Kom ihåg att tvätta händerna!

      Kommentarer inaktiverade för Kom ihåg att tvätta händerna!

Så var vi igång med lägret då. Första dagen var intensiv.

Alla kom, fick tvätta händerna,
fick lunch, fick tvätta händerna,
fick rum, fick tvätta händerna,
fick lära sig något, fick tvätta händerna,
fick leka lite, fick tvätta händerna,
fick simma lite, fick tvätta händerna,
fick middag, fick tvätta händerna,
fick planera gudstjänst, fick tvätta händerna,
fick knyta Frälsarkrans, fick tvätta händerna,
fick sjunga lite, fick tvätta händerna,
fick kvällsmål, fick tvätta händerna,
fick tvätta tänderna, fick tvätta händerna,
fick höra nati-sången och till slut sov vi alla.

Idag är en ny dag med nya upplevelser och nya lektioner.
Det mesta av gårdagens program upprepar vi idag igen.

Vi har härliga ungdomar här. De unga ledarna som kommer från när och fjärran står häpnar över hur snälla och lydig konfirmanderna är. Så det här kan ju inte bli annat än ett superbra läger.

Kluven känsla inför morgondagen

      Kommentarer inaktiverade för Kluven känsla inför morgondagen

Det är söndag kväll.
I morgon far jag på jobb och sen kommer jag hem på söndag.
Det vankas skribaläger!

Jag ser fram emot det, men samtidigt vill jag inte alls vara borta hemifrån en hel vecka nu. Det blir mitt tredje läger som präst och den här gången tror jag att jag känner mig kluven just för att jag börjar veta och förstå vad det är som väntar.

På fredagen förberedde jag lektioner och då kröp förväntan in i mig. Det kommer att bli roligt att få undervisa och diskutera med alla dessa underbara ungdomar. Men nu under helgen har jag njutit av ledighet och trädgården här hemma. Och jag vill inte lämna det.

Så ack, ja, jag känner mig som åsnan mellan de två hötapparna…

Back in business

      Kommentarer inaktiverade för Back in business

Vilket veckoslut!
Ja, jag får åter skriva samma mening som i inlägget före jag drog iväg på semester. Men den här gången känner jag mig rätt utvilad och glad över allt jag hunnit med i helgen.

Jag kom alltså tillbaka till jobbet på en lördag. Och det gjorde jag av en god orsak – jag fick viga ett ungt par från Houtskär. Det händer inte allt för ofta, så visst var det en härlig orsak att avsluta semestern för!

Och söndagen var inte sämre den heller. Jag fick vara i Nagu kyrka för att döpa en liten bebis och till gästernas stora förvåning blev det en vigsel på samma gång. Åh, ni skulle ha sett hur några hoppade högt i bänken när kantorn klämde i med brudmarschen! Vilken härlig överraskning det blev!

Sen avslutade jag och kantorn dagen med en kvällsgudstjänst i Houtskär där vi sjöng sånger från Taizé-traditionen. Vi var ganska många och det är så roligt att höra att alla börjar kunna sångerna. Somliga sjöng stämmor och det låter så fint! Ifall du är nyfiken på hur min predikan blev kan du läsa manuskriptet här.

Så det var en rätt så välfylld helg efter semestern, men en härlig start på höstterminen för mig.

Första etappen på pilgrimsvandringen

      Kommentarer inaktiverade för Första etappen på pilgrimsvandringen

Jag tog bussen till Åbo och var framme vid domkyrkan 11.55. Alltså just och jämt i tid för att hinna till högmässan. Jag hann till och med få min första stämpel i pilgrimspasset innan högmässan.

 

 

 

 

Det var en fin högmässa och allra finast var nattvarden! På grund av coronarestriktioner hade man fäst stor vikt vid säkerheten och att alla kunde hålla avstånd. Det var så värdigt och så fint. Allt var så genomtänkt och så vackert.

Det var Kristi förklaringsdag och evangeliet (Mark. 9:2-8) talade om när Jesus var på ett högt berg tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes och de där fick se Mose och Elia och höra en röst som sade  ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Predikan var upplyftande och vänlig. Jag kände mig styrkt och beredd att gå ut på vandring efteråt.

 

 

Så satte sig Kyrkråttan bekvämt i ryggsäckens lilla ficka med passet i högsta hugg och jag vandrade iväg. Det finns detaljerad beskrivning hur man ska gå på Visit Pargas sida. Jag gick ner för domkyrkotorget, över Nylandsgatan, ner för ån till Kaskisbacken. Upp för backen, ut mot stadssjukhuset, vidare mot Luolavuori.

Jag har ju rört mig en hel del i Åbo men ändå var det en annorlunda och ny upplevelse att vandra iväg. Plötsligt såg jag de gamla vana gatorna jag brukar köra på ur en helt annan vinkel. Att vandra är ett mycket mera långsamt tempo än att köra bil, så man hinner lägga märke till en massa nya saker längs vägen.

Fram till motionsspåret i Luolavuori var det mest asfalterade gångbanor att vandra längs. Det är ganska tungt för fötterna och jag var glad att jag hade på mig mina bästa sneakers (jumppatossor). Att skaffa räjela vandringsskor ligger på min to-do-lista.

Ute längs motionsspåret i Luolavuori gick jag förbi ett vattentorn. Det ser mest ut som om det landat ett UFO i skogen. Där i skogen ska det också finnas en grotta man kan krypa in i,  men den upptäckte jag inte och inte skulle jag ha gett mig tid att besöka den heller, så lika bra så. Att vandra på en fin motionsstig så nära staden men totalt ute i skogen var ganska häftigt. Det var en del andra som rörde sig på stigen och flera plockade blåbär. Det såg ut att finnas gott om bär i risen.

Så när motionsslingan närmade sig sitt slut öppnade det sig en fantastisk vy över ett bostadsområde. Jag tänkte att det är lite spännande att den så urban miljö kan vara så vacker.

Jag hade gått dryga 5 kilometer och nu började jag fundera lite på hur lång väg jag hade kvar att vandra till mitt mål för dagen, Papinholma i S:t Karins.  Jag kollade vägskyltar som sade “7,7 km Lauste” och jag kollade Google Maps som sa nånting om 9 km. Och jag kollade klockan. Jag hade två alternativ för att ta bussen hem igen. En som avgår 15.25 och en som avgår 18.30 från busstationen i Åbo. Jag kände att jag inte skulle orka gå hela den planerade vägen. För som jag redan konstaterat, min kondition är usel.

Skärmdump av kartan på Visit Pargas

Jag insåg att jag måste ta ett beslut om att söka upp en busshållplats eller vandra vidare. Jag tittade på klockan igen och kände hur benen inte blev överlyckliga av tanken på 7-10 km vandring till. När jag kom till Södra bågen i Ilpois hade jag vandrat 6 km (se den röda pilen på kartan). Jag bestämde mig för att avbryta pilgrimsvandringen och tog ut en ny rutt med sikte på Nylandsvägen 110 och busshållplatsen på Skansbacken. Det visade sig att jag fick vandra 3 km till innan jag var vid busshållplatsen. Dessutom blev det bråttom till slut, när jag insåg att jag kom ihåg fel avgångstid för bussen. Jag hade memorerat tiden när bussen skulle vara i S:t Karins! Men jag hann.

Att vandra längs pilgrimsleden är lätt. När man väl ställt in blicken på att registrera de fina skyltarna så hittar man dem lätt, även de som är klistrade på lite udda platser och de som blivit skymda av vegetationen.

Nästa gång ska jag ta mig till stället där jag avbröt vandringen och vandra vidare. Kanske jag vandrar till Papinholma och tar bussen hem? Eller kanske jag vandrar längre. Det återstår att se. På den här vandringen är det slutliga målet Nidaros i Norge, men själva vandringen är ett mål i sig. Projektet får ta sin tid och varje etapp är en bit framåt.

Buen Camino!

Idag ska jag börja pilgrimsvandra!

      4 kommentarer till Idag ska jag börja pilgrimsvandra!

Jag har länge fascinerats av pilgrimsvandring och drömt om att själv vandra till Santiago de Compostela och aposteln Jakobs grav. Inte för att jag vill besöka graven i sig, utan för upplevelsen att vandra. Men att ge sig av på ett sådant äventyr kräver en del förberedelser och en del ledig tid och en del pengar. Min kondition skulle idag aldrig klara ett sådant eldprov som att vandra hundratals kilometer.

Numera bor jag vid en pilgrimsled. S:t Olofs sjöled från Åbo till Nidaros invigdes ifjol och den går bara ett par kilometer från mitt hem. Så jag har funderat på att börja min pilgrimsvandring längs den. Jag kan ta bussen till Åbo och sen vandra så långt jag orkar en dag och sen ta bussen hem igen. Nästa gång tar jag bussen till den punkt där jag slutade sist. På så sätt kunde jag beta av första delen av pilgrimsleden i bitar som är lämpliga för mig. Ett sätt att prova på och vänja mig vid att vandra.

Idag börjar jag. Jag tar bussen till Åbo och domkyrkan. Jag deltar i gudstjänsten och efter det börjar jag min vandring. Det är kanske för kort förvarning, men om du har möjlighet och vill kan du ju hänga med! 

Svar till Miina om glädje och sorg

      1 kommentar till Svar till Miina om glädje och sorg

Jag insåg att svaret på frågan kan bli långt och kanske intressera flera, så det får bli ett eget inlägg. Som en kommentar till inlägget Sista ruschen före ledigheten frågar Miina:

Jag har alltid undrat om det som präst är så svårt som det verkar att ställa om så snabbt mellan glädje och sorg?

För det mesta tycker jag inte att det är nåt större problem att ställa om mellan sorg och glädje vad gäller förrättningar. Det är ju inte mina känslor det handlar om. Jag är där för att utföra mitt jobb, inte för att sörja eller glädjas. Det här låter förstås lite hårt och känslokallt, men det handlar om professionalitet. Jag är naturligtvis närvarande och empatisk i stunden när jag som präst leder den förrättning som sker för tillfället, men det är inte min uppgift att gå med i känslorna. Jag behöver hålla en viss distans för att kunna vara ett stöd för dem som är överväldigade av sina känslor.
När jag som ung inledde mitt arbete som församlingsmästare förundrades jag över att jag blev så trött av bara fyra timmars arbete en lördag när det var begravning. Jag var helt utmattad när jag kom hem. Senare när jag identifierat orsaken, som var mitt emotionella engagemang, kunde jag ta ett steg tillbaka och låta bli att gå med i känslorna. Eller åtminstone försöka. För jag jobbade i min hemförsamling där jag kände så gott som alla som begravdes och alla som deltog i förrättningarna.

Idag arbetar jag i en församling där jag inte har en personlig relation till alla som begravs eller deltar i förrättningarna. Det underlättar helt klart för mig att hålla en professionell distans till känslorna. Men, ändå händer det att jag blir väldigt berörd. Dessutom är jag en känslomänniska som lätt suger i mig och speglar andras känslor. Så fortfarande här jag nära till tårarna och de rinner ofta. Jag har ändå lärt mig att det inte är så farligt. Om tårarna börjar rinna under en jordfästning så låter jag dem rinna. Jag klarar av att hålla rösten någorlunda stadig och om jag låter bli att torka tårarna kan det hända att ingen ens märker att de rann. Dessutom tänker jag att om jag vågar gråta så kanske någon annan också vågar?

Som jag skrev i förra inlägget kan man ändå behöva ställtid mellan de olika arbetsuppgifterna. För man vet aldrig vad som väntar och hur man reagerar. Ibland kan man behöva en hel timme för att låta tårarna rinna innan man snyter sig, skrapar ihop sig själv och går vidare till nästa uppgift. Ibland går omställningen på en sekund och då kan man använda tiden till något annat, för sakerna att göra tar aldrig slut.

Sista ruschen före ledigheten

      2 kommentarer till Sista ruschen före ledigheten

Vilket veckoslut!
Igår var det full fart från morgon till kväll. Jag hann inte riktigt med och av någon outgrundlig anledning var jag tröttare än på länge. Eller så outgrundlig var den väl kanske inte. Det har blivit flera överlånga dagar på sistone, för att jag vill så rysligt mycket och nu låg semestern framför som en gigantisk deadline för allt möjligt. När kvällen kom var jag tacksam över att ha kommit till slutet på dagen utan större blessyrer eller uttalade grodor.

Förmiddagen gick åt till förberedelser för dagen och för att få de sista bitarna att falla på plats innan Meditationsstigen skulle invigas på kvällen. Det mesta hann jag få klart och resten får klara sig till efter semestern. Karta och text finns på väggen i vapenhuset och broschyrerna är utskrivna och en del vikta och på plats i vapenhuset. Tack gode Gud för tjänstvilliga kantorer!

Klockan ett var det dags för en jordfästning, efter det en urnbisättning med andakt, på det en vigselövning och samtal och så till slut en helgmålsandakt. Det där som så fint kallas ställtid, stunder mellan de olika arbetsuppgifterna då man hinner ställa om, uteblev så gott som helt och det kändes. Jag måste lära mig att skriva in mera luft i kalendern!

Å andra sidan är det väldigt sällan som min kalender är så där galet fullproppad.
Idag räckte det med en “vanlig” arbetsdag. Jag kom till kansliet kl 9.00 och förberedde friluftsgudstjänsten, skickade några mejl, skannade diverse papper som behöver skickas vidare och skrev predikan. Kl 12 var bilen packad och klar, tack gode Gud för duktiga församlingsmästare!

Friluftsgudstjänsten började kl 13 ute på Skomakorsjeelon (Skomakarens gärda) i Kivimo by och innan dess hade vi byggt kyrkan med tak för kantorn och elpianot, ställt ut fällstolar för deltagarna, högtalare och mikrofon fungerade och psalmböckerna räckte till. Tack gode Gud för alla frivilliga församlingsbor!

Selfie av pastorn med församlingen i bakgrunden

Nånting lite knasigt blev det med bildvinkeln, men det är en prälfie i alla fall.

Efter gudstjänsten packade vi raskt ihop och kantorn hann hem med den tidigare färjan. Själv stannade jag kvar en stund på kansliet för att röja av skrivbordet, tömma huvudet och sätta in ett frånvaromeddelande på mejlen. Det var en skön känsla att kunna stänga dörren till arbetsrummet när skrivbordet var tomt och allt klart. På färjan hem satte jag in ett nytt meddelande på telefonsvararen om att jag inte är på jobb. Klockan 16 var arbetsdagen slut.

Nu känns det faktiskt som om jag skulle vara värd några veckors vila från jobbet.

Dan före dan före dan…

      Kommentarer inaktiverade för Dan före dan före dan…

Det är bara några dagar till semestern. På lördag är kalendern fullbokad och på söndag blir det friluftsgudstjänst. De här några dagarna innan semestern (som för övrigt inte är semester utan tjänstledigt – men det är en annan historia) har jag fullt upp att göra klart allt som behöver bli klart innan semestern. 

På lördagskvällen ska vi inviga Meditationsstigen. Det är en idé som min föregångare Eva lanserade och som nu förverkligas. Den börjar och slutar i kyrkan och har en kortare och en längre sträckning. Det finns sittplatser längs stigen där man kan sitta och meditera, tänka, fundera, njuta av naturen, bara vara. Varje sådan plats ska få en kort text utgående från Frälsarkransen.

Det har varit förvånansvärt många saker att tänka på och fixa innan stigen är klar att ta i bruk. Den ska märkas ut med små bilder på passliga käppar, en karta ska finnas så att man hittar rätt, meditationstexterna ska väljas ut och små plakat med texterna ska fixas till, broschyrer ska fixas och skrivas ut och vikas… Allt på tre språk dessutom. Men det är roligt pyssel! Sen ska infon ut på hemsidan ännu också, få se om jag alls hinner med det före semestern…

Idag har vi åter varit ut på sommarandakt till en holme. Lika roligt som i lördags, fast annorlunda. Det var inte så många som dök upp, men det kändes minst lika viktigt som när vi är många. Kanske rent av viktigare. Och kanske det här bara var första gången av något som blir tradition. Åtminstone uttrycktes önskan om att vi kommer i nästa år igen.

Jo, jag kan erkänna att jag känner mig lite småstressad över allt som jag ska hinna med de närmaste dagarna, men samtidigt är jag väldigt nöjd över att vara fullt sysselsatt med sådant som jag tycker om. Tänk att jag får ha så här roligt OCH få betalt för det!

Men, nog ska det bli skönt att ta ledigt. Man behöver ladda sina egna batterin mellan varven, även om det man gör är det roligaste man vet. För som det ofta påpekas, man kan inte hjälpa andra om man själv är slutkörd. Sätt på dig syrgasmasken innan du hjälper andra, påpekas det i flygens säkerhetsföreskrifter.

 

PS. Märkte du att jag fått en ny omslagsbild här på bloggen? Det är min goda vän Laura på Lvngroom som tagit den.

Över hav och land

      Kommentarer inaktiverade för Över hav och land

Houtskärs kapellförsamling verkar på ett vidsträckt område. Som i de flesta skärgårdsförsamlingar finns det gott om vatten och öar. Mellan huvudöarna finns det broar eller färjförbindelser, men utöver det finns det många ställen dit man bara kommer med båt. Förbindelsebåtarna trafikerar till bebodda öar enligt fastslagna rutter och tidtabeller. Vill man röra sig andra tider blir det att beställa taxibåt, om man inte har egen båt.

Eftersom församlingen är vidsträckt tycker jag det är god ton att församlingens personal rör på sig lite ibland. Under sommaren sker det med fördel genom att fira sommarandakt i hemmen. Redan förra hösten hörde jag mig för om vi kanske skulle vara välkomna till ett par av öarna i “periferin” och visst var vi välkomna!

Så på lördagseftermiddagen åkte diakonissan, kantorn och jag iväg till Nåtö. Vi hade med oss el-pianot som också kan låta som en kyrkorgel, högtalaren och en stor kasse psalmböcker. Solen gassade och det var ordentligt varmt. En riktig högsommardag!

Värdinnan Lilian hämtade oss vid förbindelsebåtsbryggan och körde oss och alla grejer den korta vägen till Sammels. Ett ståtligt hus från början av förra seklet. Där i salen samlades 16 personer för att sjunga sommarens psalmer och lyssna till Guds ord. Jag hade tänkt kring söndagens evangelietext och vill du läsa vad jag sade så finns manuskriptet här. Både stämningen och luften var varm i salen. Det var en välsignad stund. För att inte tala om kaffekalaset efteråt – mums!

När man ser på Google maps kan man ibland få sig ett gott skratt eftersom önamnen inte nödvändigtvis återfinns på rätt holme, men kartbilden ger dig ett hum om var Nåtö finns (det namnet är på rätt holme) i förhållande till Houtskärs kyrka som ligger där det står Houtskär på kartan.

Det är viktigt att röra sig på olika håll i församlingen. Dagar som den här känns jobbet som en nåd och nästan som en semesterutflykt. Det är svårt att tänka sig ett bättre uppdrag. Det här är verkligen en dag att minnas sen i novembermörkret när stormen ryter.

Det är större än så!

      Kommentarer inaktiverade för Det är större än så!

Hur kan tiden rusa iväg så?
Ibland, mitt i något jag gör eller läser, kommer en tanke om att det där skulle jag kunna skriva om i bloggen. Lika snabbt glömmer jag tanken och enda minnet jag har, är att jag tänkt att det var någonting jag skulle blogga om…

Nu är det knappa två veckor till semestern och det finns massor som jag ska hinna få gjort innan dess. Det är ett talko, andakter, gudstjänster, förrättningssamtal, förrättningar, kapellrådsmöte och diverse allt möjligt i administrations- och informationsväg som ska hinnas med. Efter en rätt så lugn vår blev det plötsligt mycket på en gång. Jag känner en gnutta stress, men samtidigt älskar jag mångsidigheten och variationen i arbetsuppgifterna.

Och jag älskar människomötena som alla dessa uppdrag medför! Tänk att få dela glädjen över det nyfödda barnet, glädjen över den stora kärleken, andaktskänslan i sommarkvällen, sorgen över en kär person som inte längre vandrar med oss här. Tänk att jag, som är en utomstående, ibland en främling, får vara med så många gånger i livets största händelser. Det är en ynnest och en nåd!

Jag får alltjämt knipa mig själv i armen för att riktigt förstå att det här är mitt jobb. För det är ju så mycket större än så!