Gör det du säger

      Kommentarer inaktiverade för Gör det du säger

Åter en gång tänker jag kring ord och återkommer till Fransiskus av Assisis ord: Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord. I vår kyrka använder vi väldigt många ord och ibland undrar jag om vi verkligen behöver så många ord.

Det som tydligen gjorde störst intryck i gudstjänsten i söndags var att en av gudstjänstdeltagarna började hosta och det ville inte ta slut. Så under ett musikstycke tog jag glaset med vatten som jag hade för säkerhets skull på altaret och förde det åt den som hostade. För mig var det en enkel sak att göra och jag tänkte inte dess mera på det, men personen blev överraskad och tackade efteråt. Det enklaste, mest medmänskliga, är den bästa predikan av evangelium och det kan vi alla göra.

Ett glas vatten

Ett glas vatten (Pixabay)

Jag minns inte vad det var jag läste, men jag minns orden pastor (herde) och minister (tjänare). Jag fastnade på dem för att jag själv kallar mig pastor rätt så ofta, men tänker ändå på min uppgift mera som en tjänare än en herde. Samtidigt är minister ett ord som för tankarna till statens ledare och regeringens medlemmar. Att en minister är en tjänare är det knappast nån som tänker på i de sammanhangen.

Nån kanske tänker att vad spelar det för roll vilka ord vi använder och vad de ursprungligen har betytt. Språk utvecklas och det är sant att det inte alltid har någon större betydelse vad orden har för ursprung. Det är viktigare hur vi uppfattar dem och reagerar på dem idag.

Ord kan väcka starka reaktioner och en del ord ska vi helst inte använda. Det vet vi alla i dagens polariserade värld, där en del ord på sina håll är förbjudna och kan leda till starka replissalier. Samtidigt är det viktigt att inte försköna och undvika att tala om saker vid deras rätta namn.

Jag tänker att ord vi ska undvika är ord som nedvärderar andra och som upplevs som stötande av dem som orden berör. Ord vi inte ska gå med på att undvika är ord som förbjuds av odemokratiska ideologiska orsaker. Det som kallas censur. I ett jämlikt och demokratiskt samhälle ska vi kunna diskutera också det som upplevs som obekvämt och jobbigt. Vi måste kunna diskutera svåra saker vid deras rätta namn för att alla ska kunna ha det bra.

Ifall du undrar om jag också predikade med ord i söndags kan jag bekräfta att jag gjorde det. Mitt manuskript kan du läsa här.

 

Vad en kurs kan leda till…

      4 kommentarer till Vad en kurs kan leda till…

Jag vaknade utan att vara utvilad. Trött körde jag till Karis och tänkte att det här blir till ingenting. Jag kom fram, checkade in på mitt rum och gick till lunchen. Satte mig i ett bord med tre vänner och kursdeltagare. Svarade finländskt uppriktigt på deras fråga hur läget var och fick deras sympatier.

Efter lunchen kändes allt redan mycket bättre. För att få dela sina erfarenheter med andra och prata om sådant som intresserar alla kring bordet är bästa medicinen för en trött pastor. En natt gods sömn är inte heller att förakta.

Föreläsningarna på den här kursen handlade om ledarskap. Vi fick höra vad man ska tänka på när man som chef anställer folk och vad som är bra att veta om man ska säga upp nån. Vi prövade på strategiskt tänkande. Vi frågade och diskuterade. Vi vände och vred på det mesta. Mellan varven pratade vi strunt, drog mer eller mindre sofistikerade skämt och skrattade. Oj, så vi skrattade och trivdes tillsammans!

Den absoluta höjdpunkten på kursen var ändå psalmsången som avslutade morgonandakten. Största delen om inte alla kursdeltagarna är goda sångare och flera sjunger spontant i stämmor. Idag sjöng vi Härlig är jorden – en psalm som alla pastorer och kantorer kan och det var så mäktigt! Jag blev så rörd av styrkan i vår sång att tårarna svämmade över. Det var en stund att bära med sig länge!

Så att åka iväg på kurs och känna sig “blä” kan vara okej när man kommer hem och känner sig upplyft och fylld av sång. Tack till alla som ledde, deltog och bidrog!

Vilken traktor ska vi prata om?

      4 kommentarer till Vilken traktor ska vi prata om?

Jag undrar om jag har mycket i min kalender eller om jag bara är ovanligt trött? Det känns som att jag ligger ungefär ett steg efter med det mesta just nu. Därför har det inte heller blivit några inlägg i bloggen den här veckan, fast det ju nog hänt en hel del.

Här om dagen träffade jag en ung herreman som gillar traktorer. När jag fick höra att samtalsämnet skulle vara traktorer frågade jag om vi skulle prata om Valmet/Valtra, John Deere, eller Massey Ferguson? Den unga herremannen tittade med stora ögon på sina föräldrar och sa “Hon kan!”. Det hade han tydligen inte väntat sig av prästen. Fast jag glömde ju Ford där i min fråga…

En annan dag fick jag träffa en blogg-bekant som jag aldrig träffat förr. Vi har “pratat” via bloggen och nu råkade det sig så att vi var på samma ställe till lika. Vi hann inte prata så länge som jag tror att vi hade kunnat göra om vi haft tid. En del människor får man genast en bra kontakt med och jag hoppas vi ses igen och får tid att prata vidare.

Som du förstår är det åter en gång möten med människor som är guldkanten i mitt arbete. Och det breda spektret av samtalsämnen man kan få ta del av. Att ha lite kunskap om många olika områden är helt klart en fördel i mitt jobb – då finns det mycket man kan börja samtalet med.

Som de flesta veckor betydde den här söndagen högmässa och jag behövde formulera en predikan. Den här dagens predikan hade snurrat i mitt “bakhuvud” ett par dagar, utan att jag kunnat formulera mina tankar eller hunnit försöka få ner dem på papper. Men jag var inte särskillt orolig, det brukar komma nåt sen när jag väl hinner sitta ner. Den stunden kom i morse, två timmar före högmässan. En dryg halvtimme senare var predikan skriven.

Det är naturligtvis inte optimalt att lämna predikoverkstaden till sista minuten, men samtidigt hade jag ju bearbetat ämnet i flera dagar. Nu var det bara att “spotta ur sig orden”. Och här kan du läsa vad det var som fastnade på pappret.

Nu tänker jag ta det lugnt resten av kvällen och i morgon börjar vi om från början igen.

Ketchupseffekten

      4 kommentarer till Ketchupseffekten

Jag hade inte tänkt hålla någon paus här på bloggen, men dagarna bara rasslar förbi och nu helt plötsligt är det påsk! Det har varit full rulle med mycket program och mycket att förbereda. En kort, men intensiv magsjuka stal dessutom ett par dagar av mig. Så jag har inte ens tänkt på att bloggen saknat min närvaro.

I går, på långfredagen, kulminerade det som jag och församlingen förberett oss för en längre tid. Långfredagens gudstjänst radierades. Det vill säga den spelades in och sändes en stund senare i radion. För att allt ska klaffa behövs det bokstavligen minutiös planering.

I en sådan här blankett fyller man i varje del av gudstjänsten. Inte nog med att allt ska noteras så att teknikern vet vilken mikrofon som behövs, utan allt ska även klockas så att man vet hur länge varje del tar.  Vi har sjungit psalmerna med tidtagaruret i hand och jag har läst och sjungit alla mina delar med tidtagaruret i handen. Jag har skrivit ner varje ord jag tänkt säga under gudstjänsten, för en sådan här gång finns det väldigt lite utrymme för improvisation.

Långfredagens gudstjänst är lite extra utmanande att göra för radion eftersom vi inte använder några instrument. För att underlätta en aning för alla som deltog tog jag emot församlingen när de kom till kyrkan och schasade fram dem i kyrkan så att vi satt närmare varandra än en vanlig söndag. När man sjunger utan ackompanjemang är det lättare om man hör varandra så att den gemensamma sången stöder den enskilda sångare. Ett stort tack till församlingsborna som snällt satte sig på andra platser än vanligt! Vi gjorde en bra gudstjänst tillsammans för radion och jag tror att det blev en bra gudstjänst för alla som var på plats också.

Skulle det vara så att du inte hört gudstjänsten, men vill göra det, så finns den på Arenan.

Dessutom råkade det sig så att en intervju med mig publicerades i Åbo Underrättelser på långfredagen. Artikeln är bakom betalmur, vilket betyder att man behöver prenumerera eller köpa tidningen för att läsa.

Det känns lite konstigt att läsa om sig själv i tidningen, men samtidigt tänker jag att det också är ett sätt att predika. För som Fransiskus av Assisi lär ha sagt: Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord.

Därför känns det som att det är ketchupseffekt – sen när det väl kommer, kommer allt på en gång, i radion, i tidningen och på bloggen. Splutsch!

Jag önskar dig en

välsignad och glad påsk!

En lykta på din stig

      2 kommentarer till En lykta på din stig

Ibland finns det perioder i livet då allt känns mörkt, tungt och tröstlöst. En del funderar om Gud har glömt bort dem, andra blir övertygade om att Gud inte finns. Några få fortsätter enträget att be och ropa eller sucka till Gud.

Just nu är vi inne i fastans senare del och lidandet lyfts fram i texter och teman. Det här året känns det som att texterna kommer närmare genom kriget i Ukraina. Det har alltid funnits krig och oroshärdar i vår värld, men om de är belägna längre bort från oss är de lättare att skuffa undan ur medvetandet. Nu när vår östra granne bankar på hos sin södra granne väcks många känslor och frågor också hos oss. Plötsligt kom allting så nära. Vi är kanske inte rädda, men nog vaksamma och alerta.

När vi följer med rapporteringen från de krigsdrabbade områdena känns det verkligen som att ondskan går bärsärk i världen. Var är Gud och varför gör han ingenting? är det helt säkert många som frågar och svaren känns otillräckliga och oförståeliga. Finns det ens några svar?

Det här funderade jag kring i predikan i kväll när vi firade kvällsgudstjänst med sånger från Taizé-traditionen i Houtskärs kyrka. Min slutsats blev att vi behöver hålla fast vid ljuset och hjälpa ljuset att sprida sig fast världen ter sig väldigt väldigt mörk just nu.

Jag vill vara en lykta på din stig.

Det allra enklaste kan vara det allra viktigaste.

      Kommentarer inaktiverade för Det allra enklaste kan vara det allra viktigaste.

När jag ser tillbaka på min arbetsvecka är det en arbetsuppgift som står ut bland andra. Den här veckan har jag haft flera stycken och de har varit mycket varierande, men alla lika viktiga. Ibland har vi varit flera stycken, ibland har det skett på tumanhand.

Jag har samtalat med människor.

Samtalat om väder och vind, sorg och sjukdom, om framtidsplaner och samhällets funktioner, om gudstjänsten och liturgi, om under och Bibelns märkliga texter, om hopp.
Det har varit samtal i hem, på institution, på lunchrestaurangen, på kyrkkaffet, i Prästgården och i telefon.

I stunden kan det kännas som att det inte är så märkvärdigt, och det är det ju inte heller, men samtidigt ser, hör och känner jag hur otroligt viktiga de här samtalen kan vara. Ibland är det rent av märkligt hur tidpunkten för ett slumpartat samtal kan visa sig vara så exakt rätt. Eller ja, inte är det ju märkligt, jag bara glömmer att jag inte är ensam i min arbetsplanering. Det finns ju nån som vet vad som behövs och när.

Tänk att jag får vara med i människors liv i sorg och i glädje och dela en helig stund med dem. Ett samtal kan vara en helig stund, även om den ser väldigt vanlig ut. För mig kanske samtalet är en arbetsuppgift bland andra, men för min samtalspartner kan det handla om något livsavgörande.

Den tanken fick mig att stanna upp en stund idag och sätta de här orden på pränt. Jag behöver påminna mig själv ibland om att det allra enklaste kan vara det allra viktigaste.

Våfflor, våfflor, våfflor!

      Kommentarer inaktiverade för Våfflor, våfflor, våfflor!

Marie bebådelsedag är den kyrkliga helg som påminner oss om att det var en ängel som informerade Maria om att hon skulle bli gravid av helig Ande och föda ett barn som hon skulle kalla Jesus. På många håll firas den dagen med att steka våfflor.

Smaskigt och trevligt, men varför våfflor för att Maria ska bli gravid? Jo, för att dagen också kallas för Vår Fru-dagen och det kan man ju med slarvigt uttal och lite brådska få att låta ungefär som våfflor-dagen. Hur gammal traditionen är vet jag inte, men en del av äggätandet på påsken hänger ihop med att hönorna börjat värpa igen, så kanske våfflorna också kommer från att det på våren fanns färska ägg? För det behövs ägg till våffelsmeten.

Den här söndagen firade vi på flera håll i församlingen dagen med våfflor. I Houtskär var det Marthorna som ordnade våffelkalaset i Prästgården och i Korpo var det församlingens aktiva som såg till att det blev kalas. Själv fick jag förrätta en högmässa i Houtskär och en sånggudstjänst i Korpo. Varvat med våfflor.

Det var en fantastisk dag med många gudstjänstdeltagare i båda kyrkorna. För det kan inte förnekas att gudstjänsten blir bättre när vi är många tillsammans. Stämningen stiger och gemenskapen blir större. En herreman sade efteråt att det hade varit trevligt, både i kyrkan och på våffelkalaset.Även om han inte kände sig särskilt kyrksam, uppskattade han det han fått vara med om. Det var både andlig och kroppsligt näring som han blev bjuden på. Det var extrafina ord att få ta emot och jag hoppas det här tillfället gav mersmak för flera.

Om du inte hade möjlighet att vara med kan du i alla fall läsa min predikan här medan du äter våfflorna därhemma.

Från mitt skrivbord till radion

      2 kommentarer till Från mitt skrivbord till radion

Det finns dagar då ingenting blir gjort.
Det finns dagar då saker bara händer.
Det finns dagar som tyst smyger sig förbi.
Det finns dagar som är fyllda av nåd.

Det är så märkligt hur olika dagar kan kännas. Ibland är känslan just den att jag inte fått något gjort. Ändå har dagen rusat förbi och en hel del har hänt och blivit gjort. Ibland, som idag, fylls jag av  tacksamhet över att ha fått arbeta i lugn och ro och kunnat strecka över flera uppgifter på listan.

Det känns som om det är långt till påsken, men den är alldeles snart här. Långfredagen har känts som en stor svart fläck på min lista av uppgifter att göra. Den dagen ska nämligen gudstjänsten i Houtskär bandas in och sändas i radion. Det kräver minutiös planering och noggranna förberedelser så att allt förlöper smidigt. Och dessutom ska det göras veckor på förhand!

Så idag har jag suttit och planerat och funderat. Valt böner och ord för olika delar av gudstjänsten. Gjort upp ett schema och försökt sammanställa det så kallade körschemat. Men ännu krävs det en rejäl genomgång och klockning av alla moment innan det är klart. Körschemat är det dokument som den tekniska personalen behöver för att kunna följa med inspelningen på bästa möjliga sätt.

Det låter digert, och det är det på sitt sätt, men samtidigt är det otroligt nyttigt att verkligen gå igenom gudstjänsten i dess minsta beståndsdelar. Att förbereda gudstjänster blir rutin och då är det bra att ibland ruskas om och tvingas särskåda planeringsarbetet.

Listan bara växer

      Kommentarer inaktiverade för Listan bara växer

Att jag varit ute och flugit och flängt tycker jag känns av i arbetet också. Eller så är det bara så att det råkat hopa sig av andra orsaker. Listan på allt jag behöver komma ihåg att göra har blivit allt längre. Somliga saker har en deadline som jag inte kan ignorera och andra saker får ligga kvar på listan tills jag hinner ta itu med dem.

En del saker kräver ett visst mått av lugn och ro för att bli gjorda. Speciellt att skriva tal, predikningar och texter till tidningar upplever jag att behöver lite utrymme i kalendern. Det värsta är kanske att jag inte ännu heller lärt mig att boka in tid för det här i min kalender. Då kan det lätt gå så, att andra saker får gå före och plötsligt kommer deadline emot som en betongvägg.

Då är det skönt att få sitta hemma vid datorn och samla tankarna. Jag trivs alldeles förträffligt på arbetsplatsen och jobbar gärna där, men att vara ensam hemma med datorn kan ge just det utrymmet för tankarna som behövs. Plötsligt kan jag beta av många rader på min to-do-lista.

Då känns det skönt och kalendern känns luftigare igen. Vilket riskerar leda till att jag åter hittar på nya saker att komma ihåg och to-do-listan växer igen. Men trots att detta inlägg kan upplevas som att jag beklagar mig kan jag intyga att jag trivs med jobbet. Ibland så att jag funderar om jag trivs för bra? Om nu något sånt existerar…

Borta bra, hemma bäst.

      Kommentarer inaktiverade för Borta bra, hemma bäst.

Det har varit ett par veckor med full fart och långa dagar. Jag har jobbat och varit på resa på grund av mitt förtroendeuppdrag som Finlands svenska prästförbunds ordförande. Det har varit givande och intressant, roligt och fint. Men, det tar på krafterna att flänga omkring som en skottspole.

Den här gången var jag överraskad över hur bra jag orkade med alltihopa. Jag hade förväntat mig att känna mig som en urvriden trasa redan under resan, men på nåt sätt hittade jag vila och krafter längs vägen.

Sen när jag stannade upp och fick några lediga dagar märkte jag hur trött jag egentligen var. Första lediga dagen sov jag nästan bort. Tänk vad skönt att kunna ta sig tiden att sova och göra ingenting en hel dag! Tänk så skönt att jag har lärt mig att jag behöver ta igen mig!

Efter att ha varit mera borta än hemma en tid är det balsam för själen att gå hemma och pyssla. Vattna blommorna som håller på att torka bort. Tvätta kläder som samlats på hög i bykkorgen. Gosa med katterna som saknat mig. Ja, och gosa med gubben som också saknat mig och jag honom. Allt det där stillsamma, vardagliga som annars kan få mig att längta någon annanstans. Nu känns det som en lyx att få njuta av det. Speciellt med tanke på världsläget.