Under de två första månaderna av det här året har vi varit en för lite i arbetslaget. Sakta men säkert har jag fått upp ögonen för hur mycket jag saknar min arbetskompis insats i arbetet. Att vara församling utan en diakon går en tid, men det är absolut inte att rekommendera.
Den här sportlovsveckan har församlingsmästaren varit på semester och plötsligt var det ännu svårare att få arbetet att gå ihop. Att det dessutom kom 15 cm snö en natt gjorde att det verkligen syntes att det just nu inte fanns någon som tog hand om det praktiska.
Snöproblemet var ändå förhållandevis enkelt löst och vissa av diakonens uppgifter har jag tagit hand om, så visst rullar det på fast arbetskamraterna är borta. Men nu ser jag verkligen fram emot nästa vecka när församlingsmästaren är tillbaka på jobb och den nya vikarierande diakonen inleder sitt arbete som både diakon och barn- och ungdomsarbetsledare.
Dessutom får jag en praktikant under en knapp veckas tid, så vi kommer att vara riktigt många på plats helt plötsligt. Det kommer att kännas lite ovant, men ack så roligt! Det blir ännu mera liv i prästgården och i församlingsverksamheten.
Tänk att det kan gå från bra till ännu bättre!