Grått, gråare, november.

      2 kommentarer till Grått, gråare, november.

Idag njuter jag av det gråa. Det är en vila, ett lugn utan krav. Jag inser att det är en nåd och en gåva att få vara ledig från jobbet i november. Jag behöver inte rusa iväg till ett jobb före gryningen och jag behöver inte komma hem utschasad när det redan är mörkt. Jag har tid och möjlighet att gå ut i duggregnet mitt på dagen och bara vara i det gråa.

Det är många som lider av mörkret. Jag känner också av det, men kanske inte så allvarligt ändå. Det som tröstar är att tända ljus. Levande ljus, ljusslingor, dagsljuslampor – vad som helst bara det lyser! Och i söndag tänder vi det första ljuset i adventsstaken. Nu är det några veckor kvar till jul och den tiden brukar gå i ett huj, för det är ju så mycket man ska hinna med före jul.

Men måste man hinna med allt före jul? Eller räcker det med att göra lite mindre? I år blir kanske julen inte så som den brukar för många av oss. Kanske det är en möjlighet att skala bort en del måsten?

Det finns många som känner sig ensamma och besvikna på att inte få träffa alla de nära och kära som brukar höra julen till, men om vi skalar bort en del måsten och bara är, kanske vi kan hitta en förnöjsamhet i det vi ändå har? Vi kan låta längtan få överväldiga oss en stund. Vi får gråta en skvätt och känna oss ynkliga, besvikna och arga. För att sedan låta det falla undan och ta vara på det goda som ändå finns. Tänd ett ljus och fokusera på lågan. Hur stort mörkret än är, tvingas det undan av en enda liten ljuslåga. Ljuset ger oss hopp om att det kommer en ljusare tid igen.

Småprat har blivit en bristvara

      Kommentarer inaktiverade för Småprat har blivit en bristvara

Har du stått i en kassakö någon gång och tyst för dig själv tänkt “Skynda på nu, sluta pladdra!” till den som stått före dig i kassan? Den där personen som på nåt sätt vill dra ut på stunden av småprat med kassapersonalen och som helt tydligt är svältfödd på att få prata med någon?

Jag har gjort det många gånger. Men jag har också många gånger tyckt rejält synd om dessa ensamma människor som måste uträtta ärenden för att alls få tala med någon på hela dagen.

Idag var jag den där personen. Det var ingen suckande kö efter mig och personalen var en bekant som jag känt länge. Vi pratade bort en stund om ditt och datt och när jag gick därifrån märkte jag att jag trots allt är lite svältfödd på småprat. Det där som man ägnar sig åt i kafferummet på jobbet, på lunchrestaurangen eller när man möter någon bekant i förbifarten.

Jag är inte ensamstående och jag har massor av vänner jag kan ringa till, men ändå, det där spontana småpratet blir borta när man bara sitter hemma.

Lördag kväll och klackarna i taket – eller?

      Kommentarer inaktiverade för Lördag kväll och klackarna i taket – eller?

Jag slösurfar för vad jag tror är hundratusende gången på facebook. En kort video fångar min uppmärksamhet en stund. Den heter Beeing a Dad: expectations vs reality (ung. Att vara pappa: förväntningar jämför med verkligheten) och den får mig att tänka på mitt eget liv. Jag funderar på vilka förväntningar jag har på mitt liv och hur det ser ut på riktigt. Vad vill jag visa upp och vad vill jag dölja? Det riktiga livet är sällan så väldans glamoröst.

Jag pratade med en vän om att det känns som att jag inte har så mycket att komma med när jag ska börja skriva mina blogginlägg. Min vän tröstade mig med att säga att det är rätt skönt att läsa om att andra också har vardagliga problem och funderingar och kanske har tråkigt i sina liv. För så är det för de allra flesta. Jag behöver inte försöka visa upp någon välputsad fasad, hellre får det vara en sann bild av vardagen.

Om man försöker leva upp till sina egna eller andras förväntningar hela tiden, riskerar man bränna ut sig eller bli desillusionerad. För verkligheten är – för det mesta – inte särskilt häftig.

I går kväll såg jag en stund på teveprogrammet Rikkaat ja rahattomat (ung. de rika och de fattiga) där två par bytte hem och ekonomisk status några dagar. De rika fick upp ögonen för hur många fina saker man kan göra utan att det behöver kosta så mycket, medan de fattiga kunde prova på sådant de normalt inte hade råd med. Jag kom att tänka på att vardag är vardag oberoende av inkomster. Det vill säga, vi vänjer oss för det mesta med de förutsättningar vi har och kan finna lycka i våra egna omständigheter. Visst kan vi alltid drömma oss bort till något bättre, mera spännande, mera utmanande, för utan drömmar stannar livet upp, men till syvende och sist är det kanske bara drömmar som vi inte egentligen saknar fast de inte blir verklighet.

Så här sitter jag och slappar en lördagskväll. Ute blåser storm, men inne är det varmt och gott. Jag fortsätter bläddra vidare på nätet och låter min verklighet vara just så blasé som den är. Jag ber en bön för alla dem som är ute i arbete i stormen, må Gud vara med er alla!

När man inte kan säga förlåt

      Kommentarer inaktiverade för När man inte kan säga förlåt

Kyrkoåret går mot sitt slut. Inkommande söndag heter domsöndagen och det är en allvarstyngd söndag. De senaste veckorna har varit en förberedelsetid och påminnelse om att en dag ska hela världen stanna upp. För ett par veckor sen var temat Förlåt varandra och ända sen dess har jag gått och tuggat på en tanke.

Det är inte alls alltid lätt att förlåta någon. Ibland har man blivit så in i hjärteroten sårad att man har svårt att släppa det som hänt. Det sägs att ändå tills man kan förlåta den andra och lämna det skedda bakom sig, så äter det hända av ens energi. Helt självklart eller hur? Men ändå kan det kännas omöjligt att förlåta.

För snart tjugo år sedan hände en sak som sårade mig djupt. Jag visste inte hur jag skulle komma vidare, hur jag skulle kunna förlåta. Så jag började behandla saken i mina böner. Jag talade med Gud om hur illa det kändes och jag bad honom förlåta i mitt ställe, för det visste jag ju att han kan. Med tiden fick jag lite perspektiv och genom bönerna öppnades mitt sinne så att jag till slut kunde förlåta och gå vidare.

Det här var en lärdom jag bär med mig. Idag vet jag hur jag kan göra om jag råkar ut för någon händelse där jag har svårt att förlåta.  Jag behöver inte kapsla in min förtret eller söka hämnd. Jag kan överlåta mitt problem åt Gud och be om förlåtelsens gåva åt både den som sårat mig och mig själv. På samma sätt kan jag också be om mod och kraft att be någon jag sårat om förlåtelse. För det är inte heller alla gånger så lätt att göra, fast vi vet att det behövs för att vi ska kunna befria oss från det som gick fel. Genom förlåtelsen får vi friheten att leva ett bättre liv.

Lite stolt mitt i det gråa

      Kommentarer inaktiverade för Lite stolt mitt i det gråa

bro i dimma

På morgonen stiger jag upp
före solen kravlat sig över horisonten.

Mitt på dagen är världen invirad i en filt
av gråa toner som inte går att skilja åt.

På kvällen vakar jag långt efter
att solen vandrat vidare till andra kontinenter.

Det här är november.

 

(Klicka på bilden så öppnar den i större format.)

Idag visade solen sig, men jag förstod inte ta vara på stunden utan satt kvar vid datorn. Samtidigt tycker jag inte att det är så farligt att allting är grått. Det är vackert det också. Det jag gillar allra bäst just nu är att det är förhållandevis varmt och fukten i luften gör det så lätt att andas. En promenad i skogen är verkligen som ett bad för själen.

Bilden tog jag i november 2011 och det är den bild jag är allra mest stolt över att ha knäppt.  Det var en morgon som jag rusade iväg med kameran för att inte missa den vackra dimman. Jag hade inte behövt ha bråttom för den lättade aldrig den dagen, men det visste jag förstås inte då. Kanske jag borde plocka fram kameran igen och fånga dagen på bild?

Det här lever jag länge på

      2 kommentarer till Det här lever jag länge på

Här kommer ännu några bilder från söndagen på Kyrkodagarna.




Den här helgen var alldeles otroligt trevlig. Jag fick träffa många gamla bekanta och stifta bekantskap med nya människor. Exakt det som är det allra bästa med kyrkodagar! I år blev dagarna ordentligt nerbantade och det sades att det var 70 anmälda deltagare, men kan hända att det var några flera som deltog i något av programpunkterna. Jag skulle använda ordet intimt för att beskriva stämningen.

Söndagen blev en alldeles härlig upplevelse med vandringen genom skogen till Jomala. Vi gick igenom ett område där stormen Alfrida vräkt omkull nästan alla träd. Det var mäktigt att se spåren av den otroliga kraft vinden har. På sina ställen var stigen hal av våt lera och löv, men vi kom alla helskinnade, men svettiga, fram.

Festmässan i Jomala kyrka var alldeles underbar. Som pilgrimsvandrare fick jag bära ett av ljusen i processionen och det kändes fint att få en uppgift i gudstjänsten. Det kändes som att kyrkan var full, trots att den bara var knappt halvfull enligt rådande restriktioner. Det var kyrkvant folk som ljudligt deltog i böner och psalmsång och det kändes som en stor varm famn!

Vill du kolla in gudstjänsten så ligger den kvar på Arenan fram till 13.12 (men kan tyvärr bara ses i Finland).

På båten från Åland till Åbo fick jag äta middag tillsammans med flera kyrkodagsdeltagare. Det var goda samtal, god mat och många riktigt goda skratt! Den härligaste avslutning jag kunnat önska mig. De här dagarna blir till ett varmt minne att plocka fram när livet känns motigt kan jag lova!

Bildkavalkad från kyrkodagarna

      2 kommentarer till Bildkavalkad från kyrkodagarna

Jag åkte iväg till Mariehamn för att delta i Kyrkodagarna. Som en liten bonus har jag fått “härja fritt” med stories på kyrkans instagramkonto. Det har blivit en hel del bilder så jag bjussar på dem hör på bloggen också.
Reflektionerna får jag återkomma till i ett senare inlägg.

På fredag kväll inleddes programmet.


På lördag förmiddag promenerade jag runt i stan och fotade sevärdheter.

På lördags eftermiddagen fortsatte samtalen och programmet.

På kvällen blev det en stämningsfull konsert.

I morgon söndag pilgrimsvandrar en del deltagare till Jomala kyrka där det blir festlig gudstjänst som televiseras kl 12.00 i Yle Fem och sänds i radion på Yle Vega kl 13.03

Hur ska tiden räcka till?

      Kommentarer inaktiverade för Hur ska tiden räcka till?

Jag sitter i min lilla vindskupa till kontor och skriver. Jag läser böcker om diakoni och sätter ord på mina tankar i ett dokument på datorn. Jag studerar!

Det känns som en återgång till tiden innan prästvigningen när jag studerade på heltid. Jag har tid och jag får koncentrera mig på vad jag läser. Att jag sen varvar läsandet och skrivandet med slösurfande på facebook, hushållssysslor, vävande (jag väver bordslöpare, sk. poppana), bloggande, och att krafsa katterna är även det en flashback till studietiden. Mellan varven grälar jag på mig själv för att jag inte rör på mig så mycket som jag borde eller för allt annat som jag tycker att jag försummar.

Jag är inne på min andra vecka av arbetslöshet och ändå känns det som att tiden rinner mellan mina fingrar med en förskräcklig fart! Det är så mycket jag vill och tycker att jag borde hinna med. Jag vet ju inte hur länge jag är ledig från arbetslivet – plötsligt kan det dyka upp ett jobb, man vet ju aldrig! Samtidigt som jag tänker att det är viktigt att inte stressa utan att jag får vila i att det här är min tid att göra vad jag vill.

Jämlikt och tillgängligt, ja tack!

      2 kommentarer till Jämlikt och tillgängligt, ja tack!

Miina kommenterade mitt förra inlägg så här:
Det bästa som kommit ur corona, är just dessa digitala sändningar från församlingen, tycker jag! Plötsligt blir jag jämlika alla andra! Jag kan delta i vilken mässa jag vill (som sänder digitalt)! Att använda rullstol är i 80 % av fallen ett hinder när det handlar om att besöka en kyrka. Jag förstår situationen, att man sällan vill “förstöra” utseendet på kyrkan (ja, det svaret har jag fått ett flertal gånger), men jag tycker absolut att tillgängligheten borde vara högre prioriterad för att skapa en mer jämlik kyrka. Allt detta, helt utanför ditt inlägg, men det var just ditt inlägg som drog igång mig. 🙂

Det är två saker jag vill bemöta.

Ett. De digitala gudstjänsterna gjorde det plötsligt möjligt att till exempel delta i gudstjänsten hemma i köket medan man tillreder söndagsmiddagen eller att fira gudstjänst i en annan församling som ligger så fysiskt långt borta att det är svårt att delta fysiskt en helt vanlig söndag. Inte att förglömma hur det hjälpte alla dem som är fysiskt begränsade av någon orsak att delta.

Jag tror att det här gjorde gudstjänstdeltagandet mera jämlikt och är värt att åtminstone till någon del bevara även efter att vi inte längre måste fira gudstjänster på distans. Ändå vill jag inte säga att de digitala gudstjänsterna skulle vara bättre än att man är tillsammans på plats och ställe. Digitalt är ett komplement och ett alternativ.

Två. Tillgängliga kyrkor. Det är ett dilemma att renovera kyrkor så att de blir lätt tillgängliga för alla. Ibland är det hart när omöjligt att göra det utan stora, dyra ingrepp i byggnaden, MEN det handlar om vilja. En instans som jag upplever att saknar vilja är Museiverket. Jag har haft lite insyn i två renoveringsprojekt av medeltida kyrkor och jag har fått känslan av att Museiverket saknar förståelse för att kyrkorna är församlingarnas bruksbyggnader som de använder i sin verksamhet. Museiverket verkar hellre vilja konservera kyrkorna och göra om dem till muséer över forna församlingsverksamhet. Jag tänker också att ögat vänjer sig med omändringar bara de är väl gjorda.

Som du kanske märker blir jag lite upprörd när jag börjar skriva om kyrkors funktionalitet och renoveringar. Som tidigare vaktmästare har jag svårt att acceptera att kyrkor inte ska få vara moderna, funktionella och tillgängliga byggnader för församlingens verksamhet även om byggnaden är medeltida. Och arkitekter ska jag inte ens gå in på för då finns det stor risk att min text behöver censureras rejält. Jag säger bara: “förståelse för församlingens verklighet, please!”

Till slut ska jag ändå lyfta fram att kyrkor är ett särskilt knepigt kapitel på grund av kyrkolagen. På Evl.fi kan man läsa följande: De kyrkliga byggnaderna är en del av Finlands nationella kulturskatt. En kyrklig byggnad som är byggd före år 1917 är enligt kyrkolagen underkastad byggnadsskydd. Skyddet omfattar också den fasta inredningen, de målningar och konstverk som hör till inredningen samt gårdsplanen.

Ett, två, tre plock från media bruset

      2 kommentarer till Ett, två, tre plock från media bruset

Hur öppna och vidsynta vi än försöker vara tror jag att vi till en viss del lever i en bubbla, kanske särskilt på sociala media. Vi omger oss gärna med människor som har liknande värderingar som vi själva. Helt naturligt består våra bekantskapskretsar av människor som vi är släkt med, växt upp med eller bor nära, träffat genom arbetet eller genom hobbyn och intressen. Det är de vanligaste sätten att lära känna andra människor och jag tänker att det gör att vi har en hel del gemensamt helt automatiskt.

Den senaste veckan har min bubbla fyllts av en hel del diskussion om kyrkan och församlingen i media. Min hemförsamling, Väståbolands svenska församling har varit på tapeten, men även rikskyrkan har varit synlig i media genom att kyrkomötet sammanträtt den här veckan.

Diskussionen kring min hemförsamlingen känner jag att jag inte ännu kan kommentera. Det är väldigt tråkigt att församlingen ofta är intressant för media först när någonting är på tok, men vi får hoppas att det även ur detta kommer något gott i slutändan.

Det som rapporterats från kyrkomötet tycker jag är desto intressantare just nu. Tre saker har fastnat i mitt minne.

Ett. Kyrkomötet diskuterade kyrkans strategi för de följande fem åren och den går under rubriken Öppna dörrar. Ett citat ur strategin läste jag på Ulla-Maj Wideroos’ facebook-sida: ”Vi måste hålla dörrarna öppna, bege oss ut bland människorna och bjuda in människor. Kyrkans dörrar kan inte stängas för någon” och jag tänkte har de som skrivit ihop strategi läst min blogg? Mina tankar kring den öppna dörrens teologi tycks ligga precis i tiden!

Två. Kyrkomötet diskuterade frågor kring jämställdhet, könsneutrala titlar och att de patriarkala strukturerna gör att yngre kvinnor inte känner sig hemma och trygga i kyrkan. (Tidningen Kotimaa skriver om det här, dock på finska.) Alla de här sakerna tycker jag är viktiga och väl värda att diskutera av kyrkans högsta beslutande organ. Kyrkan är fortfarande inte så jämställd som man skulle kunna önska. Utan diskussion på högsta nivå kommer vi heller aldrig dit.

Tre. Kyrkomötet beslöt enhälligt att kyrkolagen ska förändras så att det ska bli möjligt att hålla möten på distans med hjälp av digitala verktyg. Det här är helt suveränt, även utanför corona-tider. Distansmöten ger alla ledamöter möjlighet att delta, där var de befinner sig utan långa besvärliga resor till och från möten. Jag tänker på vår vidsträckta skärgårdsförsamling och jag tänker på församlingar där unga studerande vill engagera sig, men inte är på ort och ställe i veckorna och därför inte kan delta fysiskt i möten.

Jag vet att jag är jävig i frågan, men jag tycker inte att kyrkan har levt ut sin tid. Det finns mycket gott i kyrkan och det finns mycket kvar att ta itu med. Tråkigt behöver man i alla fall inte ha om man aktiverar sig i kyrkliga frågor!