?

Åter en gång får vi höra att det skett en skolskjutning i USA. I något radioinslag hörde jag att president Joe Biden vill arbeta för att minska antalet skjutvapen, för att på så sätt minska på risken för skolskjutningar. Gott så, men det väckte genast en tanke hos mig om att det egentligen är fullständigt egalt hur många skjutvapen det finns. Det man borde arbeta med och för är de ungas välmående.

Friska, psykiskt välmående ungdomar som känner att de hör till och är viktiga har inget större behov av att skaffa sig ett vapen och skjuta vilt omkring sig. Men om ungdomar mår illa och far illa och känner sig illa behandlade, utan ett socialt sammanhang där de är trygga och älskade för de ungdomar de är, så ökar genast frustrationen, desperationen och behovet av att skada andra.

Vi kommer knappast någonsin att helt komma ifrån att det finns personer som av någon outgrundlig anledning får ett behov av att skada andra, men de kommer att hitta ett sätt att göra det oavsett antalet vapen i världen. Till och med en bordskniv kan vara ett vapen om det så krävs.

I en tidningsartikel läste jag om den tilltagande polariseringen i världen. Om du inte är för, så är du emot – så gott som oberoende vad saken handlar om. Det finns inte längre något mellanrum där man kan tvivla, vara både för och emot, eller helt neural. Utrymmet att diskutera och problematisera krymper med sådan fart att den som säger “vänta lite, kan vi diskutera det här” blir nedtystad som en motståndare eller underlig typ. Tempot i samhället har blivit så snabbt att det inte finns tid för diskussion och analys. Beslut ska fattas tvärt och då blir de ofta fattade i affekt, på basen av vad vi känner, inte vad vi vet.

Det känns som att hela världen är i sken. En språngmarsch där man inte längre hinner göra något annat än rusa med, för att inte bli nedtrampad av andra som springer.

Tänk om alla skulle kunna ta en paus.
Gå ut i naturen.
Påta lite i jorden.
Sitta på en strand och njuta av vågskvalpet.
Ta ett snack med Gud.
Andas.
Bara andas en stund!

Gullvivan blommar!

      Kommentarer inaktiverade för Gullvivan blommar!

Ena dagen träffar jag Houtskärs yngsta. Andra dagen träffar jag Houtskärs äldsta. Alla dagar som jag är på plats i Houtskär träffar jag åtminstone någon i åldern däremellan. Det slår mig åter en gång hur otroligt fint det är att få vara del av församlingsbornas liv.

Ibland handlar samtalen om förrättningar, dop, vigsel eller begravning. Ibland handlar samtalen om svåra frågor och trons stora mysterium. Ibland handlar samtalen om mycket vardagliga saker.

Den här veckan har innehållit goda samtal, psalmsång och  många hjärtliga skratt. Samtal om bön, om hur Gud kan vara tre fast hen är en, om hur den heliga Anden hjälper oss att älska och tjäna, om vad man kan behöva komma ihåg när man skriver en säkerhetsplan och om vad allt det innebär att åka på skribaläger.

Veckan har också innehållit en gudstjänst och uppvaktning vid hjältegraven, möten, förberedande av andra möten, funderingar över söndagens predikotexter, en nästan missad deadline, och en personaldag med god mat.

Att vara präst är ett mycket varierat arbete och jag älskar det. Ibland hinner jag bara inte reflektera över hur mycket fint jag får vara med om. Ibland orkar jag inte berätta det i bloggen. Men, idag skiner solen och sommarvärmen gör en snabbvisit över de blomsterprydda strandängarna i Houtskär och här är Gudagott att vara!

Intet ont som inte för nåt gott med sig

      Kommentarer inaktiverade för Intet ont som inte för nåt gott med sig

Man skulle kunna tro att jag skulle ha full koll på färjornas tidtabeller, eftersom jag ständigt rör mig med färjor i skärgården, men nej. Det känns som att tidtabellerna ändrar stup i kvarten och efter påsk kom vår/höst tidtabellen i bruk.

Det ovanligt att jag planerar ta en senare färja till Houtskär på fredagsmorgonen, men det tänkte jag idag. Jag kom mig iväg som planerat och jag var tre minuter före färjan jag tänkte ta skulle gå i färjstranden i Galtby. Jag såg hur manskapet rörde sig på bryggan och tänkte att snart låter de oss köra ombord. Men nej.

Minut efter minut gick och ingenting hände. Jag tänkte att nån kanske fått hjärnsläpp och går efter vintertidtabell som är fem minuter senare än enligt vårtidtabell. Men ingenting hände. Jag funderade på att ringa till bryggan och fråga vad som är problemet, men kom ändå på den kloka tanken att kolla tidtabellen först.  Där upptäckte jag att 8.45 färjan går måndag till torsdag och inte alls på fredagar! Nästa färja går 10.10! (Här passar kapten Haddocks saftiga svordomar.)

Egen dumhet att jag inte kollat tidtabellen på förhand! Så där satt jag i bilen i färjstranden.

Jag hade datorn med mig och jobb att göra, så det var ju egentligen inget problem, men nog så obekvämt att sitta i bilen och skriva. Så jag kom på den strålande idén att gå ombord på färjan och sätta mig i caféet med datorn och jobba där. Jag ringde bryggan och frågade lov och kollade med cafédamen att det var okej – visst får jag sitta ombord och jobba! Så här har jag nu suttit i snart 1½ timme och jobbat i världens snyggaste office.

Under tiden har färjan hunnit göra en tur över till Norrskata och när färjan skulla avgå från Galtby till Houtskär gick jag ner och körde ombord. Sen fortsatte jag att jobba en halvtimme till vid mitt cafébord. En dåligt start på dagens vändes till en alldeles utmärkt!