Den här morgonen steg jag upp tidigt, trots att det är min lediga dag. Faktiskt tidigare än jag brukar när jag är på väg till jobbet. Jag var på väg till Helsingfors för att gå på möte. Galenskap, kan någon tycka. Och i fråga om det här med att stiga upp tidigt på en ledig dag kan jag hålla med, men i övrigt – inte alls.
Jag har fått det fina förtroendeuppdraget att sitta med i Prästförbundets styrelse. Jag var knappt ens prästvigd när jag blev tillfrågad och jag kände mig verkligt tveksam inför att tacka ja. Men, förra ordförande är en kvinna som kan konsten att övertala folk, så det blev så att jag ställde upp.
Jag tog tåget mot huvudstaden och gick på möte. Där träffade jag präster från olika håll i stiftet och vi hade bra diskussioner. Och det är kanske det jag uppskattar mest med olika möten och sammankomster. Det att vi knyter kontakter, bygger nätverk och lär känna varandra.
Världen är så mycket större än bara min lilla avkok. Det är väldigt nyttigt att bli påmind om det med jämna mellanrum. För mig är det också andningshål att få åka bort från vardagen och engagera mig i andra sammanhang.
Den här veckan råkade det bli två varv till Helsingfors, men det är ovanligt. Det normala är väl att det blir 3-4 gånger per termin, alltså ungefär en gång i månaden.
På en arbetsplats tyckte min chef att jag hade många uppdrag, kanske lite på gränsen till för många. Hen sa en gång att “vi måste kanske begränsa lite” men mera blev det inte. Jag blev lite stött faktiskt, för även om det var sagt av omtanke för min ork, så upplevde jag att hen ville ta iftån mig något som berikar livet.
Vi fungerar så olika, vi människor. Det som för någon är stressande, är för någon annan det som minskar stressen. Och jag upplever att jag verkligen lärt mig säga nej med åren. Jag vet vad jag orkar med och jag vet vad som är viktigt för mig. Visst händer det sig att det blir för mycket ibland, men så är det i livet. Då får man bara ta ett djupt andetag och vila sen när nästa tillfälle ges.