Pastorn och Havet

Jag kan inte sluta förundras över hur lyckligt lottad jag är. Det känns som att livet bara blir bättre ju äldre jag blir!

Som barn gillade jag att fylla år, men någonstans mellan tonår och vuxenliv började jag avsky mina födelsedagar. Jag tyckte att jag inte gjort något för att födas och därför var det alldeles onödigt att uppmärksamma den dagen. Jag kände mig obekväm med mig själv och med att bli uppmärksammad.

När jag sen studerade teologi i vuxen ålder var det en kille som fick mig att se på födelsedagsfirandet med nya ögon. Okej, jag hade inte gjort nåt för att födas, men jag hade åter överlevt ett år. Det är väl värt att fira? Och visst är det! För alternativet är trist – minst sagt.

Nu har jag under några år förlikat mig med tanken på att fira mina födelsedagar och jag börjar tycka att det är ganska roligt. Jag närmar mig 50 år med raska steg och jag måste erkänna att jag ser fram emot det! Den födelsedagen ska firas med pompa och ståt – minsann!

Det där med att bli äldre. Visst har det sina negativa sidor att inse att kroppen inte längre är lika fantastisk som när man var 20 – men samtidigt är det så intressant att lära känna sig själv! Under de senaste tio åren har jag vuxit som människa och mognat massor. Jag ser samband mellan allt möjligt och jag börjar sakta förstå mig lite mera på mig själv. Fortfarande finns det en massa saker jag inte gillar och som jag inte förstår mig på, men på det stora hela gillar jag mig själv mycket mera nu än för 20 år sen.

Det som hjälpt mig utvecklas till den jag är idag är att jag fått så mycket stöd och uppmuntran av människor runt omkring mig. Familj, vänner, bekanta, studiekompisar, arbetskompisar, församlingsmedlemmar och främlingar. Det blir allt mera tydligt för mig, att vi alla blir till de personer vi är, när vi möter andra. Vi speglar oss i varandra och vi formar varandra. Vårt jag är otroligt fattigt i sig självt och behöver sociala kontakter för att utvecklas.

Jag är så fylld av tacksamhet för allt jag fått och fortsättningsvis får vara med om och ta emot att jag nästan har lite svårt att sätta ord på det. Länge har jag jagat någonting, utan att ens veta vad det är, men nu tror jag att jag har hittat min plats i livet. Jag är just där jag ska vara.