Kyrkan och medlemmarna

      2 kommentarer till Kyrkan och medlemmarna

Den här veckans utbildning har väckt ett par frågor i mig: Varför vill kyrkan ha många medlemmar? Är det för att betala organisationens räkningar eller är det för att dela och sprida evangeliet? Samtidigt är det ju så att kyrkan (och församlingarna) ÄR medlemmarna. Utan medlemmar finns det ingen kyrka.

Men tillbaka till frågorna som väcktes i mig. Ibland känns det som att kyrkan växt sönder och blivit en förstelnad institution och organisation som inte längre känner igen gräsrötterna. Strategier låter som floskler som man svänger sig med vid högtidliga tal och sen glömmer bort. Det finns en god vilja, det känner jag, men har formen stelnat så att innehållet inte längre kommer åt att jäsa på det sätt som den lilla surdegen kan ge upphov till?

Kursen jag deltar i handlar om kristen fostran och vi har snuddat vid framtidsutsikterna för kyrkan. Det finns en prognos som säger att om utvecklingen fortsätter som nu i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland kommer det sista barnet att döpas 2056. Det är en dyster utsikt. Kanske. För tänk om det betyder att vi frångår barndop och övergår till vuxendop? Eller betyder det verkligen att vi tappar våra medlemmar eftersom inga barn döps?

Det är en märklig tid vi lever i på så sätt att det finns ett skriande behov av stillhet, andlighet, spiritualitet och mystik. Allt det där som kyrkan redan har och kan erbjuda. Men många av dem som söker allt detta ratar kyrkan och söker på annat håll. För de “tror inte så som kyrkan tror”. Ibland undrar jag om ens kyrkan tror så som kyrkan tror?

Kyrkan har ett sämre rykte än den förtjänar – ibland. Ibland har den ett bättre rykte än den förtjänar. Eftersom kyrkans grundenhet är församlingen så finns det stor variation. Även inom en församling finns det stor variation, som ofta beror på de människor som är församlingen.

Jag har inga svar att ge på mina frågor. De är för stora för mig. Men frågorna är sådana som vi som är kyrkan borde diskutera. Åtminstone ibland. Och ibland är kanske nu, för det är bara ett drygt år tills nästa kyrkoval.

Kanske kyrkan blivit stel som en stenstod?

Havet är alltid det samma och ändå aldrig sig likt.

      Kommentarer inaktiverade för Havet är alltid det samma och ändå aldrig sig likt.

Den här veckan handlar Andrum, morgonens radioandakter i YLE Vega om vatten. Det hänger ihop med att det här årets tema för Ekofastan är Vårda vattnet. På svenska Yles webbsida finns också en artikel som presenterar temaveckans andakter och andaktshållare.

Tyvärr blev det en omplanering av andakterna efter att Kyrkpressen gått i tryck, så om du följt annonseringen där och sett fram emot att lyssna till mig i måndags fick du istället höra Claus Terlinden. Inget illa i det, Claus är en förträfflig andaktstalare! Det är istället i morgon onsdag du får lyssna till mig.

Nu när jag ser namnen på veckans andra andaktstalare känner jag mig dessutom otroligt hedrad över att få vara en del av den skaran! Förutom Claus Terlinden talar Hilkka Oliknuora, Ilkka Sipiläinen och Sixten Ekstrand. Vilket gäng! Idel kloka ord att vänta där.

Jag fick frågan om jag ville delta i temaveckan och tala om havet. Det ville jag gärna. Havet är livsviktigt för mig och jag har svårt att tänka mig ett liv utan tillgång till havet. Så tror jag det är för de flesta skärgårdsbor. Vårt blod är ungefär lika salt som havet runt omkring oss! Det intygar Per Ahlberg, professor i evolutionär organismbiologi, Uppsala universitet på sidan fof.se.

Ifall du inte har möjlighet att lyssna till min andakt i radion kl. 6.54 eller 9.54 kan du lyssna på andakten på Arenan i ett helt år framöver. Om du inte kan lyssna finns mitt manus i arkivet Ordet är mitt från kl.7.00 i morgon onsdag.

En av mina favoritbilder på havet.

En vecka på finska

      Kommentarer inaktiverade för En vecka på finska

Den här veckan skulle jag ha varit på kyrkans utbildningscentral i Träskända. Istället sitter jag hemma framför datorn och deltar i kursen tillsammans med drygt 20 andra präster runt omkring i Finland. Spridningen över landet är stor, från Nagu i söder till Kittilä i norr och Joensuu i öster. Kursen jag går handlar om kristen fostran och den är på finska.

Att jag går kursen på finska beror på att den här kursen på ynka 4 studiepoäng ska ta 9 månader att genomföra om man läser den på egen hand. Jag tycker att det är alldeles huvudlöst, men så har biskopsmötet bestämt. Som närvarokurs kräver den en del kurslitteratur och en essä före kursen och samma efter kursen och en veckas undervisning, färdigt! Jag hade en fantastisk tur (läs: Gud fixade det) som reagerade just rätt dag i höstas så att jag fick möjligheten att komma med på just den här kursen.

Det är lite spännande att gå en kurs på finska, men jag får skriva mina essäer på svenska så det underlättar massor. Jag märker att jag trots allt blivit rätt tvåspråkig, för jag har inte varit extra trött på grund av språket, vilket jag förväntade mig. Istället har dagen flutit på och allt är jätteintressant. För att inte tala om lärarna som är så duktiga och om studiekompisarna som är så trevliga.

Somliga dagar känner jag mig mera välsignad än andra. Idag är helt klart en av de bättre dagarna.

När jag tänker efter

      Kommentarer inaktiverade för När jag tänker efter

Ibland stannar jag upp och tänker efter. Idag verkar vara en sån dag. Jag verkar återkomma till självreflektionen med ojämna mellanrum.  Redan när jag studerade funderade jag på självkänsla och självförtroende. För ett par år sen rörde jag mig i samma banor när jag skrev inlägget Kanske jag aldrig var den jag trodde att jag var.
Här kommer dagens funderingar:

Det finns så många duktiga människor och jag märker att jag så gärna vill vara som dem. Alla dem – på en gång. Jag vill kunna så mycket, men jag vill inte lära mig det. Jag vill kunna det just nu på sekunden.

Det finns så många fantastiska upplevelser och jag märker att jag vill ha dem. Alla de där som flimrar förbi i mitt flöde på sociala media. Jag vill inte vänta på dem, jag vill ha dem nu på sekunden!

Det finns så många underbara ting och föremål och jag märker att jag vill ha dem. Alla saker som man kan se i tidningar, kataloger och på nätet. Jag vill inte välja någon enda, jag vill ha alltihopa. Helst nu på sekunden.

Men så tänker jag efter.

Varför vill jag vara som alla de andra? Varför är inte jag bra nog åt mig själv?

Varför vill jag ha alla de fantastiska upplevelserna? Varför är jag inte nöjd med allt jag redan varit med om?

Varför vill jag ha alla sakerna? Vad ska jag ha dem till när huset redan är överfullt av allt jag äger sen förr?

Jag har väl mina aningar om var det är som skon klämmer. Jag är inte nöjd med mig själv och jag tror att det går att ordna med att bli som någon annan, resa bort eller köpa mera saker. Det hjälper bara för stunden när någon berättar för mig att jag är bra som jag är, men minnet är så kort och snart är jag missnöjd igen.

Så länge jag jagar andras godkännande och bekräftelse kan hålet inom mig inte bli fyllt. De smickrande orden är som vatten som fyller en hink med hål i botten. Så länge tillflödet är större än det som rinner ut genom hålet, verkar hinken vara full. Om tillflödet avtar sjunker nivån i hinken och till slut är den tom.

Den varaktiga lösningen är kanske att hitta något som kan täppa till hålet i hinken.
Ett tuggummi, kanske?

Tänk vad allt man kan sakna!

      2 kommentarer till Tänk vad allt man kan sakna!

Av någon underlig anledning har jag tänkt på liturgin i gudstjänsten idag. Inte aktivt, men tanken har legat i bakhuvudet medan jag har jobbat, ätit och sysslat med allt möjligt. Jag tror det beror på att jag saknar den. Jag saknar växelhälsningarna och det trygga i att i liturgin är allt som det alltid är. Det är som en grundton som går igenom hela sången.

Liturgi är som mycket inom kyrkan och gudstjänsten mångbottnat och aningen svårförklarat. Om du läser förklaringen som finns på sidan evl.fi kanske du blir en aning klokare eller så blir du bara mycket mera förvirrad.

För mig är liturgin gudstjänstens ryggrad. I och omkring den bygger vi upp den helhet som vi kallar högmässa eller gudstjänst. Efter många års gudstjänstfirande sitter växelhälsningarna i min ryggradsreflex och nu saknar jag dem.

Jag saknar att få gå i kyrkan. Jag saknar att få fira gudstjänst med andra. Jag saknar allt det där som ibland kändes tradigt och slitet när vi firade gudstjänst varje söndag och ibland däremellan.

Enda trösten är väl att vi är många som saknar och längtar.


Bilden är från långfredagen för två år sedan. En tid då jag inte kunde föreställa mig ett Finland där man inte får träffas för att fira gudstjänst.

Kan det vara så här stort?

      Kommentarer inaktiverade för Kan det vara så här stort?

Först var det Kyrkpressen, sen hakade Åbo Underrättelser på och intervjuade mig om ordförandeskapet för Finlands svenska prästförbund.

När jag fick se artikeln i lördagens tidning kände jag mig rejält generad. De hade slagit på stort och smällt upp mitt ansikte och mitt namn över hela, halva sidan! Så jag sade åt mamma att det måste vara rejäl nyhetstorka nu. Nja, svarade hon. Det kanske är ganska stort att bli ordförande?

Idag pratade jag med en annan och sa även till hen att det måste vara nyhetstorka. Nja, svarade hen, och frågade när sist det varit någon åbolänning på posten? Eeeh, jag vet inte, svarade jag, det är nog ett tag sen… Nå då är det väl lite stort, svarade hen.

Sen gör jag ju inte saken bättre själv genom att lyfta fram det här på bloggen.

Kanske jag måste försöka titta på saken från ett annat håll än från min navel?
Det handlar inte om mig som person – åtminstone borde det inte det.
Det handlar om ett fackförbunds underavdelning som fått en ny ordförande – jaha, och hur ofta läser vi sådana nyheter?
Det handlar om att jag är kvinna och präst – för fortfarande gör den kombinationen saker mera intressanta, suck.
Det handlar om att en person från min region fått ett förtroendeuppdrag där man har möjlighet att påverka – en plausibel förklaring.
Det handlar om någonting annat än Corona – en mycket plausibel förklaring.

Äh, inte vet jag vad det handlar om som motiverar en så här stor “juttu” i tidningen. För mig hade en liten notis i vänstra hörnet varit lagom.

Idag går jag igång på alla 17 cylindrar

Varje år på kvinnodagen känner jag mig lite uppe i varv. På alla håll och kanter diskuteras jämställdhet och hur kvinnor allt jämt förbises och ligger efter i utvecklingen jämfört med männen. Både i hemlandet och på andra håll i världen.

Igår kväll såg jag på intervjun med Jutta Zilliacus där hon kunde glädja sig över alla framsteg som skett sedan hon kämpade för kvinnors rätt i riksdagen. Det har verkligen skett en stor utveckling, men problemet är ju att ribban hela tiden flyttas framåt. För varje landvinning ser man nya områden som behöver erövras. Kan hända tänker någon (man) att ska de (kvinnorna) aldrig nöja sig? Svaret är enkelt. Nej. Vi kvinnor tänker inte nöja oss innan vi har samma rättigheter, samma förmåner, samma skyldigheter, samma lön – över allt i världen. Det är det jämställdhet handlar om, lika rättigheter och skyldigheter. Inte mera, inte mindre, samma.

För en tid sen lyssnade jag till slaget efter tolv i radion där det debatterades kring kvinnor i militären – eller kanske det handlade om samma stugor för kvinnor och män – jag minns inte så noga. Det jag minns är att en man deltog i panelen och uttalade sig mot kvinnor i militären. Vad jag minns var han inte lastgammal. Hans åsikt var att det är mannens plikt att försvara fosterlandet och kvinnorna ska hållas hemma.

Mitt i irritationen över hans argumentering tyckte jag synd om honom. För honom var militären en frizon där män får vara män utan att trampas på tårna av kvinnor eller behöva ta hänsyn till könsfrågor. Det måste vara otroligt jobbigt att känna sig trängd av kvinnor som vill ta samma ansvar för landet som männen.

Dessvärre känner jag att det också finns liknande tankebanor på sina håll inom kyrkan. Det finns fortfarande församlingar där den strukturella diskrimineringen får fortsätta. Där män fortfarande verkar anse att kvinnor helst ska vara tysta och vackra att se på. Åtminstone ska de inte kräva lika behandling, lika möjligheter och jämställda villkor.

Och sporten ger jag mig inte ens in på. Det sköter Filip Saxén alldeles utmärkt. Idag skriver han en alldeles hårresande Kommentar i Hufvudstadsbladet om hur fullständigt galet det är ställt inom fotboll och ishockey. Tack för ditt bidrag till jämställdhet, Filip!

Du kanske förstår att den här dagen får mig att gå igång på alla 17 cylindrar varje år (ja, jag har 17 cylindrar – minst!). För det finns fortfarande så mycket att göra innan vårt fantastiska jämställda Finland verkligen är jämställt fullt ut och kvinnans euro faktiskt är 100 cent.

Samtidigt som dagen är en dag att glädjas över alla de framsteg som skett sedan kvinnorna i Finland fick rösträtt år 1906, som första land i Europa och som tredje i världen. Alla de framsteg som skett sedan 1963 när kvinnor fick bli kantorer och organister och 1988 när de första kvinnorna vigdes till präster.  Det har skett en enorm förändring på drygt 100 år, men det har inte kommit gratis. Därför ska vi glädjas extra idag – i morgon fortsätter kampen.

En dag att minnas.
Den dag jag blev vigd till präst.

Var inte rädd!

      Kommentarer inaktiverade för Var inte rädd!

När det för en tid sedan ordnades en digital träff med några radioandaktshållare ville John Vikström lyfta fram musiken i andakterna. Han ansåg att musiken ska vara “vår musik” inte “min musik”. Men hur definierar man vad som är vår musik? För en hårdrockare kan schlager vara det värsta som finns och för en vissångare kan klassiskt vara avskräckande. För nån som gillar jazz kan psalmer i traditionell tappning släcka musikglädjen i ett nafs. Det finns så många musikstilar och det finns så olika uppfattning om vad som är “bra” musik.

I diskussionen som följde lyftes fram att när någon som bjuder in till “min musik” på ett trevligt sätt kan det väcka en annans nyfikenhet och ge aha-upplevelser hen aldrig skulle ha fått annars. Det nämndes också hur man kan hitta guldkorn och andliga referenser i den mest profana musiken.

Det är tusentals som lyssnar på andakterna i radion och de har alla sin egen preferens vad som är bra musik. Likaså har alla andaktstalare sin egen musiksmak.  Det är som upplagt för en evig diskussion kring musikvalen!

Den här morgonen talade jag i Andrum kring orden var inte rädd och musiken jag valt var Sarah Dawn Finers Kärleksvisan. Om du missade den i radion eller vill lyssna igen kan du lyssna på andakten på Arenan i ett helt år framöver. Om du inte kan lyssna finns mitt manus i arkivet Ordet är mitt.

Gråa hår och huvudvärk

      Kommentarer inaktiverade för Gråa hår och huvudvärk

Jag har förmånen att ha tid att studera och avlägga pastoralkurser. Samtidigt ger det mig gråa hår och huvudvärk att tänka så mycket. Just nu håller jag på med två kurser, en om själavård och en om kristen fostran. Jag är suverän på att prokrastinera och skjuta upp allt det där jag borde. Till all lycka finns det deadlines för när saker och ting ska vara gjorda, vilket tvingar mig att ta mig i kragen.

Kursen om själavård avlägger jag genom att läsa böcker och tillsammans med en handledare fundera kring vad själavården är, hur man gör och vad allt man behöver tänka på. Det är givande och förhållandevis lätt. Snart ska jag skriva ner mina reflektioner och transkribera ett par av våra samtal. Antagligen orsak till några gråa hår till.

Kursen om kristen fostran går jag på finska vid Kirkon koulutuskeskus (Kyrkans utbildningscentral). Det var tänkt att jag skulle åka till Järvenpää för kursen, men som så mycket annat blir det nu en kurs på distans med hjälp av digitala verktyg. När jag fick introduktionsmaterialet till kursen häpnade jag. Det var välgjort, omfattande och noggrant beskrivet hur allt skulle gå till. Jag är imponerad av upplägget och hur väl genomtänkt det är.

Nu sitter jag och skriver det första essä-svaret inför kursen. Jag fick lov av läraren att skriva på svenska, vilket underlättar alldeles otroligt. Jag hade aldrig kunnat formulera mig lika flytande på finska som jag gör på svenska. Det hade krävts betydligt mera tankeverksamhet, vilket garanterat resulterat i ännu flera gråa hår och bombsäker huvudvärk.

Eller, nåja, jag sitter ju och prokrastinerar genom att blogga nu igen. Men jag vet att jag behöver skriva av mig lite mellan varven för att komma vidare med uppgifterna jag ska göra. Så har det varit ända sen jag började blogga om mina studier sista dagarna i mars 2014.

En intervju i tidningen

      Kommentarer inaktiverade för En intervju i tidningen

Idag dyker mitt ansikte upp på Kyrkpressens webbsida och i nästa nummer av papperstidningen finns jag på någon sida där.

Jag har blivit intervjuad med anledning av mitt förtroendeuppdrag som jag bloggade om tidigare. Det är fint att Kyrkpressen uppmärksammar kyrkligt fackförbundarbete. För det kanske inte pratas så högt om det så ofta.

Prästämbetet är ett kall, men samtidigt är prästarbetet ett jobb bland andra. Det är ibland en utmaning att balansera mellan dessa två delar av att vara präst och då kan det vara bra att det finns stöd att få av avtal och överenskomna ramar.