Trevligt, men uttröttande

      Kommentarer inaktiverade för Trevligt, men uttröttande

I söndags styrde jag bilen österut för att delta i högmässan och prästvigningen i Borgå. Det var första gången på väldigt länge som man fick fira gudstjänst med en större församling närvarande i Borgå domkyrka och domprost Mats Lindgård uttryckte sin glädje över att få bjuda in till högmässan. Visst kändes det fint och speciellt att få vara där tillsammans med många andra!

Här är ett par bilder från prästvigningen:

Sen råkade det sig så att jag hade orsak att stanna kvar i Nyland en natt och en dag till. På söndagskvällen träffade jag en vän och vi pratade bort flera timmar. Oj, så vi delade smått och stort och som vanligt med goda vänner förbättrade vi världen rejält!

På måndagen tog jag mig till kontoret på Södra Kajen och jobbade riktigt på plats och ställe. Det var andra gången jag var där sen jag började jobbet i februari! Det kändes lite märkligt för det öppna kontorslandskapet var så gott som öde. Jag tror jag såg tre andra människor medan jag var där! Men efter arbetsdagen vankades det afterwork med en del av kollegorna. Vi strålade samman och satte oss på en uteservering. Vi pratade och skrattade och gladdes över att få vara tillsammans.

Sen blev det dags att styra bilen västerut och hemåt igen. Det var två fina dagar! Men det som överraskade mig var hur trött jag varit efteråt. Jag har varit helt slut och jag undrar vad det beror på. Kan det verkligen vara så att jag vant mig av med mänskliga kontakter så till den grad att jag blir utmattad av att träffa folk? Hemska tanke!

I går kväll träffade jag åter en grupp människor och förde trevliga samtal hela, halva kvällen. Som tur är, är jag inte lika utmattad idag som jag var i tisdags. Så förhoppningsvis har inte min förmåga att träffa människor blivit satt helt ur spel, utan kan övas upp förhållandevis snabbt igen.

Prat så jag förstar!

      Kommentarer inaktiverade för Prat så jag förstar!

“Prat så jag förstar” är ett uttryck jag minns att jag hört ända sen jag var barn. Inte alla gånger riktat till mig, men till någon som uppenbarligen inte pratat så att mottagaren förstått vad hen vill säga. Ibland kan det ha handlat om bristande språkkunskaper, ibland om att nån velat svänga sig med så fina ord att mottagaren inte hängt med i diskussionen.

Grundstenen för en god kommunikation är ju att båda parter förstår vad den andra säger. Sen kan man missförstå för att man missar det ironiska tonfallet, välja att missförstå för att man inte vill ta emot det den andra säger eller så kan åsikterna vara så olika att man inte kan omfatta vad den andra säger. Men huvudsaken är att man använder ett språk med ord som båda förstår, annars är det vara svårt att kommunicera det man vill få fram.

Det här har jag tänkt på när jag skrev den här veckans Spaltare som publicerades i Åbo Underrättelser idag (även om kolumnen publiceras på websidan först på söndag). Om du inte har tillgång till tidningen kan du läsa min text här.

En dag med Borgåmått

      6 kommentarer till En dag med Borgåmått

Igår gjorde jag en resa till Borgå. Det kändes som en alldeles speciell dag och resan som ett stort äventyr. Efter en lång tid utan resor någonstans alls är en tripp till Borgå lika uppskattad som en weekend i London – ungefär. Eller kanske rent av ännu mera!

Orsaken till resan var att jag skulle få ta emot intyget över avklarad pastoralexamen. Jag hade förstås kunnat be domkapitlet sända det på posten, men det kändes som en så efterlängtad stund att jag gärna ville vara på plats eftersom jag hade möjlighet till det.

Att avlägga pastoralexamen är inget annat än att infinna sig på domkapitlet och ta emot ett papper. Förr krävdes det tentamen och provpredikning och jag vet inte vad allt, men det har man avskaffat. Så på ett sätt var det en lång dag med många kilometer bakom ratten för en fjuttigt liten stund med domkapitlet. Men visst var det högtidligt och fint att få stå där bredvid biskopen när han läste upp intyget över pastoralexamen. Nu har jag vunnit befordringsrätt till ordinarie prästtjänst!

Med intyget i hand får jag nu gå vidare mot nya utmaningar. Vad, när, var, och hur vet jag inte, men tids nog får vi se vad det blir. Gud har allt på koll och det räcker.

När jag började studera teologi blev min mentala temasång Taizésången I min Gud har jag funnit styrka. Den sången återvänder jag fortfarande till. Då fokuserade jag på raden Han har öppnat för mig en väg, idag känns kanske raderna och bytt min ängslan i jubelsång mera aktuella.

I min Gud har jag funnit styrka,
i min Herre har jag allt.
Han har öppnat för mig en väg
och bytt min ängslan i jubelsång
och bytt min ängslan i jubelsång.

 

Klicka här om du vill lyssna till sången på Youtube.

 

 

PS. En förklaring till uttrycket Borgåmått kan du läsa här.

En grå tråd

      Kommentarer inaktiverade för En grå tråd

Det har inte blivit så tätt med uppdateringar här på bloggen på senare tid. Eftersom jag inte träffar så många människor får jag inte så många tankar att behandla på bloggen, känns det som. För sen jag blev arbetslös och senare hemma arbetande har jag insett att jag behöver intryck av andra människor för att komma med egna tankar och ord. Men nu ska jag bekänna att det kommit ett hinder till den senaste veckan.

Tidigare i vintras kom jag mig för att väva slut en ränning som stått och väntat i 10 år. Men att lägga upp en ny ränning kändes som ett för stort projekt att börja på nu på våren, när trädgården strax krävde min uppmärksamhet och båtsäsongen lurar bakom hörnet.

Jag har aldrig tänkt att jag skulle vara en stickande människa. Jag har sagt att jag föredrar att virka. Jag har haft två stickprojekt på gång i typ 10 år (kanske mera) som jag aldrig fått klara. Nu plötsligt när alla – ja i alla fall nästan alla, stickat Strömsötröjor, plockade jag fram mina halvfärdiga projekt och på bara en helg var de plötsligt klara.

Förra måndagen åkte jag till garnaffären och köpte en stor kasse full med grått garn. Samma kväll lade jag upp 208 maskor på en rundsticka och började sticka. En vecka senare hade jag stickat 40 cm på någonting som förhoppningsvis blir en Strömsötröja åt mig.

Så nu får jag inse att jag åtminstone för stunden är en stickande människa. En frenetiskt stickande människa – för jag kan ju inte släppa sticksömmen alls.

Några upptäckter har jag gjort under tiden jag stickat:

  • Jag ser mycket mera på teveserier – för då kan jag sticka samtidigt.
  • Det är otroligt mycket trevligare med webbinarier o möten nuförtiden.
  • Jag slöscrollar betydligt mycket mindre på facebook, för jag är ju upptagen med att sticka.
  • Jag har fått omdefiniera mig själv. Åtminstone just nu är jag en stickande människa…

Så jag beklagar om det inte kommer så många blogginlägg på en tid framöver. Kanske blir det en tröja istället.

Posten schabblade inte

      8 kommentarer till Posten schabblade inte

Igår när jag vittjade postlådan fanns det ett brev från domkapitlet. Äntligen kom sista intyget över avklarad pastoralkurs!

Nu har jag helt officiellt klarat av alla delar som krävs för att kunna avlägga pastoralexamen. Hurra!

Följande steg är att anhålla om att få pastoralexamen. Den får man vid ett domkapitelsmöte och nästa möte infaller 20.5.

En fråga utan svar

      4 kommentarer till En fråga utan svar

Hur ser din framtid ut?, frågade en vän idag.
Bra fråga, svarade jag, det undrar jag också. Nej, jag sa kanske inte riktigt så, men jag hade gott kunnat göra det.

Jag borde väl tänka som Too-ticki som säger “Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” Det som lugnar mig är att jag verkligen inte lider någon nöd med mitt halvtidsjobb på viss tid. På ett sätt lutar jag mig tillbaka, njuter av den lugnare livstakten och vilar i övertygelsen om att Gud har en plan för mig.

Samtidigt snurrar hjärnan på för fullt och försöker räkna ut alla tänkbara scenarion för framtiden. Jag tycker om att ha koll på situationen och planerna klara för framtiden. Men nu har jag inte det och jag kan inte ens räkna ut hur framtiden kunde se ut. Det är inte första gången det händer mig och alla gånger hittills har det ordnat sig på ett bra sätt. Så lär det väl bli den här gången också.

Till dig som tänkt ställa mig frågan om framtiden kan jag för tillfället bara svara att jag inte har en susning. Det ger sig med tiden. Vi får vänta och se. Kanske blir det en riktigt skön och lugn sommar.

Så sjöng det på sista versen

      Kommentarer inaktiverade för Så sjöng det på sista versen

I går kväll kunde man höra min aftonandakt i radion. Det blev min fjärde och sista radioandakt för den här våren, därav rubriken. Jag talade om en ny favoritpsalm jag hittade för ungefär tre år sedan. Inte så att psalmen skulle vara ny, utan bara så att jag råkade upptäcka den.

Vår finlandssvenska psalmbok har i dag 732 psalmer och 29 sånger i musikbilagan. Det finns med största sannolikhet en psalm för varje tillfälle, men frågan är hur många vi egentligen sjunger av dem? Om du skulle räkna hur många psalmer du känner till av dessa drygt 750 – hur många skulle det bli? Jag försökte någon gång göra det, men jag tappade bort mig. Ett par hundra är det åtminstone.

Det betyder att det kanske finns uppemot 500 psalmer som jag inte är bekant med. Och där kan jag fynda nya favoriter!

Om du vill höra min andakt finns den på Arenan i ett år framöver. Om du inte kan eller vill lyssna kan du som vanligt läsa manuskriptet under Ordet är mitt och där finns också en länk till psalmen. Kan hända att även du upptäcker en ny psalm!

Med sikte på framtiden

      2 kommentarer till Med sikte på framtiden

Vi har hört det i över ett år nu – vi skjuter upp det, vi tar det sen. Jag har funderat på det där ungefär lika länge. Hur full ska inte kalendern bli “sen”?

Om vi hela tiden skjuter upp och tänker att vi ska ta igen allting när coronaläget lugnat sig kommer vi att gå under av evenemang och fester och allt som vi väntat med, sen när restriktionerna lättat och vi åter kan träffas i stora skaror.

Jag förstår att man i början av pandemin tänkte så. Då medan vi inte ännu visste att det skulle bli så här utdraget och långvarigt. Då medan vi ännu tänkte att det här går över till sommaren och sen är allt som vanligt igen. Men nu kommer snart den andra sommaren i pandemin skugga och ingenting känns längre säkert och självklart.

Vågar vi lita på att vaccinen biter och covid-19 viruset får se sig besegrat?
Vågar vi tro på en sommar med kalas och festivaler?
Kan vi räkna med att livet återgår till ett normalläge när hösten kommer?

Jag tänker ännu på allt det där som vi planerat göra “sen” när vi kan. Naturligtvis har vi mycket att ta igen. Alla kramar vi fått försaka. Alla avsked som vi fått göra på avstånd i avskildhet. Alla glada familjefester som nu fått firas på distans eller i en minimal krets. Men samtidigt undrar jag om vi orkar?

Vi är trötta av att ha levt i en utdragen kris och det känns som att vi inte ännu fått eller ens kunnat börja bearbeta vad allt det har inneburit. Kan hända blir det en tid av frenetisk aktivitet och glädje när den tiden kommer, men kommer alla att kunna vara med, orka vara med?

Kanske det är dags att släppa allt det som blivit ogjort? Sörja allt det som aldrig blev av, för att sen gå vidare utan att försöka ta igen precis allt som corona-pandemin berövade oss på?

Vi får aldrig tillbaka de dagarna som farit. Det är så mycket som vi tvingats avstå ifrån och det gör ont. Det är en sorg, en högst verklig sorg som tär på oss.

Men där mitt i askan av det som har varit, kan vi se hur frön gror och nytt liv spirar. Det blir aldrig mera som det har varit, men det kan bli något annat som också det är bra. Ett nytt liv som rymmer glädje, lycka och gemenskap.

Och kramar, vi får inte glömma kramarna!

Kluvna vårkänslor

      2 kommentarer till Kluvna vårkänslor

Efter julen brukar man prata om oxveckorna. En tid då det finns lite att fira och veckorna segar på. Vi jobbar på som oxar som stadigt och oförtröttligt drar sakta, men säkert framåt.

Idag har jag lite samma känsla. Den här tiden efter påsk har för mig varit oxveckor. Visserligen kommer vappen om en vecka, men eftersom man inte får samlas i tusental på Vårdberget känns det mer eller mindre som ett vanligt veckoslut ändå.

Jobbet rullar på. Dagarna rullar på. Veckorna försvinner i rask takt. Aprilvädret är lika opålitligt som det alltid har varit. Sommaren hägrar någonstans långt borta känns det som.

Även om jag gläds över krokusarna och påskliljorna i trädgården, är våren en lite jobbig tid för mig. Det är en kort tid då så mycket vaknar upp i naturen att jag känner mig överväldigad och ohjälpligt på efterkälken. Det finns alltid så mycket jag skulle vilja, borde göra i trädgården, men det känns som att tiden inte räcker till. Det är samma känsla varje vår.

Faktum är att jag blir lite glad när det som idag ligger lite snö på marken. Det ger mig hopp om att hinna med. Det ger en liten stunds andningspaus. En kall vår gör att blomningen blir längre än om det är en varm period. Jag hinner njuta och ta in vårens blomsterhälsning i en lite makligare takt. Jag hinner ta in att livet åter en gång tar ny fart och snart svämmar över av försommarens blomsterprakt igen.

 

PS. På måndag den 26.4. kl. 19.15 kommer min sista andakt i radion för den här våren.

Här kommer allt jag inte hunnit skriva tidigare

Det händer sig ibland, även om det är väldigt sällan, att jag inte hinner blogga fast jag tänkt att jag ska göra det. Så nu får jag sammanfatta det jag inte hunnit berätta tidigare:

På måndagen och tisdagen satt jag klistrad vid min dator nästan hela dagarna. På programmet stod den andra och sista delen av pastoralkursen Kommunikation och växelverkan, kursen som skulle vara en närvarokurs, men sist och slutligen blev den helt på distans. Bra så, för nu var det definitivt dags att få den undanstökad.

I fredags höll jag aftonandakten i radion. Som tur är kan man lyssna när man hinner och vill om man klickar in sig på Arenan. Där ligger andakten i ett år så du kan lyssna så många gånger du vill. Och förresten, om du sjungit i Minikören utmanar jag dig särskilt att lyssna på den! Om du av någon orsak inte kan lyssna kan du läsa mitt manuskript som finns under länken Ordet är mitt.

Idag fick jag vara liturg i Åbo svenska församlings gudstjänst i Domkyrkan. Patrik Hagman sjöng och predikade, Benjamin Häggman läste texter och kantorn Nicholas Söderlund vill jag särskilt berömma för de härliga improvisationerna i början och slutet av gudstjänsten. Den här gudstjänsten firades utan närvarande församling, men sändes som vanligt på Virtuaalikirkkos sida. Där ligger den kvar en liten tid, så du har ännu en chans att fira gudstjänst med oss om du vill.

Som en sista karamell kan jag berätta att jag nu gjort alla pastoralkurserna, alla 40 studiepoängen, men jag har inte fått alla godkända ännu. Jag väntar på att få de sista intygen över fullgjorda kurser inom kort. När jag har dem i min hand kan jag anhålla om pastoralexamen. SEN får ni gratulera och hurra, inte ännu. Nu ska vi bara hålla tummarna för att posten inte slarvar bort några viktiga brev på vägen!