Årskrönika

      Kommentarer inaktiverade för Årskrönika

Många, speciellt bloggare, har en tendens att summera året vid årsskiftet. Jag gjorde det i fjol och när jag nu kollade in det inlägget i min gamla blogg tyckte jag att det var ett toppen sätt att göra en snabbgenom gång av året som gått. Alltså gör jag det i år också! Ifall du inte följt mig så länge får du nu, om du väljer att följa länkarna och läsa inläggen, en inblick i vad jag skrivit i min tidigare blogg som handlade om studietiden.

VARNING: Det här blir ett lååååångt inlägg… (och ännu längre om du vill läsa alla inlägg jag länkar till.)


Höjdpunkter ur min kalender under året 2018. (länkarna går till de inlägg där jag skrivit om saken och bilderna kan man klicka på för att se dem i större format)

Året inleds med graduskrivande. På bloggen vädrar jag min frustration och min skrivarglädje.

10 januari – I min kalender står det att jag ska besöka pastorskansliet i Dragsfjärd. Det är ännu hemlig vad jag ska göra där och i bloggen skriver jag om något helt annat…

15-16 januariFacebook redaktionen sammanstrålade i Sibbo skogarna för en välbehövlig terminsstart. En liknande utlovas om några veckor igen och det ska bli kul!

22 januariskriver jag om hur härligt det är att träffa sina vänner. Nu ska jag ta nystart med att träffa vänner – jag lovar! (Oj, här blev det visst ett nyårslöfte!)

4 februariKyndelsmäss! Det är en härlig helg som alltid gör mig glad. Den här gången fick jag träffa en härlig ung man. Visst är han söt där han sover med Kyrkråttan på mammas arm?!

12-25 februari – Jag gjorde min själavårdspraktik i Vasa hos sjukhusteologerna där. Det var två intressanta och lärorika veckor. Fast jag undrar om jag ens ännu heller vet vad själavård riktigt är…

23 februari – Mitt i praktiken skrev jag en kolumn som kallas Spaltaren. Den här gången hade jag extra svårt att samla tankarna så jag bad om hjälp av mina vänner på facebook. Praktiskt och fungerande!

28 februari – i min kalender står det TILL HITIS och den här gången vågar jag nämna något i bloggen. För det besöket kändes väldigt bra. Jag kände mig välkommen och jag kände att jag kunde passa in där.

8 mars – jag hyllade en urkraft till kvinna på bloggen och höll föredrag för Marthorna i Nagu om “kvinnoprästproblematiken” som de valde att kalla ämnet.

10-11 mars – var det fest i Borgå för att fira att både kvinnor och män fått bära prästämbetet i 30 år. Det blev en lång rapport i två delar. Del ett och del två. Jag deltog med glädje, och kände mig samtidigt lite udda eftersom jag inte ännu var prästvigd.

18 marsJag kunde avslöja att jag skulle få verka som predikobiträde några söndagar i april och maj i Houtskär. Nu på randen till det nya året känns det som om “nån” hela tiden tänkt att det är dit jag ska…

12 april – Till påsk skulle jag ha gradun klar och det blev den nästan. Nu kunde jag meddela att den fick lov att vara klar. För med facit på hand hade jag kunnat fila lite till men det fanns det inte tid för. Good enough tänkt jag och var nöjd.

19 april – nu går det undan med fart. Jag var till Borgå och provpredikade för domkapitlet. Följande dag var det dags för tyst retreat på Snoan. Det behövde jag nog verkligen då.

24-25 april – Jag fick för mig att reda ut diverse regler och begrepp kring prästämbetet. Fortfarande matnyttiga inlägg för den som undrar hur saker och ting hänger ihop kring att bli och vara präst.

28 april – Nu kunde jag äntligen avslöja vart det skulle bära av sen. För det var ju många som undrat och spekulerat kring var jag skulle börja min prästbana.

9 maj – Pro gradu avhandlingens bedömning. Jag är nog ännu också ganska stolt över mig själv.

19 maj – Jag synade lägenheter i Dalsbruk. I efterklokhetens svaga ljus skrattar jag rått åt mina tankar då. Det blir skäl att återkomma till vissa saker senare…

24 maj – En riktigt stor milstolpe i mitt liv. Jag fick mitt examensbetyg och kan titulera mig TM. Och, jag fick det officiella beslutet från domkapitlet att det blir prästvigning.

27 maj – Min gamla blogg har tjänat sitt syfte och det blir dags att ta farväl och flytta vidare.


Det här året har varit så innehållsrikt att det inte går att sammanfatta i ett inlägg! Jag tar paus här, där bloggandet byter adress. I nästa inlägg kommer resten av årets sammanfattning.

Några franskisar blev kvar

      2 kommentarer till Några franskisar blev kvar

På juldagen, efter att jag predikat och firat min sista gudstjänst i Hitis kyrkan för den här gången (för man vet aldrig vad framtiden bär med sig) och efter att jag gråtit några tårar till avsked, hjälpte min man mig att tömma lägenheten i Dalsbruk. Vi fyllde två bilar och en släpvagn! (Inte särskilt tätt packat, men dock.)

Jag som sade att, det som far till Bruke, stannar i Bruke… Men till mitt försvar tänkte jag ju när jag sade det, att det handlade om ett par års boende där och inte bara ett knappt halvt år. En del saker blev jag av med och en del saker blir jag av med ännu, men en hel del saker är ju sådant som jag fortsättningsvis behöver.

Bara några dagar efter att jag fått lägenheten berättade jag om den här på bloggen. Då hade jag för avsikt att städa den grundligt, för den var ju inte särskilt fräsch när jag fick den. Jag städade och städade. Trots sina futtiga 39 kvadratmeter kändes det som om städprojektet aldrig skulle ta slut. När det inte återstod så många delar av projektet längre, skrev jag en lista på alla detaljer jag ville få städade och så strök jag av vart efter de blev åtgärdade. När jag i slutet av november insåg att jag skulle komma att flytta ut vid årsskiftet fanns det ännu en handfull punkter kvar på listan. Då slängde jag listan.

Ugnen var en punkt som aldrig blev åtgärdad. Jag använde den två gånger under mitt knappa halvår i lägenheten. Båda gångerna gräddade jag en djupfryst örtbatong med bakplåtspappret direkt på gallret i ugnen. När jag vid första advent planerade göra en stor mängd jultårtor kollade jag lådan under ugnen där plåtarna fanns.

Det här var det jag hittade. Sen använde jag ugnen i församlingshemmet.

Nästa hyresgäst som flyttar in efter mig får lova att städa ugnen och lådan under den. Jag fick nog och lämnade det som det var. Tyvärr lämnade jag ingen lapp i lådan med förklaring om varför den ser ut som den gör. Det borde jag ha gjort. Men å andra sidan får nästa hyresgäst en i övrigt mycket fräsch lägenhet så kanske jag kan anse att vi är kvitt?

I nattens mörka timmar

      Kommentarer inaktiverade för I nattens mörka timmar

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnista och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandra sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Viktor Rydbergs dikt Tomten är en vacker dikt med tillhörande vemod. För ibland, så där i midnattstimman, finns det en risk att man blir lite sentimental och vemodig. Själv sitter jag i ett lånat rum på åldringsboendet Solglimten och ska snart krypa under täcket. I morgon sjunger vi Var hälsad sköna morgonstund och Dagen är kommen, för oss är en frälsare född, men samtidigt är det min sista gudstjänst i Hitis kyrka i tjänsten och det är lite vemodigt.

Avsked är alltid vemodiga. Jag har fått nya vänner och nu känns tiden här allt för kort. Det finns så mycket jag hade velat göra. Det finns så mycket jag velat uppleva. Det finns så många jag velat hjälpa. Men, det är väl som Magnus Uggla sjunger, att underbart är kort. Fast vi talar nog om helt olika saker, han och jag.

Jag vet att mitt val är det bästa för mig, just nu, men ändå är jag ledsen över att välja bort något. Jag avskyr tanken på alla ledsna ögon jag mött. Jag avskyr tanken på att det är jag som gjort dem ledsna.

Så är det, som det alltid är i livet. Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman, medgång och motgång ständigt följs åt. Det är sanningens ord som psalmen förmedlar. Det finns inget liv utan både glädje och sorg. Och det är ju av de goda stunderna de vackra minnena vävs och av de tråkiga man lär sig.

Så nu ska jag glädjas över att få fira julotta (haha, klockan tio är det knappast längre otta) med min församling och sen ska jag göra som Maria och gömma allt i mitt hjärta och begrunda det.
Det här är Hitis kyrka i vinterskrud, fotograferad julafton 2018.

Julafton som kom och gick

      1 kommentar till Julafton som kom och gick

Nu kanske du tror att jag är mer än lovligt virrig och “vikuvill” (dialekt för: vet inte vilken veckodag det är), men faktum är att i går kväll firade min familj julafton. Otroligt nog lyckades vi hitta en dag när föräldrarna, syskonen, respektive och barn kunde stråla samman den här julen. Det var mer än jag vågat tro på tidigare i höst.

Vi ordnade julmiddagen enligt knytkalasprincipen och så åt vi tills vi nästans sprack. Det var avslappnad stämning och många skratt kring bordet. Faktiskt så var det den bästa julmiddagen jag ätit på länge, för vissa element saknades från vår julafton. Det var ingen julfred som utlystes klockan tolv som vi måste se på i teve. Det var ingen julkyrka som vi måste åka till på eftermiddagen. Det är ingen julotta vi måste masa oss upp till dagen efter. Det var helt enkelt bara en trevlig kväll tillsammans.

Jag märker när jag skriver mina jul måsten att två av dem är kyrkobesök. Det är inte så att jag egentligen tycker att de är måsten, utan de är sådana jag vill besöka för att julfirandet ska bli komplett. Ändå märkte jag igår att de lägger till en viss tidspress på julfirandet som vi nu kunde undvika, eftersom vi firade julafton ett par dagar på förhand. Nu kan jag istället njuta av dem utan tidspress när jag firar dem i arbetets tecken.

Jag och kyrkans folk är ju inte de enda som firar jul i arbetets tecken. Min svägerska arbetar inom vården och hon är på jobb hela julen, som så många andra inom vården. Färjepersonalen som ser till att jag kan ta mig till och från Hitis under julen sitter fast på färjan hela julen. Polis, brandmän, butikspersonal, hotell- och restaurangpersonal, vägunderhåll, sjömän, julgubbar och så många andra som jag inte ens kommer att tänka på, jobbar under julhelgen.

Så det är en hel massa människor som kanske väljer som min familj, att stråla samman någon annan dag än på julafton för att fira jul. Bra så, för julen är inte bara en enda dag. Den är många dagar. Även om det är fastslaget i vår kalender att juldagen är den 25 december varje år så kan man faktiskt fira när man hinner och orkar, OM man orkar.

Nu möter jag ledsna ögon

      1 kommentar till Nu möter jag ledsna ögon

I de här dagarna blir det så tydligt hur många som är ledsna och besvikna för att jag är på väg att lämna dem. Alla säger att de förstår mitt val, men att de kommer att sakna mig och helst skulle se att jag skulle stanna i församlingen.

Det känns sorgligt och hemskt att vara tvungen att göra så många så ledsna. Jag skulle så gärna stanna, men samtidigt blev jag erbjuden ett nytt uppdrag med så många fördelar för mig egen del att jag gärna tar emot det.

Jag har blivit väldigt väl emottagen och jag trivts från första stund i Kimitoöns församling. Jag var inställd på att stanna åtminstone något år, men nu blev det inte så. När jag väl tackat ja till det nya uppdraget började jag inse hur slitigt det trots allt är att bo på två ställen. Att inte få dela vardagen med familjen visade sig vara tristare än jag räknat med. Att varje vecka köra 135 km enkel resa för att vara hemma två dagar blev i vintermörkret tyngre än jag räknat med i sommarens ljusa nätter.

Trots det vill mitt hjärta brista för att jag tackat nej till att stanna kvar hos alla trevliga, härliga människor i församlingen. Både personal och församlingsbor. Alla ni som gett mig en kram eller tryckt min hand och sett på mig med ledsna ögon. Jag är så ledsen för att det inte blev längre än så här.

Samtidigt fanns det aldrig några garantier, det finns det aldrig. Vi vet aldrig vart vi blir kallade. Vi vet aldrig hur snart livet förändras. Och att stanna för att inte göra någon annan besviken, när det känns rätt för en själv att bryta upp, är aldrig en bra lösning. Vi måste vara sanna mot oss själva och ta hand om oss själva och våra familjer för att kunna hjälpa andra. Det svåraste av allt är kanske att ändå glädjas över att vi haft en fin tid tillsammans. En kort, men fin tid.

Och det är ju inte som att jag skulle flytta till månen eller dö. Jag finns ju kvar, på facebook, i bloggen och så träffas vi ibland, när vi råkas. Och inte att förglömma, Kyrkråttan fortsätter visa bilder på var vi rör oss!

Men nu, nu ska vi först fira jul!

Giv mig ej sång om glans och guld och prakt

      5 kommentarer till Giv mig ej sång om glans och guld och prakt

Det var någon i mitt facebookflöde som frågade vilken psalm vännerna gillade mest. Flera svarade genast Giv mig ej glans. Jag kände hur nackhåren reste sig. Jag kan bara inte gilla den psalmen. Jag gillar betydelsen av orden men jag kan bara inte med psalmen.

När jag gick i lågstadiet var det visst min lärarinnas favoritpsalm och det känns som om det var den enda psalmen som gnatades vareviga jul. Många gånger om. Jättemånga gånger!

Du hör, det är den tolvåriga Janette som talar. Den sjöngs i mitt tycke allt för många gånger och tre verser var typ tre verser för mycket. Den hade kunnat bli ett vackert minne, men på nåt underligt sätt har psalmen satt sig på tvären i halsen på mig.

Så nu när jag har fått leda de vackraste julsångstillfällena och människor önskar den psalmen för den är den vackraste de vet önskar jag att jag kunde gå på toaletten under tiden. Nej, kanske inte så drastiskt, men jag blir inte översvallande glad. Å andra sidan har de ju varit tacksamt att ha en på något sätt underhållande historia att dra i samband med den psalmen.

Kanske det går med den som med en poplåt jag avskydde i tiderna, men nu gillar för att den påminner mig om glada svunna tider. Kanske jag genom att berätta att jag inte gillar psalmen kan skrubba av mig känslan lite grann? Den som lever och sjunger julpsalmer får se.

Har du någon julpsalm du inte gillar? Eller har du nåt minne du vill dela? Kommentera gärna!

Till hög, till låg, till rik, till arm,
kom glad och hjärtevarm!

Har du läst i tidningen?

      Kommentarer inaktiverade för Har du läst i tidningen?

Har du läst dagens tidning?

Nej inte Husis eller ÅU eller någon annan dagstidning. Jag talar om Svenskfinlands största tidning. Den som många inte ens behöver prenumerera på själv utan får av sin församling.

Jag talar om Kyrkpressen.

För av någon underlig anledning är jag åter där. Jag vet inte vad det är för intressant med mig och varför media gillar att fånga in mig med lagom ojämna mellanrum. Månne det kan bero på att jag inte har förstånd att tacka nej?

Hur som helst, där är jag åter en gång…

Glädjen över att känna sig behövd

      Kommentarer inaktiverade för Glädjen över att känna sig behövd

För det mesta är mina lediga dagar måndag och tisdag, men en gång i månaden har jag ledigt veckoslut. Det betyder att jag en gång i månaden är ledig måndag-tisdag, jobbar 10 dagar och har sen ledigt lördag till tisdag. De här arbetspassen känns väldigt långa för mig. Just nu är jag inne på dag 7 av 10. På söndag kväll kände jag att jag ville åka hem till Nagu för att vara ledig ett par dagar, men då var det fem arbetsdagar kvar. Måndags morgonen var trög, men förra natten sov jag gott så i morse vaknade jag utvilad.

Och vilken härlig dag det blev! Jag fick inleda med att berätta julevangeliet med egna ord för de allra minsta barnen. Jag hade fem bilder och så hade jag gjort en kort punktlista så att jag skulle komma ihåg alla detaljer i rätt ordning. Barnen lyssnade noggrant och sen sjöng vi julsånger och åt julgröt.

Lite senare fick jag göra hembesök och dela ut julblommor till ensamboende äldre. Åh, denna härliga glädje över att bli ihågkommen! Fina samtal hade vi och så blev jag bjuden på det ena och det andra. Jag hade egentligen inte behövt bli bjuden på något alls, men faktum är att jag inte vill neka dessa ensamma glädjen att få bjuda prästen på något ätbart. För en del, speciellt gamla ensamma damer, är det livsviktigt att kunna bjuda på någonting. Det är rent av rörande att se hur glada de blir av att kunna vara värdinnor, så som de var förr i tiden.

Jag tror att vi som är unga och i arbetsför ålder har lätt att glömma bort hur viktigt det är få känna sig behövd. När man blir gammal och ensam är det inte längre någon som frågar efter ens kokkonst eller andra omsorger. Man förlorar kanske förmågan att ens sköta om sig själv! Det är frustrerande och irriterande att inte längre klara av det man gjort i en handvändning förr. Då blir det extra viktigt att någon gång få uppleva att man åter kan bjuda och att någon uppskattar det man gör.

Dagen avslutades sen med ett De vackraste julsångerna tillfälle. Vi var inte så många, men julsångerna klingade fint ändå och julstämning fick vi allihopa!

Tänk att det här är mitt arbete! Tänk att få betalt för att gör andra glada och kunna glädjas själv av alla härliga människomöten. Tack!

När jag inte tror på mig själv

      2 kommentarer till När jag inte tror på mig själv

Ibland drabbas jag av tvivel. Jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar på att jag ska ha något vettigt att säga. Ibland känns uppdragen stora och jag själv så liten och obetydlig. Det är väl kanske ganska vanligt, att man ibland drabbas av tvivel. Då behöver man plocka fram alla uppmuntrande ord man någonsin fått och suga på dem som på söta karameller. Om inte det räcker får man bara ödmjukt böja huvudet i bön och be om hjälp. Fast egentligen borde kanske ordningen vara den motsatta. Bön först, uppmuntrande karameller sen.

De senaste dagarna har jag gått och tuggat på uppdraget att säga några väl valda ord vid konserten i Kimito kyrka nu ikväll. Det är Raseborgs manskör som sjunger och så ska Finlands lucia delta. Jag gissar att kyrkan kommer att vara välfylld. Av någon underlig orsak känns det som ett stort tillfälle, fast det egentligen bara är ett tillfälle bland andra. Underligt.

Så som det är för de flesta i kyrkans tjänst i december har det varit bråda dagar med många uppdrag. Då blir det ibland ont om tid att sitta ner i lugn och ro för att fundera ut vilka de väl valda orden är. Igår hittade jag ett par timmar mellan uppdragen då jag kunde sitta ostörd och skriva. Jag läste dagens evangelium och plötsligt fanns orden där. Det blev ett tal, en andakt – åter en gång! Tänk vilken nåd.

Om du inte satt i bänken i Kimito kyrka ikväll och ändå vill veta vilka ord jag hittade, så kan du läsa mitt tal genom att klicka här.

 

När döden kommer plötsligt

      2 kommentarer till När döden kommer plötsligt

I onsdags när jag kom till kansli och skulle starta min dator visade den inga livstecken alls. Hur jag än försökte starta den totalvägrade den. Det här var mycket konstigt för jag hade senast använt den på söndagen. Den hade legat orörd i dockningsstationen och vad jag vet hade ingen annan heller använt den. Mystiskt.

Jag ringde förstås it-stödet och fick höra att om man håller inne startknappen i 25-30 sekunder kan den starta om på nåt sätt. Jag gjorde så och tadaa! Datorn vaknade ut sin koma. Via ett nätprogram kunde sedan it-stödet ta sig en titt på datorn. Han uppdaterade, rensade och gjorde vad nu it-stöd brukar greja med. Så var allt frid och fröjd. Jag kunde åter använda min dator.

Torsdagen spenderade jag på Hitis utan min dator så den fick åter ligga och vila i dockningsstationen. På fredagen startade datorn åter glatt på morgonen men på eftermiddagen, efter klockan fyra förstås, blev det hjärtstopp och hjärnblödning i datorn. Utan förvarning stängde den av sig och tvärdog. Nu hjälpte det inte längre att hålla inne startknappen länge.

Datorn är inte ens fyra månader gammal men it-stödet nämnde på onsdagen att det varit liknande problem med några datorer tidigare och diagnosen har varit ett från början skralt moderkort som gett upp. Så vitt jag förstår betyder det att datadöden är definitiv.

Som tur är hade jag redan förra veckan sparat det jag behöver från datorn på en minnepinne med tanke på att jag snart kommer att byta arbetsplats och datorn inte sen längre är min. Så jag antar att det enda jag behöver göra nu är att välsigna datorn till den eviga vilan och sända den till dataskroten. Sen kommer det förhoppningsvis en ny eftersom det ju finns garanti på  dylika tingestar. Nästa präst får en splitterny dator, tjohoo!

Som tur också är kan jag utan problem logga in på någon annans dator på kansli och jobba vidare. Alltså är det ingen större fara skedd. Bara en dator som dött. Vila i frid.