Jag hoppas jag inte behöver göra det igen

      Kommentarer inaktiverade för Jag hoppas jag inte behöver göra det igen

För ett år sedan Ryssland attackerade Ukraina. Den kvällen ringde kyrkklockorna i protest över hela landet och vi samlades till en bönestund i kyrkan. Känslan var surrealistisk. Tankarna gick till alla som drabbats, men också till tidigare generationers bön för fred.


Idag är det ett år sedan attacken skedde och kriget fortsätter. Idag samlades vi åter till klockringning och bön i kyrkan. Känslan var inte längre lika surrealistisk som för ett år sedan. Vi har vant oss med tanken på kriget. Jag tror att känslan övergått från chock och överraskning till förtvivlan, ilska och trotsigt hopp.

När jag förberedde dagens bön valde jag texter och böner på svenska. Jag tänkte inte ens på att jag behövde hålla bönestunden på våra båda språk. När människorna började komma in i kyrkan insåg jag att många av dem hade finska som modersmål och hastigt plockade jag fram finska kyrkohandboken och klämde in olika delar på finska i mitt manus. Jag är tacksam över att det finns färdigt material att ta till, när man själv inte tänkt på allt från början.

Jag valde att inleda stunden med presidentens uttalande för dagen. Det hade jag skrivit ut på både svenska och finska, konstigt nog. Så kanske det fanns någon som tänkte för mig i alla fall?

Bönestunden avslutades med Ukrainas nationalhymn och när jag berättade att vi skulle lyssna till den reste alla deltagare sig spontant. Den enkla solidaritetsyttringen berörde mig så starkt att jag inte kunde hindra tårarna från att rinna.

Efteråt sade jag med min arbetskamrat att jag hoppas att vi inte behöver göra det här igen om ett år. Hon svarade med hoppets trotsiga röst: men om vi behöver, så gör vi det. Ja, det gör vi, svarade jag.

Slava Ukraini!