Från mitt skrivbord till radion

      2 kommentarer till Från mitt skrivbord till radion

Det finns dagar då ingenting blir gjort.
Det finns dagar då saker bara händer.
Det finns dagar som tyst smyger sig förbi.
Det finns dagar som är fyllda av nåd.

Det är så märkligt hur olika dagar kan kännas. Ibland är känslan just den att jag inte fått något gjort. Ändå har dagen rusat förbi och en hel del har hänt och blivit gjort. Ibland, som idag, fylls jag av  tacksamhet över att ha fått arbeta i lugn och ro och kunnat strecka över flera uppgifter på listan.

Det känns som om det är långt till påsken, men den är alldeles snart här. Långfredagen har känts som en stor svart fläck på min lista av uppgifter att göra. Den dagen ska nämligen gudstjänsten i Houtskär bandas in och sändas i radion. Det kräver minutiös planering och noggranna förberedelser så att allt förlöper smidigt. Och dessutom ska det göras veckor på förhand!

Så idag har jag suttit och planerat och funderat. Valt böner och ord för olika delar av gudstjänsten. Gjort upp ett schema och försökt sammanställa det så kallade körschemat. Men ännu krävs det en rejäl genomgång och klockning av alla moment innan det är klart. Körschemat är det dokument som den tekniska personalen behöver för att kunna följa med inspelningen på bästa möjliga sätt.

Det låter digert, och det är det på sitt sätt, men samtidigt är det otroligt nyttigt att verkligen gå igenom gudstjänsten i dess minsta beståndsdelar. Att förbereda gudstjänster blir rutin och då är det bra att ibland ruskas om och tvingas särskåda planeringsarbetet.

Listan bara växer

      Kommentarer inaktiverade för Listan bara växer

Att jag varit ute och flugit och flängt tycker jag känns av i arbetet också. Eller så är det bara så att det råkat hopa sig av andra orsaker. Listan på allt jag behöver komma ihåg att göra har blivit allt längre. Somliga saker har en deadline som jag inte kan ignorera och andra saker får ligga kvar på listan tills jag hinner ta itu med dem.

En del saker kräver ett visst mått av lugn och ro för att bli gjorda. Speciellt att skriva tal, predikningar och texter till tidningar upplever jag att behöver lite utrymme i kalendern. Det värsta är kanske att jag inte ännu heller lärt mig att boka in tid för det här i min kalender. Då kan det lätt gå så, att andra saker får gå före och plötsligt kommer deadline emot som en betongvägg.

Då är det skönt att få sitta hemma vid datorn och samla tankarna. Jag trivs alldeles förträffligt på arbetsplatsen och jobbar gärna där, men att vara ensam hemma med datorn kan ge just det utrymmet för tankarna som behövs. Plötsligt kan jag beta av många rader på min to-do-lista.

Då känns det skönt och kalendern känns luftigare igen. Vilket riskerar leda till att jag åter hittar på nya saker att komma ihåg och to-do-listan växer igen. Men trots att detta inlägg kan upplevas som att jag beklagar mig kan jag intyga att jag trivs med jobbet. Ibland så att jag funderar om jag trivs för bra? Om nu något sånt existerar…

Borta bra, hemma bäst.

      Kommentarer inaktiverade för Borta bra, hemma bäst.

Det har varit ett par veckor med full fart och långa dagar. Jag har jobbat och varit på resa på grund av mitt förtroendeuppdrag som Finlands svenska prästförbunds ordförande. Det har varit givande och intressant, roligt och fint. Men, det tar på krafterna att flänga omkring som en skottspole.

Den här gången var jag överraskad över hur bra jag orkade med alltihopa. Jag hade förväntat mig att känna mig som en urvriden trasa redan under resan, men på nåt sätt hittade jag vila och krafter längs vägen.

Sen när jag stannade upp och fick några lediga dagar märkte jag hur trött jag egentligen var. Första lediga dagen sov jag nästan bort. Tänk vad skönt att kunna ta sig tiden att sova och göra ingenting en hel dag! Tänk så skönt att jag har lärt mig att jag behöver ta igen mig!

Efter att ha varit mera borta än hemma en tid är det balsam för själen att gå hemma och pyssla. Vattna blommorna som håller på att torka bort. Tvätta kläder som samlats på hög i bykkorgen. Gosa med katterna som saknat mig. Ja, och gosa med gubben som också saknat mig och jag honom. Allt det där stillsamma, vardagliga som annars kan få mig att längta någon annanstans. Nu känns det som en lyx att få njuta av det. Speciellt med tanke på världsläget.

Vilken överraskning!

      2 kommentarer till Vilken överraskning!

Den här eftermiddagen blev jag uppvaktad av en liten delegation församlingsbor som kom sjungande med ett platt paket. De hade luskat ut att jag fyller år idag. De hade samlat ihop till presenten och låtit specialtillverka den.

Nu är det inte längre någon tvekan om vems bil det här är.
(EDIT: Det är alltså dekalen på bilen som är gåvan, inte bilen.)

Jänn kombär Hootsjärs presstin

På svenska:”Här kommer Houtskärs prästen”

Jag känner mig som coolaste prästen i stan med den allra härligaste församling en präst kan önska sig. Tack, tack, tack alla ni som var med och kokade ihop den här presenten!

Tre dagar i Köpenhamn

      Kommentarer inaktiverade för Tre dagar i Köpenhamn

Den här veckans onsdag till fredag har jag deltagit i de Nordiska Prästförbundens Samarbetsorgans (NPS) möte i Köpenhamn. På plats har varit representanter från Danmark, Färöarna, Island, Norge och Finland medan en svensk representant har deltagit i mötet på distans.

Vi delade erfarenheter från corona-tiden och kunde konstatera att vi hade mycket gemensamt. Alla hade fått ställa in, ställa om och ställa till med helt nya verksamhets former.

Vi besökte tre väldigt olika kyrkor och fick höra om hur man strävade efter att finnas där församlingen finns. Det är viktigt med kyrkor att samlas i, men det är människorna i församlingen som är kärnan. Det är mötet med varandra och det heliga som gör kyrkan viktig.

I ett helt vanligt hus i en förort finns kyrkan

Huvudingången ser ut som vilken dörr som helst

Inne gömmer sig en sal som är både katedrallik och modern på samma gång

I hamnen ligger en pråm med ett hus på förtöjd. På taket skvallrar korset om att det är nåt särskilt.

I salen som rymmer 100 personer binder de stora fönstren samman inne och ute. Altartavlan är målad av ca 10-åriga barn, sk minikonfirmander.

I den gamla stenkyrkan saknas de fasta bänkarna och i stället finns det soffor och fåtöljer att sitta bekvämt i. Även ljus- och ljudanläggningar för konserter.

Gammalt och nytt samsas i det gamla kyrkorummet.

Vi informerade varandra om vad som varit och är på gång i de respektive prästförbunden. Det öppnade ögonen för likheter och olika utmaningar i de olika länderna. Det gav tips och idéer vi kan låna av varandra för att utveckla det egna förbundsarbetet. Det gav mersmak för samarbete mellan länderna.

Allt det här varvades med mycket god mat, många inspirerande samtal och hjärtliga skratt. Allt i en anda av vänskap och solidaritet.

Resan gav också lagom med tid för att turista i det underbara vårvädret. Här tre bilder på “turistmåsten” i stan som gav anledning till härliga promenader i vårsolen.

Nyhavn

Den lille havfrue

Amalienborg

Kyrkkaffe – den förlängda gudstjänstgemenskapen

      Kommentarer inaktiverade för Kyrkkaffe – den förlängda gudstjänstgemenskapen

Söndagen den 15 mars 2020 firade vi i Houtskär den sista högmässan med kyrkkaffe innan pandemi-restriktionerna trädde i kraft allt stängde ner. Idag, den 27 februari 2022, firade vi högmässa med kyrkkaffe för första gången sedan dess.

Under tiden mellan dessa två datum har gudstjänster sänts direkt över nätet, filmats och blivit sända, firats med begränsat antal deltagare som använd ansiktsmasker och hållit avstånd från varandra. Kaffe fick vi dricka hemma långt ifrån varandra. Vi ställde in och vi ställde om. Vi har lärt oss en massa och fått försaka en massa.

Pandemin är inte över, men den verkar vara på avtagande så att vi sakta, men säkert kan tro på en mera normal tid igen; det nya normala som vi hört talas om i två år nu.

Hade vi då fått höra att det här eländet skulle pågå i två år hade vi kanske inte orkat. Hade vi fått höra att ett elände skulle avlösas av ett annat hade vi helt säkert inte orkat. Livet är ett enda stort risktagande, men tron, hoppet och kärleken ger oss mod att våga leva ändå.

Tron är en grundton som ger oss en trygghet när ingenting verkar vara pålitligt. Tron är kartan över den otillgängliga terrängen så att vi kan hitta vägen fram.

Hoppet är det vi ska mata och låta växa. Hoppet ska vi inte överge för det ger oss kraft och styrka för dagen som kommer – hur den än ser ut.

Kärleken är kraften som hjälper oss att förändra världen. Kärleken ska vi slösa med så mycket vi kan för att hålla ondskan stången.

Och när allt annat verkar tröstlöst får vi komma samman till gudstjänst och kyrkkaffe. Ta en liten paus och fylla på våra förråd av tro, hopp och kärlek.

 

PS.
Den här gången var det svårt att förbereda predikan, men det skulle göras ändå. Jag vet inte riktigt om mina ord kan ge någon någonting, men jag publicerade den ändå. Håll till godo.

 

Surrealistiskt

      4 kommentarer till Surrealistiskt

Idag på dagen kom budet att kyrkor runt omkring i landet kommer att ringa i klockorna kl 19 för fred. Självklart skulle även vi i Houtskär delta.

Vi ringde i klockorna och höll en kort andakt med ljuständning i kyrkan.

Känslan är surrealistisk och tankarna går åt många håll. I samma kyrka har man bett för freden förr, men inte hade jag trott att det skulle bli min uppgift så här konkret.

Herre, förbarma dig!

Vigseldatum: 22.02.2022

      4 kommentarer till Vigseldatum: 22.02.2022

För en tid sedan annonserade jag om möjligheten att gifta sig i Houtskärs kyrka tisdagen 22.02.2022 på Facebook. Annonsen väckte stor uppmärksamhet och muntra uppmaningar delades mellan vänner att passa på nu!

Jag vågade inte riktigt tro att jag faktiskt skulle få viga någon den här kvällen, men mina tvivel kom på skam! Jag har läst kärlekens lov och skålat i alkoholfritt bubbel i kväll!

Vilken glädje det är att få erbjuda en möjlighet och se att församlingen svarar!

Kan min livsberättelse inspirera andra?

      Kommentarer inaktiverade för Kan min livsberättelse inspirera andra?

Tänk att vara ombedd att få berätta om sin livsväg! Jag tycker ju inte att mitt liv har varit så speciellt, för det är mitt liv det handlar om. Mina uppförsbackar och nerförsbackar. Mina mer eller mindre medvetna vägval. Mina misslyckanden och framgångar. Fast jag måste erkänna att ju flera gånger jag berättar om min väg genom livet, desto mera kan jag se på hur förunderligt allt har ordnat sig. Det är visst genom att spegla sig i andra som man lär känna sig själv.

Från tiden då jag sjöng med i församlingens barnkör till att jag idag är präst hänger allt ihop på ett sätt som jag bara kan förklara med Guds ledning. När jag skriver de orden känns det  lite pretentiöst och väldigt religiöst, men det är verkligen bara den förklaring jag kan se. Livet har varit alldeles för komplicerat och spretigt för att jag själv skulle förstå vad allt skulle leda till.

Idag när jag ser bakåt ter sig allting alldeles självklart, men när det hände kändes det som att ingenting hängde ihop. På ett sätt har jag bara låtit livet ske. Någonstans längs vägen vaknade en längtan som jag knappt vågade sätta ord på. När jag identifierade vad det var jag ville, blev mitt arbete för att nå dit mycket målmedvetet. Och möjligheter öppnade sig som jag aldrig ens vågat drömma om.

Idag kan jag åter känna att livet händer och att jag inte kan se vad allt som nu upptar min tid ska leda till. Samtidigt känner jag en stor trygghet i att jag inte behöver oroa mig för framtiden. Jag är övertygad om att allt jag gör, allt som händer, är pusselbitar i ett mönster jag inte ännu kan se.

När jag berättade om min livsväg på Petra frukosten i lördags fick jag vara en inspiration för andra. En kvinna tackade och sade att min berättelse gav henne tröst och framtidstro. Kanske det fanns en större mening med hennes liv också?

Varför skrattar vi så sällan i kyrkan?

      Kommentarer inaktiverade för Varför skrattar vi så sällan i kyrkan?

I dag, liksom alla fredagar, publicerade Åbo Underrättelser kolumnen Spaltaren. Den här gången var det min tur att tänka till. För att hitta inspiration slog jag upp kommande söndags evangelietext. Där jämför Jesus spridandet av Guds ord och tron med säd som sås vid vägkanten, bland tistlarna, på berggrunden och i den goda jorden.

Min text hänger mycket löst ihop med bibeltexten, men texten inspirerade mig att tänka och skriva. Om du inte har tillgång till ÅU och inte vill vänta till söndagen när den blir tillgänglig på nätet kan du läsa texten här.