Vad jag gör på mina lediga dagar

      Kommentarer inaktiverade för Vad jag gör på mina lediga dagar

Ledig dag. Jag bakar semlor, för det är roligt, gott och kräver ingen tankeverksamhet. Jag planerade baka pepparkakor och mockarutor och saffranskrans, men orken tog slut efter semlorna. Bra så egentligen, för vem behöver sötebröd? Det får jag tillräckligt av ändå.

Jag går från rum till rum och tänker att här skulle det behöva städas. Det är dammigt, råddigt, ostrukturerat, men orken att sätta igång finns inte. Jag är ju ledig, så varför anstränga sig i onödan? Dammråttor är väl också husdjur?

Efter sjukskrivningen har jag sakta kommit i form igen. Kroppen känns normal. Snuvan och hostan håller på att ge sig. Rösten tar längre tid på sig, och det är inte konstigt alls, eftersom jag inte har tid att vila den ordentligt.

Det har varit roliga arbetsdagar, men allt för långa. Hur jag ska kunna dra ner på arbetstimmarna vet jag inte. Julen knackar på dörren så det är nog bara att knega på just nu. Jag klagar inte, men jag inser att jag inte kommer att orka i oändlighet med den här takten. Det här jobbet är roligt, men även det som är roligt kan vara slitsamt. Det vet jag sen förr.

Så jag låter mina lediga dag vara lediga. Jag gör det jag orkar och ids, resten får vänta till sen någon gång. Det känns att det är advent.

 

 

Röstlöst är tröstlöst

      Kommentarer inaktiverade för Röstlöst är tröstlöst

Förra gången jag var så här förkyld var visst vårvintern 2015. Den gången blev mina stämband så illa åtgångna av rethosta och magsyra att jag fick vara helt tyst i ett par veckor. Nu känns det lite likadant, men tyst kan jag inte vara. Fast riktig lika illa är det nog ändå inte. Rösten kommer nog sakta tillbaka bara jag slutar hosta och ser till att refluxen hålls nere. Det blir liksom bättre dag för dag.

Att jag låter som en kratta eller sprucken burk när jag pratar stör mig egentligen inte så värst, men att jag inte kan sjunga harmar och stör mig alldeles otroligt! Jag vet att jag behöver vara så tyst som möjligt för att inte skada stämbanden permanent, men attans så det kan vara svårt! I synnerhet som präst som är klassificerat som ett röst-yrke.

Att jag blev sjuk och var borta från jobbet i en dryg vecka var på ett sätt rätt så skönt. Det var bra med en paus för att vila tankarna. Ändå känner jag mig lagom yr och ostrukturerad just nu. För det är mycket nu! Varje morgon tittar jag i kalendern för att kolla vilken dag det är och vad jag har inplanerat för dagen.

I morse var kalendern tom, men när jag kom till jobbet insåg jag att jag glömt notera ett Skype-möte. Efter det blev det plötsligt ett förrättningssamtal och efter det en uppvaktning som var halvt överenskommen. Dit for den dagen som jag lite tänkt ägna åt att planera söndagens predikan och högmässa…

I morgon väntar en spännande dag. Jag ska på utflykt till storstan med en busslast barn i åldrarna 7-15! Det ska bli riktigt rolig, så jag tror att jag ser lika mycket fram mot dagen som barnen.

Det här jobbet har inte varit tråkigt en enda stund sen jag började och lär inte bli det i första taget heller.

Glad lillajul på dig, i söndag tänder vi första ljuset, sjunger Hosianna och går in i advent!

Det bästa med jobbet

      Kommentarer inaktiverade för Det bästa med jobbet

Åh, så skönt att vara tillbaka på jobbet efter en och en halv veckas sjukledighet! Nog för att jag är lite kraxig ännu och rösten låter som en sprucken burk, men jag kunde hålla den inplanerade verksamheten och det är huvudsaken.

Att träffa församlingsborna är ju nog något av det trevligaste med det här jobbet. Att kunna erbjuda ett lyssnande öra till någon som behöver få tala ut om sina problem. Att få sitta tillsammans med missionskretsen och lyssna på hur vårt lilla samlande kan förbättra så många flickors liv, långt borta på en plats vi knappt kan föreställa oss. Att få mötas med beslutsfattarna och fundera på hur församlingen ska skötas för att betjäna församlingsborna på bästa sätt. Att få prata och skratta och gråta tillsammans. Att få dela livets allvar och glädje.

Idag blev det inte så många ord om Gud men jag är säker på att han var med ändå. Kanske borde jag ha ansträngt mig mera för att ge Gud mera plats? I morgon är en ny dag med nya möjligheter.

Den dramatiska bilden får representera ett av dagens diskussionsämnen. Bakom molnen är himlen alltid blå.

Kära jul, kom inte än!

      2 kommentarer till Kära jul, kom inte än!

Jag vet inte vad det är med mig och julen…

Varje år har jag svårt att inse och acceptera att julen är i antågande. Det är mindre än en månad till julafton, men jag känner mig som en struts som kör ner huvudet i sanden och sjunger lalalala för att slippa se och höra. Samtidigt tycker jag väldigt mycket om julen, om myset med tända ljus, godis, julsånger, ja hela köret!

Jag skulle helst bara tända adventsljusen nu idecember och sen pynta helgalet någon dag före julafton. Sen skulle jag kunna fira jul ända fram till tjugondag knut.

Ur led är tiden!

Jag minns när du sa…

      Kommentarer inaktiverade för Jag minns när du sa…

Genom texten i förra inlägget kom jag att tänka på hur saker vi säger kan bli så otroligt betydelsefulla för andra. Som just de ord ungdomsarbetsledaren sa om mina tårar. Jag undrar om hen ens minns att de orden blev sagda?

Eller som den gången när jag bjöd på födelsedagstårta i studenternas kafferum Mysis, trots att jag avskydde att fylla år. För jag älskar däremot att bjuda på tårta. En kille kom in, fick höra att jag inte ville bli gratulerad, men att han gärna fick hugga in på tårtan. Han replikerade att han visst tänker gratulera mig för det är ju en bedrift att åter ha klarat sig genom ett år! Ja, den exakta ordalydelsen har jag glömt, men han fick mig att tänka helt annorlunda kring att fylla år. Han tog bort min födelsedagsångest med den enda repliken!

Själv minns jag att jag blivit tackad för ord jag sagt någon gång för rätt länge sen. De orden hade betytt så väldigt mycket för personen som tackade. Själv hade jag inte det minsta lilla minne av att jag skulle ha sagt något över huvud taget.

Nog är det ju märkligt ändå, hur mycket våra ord kan betyda. På samma sätt är det med ord som sårar. Det kanske bara var en replik vi slängde ur oss utan eftertanke och utan att senare minnas orden alls. Ändå kanske de sårat och skaver som en kniv i ryggen på någon, flera årtionden senare!

Men hur ska vi veta hur våra ord landar i någon annan? Vi kan vara försiktiga med våra ord och säga dem med eftertanke, men vi kan inte veta vad de leder till. Vi är tvungna att släppa våra ord fria och bara be och hoppas att de landar mjukt och blir till någon annans fina minne.

Ett minne lika fint som den här kissen är i mitt.

Bilden har inget med texten att göra, men det är ju alltid trevligt med en bild, eller hur?

Jag delar mina tårar med dig

      2 kommentarer till Jag delar mina tårar med dig

Jag är en hopplös sympatigråtare. Berättar du något som berör mig, rinner mina tårar över. Gråter du, så gråter jag. Upplever jag något vacker, gråter jag. Jag har med åren fått allt svårare att behärska mina tårar. Är jag trött är det stört omöjligt att stänga kranen.

När jag var på skribapraktik för snart två år sen grät jag flera gånger vid aftonandakterna. Jag var trött och berättelserna som berättades var så berörande. Jag minns att jag lät tårarna rinna fritt utan att försöka torka bort dem i smyg. Jag minns också att konfirmanderna tittade på mig med stora, förvånade ögon. Jag minns att ungdomsarbetsledaren tackade mig för att jag vågade visa mina tårar när jag beklagade mig över att inte kunna hindra dem från att rinna.

När jag pratade med en präst om att själv bli präst oroade jag mig mest för hur jag skulle kunna stöda andra i deras sorg, när jag inte kunde låta bli att gråta. Jag fick rådet att söka upp någon jag litar på att tala med, för att få gråta ut mina tårar i lugn och ro. För troligtvis är det så att jag bär på många ogråtna tårar, som måste få komma ut, men att de nog tar slut bara jag ger dem utrymme. Rådet var oerhört klokt, men ännu har jag inte kommit till bottnen på min tunna av tårar. Kanske finns det inget botten.

Så blev jag präst och jag gråter när jag talar med människor i sorg. Jag förklarar att jag är lättrörd och sympatigråter. Jag behöver inte tröstas, jag fäller bara lite tårar. Jag tror att det inte är så farligt med lite tårar. Ibland tror jag till och med att det kan vara terapeutiskt att se att jag gråter.

Nu har jag hittat ord för mina tårar.
Det var en slogan i församlingsvalet.
Det är Liisa Mendelins ord, om jag uppfattat det rätt.

För tänk om det verkligen är så att mina tårar hör till mina styrkor?

En jeremiad i förkylningstider

      Kommentarer inaktiverade för En jeremiad i förkylningstider

I onsdags hade jag konfirmandundervisning på eftermiddagen och någonstans där kände jag en lustig krypande, kliande känsla i halsen. Jag tänkte några otryckbara tankar och rusade till butiken efter citroner och ingefära. Jag blandade till Ingefära-shot och stjälpte i mig.

På torsdagen vaknade jag med en obehaglig känsla av förkylning i kroppen. Jag drack ingefära-shot och hoppades på det bästa. Efter arbetsdagen bar det av hemåt. Fredagen skulle jag distansarbeta hemma i Nagu och sen var det dags för långledigt.

På fredagen vaknade jag och var sjuk. Ingefära-shottandet skrattade viruset eller bacillerna åt och sen lekte de rövare i min kropp. Av jobbandet blev det ingenting. Av ledigheten blev det nästan ingenting heller. Eller jo, jag var ju ledig och kunde ligga i soffan och tycka synd om mig själv. Men allt det där andra jag hade tänkt göra, det är fortfarande ogjort.

Jag försöker kurera mig på alla upptänkliga sätt men det känns segt. Tempen ligger där runt 37 så jag känner mig bara hängig. Skulle jag ens ha fått en ordentlig feber som rensat ut eländet ur systemen! Nu blir det väl en seg, långdragen förkylning som vägrar lämna mig ifred.

Det är inte synd om mig, det är bara så gräsligt irriterande att vara så här halvsjuk men känna sig helfärdig. Slemhostan river sönder halsen. Det eviga snorande sliter på huden kring näsan. Tempen gör att jag känner mig varm och kall om vart annat. Jag AVSKYR att vara förkyld!

 

I #minkyrka finns så många

      Kommentarer inaktiverade för I #minkyrka finns så många

Så var församlingsvalet avklarat. Jag har egentligen inte haft någon roll i valet utan bara hejat på från åskådarplats. Ändå vill jag ta mig friheten att tacka alla som ställde upp som kandidater, alla som röstade men allra mest alla som satte ner tid på att förverkliga valets praktiska arrangemang! Det har gått åt massor arbetstid, både betald och frivillig!

Sen vill jag gratulera och önska Guds välsignelse till alla invalda. Många är nya, men många är också rutinerade. Båda delarna behövs för att förtroendeorganen ska löpa smidigt mot en pigg och glad framtid! Efter nyår blir det att ta upp stafettpinnen efter dem som avgått.
Lycka till!

Nä, nu blommar löken!

      Kommentarer inaktiverade för Nä, nu blommar löken!

Skärmdump från svenska.yle.fi

Ursäkta va?!?

Vem tusan har fått den här församlingsbon att känna så här?

Dessvärre misstänker jag att den här församlingsbon inte behöver känna sig ensam. Det finns antagligen många andra som går omkring med samma tankar. Det är ju minst sagt nedslående. Det är ett klart kvitto på att någonting har gått snett i förkunnelsen av Guds ord om församlingsborna drar sådana slutsatser.

Rubriken är hämtad från en artikel på svenska.yle.fi där redaktören intervjuat en kvinna i Kristinestad och rubriken är ett svar på frågan om kvinnan förhandsröstat. Kvinnan säger vidare att:  “Jag deltar inte i så mycket. Det är kyrkans utlandshjälp jag gillar och på det sättet deltar jag i kyrkans arbete.”

Jag blir riktigt, riktigt ledsen av uttalandet. Kvinnan är högst ordinär och kanske till och med aktivare än många andra av kyrkans medlemmar. Ändå upplever hon att hon inte är tillräckligt för att ha rätt till att rösta. Hallåååå! Den som är medlem har rätt att rösta. Det finns inga andra krav än att man är medlem och 16 år fyllda på valdagen. Båda kraven verkar hon uppfylla med råge, så vad får henne att tro att hon inte har rätt att rösta?

Åh, jag blir så ledsen. Inte går väl DU omkring och tänker lika? I så fall ber jag dig läsa de tre föregående raderna en gång till. Om det behövs så läs dem många gånger! Ifall du ännu inte riktigt tagit till dig vad jag vill säga så kommer det en gång till i klartext här:

DU ÄR VIKTIG! Din röst behövs och det är bara genom att rösta som du verkligen kan påverka kyrkans utveckling.Om du är medlem och 16 år eller äldre har du all rätt att rösta.
Förstått?

Det är exakt samma mekanism som i fria politiska val. Ingen kandidat får 50 000 röster om inte 50 000 människor engagerar sig och går till valurnan. Om du vill att någon annan linje ska drivas i kyrkan än den som redan hörs mest måste du rösta.

Om du inte förhandsröstat har du ett par dagar på dig ännu att kolla genom valkompassen eller ringa din kandidat och fråga rent ut om det är nåt du undrar över. På söndag gäller det. Då ska du gå till valurnan i din hemförsamling och avge din röst till en kandidat som du tror representerar dig bäst.

 

PS. Om du tror att du känner någon som behöver få läsa det här, så känn dig fri dela! Till facebook gör du det lättast med knappen här nedan.

Pappikin on täällä!

      Kommentarer inaktiverade för Pappikin on täällä!

Ja, förlåt min finska rubrik. Jag ska förklara den lite längre ner.

Nu ska jag återkomma till Lauras fråga. Laura skrev så här:
Det jag skulle vilja (ännu) mera om är dina nya insikter som en ny präst. Hur reagerar folk på dig med och utan arbetskläder (menar inte att du ska behöva gå spritt naken runt omkring, dock). Andra iakttagelser om människor runt omkring dig. Jag har själv märkt att det blir allt fler prästvitsar då du är med i sällskapet. Och du ser dessutom (ännu) ut att uppskatta dem 😀

De flesta av oss vet att när man rör sig bland människor så är det ens vänner och bekanta som reagerar på en. De hälsar, stannar och pratar bort en stund medan okända människor kastar en blick, konstaterar för sig själva att där är en människa och så är det inte mera med det. Så till vida man inte är väldigt uppseendeväckande på nåt sätt. Den som har varit med på en möhippa med en utklädd brud till exempel, vet att då stannar folk och stirrar på henne.

Nåja, att gå prästklädd verkar höra lite till kategorin uppseendeväckande. Var jag än rör mig tittar människor två gånger när de noterar att jag är prästklädd. Ett roligt minne var när jag blev fotograferad på Runsala badstrand i våras innan prästvigningen. Då var jag klädd i prästens festdräkt och resten av människorna låg och solade på badstranden. Då var jag väldigt uppseendeväckande och folk (artiga som vi finländare är) försökte låta bli att visa att de glodde så ögonen nästan trillade ut huvudet på dem.

I normalare situationer som när jag rör mig i prästskjorta till och från jobbet tittar folk nog också lite extra. Många hälsar med en liten nick. En man hälsade en gång  med att lyfta på hatten. Men det är ju inte mig specifikt de hälsar på, utan det är prästen, prästämbetet som väcker respekt och som folk hälsar på.

Jag tycker det är vackert och jag hälsar alltid tillbaka. För var jag än rör mig i prästkläder så representerar jag kyrkan. Jag ÄR kyrkan, i mångas ögon. Jag vill att min kyrka ska vara öppen, välkomnande och varm, så då får jag lov att agera så att jag ger uttryck för mina värderingar.

Igår tog jag mig tid att besöka det lokala badhuset när jag ändå var i närheten. Samtidigt med mig kom det en busslast av skolbarn som skulle få simma och ha det roligt i bassängerna. I omklädningsrummet hör jag en flicka säga “Pappikin on täällä!” (prästen är också här!). Det var kanske en överraskning för henne att präster gör vanliga saker som att gå och simma? Dagen innan hade jag nämligen varit i hennes klass och berättat om att Gud är vår himmelska pappa.

I badhuset satte jag mig i bubbelbadet. Där satt redan fyra äldre herremän. Jag diskuterade en god stund med dem om ditt och datt, innan en av männen vågade ställa fråga om jag var ny på orten. Jag avslöjade då att jag är den nya prästen och jag har en känsla av att männen knappast talat lika frispråkigt med mig om jag avslöjat det genast.

En allmän reaktion är att be om ursäkt för svordomar. Det är ju i och för sig bra att människor reagerar på hur de talar när prästen sitter bredvid, men det kan bli rätt jobbigt om man ska be om ursäkt för det sätt man pratar på hela tiden. En gång blev det i det närmaste komiskt när jag uppmanat personen att strunta i att be om ursäkt för varje svordom, men hen envisades med att fortsätta be om ursäkt stup i kvarten. Samtalet slutade med att hen frågade om jag kan jordfästa hen, när den dagen kommer.

Jag skulle säkert kunna fortsätta berätta om olika situationer hur länge som helst, men jag får bara konstatera att det är nog en rätt stor skillnad för mig om jag går prästklädd eller civil. Jag går gärna i prästskjorta, för jag vill ju visa att präster är vanliga människor som går till simhallen, handlar mat, rör sig på byn och i stan som vanliga människor. Men, är jag ledig så rör jag mig nog inte i prästskjorta, då lämnar jag den hemma och går klädd som jag tycker passar för stunden.