Som en katt

      Kommentarer inaktiverade för Som en katt

Du har säkert sett en katt eller en hund trampa omkring i en ring en stund innan de lägger sig ner. Hur mjuk dynan än är, säger instinkten att liggplatsen behöver trampas ner först. Idag har jag känslan av att ha gjort ungefär samma sak.

Det här är inte min katt utan en bild från en bildbank. Men katten ser ut att ha det riktigt bra och så känner jag också.

Jag har organiserat, inrett, planerat, ställt i ordning och fått datorerna på jobbet uppdaterade. Det känns som att jag trampat omkring för att komma till ro och kunna lägga mig ner.

Fast jag ska ju inte lägga mig ner, jag ska ju jobba!

Så här i början behöver jag ändå en liten tid av att få komma i ordning. Få ställa in lite egna böcker i bokhyllan. Ställa mapparna i den ordning jag gillar. Kolla vad som finns i skåpen, så jag vet var jag ska söka sen när jag behöver nåt. Göra mitt arbetsrum lite hemtrevligt.

Jag blev fast med mun!

      7 kommentarer till Jag blev fast med mun!

Nej, den här gången har jag inte sträckt ut tungan mot ett kallt metallföremål och fysiskt fastnat. Det har jag gjort en gång som barn och slet av en bit av tungans hud i farten. Det var inte roligt och det gör jag inte om. Numera fastnar jag i samtal när jag blir fast med mun. Jag tycker det är ett så roligt sätt att säga att man samtalat med någon längre än man kanske tänkt sig, att säga att man fastnat med munnen.

Jag gillar att gå till lunchstället i byn ungefär klockan tolv, för då är “alla” de andra där och man kan njuta av goda samtal och många skratt till maten. Idag kom jag mig iväg lite senare än tänkt. Utanför lunchstället stod några arbetskarar och diskuterade. Vi hälsade på varandra och jag blev åter en gång önskad välkommen tillbaka.

En av männen tackade för hälsningarna och berättade att jakten varit lyckad. För här om dagen pratade jag med en annan man på färjan på väg till Houtskär. Jag var på väg till kyrkan, han på väg på jakt. Jag bad honom hälsa jaktlaget för jag visste ju att där var flera jag känner, och önskade dem en god och trygg jakt.

Det är de här spontana samtalen som jag gillar så väldigt mycket. Vi kanske talar om väder och vind, jaktlycka eller en smaklig lunch, men jag tänker att vi bygger församling som Åbo-herden Mia skulle säga. En gemenskap består av människor som på nåt sätt kommunicerar med varandra och bryr sig om varandra. En församling är en gemenskap och en gemenskap är en församling. Eftersom vi är bekanta och du med varandra blir tröskeln så mycket lägre att ta kontakt när det behövs.

Samtidigt har jag idag reflekterat över att det här inte faller sig naturligt för alla. Jag minns gången i badhuset i Kasnäs där jag satt i bubbelbadet och pratade med några herremän. Jag tror faktiskt att det handlade om jakt den gången också. När jag berättade om det för en kollega sa hen att hen aldrig i världen skulle gå i badhuset och prata med främmande personer. Än mindre avslöja att hen är präst. Så kanske jag är lite vrickad?

Välkymin heim

      Kommentarer inaktiverade för Välkymin heim

Välkommen tillbaka, har jag fått höra många gånger de senaste dagarna. Det har varit glada miner och glada samtal, från både Houtskärbornas och min sida. Jag har till och med blivit önskad Välkymin heim, alltså välkommen hem på Houtskärsdialekt. Om jag i något skede kände någon tveksamhet att bli präst i Houtskär igen, så har den fullständigt smält bort nu. Det känns faktiskt som att ha fått komma hem igen, fast jag aldrig varit Houtskärsbo och knappast lär bli det heller. Men jag får i alla fall titulera mig Houtskärs kaplan.

Idag fick jag besöka serviceboendet Fridhem och oj, vilken glädje att få ses igen! De flesta namnen kom jag ihåg, några behövde jag hjälp för att minnas och några nya namn fick jag lära mig. Jag blev alldeles varm i hjärtat att få träffa dem alla.

Vi sjöng lite tillsammans och jag fick konstatera att jag är rysligt rostig i rösten. Andakten jag höll var inte heller så fantastisk, men känslan av att vi fick vara där tillsammans i andakt och vid kaffet gladde oss alla. Jag tror vi alla ser fram emot nästa träff!

 

Nytt år, nya möjligheter

      Kommentarer inaktiverade för Nytt år, nya möjligheter

Varje morgon får vi börja med ny nåd. Varje dag kan alltså vara en ny början. Vi behöver inte vänta på att det ska bli första dagen i veckan, månaden eller året för att få börja på nytt. Men idag råkar det vara årets första dag och för mig betyder just den här dagen en nystart. Idag är min första dag som kaplan i Houtskärs kapellförsamling.

Jag fick börja med den allra bästa start man kan tänka sig. Jag fick fira mässa med församlingen. Det fanns begränsningar och regler att ta hänsyn till och dem håller vi ändå gärna, för ATT få träffas är så viktigt. Fast man sitter glest i bänkarna så är man ändå tillsammans.

Om du inte var där, men ändå vill ta del av min predikan är det bara att klicka här så kommer du direkt till manuskriptet.

Känslan idag var ungefär den samma som när man träffar en gammal god vän man inte sett på ett tag, men ändå bara fortsätter från samma punkt som när man senast sågs. Det känns bra. Det som har varit behöver vi inte blicka tillbaka på. Nu har vi vänt ett blad i årens bok och så är det bara att börja fylla sidorna med nya tag. På måndag blir det en dag på kontoret och sen rullar det väl bara på, skulle jag tro.

Det blev inte av att ta några bilder idag, så här är en bild från maj 2020.

God jul!

      Kommentarer inaktiverade för God jul!

Det är något visst med julottan. Den ska vara tidigt och kyrkan ska vara full av tända ljus. Sången är kanske inte så strålande ur ouppsjungna strupar, men stämningen är oslagbar.

God jul!

 

 

Bilden är tagen 2019 i Houtskärs kyrka.

Loggar ut och loggar in.

      Kommentarer inaktiverade för Loggar ut och loggar in.

Den första februari började jag på ett nytt jobb. Sen tror jag att jag blinkade ett par gånger och plötsligt har nästan 11 månader gått! Jag överdriver lite, inte har dessa 11 månader gått riktigt bara i ett par ögonblinkningar, men som alltid i efterskott, känns det som att det gick fort.

Jobbet var på deltid och på distans för det mesta. Jag kan räkna mina Helsingforsresor på fingrarna, så allt för ofta var jag inte på plats på kontoret. Det var förstås skönt eftersom Helsingfors ligger så avsides, men samtidigt är det ju trist att jobba hemma och inte umgås med kollegorna på kaffe- och lunchraster. Allt har sina sidor.

Första gången jag var på kontoret i februari 2021 fångade jag utsikten på bild.

Det här jobbet har hela tiden varit menat som en mellanperiod, både för mig och för arbetsgivaren. Under det här året har situationen klarnat för båda parter och nu kan vi gå vidare med nya arrangemang. Det har helt enkelt varit ett så kallat win-win arrangemang!

De dagar då man tvivlar är det bra att plocka fram allt i livet som man efteråt förstår varit till det bästa. Det har funnits en plan, även om jag inte såg den från början. Jag kan se tillbaka på bra många gånger i mitt liv där jag först efteråt förstått hur alla till synes lösa trådar knutits ihop till något, kanske inte alltid vackert, men åtminstone fungerande.

Dessutom kan jag redan nu avslöja att jag på vårvintern är inbjuden till Petrus församlings Petrafrukost för att berätta om mitt livs lösa trådar. Håll utkik för mera info på nästa års sida om du är intresserad.

Nu får den här SoMe-redaktören logga ut och plocka ihop. Det är dags att damma av alban och ämbetsdräkten. Snart får jag fira högmässa med församlingen igen. Det blir ett gott nytt år!

Förväntningar inför jul

      Kommentarer inaktiverade för Förväntningar inför jul

Någon gång i somras fick jag frågan om jag kunde tänka mig att hålla några aftonandakter i radion inför jul. Då visste jag inget om framtiden, vilket man förvisso aldrig gör, men tror sig göra. Jag svarade först att jag gärna funderade lite på saken, men i augusti svarade jag att det väl nog ska gå bra.

Sen fick tanken ligga och gro bak i huvudet på mig. Ibland när jag hade en tråkig stund funderade jag på vad jag skulle tala om i andakterna. Jag tänkte på de tre keramiktomtarna som står i mitt barndomshem. De som ser ut som Jenny Nyströms tomtar och absolut ska vara framme varje jul. Det var min moster i Sverige som någon gång i slutet av 1970-talet gav varsin åt mig och mina syskon. Mamma har försökt dela ut dem åt oss, men vi är överens om att tomtarna hör ihop och ska finnas i barndomshemmet.

Fast jag vände och vred på mina idéer kring tomtarna var det ingen idé som riktigt fick fart. Så jag gjorde som jag hört att man ska göra när man skriver. “Kill your darlings!” (Döda dina älsklingar) Jag dödade inte tomtarna, men nog idén om att ha dem med i andakterna.

Efter ett samtal med redaktören som jobbar med radioandakterna hittade jag ett frö som fick gro och växa till sig. Till slut kom dagen emot när andakterna skulle vara klara och det är vanligtvis min bästa inspiration. Jag skrev ner mina tankar och läste in andakterna.

Ikväll kommer den första i radion klockan 19.15. Efter kl. 19.30 finns andakten att lyssna till på Arenan eller läsa på min blogg. Det är bara att klicka på länkarna här nedan så kommer du rätt. Den följande andakterna publiceras samma tid, på varsin dag. (Tålamod!)

21.12.2021 Lyssna på Arenan eller läs manuset.
22.12.2021 Lyssna på Arenan eller läs manuset.
23.12.2021 Lyssna på Arenan eller läs manuset.

Äntligen kom beslutet

      4 kommentarer till Äntligen kom beslutet

Nu är det klart. Nu har domkapitlet slagit klubban i bordet och förordnat mig till kaplan i Houtskärs kapellförsamling från och med 1 januari 2022.

Dessutom är tjänsten som kyrkoherde lediganslagen i Väståbolands svenska församling. Det kommer att bli spännande att se vem alla som är intresserade och söker tjänsten. Det är inte ett alldeles enkelt jobb att vara kyrkoherde för den här utbredda församlingen, men intressant är det garanterat! Det är en församling med engagerade församlingsbor, förtroendevalda och anställda som vill ha en levande gemenskap på alla håll i församlingen. Så det finns en bra grund att starta från.

Jag har redan mötts av försynta, indirekta frågor om jag ska söka tjänsten som kyrkoherde. Det ska jag inte. För det första har jag nämligen alldeles nyss fått ett bra jobb jag vet att kommer att trivas med och för det andra är jag inte behörig för en kyrkoherdetjänst.

Närvarande!

      Kommentarer inaktiverade för Närvarande!

Jag har som ordförande i Finlands svenska prästförbund en plats i AKI-förbundens styrelse. Vi har haft möten på distans länge, men idag har vi samlats till möte i Akava-huset i Böle. Innan mötet var det som det vanligtvis brukar vara före möten en stund av småprat mellan ledamöterna.

Idag gick en stor del av det småpratet på svenska, trots att jag är den enda svenskspråkiga ledamöten. Det här hände antagligen för att jag under det första distansmötet bad att få tala svenska på mötena och det fick jag lov till. Efter det har jag hållit fast vid svenskan, fast det ibland blir lite krångligt med alla termer som jag kanske aldrig ens hört på svenska.

Jag tänker att en stor del av mitt uppdrag är att påminna om att svenskan finns och behöver kommas ihåg. Det blev också klart för mig när en förfrågan om ett invecklat strategidokument gick ut till fackförbundens medlemmar, men bara på finska. Jag behöver vara aktivare i försvaret av svenskan för medlemmarnas bästa.

Samtidigt påminner jag mig om att det här har varit mitt första år som ledamot i ett stort nationellt organ, så jag får lära mig av mina misstag. För det är kanske det enda sättet man verkligen kan lära sig.

Under tiden gläder jag mig över att de finskspråkiga kollegorna tagit emot mig så glatt och vill öva sin svenska med mig.

 

Tack och hejdå!

      2 kommentarer till Tack och hejdå!

Igår var det tre små gummor som tog tåget till storstan. (Hoppas de andra två inte tar allt för illa upp över att bli kallade gummor!) Stackars de andra i kupén när vi hade så mycket att prata om hela vägen. Jag tror vi förbättrade ungefär halva världen på den resan.

Orsaken till utfärden till storstan var att vi alla tre jobbat eller jobbar men ska sluta på Kyrkans Central för det Svenska Arbetet och nu skulle vi bli avtackade. Vi samlades med våra kollegor i ett stort konferensrum så att vi kunde hålla lagom avstånd. Det var kära återseenden och verkligt trevligt att se de allra flesta igen en gång. Det har varit ganska tunnsått med sådana tillfällen det här året. Det bjöds på fina tal, blommor överräcktes och så kaffe och tårta förstås. Och inte att förglömma många goda hjärtliga skratt!

Min förman talade så vackert och vänligt till mig att jag hade svårt att låta bli att fälla en (massa) tår(ar). Han nämnde att han nästan kände att de utnyttjat mig när de erbjöd mig en kort anställning medan det klarnade hur vissa anställningar skulle falla ut. Den anställningen blev till slut 11 månader och den passade mig som hand i handske. Nästan så att jag känner att jag utnyttjat dem, i väntan på att min framtid skulle klarna. Så antagligen kan vi summera det hela som ett win-win arrangemang då båda parter verkar känna att de gått som vinnare ur det hela.

Efter den mera officiella delen kunde de som ville ägna sig åt after-work. Det vill säga en trevlig stund på en trevlig restaurang med något gott att dricka. Här fortsatte de trevliga samtalen och de många hjärtliga skratten.

Så kom stunden när det bokade tåget skulle avgå och de tre små gummorna satte sig för att åka hemåt och förbättra den andra halvan av världen som de inte hunnit med tidigare. Fast om världen verkligen blev så mycket bättre vet vi inte, men knappast blev den sämre heller.

Det är verkligen ett härligt gäng som jobbar på Kyrkostyrelsens svenska avdelning! Tack för att ni ville ha mig med i gänget – om så bara för en tid. Och tack för de fina blommorna med ett stänk av havet i!

Mitt jobb tar inte slut riktigt ännu, anställningen är till årets slut, men det här råkade vara en dag som passade de flesta så därför avtackades vi nu. Och med de restriktioner som kommit lär vi knappast ses så mycket mera på kontoret det här året ändå.