50-50 och balans i jobbet

      Kommentarer inaktiverade för 50-50 och balans i jobbet

När man anhåller om att bli prästvigd får man genomgå ett psykologiskt test för att ta reda på sina styrkor och svagheter. Att känna till dem är bra för att kunna lägga upp arbetet så att man orkar i längden. Jag minns att mitt test resulterade i att jag är si sådär 50-50% social och ensamvarg. Det var ingen större nyhet för mig. Jag tycker om att umgås med människor, men jag behöver minst lika mycket egentid där jag får tömma huvudet på intryck och fylla på med lust att se människor igen.

Så nu när jag haft dagar av administrativt arbete och förberedelser tycker jag att det är alldeles toppen att få sitta vid min dator och bara pyssla på med alla sorters pappersarbete. Jag skulle antagligen trivas med ett jobb där hälften består av administration, tabeller, protokoll och annat pappersarbete som andra upplever som tråkigt. Men vänta, det här jobbet ligger ganska nära idealet, när jag tänker efter!

När jag har måttet rågat att människomöten blir jag trött i huvudet och då fungerar det inte att vara kreativ. Så för att få predikan skriven till söndagen behöver jag först få ordning på allt annat. Offertförfrågningarna skickade, skriftskolstartens material iordningställt och kalendern uppdaterad. I morgon bitti ska jag ta tag i allt det där som måste vara gjort till eftermiddagen och nästa dag. För jag vet ju också att lite lagom dead-line stress sätter fart på mig. Så månne inte allt blir klart i tid.

Trevlig helg!

Ibland borde jag lyssna bättre

      Kommentarer inaktiverade för Ibland borde jag lyssna bättre

När jag igår plockade ihop lite grejer där hemma tittade jag på näskannan och tänkte att kanske jag borde ta med den? Man vet ju aldrig när en bihåleinflammation slår till.  Njäh, tänkte jag sen, inte behöver jag den…

Du kan säkert redan gissa varför jag skriver om det här? Just nu sitter jag med en värkande bihåla och önskar att jag hade näskannan här.  Så nu blir då följdfrågan om jag borde lyssna bättre till mig själv, eftersom jag tydligen har en liten aning profetisk gåva?

Lösningen är att gå till apoteket och köpa en kanna till, så jag har en i båda mina hem.

 

 

PS. Ja, du får skratta åt det här inlägget!

I skogen rensas hjärnan

      Kommentarer inaktiverade för I skogen rensas hjärnan

Oj, en vecka sen senaste inlägg! Hoppas du inte saknat mig allt för mycket.

De senaste fyra dagarna har jag varit ledig och det var en välbehövlig ledighet. Nu när jobbet inte längre är riktigt nytt blev jag trött. På nåt sätt är det ju så, att när jobbet är nytt och spännande går man på av ren lust och en del adrenalin. Sen när jobbet börjar hitta sina hjulspår kan det hända att man rasar ihop och märker hur trött man egentligen är. För fast det är roligt och lustfyllt så tar det på att börja med ett nytt jobb! Det finns så många intryck man behöver absorbera, så många saker man behöver lära sig, så många nya människor att lära känna, så många saker som man inte ännu har några rutiner för och allt det här kräver massor av ens hjärna. Jag har ju dessutom inlett en ny typ av boende med övernattningslägenhet och veckopendlande.

Några stackars små trattkantareller hittade jag.

Så nu kom jag till den punkten när jag behövde vila huvudet. Jag orkade inte tänka och skriva alls. Jag har varit hemma och röjt i en skogsdunge, vandrat i skogen i jakt på svamp (med mycket magert resultat) och gosat med gubben och katterna. Jag har inte sett på mejlen, inte sett på telefonen, inte bläddrat i kalendern, utan bara varit och låtit jobbet klara sig utan mig.

I morgon börjar en ny arbetsvecka och det blir säkert roligt det också!

Det var en svår en!

      Kommentarer inaktiverade för Det var en svår en!

Har du någon gång blivit varnad för någon person du ännu inte träffat? Så där som att “du ska se upp med Gösta sen, för han kan va lite tvär” eller “Greta är lite jobbig för hon kan explodera när som helst”. Hur har du reagerat? Vad har du tänkt om dessa människor du blivit varnad för? Hur gjorde du sen när du mötte dem?

Det blev många frågor där, men jag är verkligen nyfiken! Berätta gärna dina erfarenheter!

Jag har blivit varnad för ett par personer som jag minns extra bra. Första gången blev jag verkligen lite fundersam. Var personen verkligen så jobbig som det sades? Hur skulle jag bete mig med hen? Jag funderade en del innan jag träffade personen och jag kom till strategin att gå rakt på den personen. Jag tänkte att om jag försöker vara vänlig mot hen kanske hen inte är så bitsk som jag varnats för.

Strategin fungerade och jag blev riktigt god vän med personen. Det visade sig att det var den som varnat mig som var roten till det onda i den relationen. Personen som jag varnats för märkte jag rätt snabbt att var trött, men jobbade sammanbitet på i alla fall. Hen hade en del problem i familjen och en del värk i kroppen, men ändå slet hen på som aldrig förr. Ofta behövde hen ta till ilskan för att alls orka göra sitt jobb. Inte undra på att hen kunde upplevas som besvärlig!

Den andra personen jag varnats för tycker jag är rak på sak och riktigt trevlig. Säkert har hen sina sidor och jag har inte mött dem alla ännu. Ändå tycker jag att det verkar som om vår relation kan bli bra. Kanske det finns kryddor som uppgivenhet, trötthet, bitterhet och desillusion i grytan, men om jag häller i lite sympati, omtänksamhet, rakhet och tacksamhet, kan det hända att smaken jämnar ut sig och det blir en god soppa. Lite humor till så kan det bli riktigt delikat!

För mig är svåra människor sådana som vänder kappan efter vinden och inte kan ge raka svar. Jag uppskattar raka besked – oberoende om jag omfattar dem eller inte – för då vet jag var den andra står och kan förhålla mig till det. Så när vi möts, säg till om nåt är på tok. Det är ända sättet jag vet, för att vi tillsammans ska kunna få till stånd en förändring till det bättre för oss alla.

Du kan blåsa förändringens vind

      Kommentarer inaktiverade för Du kan blåsa förändringens vind

Här om dagen blev jag uppmärksammad på att det är en häftig tid i Borgå stift just nu. Det här läste jag i mitt facebook flöde:

Så igår avgjordes då det första valet. I Nykarleby kunde församlingsborna rösta mellan Mia Andersén-Löf och Ulf Sundstedt. Och som de röstade! Det var ett för kyrkliga förhållanden ovanligt stort antal röstberättigade som tog sig till valurnorna, hela 25,5%. Det är en glädjande siffra för alla inblandade. Härligt engagemang.
Spänningen var nästan olidlig innan resultatet väl kom. Till slut informerade församlingen så här på sin hemsida:

Jag har ju inget med saken att göra egentligen, men ändå tycker jag att det var spännande och att det är häftigt att Mia vann valet och med så klara siffror till på köpet. Att jag vill lyfta fram det här i min blogg beror på att jag vill säga:
MAN KAN VISST PÅVERKA BARA MAN RÖSTAR!
Och ja, jag vill säga det med stora bokstäver.

För jag tolkar siffrorna så här: de som ville förändring engagerade sig och gick och röstade. De gav Mia sina röster och hon vann därför med bred marginal. Jag känner inte Ulf, så jag kan inte säga något om honom som person. Han är en äldre man som redan arbetade i församlingen. Därför representerar han det som traditionellt sett varit det trygga, självklara, konservativa i vår kyrka. Ändå förlorade han nu valet.

Nu har vi kyrkoval på kommande i de flesta församlingarna i landet. På en del håll blir det sämjoval, d.v.s kandidaterna är lika många som platserna och då blir det ingen omröstning, men på de flesta håll blir det val. Så om du någon gång har muttrat för dig själv att det inte blir någon förändring i den här tröga kyrkan så kanske du ska engagera dig så mycket att du går och röstar. Rösta på en kandidat som du uppfattar står för samma värderingar som du.
Då kan DU påverka.

Tänk om de över 75% som vanligtvis inte röstar i kyrkliga val skulle gå till valurnorna? Tänk om alla som gnäller skulle engagera sig i valet? Tänk vilken förändring det skulle kunna bli!

Hur en liten katt kan rädda dagen

      2 kommentarer till Hur en liten katt kan rädda dagen

I morse ringde väckarklockan. Jag snoozade en stund – trodde jag. Jag vaknade till med ett ryck! Vad är klockan? Jag ser att den är 8.15. Om en kvart ska jag sitta i bilen för att hinna med färjan! Jag hade sovit en timme mera än planerat.

Snabbt drog jag på mig kläderna, snabbspolade mig genom morgonrutinerna, plockade med mig lite frukost att äta på färjan och sprang ut till bilen. Jag hann!

På färjan kände jag hur jag sakta började vakna till liv. Stormen rev i färjan och vågorna slog över däck. Då kollade jag färjtidtabellen. Jag skulle hinna tillbaka med färjan som går kl. 11.00 tänkte jag, men inser att det idag är onsdag och då går färjorna från Hitis till fastlandet kl. 10.00 och följande först kl. 14.30. Ändrade planer alltså. Som tur var hade jag bara inbokat ett Skype-möte kl. 13 så det var inte beroende av vad i världen jag befinner mig.

Morgonandakten i skolan gick bra. Barnen fick höra en spännande liten berättelse om en kille med ett handikapp som visade sig vara hans största tillgång och så sjöng vi psalm 862 med rörelser till.

Som tur är har jag ett arbetsrum i församlingshemmet på Hitis, så efter andakten åkte jag dit för att jobba i väntan på att färjan skulle gå tillbaka till fastlandet. I regnet sprang jag från bilen till dörren, låste snabbt upp och steg in. Då hör jag det allra ynkligaste, hjärtskärande mjauuuuuu man kan tänka sig. En kisse är i nöd! Jag öppnar dörren igen och försöker lokalisera varifrån nödropet kommer. Jag pratar med kissen och snart kryper en liten gul kisse fram under trappan. Han stryker sig snabbt mot mina ben och säger bestämt att han vill följa med in. Det är för vått och besvärligt ute för en liten kisse en stormig dag som denna.

Jag som har ett väldigt blödigt hjärta när det kommer till små katter låter honom komma med in på kansli. Jag inser ju att det är prästgårdsfamiljens lilla kisse som väntar på att familjen ska komma hem för dagen igen. Vi går på toaletten och tvättar tassarna, för med smutsiga tassar kan man inte undersöka ett kansli. Vi pratar lite och gosar lite och till slut hittar jag en liten korg som är passlig sovplats för en liten kanslikisse. Medan jag gick på lunch på byns enda café fick kisse vänta ute, men han kom glatt med in igen när jag kommer tillbaka. Han sover sig genom Skype-mötet och tycker att min arbetsdag var alldeles för kort när jag hastar iväg till färjan för att åka hem.

En dag som verkade gå på tok från första stund, blev rätt så bra till slut. Katt-terapi är det bästa som finns tycker jag. Fast nog känner jag att jag är trött nu. Det har varit full rulle hela september med massor nya saker att ta in. Jag gick tidigt i säng igår, men ändå höll jag på att försova mig. Jag ska gå tidigt i säng i kväll också, för i morgon blir det en lång arbetsdag igen. Men sen, sen är jag ledig i fyra dagar och det känns bra att få åka hem till gubbe och egna katter. Då ska jag försöka göra mest ingenting – med hjärnan. Kanske blir det en tur i svampskogen och lite pyssel i trädgården. Sådant där som låter hjärnan vila.

En annorlunda, vanlig dag

      Kommentarer inaktiverade för En annorlunda, vanlig dag

Jag måste konsultera min kalender. Jag trodde att den här dagen var den första arbetsdagen utan inbokad verksamhet, men jag mindes fel. Det var den andra. Fast förra gången var för nästan tre veckor sen…

Att ha en dag utan inbokad verksamhet betyder tid och möjlighet att ta tag i diverse kontorsarbete som legat och väntat samt tid att fundera på kommande verksamhet. Grymt skönt var det att få pyssla på i mitt arbetsrum. Igår hade jag också en förmiddag med tid att göra en möteskallelse. Alldeles underbart att få göra sådant som inte kräver särskilt mycket kreativ tankeverksamhet! Jag har sagt det någon gång förr: jag är lite konstig på det sättet att jag verkligen gillar statistik, listor, föredragningslistor och protokoll!

Jag tycker att det är skönt när det är ordning och reda. Då finns det utrymme att vara spontan, kreativ och allmänt yr. Det betyder inte att jag är väldigt pedantisk och städig av mig, det ska bara vara ordning på nåt sätt.

Ett varmt mottagande

      Kommentarer inaktiverade för Ett varmt mottagande

Idag har jag blivit välsignad till tjänst. Det var en härligt festlig högmässa i Hitis kyrka där kyrkoherden Katarina var liturg, jag predikant, kapellrådet Henrika textläsare, kantor Kai spelade och ledde Hitis lilla, men naggande goda kyrkokör.

Den här vackra buketten fick jag av Hitis kapellråd.

Kören överraskade med att sjunga psalmen 862, Tänk, att du är du, med rörelser! Medelåldern är en god bit över, pensioneringsåldern men sångarglädjen är lika stor som i en barnkör. Det undrar jag inte alls över för det är härligt att sjunga och man mår så bra av att sjunga i kör. Det är rena hälsopillret att sjunga.

Det var faktiskt rena rollator-rallyt till och från kyrkan idag! Många av Solglimtens invånare passade på att delta. Men inte bara Solglimtens invånare, utan flera andra församlingsbor kom för att välkomna mig. Efteråt samlades vi till kyrkkaffe i församlingshemmet. Vid ett riktigt långbord fick vi njuta av församlingsmästarens semlesmörgåsar och bullar och hans frus gräddtårta. Tänk så de kan och ställer upp! Tack!

Den här ljuvliga tekoppen fick jag från Kimitoöns församling.

Vid kyrkkaffet blev det psalmsång, välkomstord och jag fick berätta lite om hur det kom sig att jag kommit till Hitis. Så fick jag motta hjärtliga lyckönskningar och vackra blommor. Det var nog en riktigt högtidsdag för både mig och Hitis kapellförsamlings medlemmar.

Nu gäller det bara att kavla upp ärmarna och försöka uppfylla församlingsbornas högt ställda förväntningar.
Jag lovar göra mitt bästa.

PS. Kyrkoherden uppmanade församlingsborna att följa Kyrkråttan på Instagram! Har du gjort det redan? Om du inte är på Instagram kan du också kolla in bilderna här på bloggen i spalten till höger.

PPS. Klicka här om du vill läsa mitt predikomanuskript från idag, där jag inleder med att uppmana till att lägga ner kyrkan.

Tre veckor, tre fredagar

      Kommentarer inaktiverade för Tre veckor, tre fredagar

Tre veckor av september har gått och jag tycker att det bara varit fredagar i september!

Eftersom jag oftast är ledig måndag-tisdag motsvarar fredagen onsdag, för den som jobbar måndag till fredag. Dagen mitt i veckan. Samtidigt är fredagen fortfarande dagen före veckoslutet. Dagarna har rullat på med en hiskelig fart och fredagen är den dag som jag registrerar, eftersom mina arbetskamrater som har vanliga arbetsveckor hojtar “äntligen fredag” vid morgonkaffet och “trevligt veckoslut” när de går hem för dagen. Oj, tänker jag, är det redan fredag?

Dagarna fylls av alla möjliga arbetsuppgifter och jag skulle fortfarande inte kunna svara på frågan hur en typisk arbetsvecka ser ut för en präst. Alla dagar är olika och det finns så otroligt varierande arbetsuppgifter.

Den här veckan har jag gjort allt möjligt. Jag har bland annat förberett ett kapellrådsmöte. När jag satt där vid datorn och skrev på föredragningslistan tänkte jag: oj, så skönt att få sköta lite pappersarbete! En annan dag hade jag en typ av bibelstudium med en grupp äldre församlingsbor. Jag var lite spänd före, för jag känner mig inte särskilt bevandrad i bibeln, men det gick hur bra som helst och efteråt tänkte jag: oj, tänk så roligt jag får ha det på jobbet! En dag hade jag träff med församlingsmästaren på Hitis för att hinna bli informerad om vad som är på gång och vilka saker jag kanske borde ha koll på. När jag rusade vidare tänkte jag: oj, så viktigt att vi hann träffas och prata! Mellan varven har jag gjort mycket annat också. Idag har jag förberett en förrättning och ännu är inte söndagens predikan riktigt klar. Så just nu tänker jag: oj, hur ska jag hinna med allt?!

Ännu har jag inte haft en enda dag på jobbet som jag skulle ha tänkt: oj, om jag ändå förblivit vaktmästare! Nej, det här är alldeles fantastiskt givande, stimulerande, roligt och spännande. För mig känns det här alldeles otroligt rätt. Tänk så bra det kan bli när man vågar språnget!

Diagnostiserad och på rätt väg

      Kommentarer inaktiverade för Diagnostiserad och på rätt väg

Jag har träffat en gammal vaktmästarkollega och det är lite märkligt. Han minns att vi träffats på någon typ av utbildning i Nagu och att jag då skulle ha blivit uppmanad till att söka mig vidare från vaktmästeriet till prästämbetet. Jag har inget minne av detta men jag lär ha slagit förslaget ifrån mig. Nu är denna kollega dock mycket nöjd över att jag äntligen är “på rätt sida” av altarskranket.

Jag fick också höra att han upplevt mig som “ADHD och impulsiv” på den tiden. Spännande diagnoser det här! Undrar hur många som håller med honom?

Som jag skrev i mitt förra inlägg är det spännande hur vi uppfattas av andra. Jag har aldrig tänkt i banor av ADHD och impulsiv om mig själv. Snarare tycker jag att jag har svårt med förändring.

Skriv gärna en kommentar och berätta din uppfattning om mig. Det skulle vara riktigt spännande att få höra flera “diagnoser”!