Ingen vanlig helg precis

      2 kommentarer till Ingen vanlig helg precis

Det här blev verkligen en helg utöver det vanliga! En jordfästning, ett dop, en vigsel, en högmässa och en urnebisättning på två dagar. En präst i stan kanske fnyser att “vad är nu det att prata om?”, men i skärgården är det en ovanligt intensiv helg. Dessutom fanns det vissa små utmaningar med logistiken som inte förekommer i en stadsmiljö.

Vigseln och högmässan har jag vetat om länge. Dopet kom till för en tid sen. Jordfästningen och urnebisättningen var de som kom med kortare varsel. Allt annat utom jordfästningen skedde i Houtskärs kyrka, så det var inga problem. Jordfästningen skedde däremot i Norrskata kyrka och det gjorde saken lite mera utmanande.

Klicka på bilden om du vill se den i större format

Norrskata är en ö som ligger granne med Korpo och Houtskär. Färjförbindelserna går till och från Galtby i Korpo. Samma färjfäste som färjan till Houtskär går ifrån. Förbindelserna till Norrskata går inte så väldigt ofta och att åka från Norrskata till Houtskär med färja tar ca 40-45 minuter, eftersom man för det mesta måste till Galtby och byta färja.

När de anhöriga kontaktade mig och önskade att jag skulle sköta jordfästningen, läste jag färjtidtabellen. Jag konstaterade att det blir allt för utmanande att hitta en tid som passar och fungerar för mig i förhållande till färjtidtabellen och de andra förrättningarna jag lovat sköta. Så jag sa, det ordnar sig, jag tar båten.

Med båten är jag oberoende av tidtabeller, men däremot beroende av vädret. Som tur är går farlederna i rätt skyddade vatten, så jag litade på att det inte skulle blåsa storm och att det skulle gå bra.

Lördagsmorgonen kom med strålande solsken och bara några sekundmeters vind. Perfekt väder att ta båten till jobbet! Jag var ute i god tid inför jordfästningen och allt förlöpte som det skulle. Efter jordfästningen var det lite mera knappt om tid, men ändå ingen direkt brådska.

Det är dryga 11 sjömil (21 km) från Norrskata till prästgårdens båthus i Houtskär och det tog mig en halv timme att köra. Hade jag rört mig med bil och färjor skulle jag ha varit på väg i över en timme, och aldrig hunnit fram till utsatt tid.

På vägen hann jag till ock med knäppa ett par bilder (klicka på dem om du vill se dem i större format). Den vita prästskjortan hör ihop med ämbetsdräkten som jag gärna använder vid förrättningar.

Dopet och vigseln gick bra, trots ett litet missförstånd vilken tid vigseln skulle äga rum. Efter vigseln var jag bjuden med på bröllopsfesten av det underbara brudparet. Vilket kalas, vilken glädje och VILKEN MAT!! Fast, vad kunde man egentligen annat förvänta sig när det var Micke Björklund och hans team som skötte om cateringen!

(Klicka på bilderna om du vill se dem i större format.)
Efter bröllopstårtan tassade jag iväg till prästgården och kröp i säng. Vilken dag det hade varit!

Söndagen var åter en vanlig dag på jobbet. Först en högmässa med mina härliga arbetskamrater och underbara församlingsbor. Så en stunds kyrkkaffe på stående fot i kyrkan och efter det urnebisättningen med en kort andakt. När allt det här var undanstökat packade jag alla mina tusen grejer (så kändes det i alla fall) med mig i båten och styrde stäven hemåt.

Nu blåste det styv bris, det vill säga mellan 8 och 11 meter i sekunden från syd-sydväst. Ingen fara med det, men på Topsala fjärden / Kyrkfjärden blev det ganska gropig när det blåste in från Skiftet. Jag justerade hastigheten efter föret och kom hem utan problem.

Men, visst är det fortfarande lite extra spännande att röra sig med båt till och från jobbet. Jag har inte samma rutin med det som med att köra bil och det finns flera variabler som kan påverka resan. Ändå tycker jag inte att det är något super-duper-speciellt att jag tar båten när jag kan och det behövs. Det är väl så man gör i skärgården, tänker jag. Min föregångare Uno Gräsbäck rörde sig också med båt under sina drygt 30 år i Houtskär. Fast, då fanns inte  ännu färjorna, så han hade inte så stort val.

 

PS. Det som jag nästan missade var, att jag just den här lördagen firade 5 år som präst! Hade inte en av mina vignings-systrar påmint om dagen hade jag inte kommit ihåg det alls. Bättre sätt att fira att jag är präst finns nog inte än att få göra det i jobbet på det här sättet.

Jag vill inte!

      Kommentarer inaktiverade för Jag vill inte!

För en vecka sen fick jag ångest och kände mig stressad. Jag hade allra helst stannat kvar under täcket i sängen och bara ropat “jag vill inte”. Men så funkar ju inte livet. Jag steg upp och gick på jobb och gjorde det jag skulle. Men nånstans inom mig fanns olusten hela tiden där.

Det är märkligt hur man kan reagera och stressa upp sig själv för saker, som man med sitt logiska tänkande säger till sig själv att inte är nån större grej. Skärp dig människa! försökte jag säga åt mig själv, men nej. Jag ville inte.

Jag vädrade min olust med mina kollegor och med min chef. Mitt rationella jag hävde hela tiden att det inte egentligen var nåt, men ändå ville jag bara skrika jag vill inte!

Det går över intalade jag mig själv. Jag känner ju mig och visste att det kommer att gå över. Min chef konstaterade att det är kontrollfreaken i mig som inte vill, för man kan inte kontrollera allt. Delvis rätt. Själv kom jag till att det var mitt introverta jag som skrek jag vill inte!

Men vad var det jag inte ville?

Jag ville inte åka på skribaweekend!

Kontrollfreaken kan styra upp hur mycket som helst, men i verkligheten händer det saker man inte kan kontrollera på ett läger. Mitt introverta jag ville inte tvingas umgås med så många människor så intenstivt som det kan bli under en helg med en drös konfirmander.

MEN.

När helgen väl började och konfirmanderna installerat sig på sina rum och vi hade ätit middag tillsammans och första arbetspasset körde igång trivdes jag som fisken i vattnet.

Det hade jag ju egentligen vetat hela tiden, men jag hade glömt sen förra sommaren hur härliga konfirmander kan vara. Jag hade glömt att jag alltid kan dra mig undan en liten stund och vara för mig själv. Jag hade glömt att konfirmanderna är det bästa vi har!

Den här helgen visade ungdomarna sig från sin allra bästa sida. Vi ledare var medvetna om att ungdomarna kanske hellre hade varit på stafettkarnevalen, så vi tog pauser då vi via Arenan såg på kompisar och syskon som sprang och vann guld. Vi var också medvetna om att ungdomarna kanske inte skulle orka koncentrera sig i 45 minuter i ett sträck, så när orken tröt tog vi en paus och fortsatte sen igen.

Det blev en alldeles underbar helg! Andakterna och gudstjänsterna som vi firade gjorde konfirmanderna superbra! Utan att knorra hade alla uppgifter i söndagens gudstjänst i kyrkan och jag tror det är den bästa gudstjänst jag firat!

Nu ser jag redan fram emot lägret som väntar i augusti. Och om det, mot förmodan, skulle dyka upp nåt “jag vill inte”-spöke i mitt huvud ska jag läsa den här texten igen.
Det blir nog bra!

Bara för att jag kan

      Kommentarer inaktiverade för Bara för att jag kan

Nu är båten i sjön och igår tog jag den till jobbet.

Inte för att jag måste.
Inte för att det är billigt.
Men för att det är smidigt och roligt och för att jag kan!
Dessutom var det strålande vackert väder och då är en tur med båten rena nöjet!

Det var min första solokörning för säsongen och jag överraskade mig själv med att ta i land utan problem vid Prästgårdens båthus. Även om jag bott (så gott som) hela mitt liv i skärgården har jag ändå bara kört båt i tre år. Dessutom räknade jag med att kunskaperna kanske rostat under vintern. Men, ibland överraskar man sig själv!

Arbetsresan till jobbet tar ca en timme och en kvart med bil och färjor, med båten tar det ca 35-40 minuter. Dessutom är jag inte bunden av tidtabeller när jag tar båten.

Numera händer det sig när jag planerar mitt arbete, att jag utgår ifrån att jag tar mig fram med båt. Det ger en större flexibilitet, även om vädret är en osäkerhetsfaktor. I närområdena, mellan hemmet och jobbet, är det sällan vädret ställer till med problem, eftersom det är inomskärs jag rör mig. Ska jag längre vägar kan det bli lite spännande. Det fick jag smaka på i slutet av förra sommaren. Bra gick det också och jag lärde mig lite mera om hur jag ska hantera båten och vad som är möjligt.

Vår båt är en Flipper 640 från 1987 och med stor sannolikhet byggd i Nagu. Det lär vara den bästa modellen av Flippers båtar och jag är alldeles förskräckligt nöjd med den. Lagom liten så man lätt kan hantera den ensam, men stor nog att sova i om man vill. Snabb och bränslesnål är den också. Förra sommaren räknade vi att den drog 0.85 liter på sjömilen.

Det ser ut att kunna bli en finfin sommar det här!

Du e helt galet klok i dina tankar.

      Kommentarer inaktiverade för Du e helt galet klok i dina tankar.

Du e helt galet klok i dina tankar, var det en vän som skrev på Facebook när jag puffat för ett blogginlägg. Med lite rodnande kinder tog jag emot komplimangen med ett skratt.

Samtidigt funderade jag på om jag är så där galet klok, eller om jag bara säger det som folket vill höra?

Det är en utmaning att förkunna evangelium och förnya kyrkan så att den fortfarande är sann mot det som Gud ville att vi som följer Jesus ska vara. Lyssnar man till en del säger de att kyrkan är genomrutten och fullständigt tappat fokus. Lyssnar man till andra säger de att kyrkan är förstockat konservativ och hänger inte alls med i världen.

Själv tror jag att kyrkan, den stora världsvida rörelse som följer Jesus, är både och. Det finns både ruttet, konservativt, bakåtsträvande, progressivt, fanstastiskt, lagom, ljumt och alla andra adjektiv som du kan tänka dig om en kyrka som består av alla världens människor. Den kristna kyrkan är så stor att det ryms allt möjligt mellan dess imaginära väggar.

Jag börjar luta åt att jag gör det jag kan, på mitt sätt och sen får Gud styra upp det hela. Jag försöker hyvla ner trösklar och lägga ut röda mattan. Jag höjer taket och kastar ut bänkar. Jag skriver blogg och jag talar i kyrkan. Jag bjuder på kaffe och kramar om. Jag lär mig lyssna utan att försöka fixa allt. Jag försöker vara närvarande där människorna jag är satt att bära ansvar för är. Om det är klokt eller inte får eftervärlden bedöma.

Jag är övertygad om att jag är på den plats och i den position jag är för att det är nån mening med det. Jag tror att jag är kallad av Gud för att hjälpa honom. Om jag har fel, och det finns helt säkert de som anser att jag har missförstått saken, så får väl jag ta det snacket med Gud vid pärleporten innan jag åker någonstans varmare.

Nu låter jag stursk, men just i kväll är jag det. Det finns så mycket som bara fallit på plats att jag landat i den här känslan ikväll. Tacksamhet och nåd ger förvissningen om att det här är rätt.

Nån annan dag tvivlar jag säkert igen…

Stenar, ballonger och Halleluja!

      2 kommentarer till Stenar, ballonger och Halleluja!

Kristus är uppstånden!

Påskdagens gudstjänst firades med stenar i syndabekännelsen, ballonger i förbönen och viftande händer till sista psalmen. Mellan varven tappade jag bort mig i agendan, men det löste sig och jag hoppas och tror att glädjen var det deltagarna minns, framom mitt rådd.

Till min hjälp att förverkliga gudstjänsten hade jag förstås mina fantastiska arbetskamrater, men också barn, ungdomar och vuxna. Det blev en rätt så lång procession och det satte en högtidlig och glad prägel på stunden när vi sjungande smyckade altaret med allt som hör till. Senare fick barnen hjälpa mig att fylla en korg med synder, alltså stenar, som jag överlämnade till Gud med en bön om förlåtelse. En ungdom läste en av texterna. Och sen fick barnen hjälpa till i förbönen igen. En räckte mig ballonger och de andra såg till att de hölls i luften genom hela förbönen.  I sista psalmen fick vi hela församlingen att vifta med händerna till orden Kristus har uppstått, hurra, hurra, Han lever, han lever, han lever än.

Det var annorlunda och lite konstigt, men ingen (vågade?) säga att det var för konstigt eller fel. Efter gudstjänsten gick vi till prästgården på kyrkkaffe. Där hade några damer förberett och bjöd på kaffe och bakelse. I salen hade vi möblerat om så att det rymdes in 40 personer att sitta vid borden. Det var första gången vi prövade den här möbleringen och vi kunde konstatera att det fungerade finfint och var riktigt trevligt när alla rymdes in i samma rum.

Åter en gång har jag inte bett om lov att publicera bilden så därför suddar jag ansiktena.

Efter kyrkkaffet gick de finskspråkiga till kyrkan och där firade vi påskmässa på finska. Det krävdes en smärre kraftansträngning att byta språk och hålla koncentrationen för ännu en gudstjänst, men det gick bra. För nu hägrade redan ledigheten!

Jag har publicerat den här bilden i ett inlägg på bloggen redan 2019, och precis som då, var nu känslan på påskdagens eftermiddag den samma som på bilden. Herren har uppstått, men Prästen är död.

It is Nap Time! — Cartoon by the Rev. Jay Sidebotham and the Church Pension Group: www.cpg.org/global/online-resources/cartoons/

Nu är jag ledig och det senaste dygnet har mest gått åt till att sova och vila. I morgon styr jag västerut för några dagar och sen väntar trädgården med sina vårsysslor. Det känns lite konstigt att ha lämnat datorn på jobbet och stängt av telefonen helt och hållet, men jag tror att det är behövligt och bra.

Glad påsk!

Så ogudaktigt av mig

      Kommentarer inaktiverade för Så ogudaktigt av mig

Lite senare på långfredagen, efter gudstjänsten och efter att jag jobbat ett par timmar på mitt arbetsrum, åkte jag till ungdomslokalen Vesterlid där det ordnades påskcarneval. Jag tänkte att jag kan ta mig en sväng där via på vägen hem.

Visst funderade jag en liten stund om jag alls skulle ta mig dit, eftersom en påskcarneval inte riktigt passar in i min uppfattning om hur långfredagens ska spenderas. Men, efter att ha övervägt fördelarna mot nackdelarna tänkte jag att det är bättre och vikigare att jag rör mig där min församling finns än att jag sitter och surar.

Kyrkan har redan för länge sedan tappat sitt monopol och tolkningsföreträde i samhället. Visst uppmärksammas de stora helgerna fortfarande, men kopplingen till kyrkan och tron är inte längre stark – om den alls finns. Skulle jag vara riktigt radikal skulle jag föreslå att vi stryker alla röda dagar i kalender och så får var och en förhandla med sin arbetsgivare om sina lediga dagar. Om söndagen som kyrklig helgdag är vikig för en får man lov att vara en god förhandlare så att man får ledigt från jobbet den dagen så att man kan gå till kyrkan.

Men så radikal är jag inte. Jag tycker bara att det är otroligt fascinerande att det som blivit tradition och kutym i samhället långt utgår ifrån kyrkoåret och att så många idag inte förstår det.

Påskcarnevalen hade lockat massor av människor och inne i ungdomslokalen var det hög volym av allt sorl. Där fanns folk i alla åldrar och massor av barn – långt fler än det finns i Houtskär till vardags! Jag umgicks, fick en ansiktsmålning, köpte en superläcker våffla, pratade bort en stund här och en stund där. Det var otroligt trevligt!

Sen träffade jag en medelålders man som försiktigt sa att nog är det ju ogudaktigt det här.
Javisst, svarade jag, det har du rätt i.

Men ändå var vi båda där!

Är det kanske så att vi behöver att någon annan sätter ramarna för att vi ska göra det som vi egentligen tycker att är rätt? Om det fortfarande skulle vara förbjudet att ha butikerna öppna, och att ordna tillställningar på långfredagen – skulle vi vara bättre kristna då?

Jag tror inte det. Som kristna är vi fria att göra vad vi vill. Vi har ett eget ansvar att göra det som är rätt och undvika det som är fel. Och det är alldeles otroligt svårt. Så svårt att vi misslyckas oberoende av hur goda avsikter vi har. Vilket åter lyfter fram hur avgörande det var att Jesus dog på korset på långfredagen.

Jag tror faktiskt att man kan tänka på den djupa innebörden av påskens händelser OCH gå på påskcarneval på samma dag.

Gudstjänst förrättad med tårar

      Kommentarer inaktiverade för Gudstjänst förrättad med tårar

Långfredagens gudstjänst är min favorit under kyrkoåret. Den är så intensiv, så avskalad, så fylld av känslor. Igår grät jag en skvätt i sakristian före gudstjänsten. Inte för att jag var ledsen utan för att jag kände mig utmattad.

Jag sjunger med i kyrkokören i Houtskär. För att jag älskar att sjunga och för att det är den enda kören jag får att fungera med mitt arbetsliv. Den här långfredagen sjöng kören fyra sånger och mellan dem förrättade jag gudstjänsten.

Innan gudstjänsten övade vi, och jag kände mig osäker på om min röst skulle räcka till för allt. Jag kände mig osäker på om jag verkligen hade koll på alla moment i gudstjänsten. Jag kände mig splittrad och trött. Så strax innan gudstjänsten rann tårarna över, som de ofta gör när jag är trött. Den stackars församlingsmästaren visste inte riktigt hur han skulle trösta mig, men jag kom på att gå ut på trappan i den kyliga vårluften, se ut över havsviken och andas. Andas in. Andas ut. Be en bön och torka tårarna.

Jag lyckades samla ihop mig och kunde när klockan var slagen gå ut i kyrksalen, sjunga med kören och förrätta gudstjänsten. Under min riktigt korta predikan smög ett par tårar sig fram igen och rösten darrade till en liten stund. Men jag andades, och fortsatte till slut.

Det blev en fin gudstjänst. Jag tror rent av att det var fler än jag som fällde en tår.

Bilden är knäppt ifjol, men altaret såg likadant ut i år.

Det började som ett skämt

      Kommentarer inaktiverade för Det började som ett skämt

På skärtorsdagen firade vi påskandakt med skolbarnen i kyrkan. Det var mäktigt att få berätta påskens berättelse för barnen. En av flickorna lade jag extra märke till. Hon tittade på mig med stora, uppspärrade ögon och visste kanske inte riktigt vad hon skulle tro. Påskberättelsen är en mäktig berättelse med tvära kast och hårresande detaljer – även om man lämnar bort det allra mest blodiga.

Efter stunden i kyrkan gick vi, den lilla personalen på fyra personer, i samlad tropp till restaurangen för att äta tillsammans. Jag gick med kyrkohandboken under armen, för att inte glömma den efter mig. När vi kom in till restaurangen satt där ett stort bord fullt med arbetskarlar.

Jag drog skämtsamt fram handboken och undrade om vi skulle ta nästa andakt här vid lunchen. Läs du så äter vi, var det nån av gubbarna som sade. Jag är inte nödbedd svarade jag glatt och skulle just slå upp handboken när nån sa att jag ju kunde välsigna dem. Javisst, svarade jag, det kan jag verkligen. Handboken åkte tillbaka under armen och så välsignade jag dem med Herrens välsignelse på stående fot.

Andäktigt och tyst tog de närvarande emot välsignelsen och när jag var klar sa jag att de fick fortsätta som förut och sorlet fortsatte. Det blev en riktigt kort stund av andakt, men det var verkligen en helig stund.

Efteråt sa diakonen att det började som ett skämt, men vilken fin stund det blev! Det här var en impuls och kunde kanske modernt kallas för pop-up eller flashmob eller vad som helst – men det var ett heligt möte mitt i livet. Lite halvgalet, lite på skämt, men samtidigt på fullt allvar.

Man ska aldrig säga aldrig

      Kommentarer inaktiverade för Man ska aldrig säga aldrig

Nästa år ska jag inte gå på nån utbildning! Så sa jag ifjol när jag avlagt Exilafen (examen i ledning av församlingsarbete). Underligt nog befann jag mig ändå på utbildning i huvudstaden ett par dagar den här veckan.

Jag borde kanske ha specificerat mitt löfte förra året och sagt att jag inte ska gå nån av kyrkans utbildningar det här året. För jag insåg genast som jag uttalat mina ord att det inte kommer att hålla.

Jag blev vald till förtroendeman på arbetsplatsen förra året och jag kände ett stort behov av att fortbilda mig inom det området. Visst kan jag läsa kollektivavtalet och försöka förstå vad som förväntas av mig som förtroendeman utgående från det, men det är jätteviktigt att komma iväg på utbildning och få lära känna andra förtroendemän och fackförbundens personal.

Utbildningar ger mig i regel två saker. Dels mera kunskap, dels avkoppling från vardagen. Den här gången fick jag två nätter på hotell. Visserligen betalade jag själv en god slant för att få ha ett eget rum, men det var det värt. Att jag dessutom fick ett rum med badkar gjorde det inte sämre.

Redan första kvällen märkte jag att min hjärna gick igång och tänkte kreativt. Plötsligt fanns det utrymme för att tänka på sånt som inte ligger på to-do-listan. Jag borde förstås ha tecknat ner något av det jag tänkte, för nu har de tankarna försvunnit liks spårlöst som den smälta snön. Men bara känslan av att ha haft en kväll för mig själv där hjärnan tänkte fritt är trösterik. Min kreativitet lever, även om det känns som att den legat i dvala under snön.