Forum som oas

      Kommentarer inaktiverade för Forum som oas

Det har ordnats Forum för präster och vilken oas det har varit! Vi var inte så väldigt många för tydligen har infon gått många förbi. Den här gången var andra gången det ordnades, och jag hoppas verkligen att det ska bli en årligen återkommande träff!

På programmet stod inspiration för att predika i en mångkulturell församling. Nu kanske du undrar att hur många av Borgå stifts präster som verkar i en mångkulturell omgivning, men mitt svar är att samtliga gör det. På sätt eller annat. Man kan ju tänka att vi alla människor är olika och samtidigt väldigt lika. Som inspiratör var kyrkoherden Malin Strindberg från Skärholmens församling inbjuden och visst fick hon oss att tänka i nya banor. Härligt! Det här var exakt det jag saknat.

Andra dagen funderade vi tillsammans kring prästens vardag. Stiftssekreteraren för personalvård Virva Nyback bad oss måla vår vardag och det blev en hel massa olika konstverk. Mitt eget ser du här:

Men det är verkligen fascinerande hur olika vi målade vår vardag. Här ser du tre andra prästers verk. Efter att vi målat fick vi sätta oss i grupper och dela våra tankar kring våra konstverk och vår vardag. Fast bilderna ser olika ut och fast vardagen är olika för olika präster hade vi ändå många gemensamma beröringspunkter i våra berättelser.

 
Som du ser av bilderna är prästers jobb mångfacetterade och sammanhängande på samma gång. För någon känns det som att man behöver sätta sig under ett träd och läsa. Eller är det en vulkan? För någon ser det ut som ett lapptäcke och för någon består arbetet av olika element som ändå hänger ihop på nåt sätt.

Att få träffa andra präster med olika uppgifter och olika antal arbetsår i bagaget är härligt. Vi var nog alla rörande överens om att det här är just vad vi behöver. Att få dela, ventilera, jämföra och uppmuntra gör gott när man snurrar på i sina egna cirklar för det mesta.

 

Tredje dagen fick vi höra om hur det kan fungera med modularbetstid. Andliga arbetare har ju inte arbetstid och ibland är det problematiskt. Det finns de som arbetar nästan ihjäl sig och det finns de som inte gör just något alls. De allra flesta ligger ändå någonstans däremellan. Men sen är det ju också det här med att präster bara jobbar på söndag… Med modularbetstid och planering av arbetet visualiserar det för andra att präster kan ha väldigt mycket jobb hela veckan. Det var väldigt nyttigt att få höra om hur de försök som finns har utfallit och upplevts! Exakt det här behövde vi!

Mellan varven vankades det god mat och många samtal om smått och stort. Att få komma bort hemifrån på “hotellsemester” var exakt det vad jag behövde!

Jag kanske inte behöver säga det, men jag är verkligen nöjd! Tack alla inblandade för de fina dagarna!

Aftonandakt i radion

      Kommentarer inaktiverade för Aftonandakt i radion

Det kan var lite nervöst att hålla sin första andakt. En andakt där man inte bara läser upp texter och böner som någon annan skrivit, utan där man själv formulerat sina tankar blir väldigt personlig och genast stiger nervositetsgraden. Jag höll min första egenproducerade andakt i radion den 31. augusti 2015. Jag är kanske inte funtad riktigt som alla andra? Det var inte i direktsändning förstås, utan den hade bandats några veckor på förhand och jag tyckte det kändes bra. Där fick jag hålla andakten i en radiostudio med en trygg redaktör vid min sida utan någon som tittade på mig. Att det sen var tusentals som lyssnade på radion gjorde mig inte alls nervös för dem såg jag aldrig.

Tydligen gick det bra den gången, för jag fick komma tillbaka och göra flera. Faktiskt så har jag hållit några radioandakter per år sedan dess. Efter att de gått ut i etern ligger de alltid en månad kvar på Arenan, men sen har jag också publicerat dem i textformat under ORDET ÄR MITT, så du kan läsa dem där om du vill.

Ikväll kl 19.15 kan du åter höra mig på YLE Vega. Om du inte hinner lyssna då, finns andakten efter kl. 19.30 åter tillgänglig  på Arenan i en månad framöver. Jag skulle gärna publicera den i textformat också, men av någon underlig anledning har jag lyckats tappa bort filen! Om jag hittar den lägger jag upp den senare.

Jordbruk och ordbruk

      Kommentarer inaktiverade för Jordbruk och ordbruk

Idag har jag predikat över liknelsen där Jesus berättar om såningmannen som går ut och kastar utsädet vilt omkring sig. Så kanske du aldrig förr hört liknelsen beskrivas förr, men om man ska lyckas slänga utsädet på vägkanten, på berghällen, bland tistlarna och i den goda jorden så ska man nog kasta utsädet med fart och lite vårdslöst. En liknelse är ju alltid en story med en poäng och då får man väl ursäkta om den överdriver något för poängens skull.


Jag tyckte att det här inte var någon lätt text att predika över, för den är liksom klappad och klar med Jesu egen förklaring och allt. Men, bara jag fick en puff så kom jag igång och en knapp timme före gudstjänsten var predikan nedtecknad. Inte alls optimalt att lämna predikoverkstaden till så sent, men faktum är att jag “tuggat” på texten hela veckan. Så i morse var det bara att skriva ner tankarna.

Som vanligt kan du läsa mitt predikoutkast om du klickar på länken “ordet är mitt” i balken uppe på sidan under bilden. Eller så om du är lite lat, klickar du HÄR.

I nöden prövas vännen

      Kommentarer inaktiverade för I nöden prövas vännen

Ordspråket säger att i nöden prövas vännen. Det gäller även ett arbetslag.

Varje gång det händer något oväntat och omvälvande behövs det flexibilitet och gemensamma krafter för att på något sätt gå vidare. Dels för dem som drabbats och dels för dem vars vardag rullar på som vanligt oavsett att det hänt något. Jag tror de flesta av oss har hört ordet krisplan. Man tänker att en sådan är bra att ha, men många gånger kan det hända att den är gammal och står någonstans och dammar. Ända tills krisen slår till. Då borde den vara up-to-date och framme på fem röda sekunder. För det tragiska är att mindre och större kriser kommer förr eller senare och det är otroligt viktigt att vara förberedd när det väl sker.

Men oberoende av om krisplanen finns eller inte, om den är gammal eller ny så måste krisen hanteras på något sätt. Nu drabbades min församling av en helt oförutsedd kris. Min roll i hanterandet av krisen är inte särskilt stor, men jag ser med värme på hur arbetslaget sluter upp och jobbar tillsammans. Jag kan inte låta bli att imponeras av styrkan som finns i gemenskapen. För egen del är jag glad över att jag hade luft i kalendern som nu gör att jag har möjlighet att dra mitt strå till stacken. Ibland finns det en orsak till att det inte är fullbokat, man vet bara inte om att det finns uppgifter som väntar.

På måndagskvällen var kyrkan i Pargas öppen för alla dem som kände att de behövde någonstans att ta vägen med sin sorg, saknad och förtvivlan. Vi var flera anställda på plats för att stöda alla dem som strömmade till. Andakten som hölls var en fin stund med ljuständning, bibelläsning och körsång. I en stund där det inte fanns några ord att säga, finns orden ändå där genom psaltarpsalmerna. Bibeln är verkligen en källa att ösa ur, speciellt när det känns som allra mörkast.

Åter en gång känns det otroligt meningsfullt att få vara en medvandrare i församlingens tjänst. Jag kan inte göra det skedda ogjort, det kan ingen av oss, men jag kan vara där och lyssna, dela ut näsdukar och kramar.  Så enkelt och samtidigt så svårt.

Här nedan en bild från församlingens hemsida.

Ikväll var vi många i Pargas kyrka. I bön och sång bär vi varandra när frågorna blir för stora. Herren är mitt ljus och min räddning. Ps 27:1

Slået op af Väståbolands svenska församlingMandag den 18. februar 2019

Houtskär tur och retur

      Kommentarer inaktiverade för Houtskär tur och retur

Jag sitter på färjan. Jag är på väg hem. Det är 12 timmar sen jag satt på samma färja på väg åt andra hållet. Det är ingen som tvingat mig till det här. Jag hade kunnat ta en senare färja i morse.

Så varför gör jag då så här? Kanske för att jag trivs i mitt arbetsrum. Kanske för att jag får mest gjort på förmiddagen.

Men alla dagar ser inte likadana ut. Nån annan dag kanske jag mest sitter hemma och läser och tänker…

Steget mellan liv och död är så försvinnande litet

      Kommentarer inaktiverade för Steget mellan liv och död är så försvinnande litet

Det var en helt vanlig söndag. Jag åkte till jobbet och förrättade högmässa. Vi var rätt många i kyrkan och stämningen var fin. Dagens tema är den oförtjänta nåden och jag har redan flera gånger tänkt att uttrycket är lite av tårta på tårta. För mig betyder nåd redan i sig, att man får något man inte är förtjänt av. Så att tala om den oförtjänta nåden blir en dubblering. Jag predikade ändå inte om den här dubbleringen utan om att Gud älskar oss trots att vi inte förtjänar det. Han ger oss sin nåd. Vill du läsa min predikan noggrannare så kan du klicka här.

Efter högmässan, när jag satt i bilen på väg hemåt, hörde jag på radionyheterna om den fruktansvärda, tragiska olyckan i Himos som drabbat min församlings konfirmander. En pojke har dött. Jag blev alldeles till mig. Jag känner inte konfirmanderna, men ändå berör nyheten mig starkt.

Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt allt det här är, men jag vet att det är förskräckligt. Jag läser all information jag hittar på nätet. Jag vet lika lite som alla andra som inte är direkt involverade. Just nu behöver jag inte veta mera.

Just nu har världen stannat för en familj, för en konfirmandgrupp, för ledarna.
Just nu räcker det att vi, som inte är så nära, bär dem i bön.

Om du vill kan du delta i min bön:

Herre, hör de de förtvivlades rop!
Ta emot deras klagan, deras sorg.
Håll dem nära dig,
nu när de känner sig övergivna av dig.
Ge dem kraft att leva, ett andetag i gången.
Ge oss kraft att gå vid deras sida,
utan att vika undan för det outhärdliga.
Herre, du som vet vad lidande är,
var du också här.
Amen.

Är det här kanske en vanlig vecka?

      1 kommentar till Är det här kanske en vanlig vecka?

I somras frågade en man hur en vanlig vecka kan se ut för mig. Då hade jag inte ännu jobbat ens en hel vecka så jag kunde absolut inte svara. Nu tänkte jag göra ett sammandrag av min vecka. Knappast är den heller vanlig, och jag undrar om jag ännu ens haft två likadana veckor?

På måndag var det biskopsvals debatt i Åbo. Jag var där förstås. En liten stund in i debatten fick jag och mina vänner bud om att ljudet strulade på den officiella utsändningen. Så jag tog fram telefonen och sände live på facebook till mångas glädje. I över en timme satt jag ungefär så här med telefonen… (Min bänkgranne M knäppte bilden.)

På tisdag inledde bönegruppen sin verksamhet. Vilken tur att deltagarna vet hur det brukar vara och hur de vill ha det, för jag hade ju ingen aning om vad som förväntades. Det blev lite ätbart och te, mycket prat och en innerlig varm bönestund. Sen blev det bråttom till färjan, men jag hann.

På onsdag fick jag beredningen och kallelsen klar till kapellrådet. Det hade jag jobbat på redan dagen innan, men nu kunde jag lägga allt i kuverten och försegla. Vilken lycka att känna att “nu är jag klar med den här uppgiften”! Sen avslutade jag arbetsdagen med kyrkokören. Härliga kvinnor där. Undrar hur man kunde locka med några män? Det skulle vara rasande fint att få sjunga i flera stämmor!

Torsdagen, vändagen och alla hjärtans dag, firade jag tillsammans med boare och andra på servicehemmet Fridhem. Det var Röda korsavdelningen som ordnat med vändagsfest. Jag fick bidra med att prata lite och sjunga ett par sånger. Lyckligtvis höll rösten för det, trots att en flunssa igen försöker sitt bästa för att få tyst på mig.

Fredag – ledig dag! Då ska det bli styrelsemöte med Finlands svenska prästförbund i Hufvudstaden. Mera flyg o fläng. Jag samlar inte damm i alla fall!

Lördag – ledig dag! Den ska spenderas hemma med allt som behöver göras där.

Söndag är en “vanlig” söndag. Då blir det högmässa i Houtskär kyrka kl 11 och du är hjärtligt välkommen om du är på rimligt avstånd. (Vad som är rimligt är upp till dig. Om du startar nu hinner du komma fast du skulle vara i Kina.)

I kölvattnet av debatten

      Kommentarer inaktiverade för I kölvattnet av debatten

Jag delade som vanligt mitt blogginlägg om biskopsvalsdebatten på min facebooksida. Det drog igång en omfattande diskussion och det var många som berättade att de “tackat för sig” och skrivit ut sig ur kyrkan. Orsaken är ju alltid personlig, men som gemensam nämnare för de flesta kan väl sägas vara ämbetsfrågan och frågan om samkönade äktenskap. Några röster talade för att det nu om någonsin är viktigt att stanna kvar och kämpa för att vända det långsamma kyrkskeppet. Jag håller helt och fullt med dem.

Jag läste en kommentar på en annan facebooksida av en person som sade att efter att hen sett debatten på YLE hade hen kommit till beslutet att skriva ut sig ur kyrkan. Det var inte specifikt beskrivet exakt vad som fått personen att dra den slutsatsen, men jag gör min egen tolkning. Det är att en av kandidaterna uttalade sådana åsikter som personen inte kunde omfatta. Det var nog inget nytt, utan personen har hört dem förr, men nu blev uttalandena i debatten det som fick droppen att rinna över.

Jag har full förståelse för att man kan reagera så. Samtidigt skulle jag vilja ruska om personen och skrika: Hörde du alls vad de andra kandidaterna sade? För det var EN kandidat som hänvisar till Bibeln och mera specifikt Moseboken. EN kandidat som inte ännu är vald biskop. EN kandidat som inte representerar hela vår kyrka.

Så för det första skulle jag be personen att se debatten en gång till.

För det andra skulle jag be personen vänta med sitt utträde tills biskopsvalet är avgjort. OM denna ena kandidat blir vald, då kan det vara dags att skriva ut sig om man vill protestera.

För det tredje kan jag bara konstatera att vi alla har fri vilja att komma eller gå hur vi vill.

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen må Gud hålla,
hålla dig i sin hand.
Psbt 947

Mitt heureka!

      Kommentarer inaktiverade för Mitt heureka!

Du som är född och skolgången på den tiden när mobiltelefonerna inte ännu revolutionerat vårt sätt att kommunicera – minns du hur man skickade en lapp till kompisen i klassen när man bara måste säga någonting just NU fast det var lektion och man skulle vara tyst.

Jag märkte nyss att chatten ju fungerar på samma sätt. När något händer som jag bara måste berätta för någon bums, så knäpper jag iväg ett meddelande på någon chatt, via datorn eller telefonen. Då spelar det ingen roll om min kompis sitter tre pulpeter bort i klassrummet eller om jag står ensam i sjumilaskogen. Mina vänner är närvarande oberoende av var i världen vi befinner oss.

Ja, ja, du som växt upp med telefonen i fickan suckar och tänker att jag är en stofil, men att kunna sätta ord på känslan kommer att hjälpa mig förklara sociala medias kraft för dem som är ännu mera stofiler än vad jag är.

Det var dagens uppenbarelse 🙂

 

Ps. Om du undrar över rubriken kan du läsa en liten förklarande anekdot här.

Ung och klok

      Kommentarer inaktiverade för Ung och klok

Här om dagen körde jag hem från stan och lite före färjan kom jag fast en lagom skruttig bil. På färjan så jag att chauffören var en ung kille och han hade åtminstone två kompisar med sig i bilen. Väglaget var allt annat än perfekt. Det var inte helt hopplöst, men tillräckligt för att jag inte ville köra om någon.

Efter färjan körde bilen framför mig mellan 50 och 60 km i timmen hela vägen. Två bilar bakom oss valde att köra om och jag suckade lite för mig själv över att hastigheten var så låg. Riktigt så illa var inte föret, ansåg jag. Eftersom jag ändå inte ville köra om hade jag tid att fundera över mina egna tankar och jag reviderade min åsikt.

Killen som körde hade troligtvis inte haft körkort ett helt år ännu och han hade sina vänner med sig i bilen. De litade på honom och han var medveten om att han hade deras hälsa och liv i sina händer. Alltså körde han i den hastighet där han kände att han klarade av att bemästra bilen i det isiga föret.

Jag lyfter på hatten för killen. Han hade kunnat vara kaxig och köra hårdare, eftersom det ju tydligen gick att köra hårdare med de omkörande bilarna som exempel. Han hade kunnat nonchalera sitt ansvar och sin okunskap. Han valde ändå att köra så säkert han kunde.

Jag lyfter på hatten för kompisarna som inte valde att utmana honom att köra hårdare. De hade kunnat gnälla över att han körde som en mommo men de ville komma hela fram. Det var chauffören som bestämde hastigheten och så ska det vara.

Tänk om vi alla skulle vara så kloka i trafiken? Att våga verka inom våra egna gränser utan att försöka göra något vi kanske inte behärskar.