Idag går jag igång på alla 17 cylindrar

Varje år på kvinnodagen känner jag mig lite uppe i varv. På alla håll och kanter diskuteras jämställdhet och hur kvinnor allt jämt förbises och ligger efter i utvecklingen jämfört med männen. Både i hemlandet och på andra håll i världen.

Igår kväll såg jag på intervjun med Jutta Zilliacus där hon kunde glädja sig över alla framsteg som skett sedan hon kämpade för kvinnors rätt i riksdagen. Det har verkligen skett en stor utveckling, men problemet är ju att ribban hela tiden flyttas framåt. För varje landvinning ser man nya områden som behöver erövras. Kan hända tänker någon (man) att ska de (kvinnorna) aldrig nöja sig? Svaret är enkelt. Nej. Vi kvinnor tänker inte nöja oss innan vi har samma rättigheter, samma förmåner, samma skyldigheter, samma lön – över allt i världen. Det är det jämställdhet handlar om, lika rättigheter och skyldigheter. Inte mera, inte mindre, samma.

För en tid sen lyssnade jag till slaget efter tolv i radion där det debatterades kring kvinnor i militären – eller kanske det handlade om samma stugor för kvinnor och män – jag minns inte så noga. Det jag minns är att en man deltog i panelen och uttalade sig mot kvinnor i militären. Vad jag minns var han inte lastgammal. Hans åsikt var att det är mannens plikt att försvara fosterlandet och kvinnorna ska hållas hemma.

Mitt i irritationen över hans argumentering tyckte jag synd om honom. För honom var militären en frizon där män får vara män utan att trampas på tårna av kvinnor eller behöva ta hänsyn till könsfrågor. Det måste vara otroligt jobbigt att känna sig trängd av kvinnor som vill ta samma ansvar för landet som männen.

Dessvärre känner jag att det också finns liknande tankebanor på sina håll inom kyrkan. Det finns fortfarande församlingar där den strukturella diskrimineringen får fortsätta. Där män fortfarande verkar anse att kvinnor helst ska vara tysta och vackra att se på. Åtminstone ska de inte kräva lika behandling, lika möjligheter och jämställda villkor.

Och sporten ger jag mig inte ens in på. Det sköter Filip Saxén alldeles utmärkt. Idag skriver han en alldeles hårresande Kommentar i Hufvudstadsbladet om hur fullständigt galet det är ställt inom fotboll och ishockey. Tack för ditt bidrag till jämställdhet, Filip!

Du kanske förstår att den här dagen får mig att gå igång på alla 17 cylindrar varje år (ja, jag har 17 cylindrar – minst!). För det finns fortfarande så mycket att göra innan vårt fantastiska jämställda Finland verkligen är jämställt fullt ut och kvinnans euro faktiskt är 100 cent.

Samtidigt som dagen är en dag att glädjas över alla de framsteg som skett sedan kvinnorna i Finland fick rösträtt år 1906, som första land i Europa och som tredje i världen. Alla de framsteg som skett sedan 1963 när kvinnor fick bli kantorer och organister och 1988 när de första kvinnorna vigdes till präster.  Det har skett en enorm förändring på drygt 100 år, men det har inte kommit gratis. Därför ska vi glädjas extra idag – i morgon fortsätter kampen.

En dag att minnas.
Den dag jag blev vigd till präst.

Var inte rädd!

      Kommentarer inaktiverade för Var inte rädd!

När det för en tid sedan ordnades en digital träff med några radioandaktshållare ville John Vikström lyfta fram musiken i andakterna. Han ansåg att musiken ska vara “vår musik” inte “min musik”. Men hur definierar man vad som är vår musik? För en hårdrockare kan schlager vara det värsta som finns och för en vissångare kan klassiskt vara avskräckande. För nån som gillar jazz kan psalmer i traditionell tappning släcka musikglädjen i ett nafs. Det finns så många musikstilar och det finns så olika uppfattning om vad som är “bra” musik.

I diskussionen som följde lyftes fram att när någon som bjuder in till “min musik” på ett trevligt sätt kan det väcka en annans nyfikenhet och ge aha-upplevelser hen aldrig skulle ha fått annars. Det nämndes också hur man kan hitta guldkorn och andliga referenser i den mest profana musiken.

Det är tusentals som lyssnar på andakterna i radion och de har alla sin egen preferens vad som är bra musik. Likaså har alla andaktstalare sin egen musiksmak.  Det är som upplagt för en evig diskussion kring musikvalen!

Den här morgonen talade jag i Andrum kring orden var inte rädd och musiken jag valt var Sarah Dawn Finers Kärleksvisan. Om du missade den i radion eller vill lyssna igen kan du lyssna på andakten på Arenan i ett helt år framöver. Om du inte kan lyssna finns mitt manus i arkivet Ordet är mitt.

Gråa hår och huvudvärk

      Kommentarer inaktiverade för Gråa hår och huvudvärk

Jag har förmånen att ha tid att studera och avlägga pastoralkurser. Samtidigt ger det mig gråa hår och huvudvärk att tänka så mycket. Just nu håller jag på med två kurser, en om själavård och en om kristen fostran. Jag är suverän på att prokrastinera och skjuta upp allt det där jag borde. Till all lycka finns det deadlines för när saker och ting ska vara gjorda, vilket tvingar mig att ta mig i kragen.

Kursen om själavård avlägger jag genom att läsa böcker och tillsammans med en handledare fundera kring vad själavården är, hur man gör och vad allt man behöver tänka på. Det är givande och förhållandevis lätt. Snart ska jag skriva ner mina reflektioner och transkribera ett par av våra samtal. Antagligen orsak till några gråa hår till.

Kursen om kristen fostran går jag på finska vid Kirkon koulutuskeskus (Kyrkans utbildningscentral). Det var tänkt att jag skulle åka till Järvenpää för kursen, men som så mycket annat blir det nu en kurs på distans med hjälp av digitala verktyg. När jag fick introduktionsmaterialet till kursen häpnade jag. Det var välgjort, omfattande och noggrant beskrivet hur allt skulle gå till. Jag är imponerad av upplägget och hur väl genomtänkt det är.

Nu sitter jag och skriver det första essä-svaret inför kursen. Jag fick lov av läraren att skriva på svenska, vilket underlättar alldeles otroligt. Jag hade aldrig kunnat formulera mig lika flytande på finska som jag gör på svenska. Det hade krävts betydligt mera tankeverksamhet, vilket garanterat resulterat i ännu flera gråa hår och bombsäker huvudvärk.

Eller, nåja, jag sitter ju och prokrastinerar genom att blogga nu igen. Men jag vet att jag behöver skriva av mig lite mellan varven för att komma vidare med uppgifterna jag ska göra. Så har det varit ända sen jag började blogga om mina studier sista dagarna i mars 2014.

En intervju i tidningen

      Kommentarer inaktiverade för En intervju i tidningen

Idag dyker mitt ansikte upp på Kyrkpressens webbsida och i nästa nummer av papperstidningen finns jag på någon sida där.

Jag har blivit intervjuad med anledning av mitt förtroendeuppdrag som jag bloggade om tidigare. Det är fint att Kyrkpressen uppmärksammar kyrkligt fackförbundarbete. För det kanske inte pratas så högt om det så ofta.

Prästämbetet är ett kall, men samtidigt är prästarbetet ett jobb bland andra. Det är ibland en utmaning att balansera mellan dessa två delar av att vara präst och då kan det vara bra att det finns stöd att få av avtal och överenskomna ramar.

Jag fick fira gudstjänst i kyrkan!

      Kommentarer inaktiverade för Jag fick fira gudstjänst i kyrkan!

Vilken lyx att få inbjudan att predika i Åbo domkyrka. Visst våndades jag med min predikan innan den var klar, men det var helt klart värt det!

Det kändes lite underligt att vara i den stora katedralen utan församlingsbor i bänkarna, men samtidigt kändes det väldigt fint. Att åter få fira gudstjänst i en kyrka. Att få sjunga med i psalmerna och få iaktta organisten under musikstyckena. Att få lyssna till de andra i gudstjänsten. Att få vara på plats. Det önskar jag att vi alla ska få göra snart igen.

Visst är det fint att vi med dagens digitala verktyg kan sända ut gudstjänsten till alla deras hem, men gemenskapen, samhörigheten, deltagandet blir inte alls det samma.

Jag förberedde mig på att jag skulle känna nervositet. Jag tog med mig ett glad vatten till talarstolen för att vara säker på att inte bli torr i munnen. När jag väl stod där kändes det hemtamt och självklart. Så konstigt, för det är bara andra gången jag predikar i domkyrkan och det är fyra månader sedan jag senast predikade.  Eller så är det inte konstigt alls. Jag är kallad till Guds arbete och då är jag hemma när jag predikar i katedralen. Precis som vi alla är kallade och har vår egen plats i kyrkor och katedraler. Tänk om vi alltid skulle kunna minnas det. Vi är alla kallade.

Om du inte vill lyssna till min predikan som finns ännu några dagar på Virtualkyrkans sida så kan du som vanligt läsa predikan på sidan Ordet är mitt.

Att vara ringrostig

      Kommentarer inaktiverade för Att vara ringrostig

Det börjar vara ett tag sen jag skrev en predikan senast och nu när jag åter tog tag i förberedelserna för en predikan hann jag också reflektera över vad jag tänkte och kände under processens gång. Jag hade över en månad tid på mig från det att jag tackade ja till uppdraget till dess att predikan skulle levereras. Det är tid man sällan och aldrig har i en liten församling som ensam präst där man predikar så gott som varje söndag.

Jag började med att läsa evangelietexten. Sen gick det en tid och jag läste den igen. Sen letade jag fram en bibelkommentar och läste där. Några aha upplevelser gav författaren mig och några tankar plockade jag med mig. Sen kändes det svårt. Det blir liksom svårt när man tänker för mycket. Jag verkar ha en speciell gåva att tro att allt är mycket invecklat och svåruppnåeligt.

Vad är det rätta att säga om den här texten? Jag tvivlar ofta på om jag förstått rätt. Hur kan jag vara säker på att jag inte vilseleder någon med det jag predikar? Hur kan jag vara säker på att jag förkunnar Guds ord rätt så som jag lovat göra när jag blev prästvigd? Åh, du ser, när jag börjar tänka, så trasslar jag in mig och rör mig på djupa vatten.

Så en dag när jag var ute på promenad trillade en tanke in i min skalle. Evangelietexten talar om synd. Jag har flera gånger fått diskutera varför det pratas så mycket om synd i kyrkan med personer som inte är särskilt kyrkvana. Så självklart är det där jag ska börja min predikan! Ack ja, även jag tänker åter en gång tala om synden i predikan…

Okej, så jag har en början och jag vet vilket budskap jag vill komma med, men sen då? Det är frustrerande att inse att jag är ringrostig! Jag har sagt det förut, predikoyrket är ett hantverksyrke. Goda predikningar föds inte ur intet, de kräver timmar av övningar och arbete. Tur att jag får orsak att träna igen!

Det går en tid. Jag känner att jag har en plan och vet vad jag vill säga. När jag sen sätter mig ner för att verkligen sätta mina ord på pränt kommer jag inte vidare. Jag kan inte inleda med att prata om synden. Sedan jag senast försökte jobba med texten har jag hunnit ha ett möte med liturgen där vi talade om psalmerna och texterna. Jag har hunnit fundera på ett inlägg på söndagens tema till facebook, fått fundera om och göra ett nytt.

Nu känner jag att jag har umgåtts med söndagens texter så mycket att jag kan hitta min röda tråd i dem. Istället för att fokusera på endast evangelietexten väver jag ihop alla dagens tre texter. Jag känner att någonting bubblar i mig och vill bli sagt.

På söndag predikar jag i gudstjänsten som börjar kl. 12.00 i Åbo domkyrka. Du kan vara med var helst du befinner dig via länken till den virtuella kyrkan. Agendan för gudstjänsten finns också på nätet. Klicka här så öppnar den sig. Väl mött!

Fredagen 19 februari 2021

      Kommentarer inaktiverade för Fredagen 19 februari 2021

Jag har inte lust att byka.
Jag har inte lust att laga mat.
Jag har inte lust att gå ut.
Jag har inte lust att läsa.
Jag har inte lust att handarbeta.
Jag har inte lust med någonting alls.

Fast jag vill.
Fast jag har tid.
Fast jag borde.
Fast jag måste.

Så jag slänger mig i fåtöljen och strejkar.
Men ingen märker det.

Så jag tar mig i kragen.
Jag skriver en lista på allt jag måste göra.
Jag skriver en lista på allt jag borde.
Jag skriver en lista på allt jag vill.

Och så slänger jag mig i fåtöljen.
Men ingenting händer.

Jag samlar ihop mina smutsiga kläder.
Jag tvättar potatisen till middagen.
Jag går till postlådan.
Jag öppnar boken och läser.
Jag väver en bit på poppanan.

Jag gör saker fast jag inte har lust.
Åter en dag av livet går åt.

Klättrar på karriärstegen

      2 kommentarer till Klättrar på karriärstegen

Idag hade jag ett mycket trevligt introduktionsmöte med personalavdelningen där vi gick igenom saker som kan vara bra att veta och känna till. Det som fick mig att haja till var när personen jag talade med konstaterade att jag gjort min karriär inom kyrkan. Har jag gjort karriär?

Jag skulle aldrig ha använt det uttrycket. Jag tänker bara att jag har jobbat rätt länge inom kyrkan vid det här laget. Men nu när jag smakar på uttrycket och funderar på min resa så kan jag ta till mig ordet karriär. Ja, jag har gjort karriär inom kyrkan.

Enligt mina papper har jag börjat som vikarierande församlingsmästare den 1 maj 2001 i Nagu församling. Då visste jag rätt lite om både jobbet och kyrkan. Sju månader senare fick jag fast anställning. När det blev möjligt vidareutbildade jag mig och avlade yrkesexamen för kyrkvaktmästare. Efter nästan åtta år i samma tjänst sökte jag mig vidare.

Jag trodde att jag ville göra någonting annat. Det tog inte länge innan jag insåg att jag ville vara en verksam del av kyrkan. Under de tre år som jag inte jobbade i en församling blev jag förtroendevald i församlingen och började studera teologi vid sidan om jobbet. Jag sökte min väg tillbaka.

Våren 2012 fick jag åter ett arbete inom kyrkan. Den här gången blev jag vaktmästare i Pargas. Men de teologiska studierna jag inlett hade gett mig aning om en annan väg. Jag fick möjligheten att inleda teologistudier på heltid hösten 2014, men jobbade i samfälligheten på somrarna som ambulerande, vikarierande vaktmästare.

Våren 2018 var studierna avklarade och jag sade upp mig från vaktmästarjobbet för att bli prästvigd. Som präst har jag tjänat i Pargas, på Kimitoön och i Houtskär.

Nu har jag då en deltidstjänst på viss tid vid Kyrkostyrelsen och jag kan säga att jag gjort karriär inom kyrkan. Eller som min pappa älskar att säga: Jag har jobbat mig uppåt från gravens botten. För som församlingsmästare var jag med och grävde gravarna. Jag har bokstavligen stått på gravens botten.

När jag nu ser tjugo år bakåt har det varit en mångskiftande väg jag gått. Jag har lärt mig otroligt mycket och jag är glad för hela vägen. Om Gud vill, världen står och jag får ha hälsan har jag minst 20 år kvar framför mig. Det ska bli roligt att fortsätta göra karriär inom kyrkan.

Vart tar tiden vägen?

      Kommentarer inaktiverade för Vart tar tiden vägen?

Det är evighetsfrågan som förundrar mig gång på gång. För ett ögonblick sen var det jul och för två sen var det sommar. En kompis dotter fyllde nyss 15 och jag minns dopet som var för några år sen. Kan det verkligen vara 15 år?

Den här veckan försvann också in i tidens stora svarta hål. Låt se vad jag minns av den:
Måndagen var arbetsdag med flera möten.
Tisdagen spenderade jag en god stund med en kompis och hennes galet söta hund.
Onsdagen var arbetsdag med möten och en sväng in till Åbo för att uträtta nödvändiga ärenden.
Torsdagen förflöt med möten för förtroendeuppdrag och en trevlig kväll med radionadaktarna på distans.
Fredagen var arbetsdag och jag fick en hel del gjort.
Lördagen blev städdag och oj så skönt att få rent i knutarna!
Idag söndag har vi gått på promenad och jag fick ner en kommande radioandakt på papper.
Varje dag eldade jag i vedpannan och sparade en hel massa elektricitet.

Det känns som att den här veckan har varit en högst vanlig vecka utan något speciellt att notera. Det är kanske därför den så snabbt försvinner ur minnet?

Så ställer jag mig själv frågan, vad är det som gör en vecka speciell och minnesvärd? Är det inte ändå just alla dessa vardagliga sysslor som är livet?

Vilken tur ändå att man ibland förevigar en helt vanlig dag.

Oj, suck, Turun Sanomat!

      Kommentarer inaktiverade för Oj, suck, Turun Sanomat!

Igår på Kyndelsmässodagen vigdes Mari Leppänen till biskop i Åbo ärkestift. Det var en glädjens dag både för henne, alla hennes systrar i ämbetet och för vår kyrka. Saken noterades även i pressen, men bottennappet stod Turun Sanomat för.

Skärmbild från facebook

I rubriken står det att Åbos första kvinnobiskop installerades till sin tjänst.
Ursäkta VADDÅ??
Jo, Turun Sanomat titulerar Mari Leppänen kvinnobiskop. Jag brände propparna och kunde inte låta bli att kommentera saken. Som du ser var jag inte den enda att reagera på ordet.

Skärmbild från facebook

Man kan förstås undra om det nu är så stor sak och värd att irritera sig på? Ord har betydelse – det har vi fått lära oss för länge sen när vi slutade kalla icke ljushyade personer för N-ordet och personer med funktionsvariationer och -nedsättingar för handikappade och idioter. Alla som läser rubriken kan få uppfattningen att naispiispa – kvinnobiskop är ett korrekt uttryck för en kvinna som är biskop. Förvisso vet jag att rubriker kräver korta och slagkraftiga uttryck, men likväl är det åt skogen! Titlar som finns är biskop, fältbiskop och ärkebiskop – men inte kvinnobiskop.

Som du ser var det någon som frågade om de andra är miespiispa – mansbiskop? Det är en berättigad fråga anser jag. För hur ska vi komma ifrån att man tänker att könet påverkar ämbetet om vi inte slutar dela in präster och biskopar i kvinnopräster och präster? För det märkliga är ju att det inte existerar manspräster.

Ah, det kokar i mig när jag kommer in på det här ämnet! Jag funderade ändå ett par gånger innan jag skrev min kommentar, men jag tänker att om ingen ryter till så blir det ingen förändring. Så nu tar jag tillfället i akt och ryter en gång till för ingen kan stoppa mig här på min egen blogg.

Tack och förlåt!

Guds rika välsignelse och de varmaste gratulationerna till biskop Mari Leppänen.