På publikens begäran

      Kommentarer inaktiverade för På publikens begäran

Jag skriver ibland i en kolumn kallad Spaltaren i lokaltidningen Åbo Underrättelser. Det är en kolumn som administreras av Åbo svenska församling, men som samlar skribenter från olika håll i regionen. Tanken är att texterna ska vara kyrkliga eller andliga på något sätt.

Så var det åter min tur, och som vanligt snurrade det tomt i skallen när jag skulle sätta igång. Så jag slängde ut min vånda på facebook. Som man ropar får man svar, heter ett talesätt och genast fick jag förslag på vad jag kunde skriva om. Tack för det, då var det bara att skriva.

Idag finns min kolumn att läsa i tidningen, men också här där Ordet är mitt för den som inte har tillgång till tidningen.

 

Mitt vattenhål med levande vatten

      Kommentarer inaktiverade för Mitt vattenhål med levande vatten

Jag märker att jag på nåt sätt har landat igen efter september. Du märker det bäst på att det åter trillar in blogginlägg i en strid ström. Visserligen skrev jag en del på bloggen under september också, men sen blev jag tom i skallen. Fullständigt urblåst.

September var en grym månad. Det är tur att jag bloggade då, för annars skulle jag inte minnas hur gräsligt mycket jag hade på gång då. Sen blev det nästan två veckors ofrivillig tystnad i början av oktober, eftersom det var så tomt i mitt huvud.

Oktober inleddes med Församlingslyktans auktion. Den ska jag återkomma till i ett senare inlägg, så det får du vänta på lite grann. På det var det tre dagar pastoralkurs på Lärkkulla och sen ledig helg.

Pastoralkursen om Bibeln och livet var en oas, ett vattenhål med levande vatten, en terapiretreat, ja du hör, jag är lyrisk. För när man känner sig så tom som jag gjorde och så trött som jag var, så är det underbart att få åka till en kursgård där maten står på bordet flera gånger om dagen helt av sig själv (Tack köket!). Där föreläsningar varvas med givande diskussioner och andakter. Där goda vänner får en att skratta och prata. Det gjorde gott. Verkligen.

Visst är det fortfarande mycket på jobbet, så är det på de flesta jobb i dag, men inte oöverkomligt mycket. Just nu känns det som att jag har det hela rätt så väl under kontroll och det är en skön känsla. Peppar, peppar, ta i trä! Jag vet att situationen mycket väl kan ändra på ett ögonblick, men den dagen den sorgen! Det är onödigt att oroa sig. Det är faktiskt bättre att ta ut all glädje i förskott, för det värsta som kan hända är att man är glad i onödan, läste jag någonstans. Så sant som det är skrivet, vill jag påstå!

Får jag presentera?

      Kommentarer inaktiverade för Får jag presentera?

När jag började studera på heltid hösten 2014 lade jag rätt snart märke till en kille som inte gick riktigt på samma sätt som alla andra. Han var en glad, härlig kille med en stor portion humor. Jag minns honom i kursen Religiös fostran vi gick tillsammans, för han hade en erfarenhet av ungdomsarbete som gjorde mig grön av avund. Eller nåja, kanske inte grön, men nog så att jag önskade ens en gnutta av hans erfarenhet.

Sen rörde vi oss mer eller mindre i parallella kretsar under studieåren, men det allra starkaste minnet jag har av honom är från Svenska dagen hösten 2014. Hela stora gänget hade klämt in sig i Mysis (studenternas kafferum) och nu väntade vi bara på den här killen. Jag satt så att jag såg när han kom nära dörren och kunde ge tecken så att vi alla klämde i med Modersmålets sång när han kom in genom dörren. Fortfarande går mina tankar till denna kille varje år på Svenska dagen när jag hör Modersmålets sång.

Den killen heter Alaric och han har skrivit en bok!

Boken heter Begränsade är vi allihopa och den är fantastisk. För orsaken till att Alaric inte går riktigt på samma sätt som de allra flesta andra är att han har en CP-skada. Den skadan ställer till det på flera sätt för Alaric, men det har aldrig stoppat honom. Skadan har tvingat honom och hans familj att hitta andra vägar till målen han vill uppnå än de alldeles vanliga vägarna. Boken är skriven med en befriande humor och stor självinsikt.

En av de saker som är spännande att upptäcka när man läser boken är hur vi alla, på sätt eller annat, i något skede av livet kan känna igen oss i Alarics berättelse. För hur normala vi än verkar har vi alla våra egna spöken, våra egna begränsningar, som gör att vi tycker oss stå utanför det normala. Så det normala är att vara onormal. Tänk så befriande om man verkligen kunde ta det till sig och släppa jakten på att passa in!

Lite för närgånget

      7 kommentarer till Lite för närgånget

Ibland talas det om duktig-flicka-syndromet. Det som gör att kvinnor bränner ut sig, för att de in i det sista försöker klara av mycket mera än de rimligtvis klarar av. Jag kan gott erkänna att jag har en släng av syndromet, men nu tänkte jag skriva om en detalj som kanske hänger ihop med duktig-flicka-syndromet.

Att alltid svara öppet och ärligt på frågor.

Det hände mig idag igen. En person kastade en blick i min kalender och såg att jag markerat vissa dagar med två bokstäver i versaler med röd penna. Tydligen väckte det personens nyfikenhet och jag fick frågan vad det betyder.

Betydelsen är inte särskilt hemlig, den markerar mina “dejour”-dagar för ett uppdrag och jag svarade ärligt och berättade det. MEN, personen och jag känner knappt varandra och nu efteråt ger det hela mig en aningen besk smak i munnen.

Varför svarade jag så öppet? Personen behövde faktiskt inte få veta varför jag markerat vissa dagar med versaler. Har jag inte lärt mig att man faktiskt inte måste berätta allt för alla? Jag hade vänligt, men bestämt, kunnat säga att det är privat. Eller att det behöver personen inte veta. Eller att det faller under tystnadsplikten. Fast det sista känns som ett sätt att göra sig märkvärdig på.

Samtidigt anser jag att även om man får kasta en blick i någon annans kalender ger det inte en rätten att förhöra sig om varför det står som det står i den. Det har man inte att göra med, hur mycket man än är nyfiken och undrar.

Det här är bara ett exempel på de gånger då jag efteråt blivit att fundera över varför jag alls svarat och förklarat så öppet. Är det för att jag är uppfostrad till att om någon frågar så svara man?

Har du liknande erfarenheter eller tankar kring det här? Kommentera gärna!

Jag vill berätta en annan berättelse

      Kommentarer inaktiverade för Jag vill berätta en annan berättelse

Jag bläddrar slött på min telefon. Facebookinlägg flimrar förbi. Så faller mina ögon på en rubrik.

Biskop Martin Modéus: Berätta en annan berättelse!

(klicka på rubriken för att läsa texten)
Min nyfikenhet är väckt. Vilken berättelse är det han vill att vi ska berätta? Jag läser och jag känner hur jag girigt som en törstig suger i mig biskopens ord. JA! Den berättelsen vill jag också berätta! Plötsligt inser jag att biskop Martin satt ord på min känsla. Det är just så här vi ska vända kyrkskeppet. Vi ska börja berätta välsignelsens berättelse!

När jag träffar kyrkligt anställda frågar de ofta hur många som brukar gå i kyrkan i Houtskär. De frågar med en underförståelse eller rent av uttalar “Det är väl inte många som går i kyrkan där?” och jag brukar svara med glädje, “Nej vet du, det är vanligtvis omkring 20 personer i kyrkan och det är 4 % av befolkningen! Får ni in så många procent i er kyrka?”

Jag vet att 20 personer inte är så väldigt många, men det är det i relation till befolkningsunderlaget. Man måste tänka större än 20 pers! Vi skulle kunna ha söndagar med mässfall, dvs. ingen som kommer till gudstjänsten. Vi skulle kunna ha söndagar med två gudstjänstdeltagare. Men vi har omkring 20, VARJE söndag!

Det om någonting är välsignelsens berättelse!

Kryddor i livet

      Kommentarer inaktiverade för Kryddor i livet

Den här morgonen steg jag upp tidigt, trots att det är min lediga dag. Faktiskt tidigare än jag brukar när jag är på väg till jobbet. Jag var på väg till Helsingfors för att gå på möte. Galenskap, kan någon tycka. Och i fråga om det här med att stiga upp tidigt på en ledig dag kan jag hålla med, men i övrigt – inte alls.

Jag har fått det fina förtroendeuppdraget att sitta med i Prästförbundets styrelse. Jag var knappt ens prästvigd när jag blev tillfrågad och jag kände mig verkligt tveksam inför att tacka ja. Men, förra ordförande är en kvinna som kan konsten att övertala folk, så det blev så att jag ställde upp.

Jag tog tåget mot huvudstaden och gick på möte. Där träffade jag präster från olika håll i stiftet och vi hade bra diskussioner. Och det är kanske det jag uppskattar mest med olika möten och sammankomster. Det att vi knyter kontakter, bygger nätverk och lär känna varandra.

Världen är så mycket större än bara min lilla avkok. Det är väldigt nyttigt att bli påmind om det med jämna mellanrum. För mig är det också andningshål att få åka bort från vardagen och engagera mig i andra sammanhang.

Den här veckan råkade det bli två varv till Helsingfors, men det är ovanligt. Det normala är väl att det blir 3-4 gånger per termin, alltså ungefär en gång i månaden.

På en arbetsplats tyckte min chef att jag hade många uppdrag, kanske lite på gränsen till för många. Hen sa en gång att “vi måste kanske begränsa lite” men mera blev det inte. Jag blev lite stött faktiskt, för även om det var sagt av omtanke för min ork, så upplevde jag att hen ville ta iftån mig något som berikar livet.

Vi fungerar så olika, vi människor. Det som för någon är stressande, är för någon annan det som minskar stressen. Och jag upplever att jag verkligen lärt mig säga nej med åren. Jag vet vad jag orkar med och jag vet vad som är viktigt för mig. Visst händer det sig att det blir för mycket ibland, men så är det i livet. Då får man bara ta ett djupt andetag och vila sen när nästa tillfälle ges.

God morgon!

      Kommentarer inaktiverade för God morgon!

Efter två tunga, lååånga dagar har jag äntligen en dag utan väldigt mycket i kalendern. Så jag beslöt mig för att ta en senare färja till jobbet. Det betyder att jag fick sova en timme längre i morse. Aaah, så skönt!

Det är ju en ganska liten förändring, men oj vad det gör susen att få sova lite längre ibland. För att inte tala om den där känslan av att inte längre ha en blåslampa av akuta måsten i ryggen!

Så idag njuter jag av att ha en vanlig dag på jobbet. En träff med någon, en grupp på eftermiddagen och däremellan förberedelser för söndagens gudstjänster. Det känns ganska avslappnat.

Houtskär kyrka i ruskatid.

Ibland är det tungt

      Kommentarer inaktiverade för Ibland är det tungt

Det känns i kroppen, kan jag lova. Jobbet som präst är ibland slitigt och fysiskt tungt. Inte så där att jag skulle lyfta tunga saker eller röra på mig väldigt mycket. Tvärt om. Jag sitter allt för mycket.

Igår besökte jag huvudstaden för att delta i facebook-redaktionens terminsmöte där vi drog upp strategier, brainstormade och diskuterade allt mellan biskop och dop. Det resulterade i att jag satt i bil eller buss i närmare 8 timmar den dagen. Galet! Men att få träffa kollegorna ansikte mot ansikte gör att det är värt det.

Idag har jag suttit mest hela dagen vid datorn och febrilt gjort klart beredningen till kapellrådets möte på kvällen. Hela tiden fullt medveten om att det här borde ha varit gjort för en vecka sedan. Jag kom till arbetet 8.25 och åkte hem 19.00. Men nu är de viktiga dokumenten klara och godkända, så det är skönt att få lämna det arbetet för stunden.

Hela september har jag haft känslan av att vara ungefär en vecka efter med allt. Och, ännu är inte september slut. Det finns ännu uppgifter som ska vara gjorda inom september, så det är bara att fortsätta med fart några dagar till. Sen inbillar jag mig att oktober ska ge mig en gnutta mindre stress, men jag anar redan att den verkligen bara är inbillning.

Nu hör jag hur tillropen börjar hagla: Ta det lugnt! Se till att vila! Sköt om dig själv! Se upp med stressen! och ja, jag ska verkligen försöka göra allt det där. Men just nu, när jag sitter på färjan mellan Houtskär och Korpo njuter jag av att ha hela café utrymmet för mig själv och frihet att skriva det här blogginlägget. Jag är trött, men otroligt tillfreds med att ha fått gjort allt så här långt.

I morgon är en ny dag och då ska jag ta itu med förberedelserna för helgens högmässa och Nalle-kyrka. På fredag är jag ledig från jobbet, men ägnar dagen åt ett förtroendeuppdrag. På lördag ska jag sova länge, äta gott och pyssla i trädgården.
Så det så.

 

Hur ska det bli nästa år?

      Kommentarer inaktiverade för Hur ska det bli nästa år?

Det är den tiden på året nu igen. Det ska skrivas verksamhetsplan och funderas på budgeten.

Verksamhetsplanen tog en god stund att fundera på, men särskilt skrämmande kändes den inte. Det var ju “bara” att skriva ner vad vi i församlingen vill göra i nästa år. Sen samlades kapellrådet en eftermiddag där vi gick genom texten och funderade om orden var just de  rätta. Stämningen var god och kommentarerna konstruktiva. Det kommer att bli rätt så lätt att klubba igenom den när vi har möte.

Budgeten däremot, har förorsakat mig några nya gråa hår. Hur ska jag förstå alla hundratals rader med siffror? Hur ska jag veta vilka summor som är rimliga och behövliga? Kapellrådet kände sig lika villrådiga och kunde inte ge mig så många goda råd.

Som med de flesta uppgifter som känns jobbiga har jag prokrastinerat och skuffat den ifrån mig så länge som möjligt. När jag väl tog tag i budgetmonstret krympte det till en intressant lektion i församlingsverksamhet! Tänka sig! Mitt verktyg var en rapport från ekonomikontoret där jag kunde kolla upp hur mycket pengar vi använt så här långt i år. Rapporten blev till en kodnyckel för att dechiffrera de ofattbara siffrorna! Plötsligt såg jag vart pengarna gått och kunde skapa mig en uppfattning om summorna som budgeterats för det här året är realistiska eller inte.

Verksamhetsplanen ska nu omsättas i siffror. Missionsmiddagen vi vill ordna kostar oss kanske några hundra och sittdynorna juniorverksamheten önskar sig kostar också en slant. Blommorna på altaret har kostat så där mycket under 2018, så här mycket hittills i år, så då behöver vi kanske öka på budgetförslaget en aning för nästa år? Plötsligt inser jag att budgeten är oändligt intressant!

Förvisso, jag har konstaterat det förr, bor det en liten byråkrat i mig. Jag älskar listor och jag älskar räkneproblem. Så hur kunde jag tro att jag inte skulle gilla budgeten?

bild från Pixabay

När det känns torrt

      Kommentarer inaktiverade för När det känns torrt

Det känns som att jag uppdaterar bloggen sällan nu. Ibland har inläggen pockat på och jag har kunnat skriva flera inlägg på raken (fast jag schemalagt dem och publicerat dem efter hand). Nu känns det som om textförrådet är tomt och jag inte har just något att skriva om. Samtidigt som jag känner att lusten att skriva nog ligger där och lurar.

När jag tänker efter är det kanske inte så konstigt att skrivklådan inte resulterar i blogginlägg för tillfället. Skrivklådan tvingas ut i form av Församlingslyktan, predikan, andakt, verksamhetsplan, föredragningslista och jag vet inte vad allt som kräver mina ord just nu. Det är mycket som måste göras nu, helst igår, och det tar på min kreativitet.

bild av olika sorters tryktyper

bild från Pixabay

Så därför väljer jag att skriva det här inlägget om att jag inte har ork att skriva. För faktum är att när skrivkrampen är som värst så är det bara att sätta sig ner och börja skriva. Om texten sen har rim och reson eller huvud och fötter spelar mindre roll. Bara jag skriver någonting. Då brukar jag kunna börja med ord i stil med “jag har ingenting att skriva om…” eller “jag vet inte var jag ska börja…” och sakta men säkert har jag skrivit någonting i alla fall. Precis som nu. Nu har jag skrivit ett blogginlägg om ingenting. Och det allra mest underliga med det hela är att Du har läst ända hit!
Tack och förlåt.