Äntligen fick jag göra det som jag redan i flera år tänkt att jag vill göra. Finnas på gravgården när människor tänder ljus inför allhelgona.
Först tänkte jag att jag bara skulle finnas där och gå omkring och småprata med folk. Så tänkte jag att det kan bli lite påträngande och konstigt. Men om jag kan bjuda på något blir det genast trevligare. Kaffe på kvällen är ingen bra idé. Te vill alla ändå inte ha. Men glögg! Det börjar ju bara säsong för varm saft i kylan nu.
Så idag klockan fyra ställde jag upp ett bord i vapenhuset med vattenkokare, glöggkoncentrat, mandel och russin och så pepparkakor till. På trappan ställde jag en skylt med texten “prästen bjuder på glögg” och så hojtade jag åt alla som kom förbi att komma och få sig en kopp varm glögg.
Många svarade med ett mycket överraskat VA?! men tackade sen ja och lät sig väl smaka. Det blev många fina samtal och stundvist nästan trängsel i det minimala vapenhuset.
Det var så enkelt och så effektivt. Det var just exakt det som jag drömt om att kunna göra så länge nu. Det är så här jag vill verka.
Vilken underbart fin idé! Såna här initiativ behövs verkligen i tider som dessa, för som Annica skriver ovan känns sorgen alltid lite tyngre kring allhelgona och hösten överlag.
Tipsa gärna din församling! Ofta tas enkla idéer man inte kommit på själv ännu emot med glädje.
Helt galet bra och fin idé!
Harm bara att 3skiftsjobbet mitt åter satte P för deltagande…
Helt galet enkel idé och jag var inte ensam om den! På flera håll har församlingsoersonal gått ut på gravgårdarna om mött människorna där.
Du är verkligen rätt person på rätt plats. Många är ensamma denhär mörka och trista tiden på året. Sorgen kan kännas extra tung för många.
Tack, så känner jag oxå!
Ja, nån sa att stunden med glöggen värmde både kropp och själ.