Här om dagen var det dags att fundera på söndagens predikan. Temat för söndagen är den oförtjänta nåden. Jag läste texterna i handboken och funderade i vilken ända jag skulle börja nysta. Jag lade det i från mig för en stund och tog tag i andra uppgifter som behövde göras.
När jag åter tog tag i predikan började jag skriva. Jag inledde med att beskriva en vardaglig situation och därifrån löpte texten av sig själv. Jag skrev en hel del, läste genom och funderade på vilket sätt det här hängde ihop med texterna för söndagen. Det jag skrev kom så lätt till mig, det var någonting jag ville säga. Men kunde jag verkligen godkänna det här som en predikan för dagen? Kanske det mera var en andakts text som fötts?
Jag knöt ihop predikotexten och visst hängde det ju ihop med dagens tema, men ändå. Var det här en riktig predikan?
Jag kände mig för trött för att lägga min text i skrivbordslådan och skriva en bättre predikan. En som skulle ha utgått från texterna och analyserat dem. En predikan som mera skulle ha uppfyllt det jag den här dagen tänkte att en “riktigt” predikan ska vara.
Strunt, tänkte jag. De här orden vill bli sagda och det får duga med det. Någon annan gång ska jag läsa och studera kommentarer och gräva mig djupare in i vad det är som Jesus vill säga med sina liknelser. Idag får det här vara good enough – bra nog.
Du kan ju om du orkar, läsa mitt manuskript och bedöma själv. Hur som helst så blev orden predikade idag, tredje söndagen före fastan då temat är den oförtjänta nåden. Kan hända att den omfattar även predikanter som inte har ork att gräva djupt nog inför sin predikan.
Kaboom! Träff – sjönk.
Där landade orden i predikan precis rätt! Klart och lättfattligt! Tack för det!
Tack för uppmuntran! <3