Efter två veckor i arbete som präst har tanken slagit mig hur otroligt fint och privilegierat det är att få vara präst. Samtidigt är det på ett sätt väldigt underligt. Jag tänker på förrättningarna. I livets stora vändpunkter vänder man sig ofta till församlingen. Man vill ordna dop, vigsel eller begravning. Man kan kalla det för övergångsriter och de finns i någon form i så gott som alla kulturer och religioner. Det är i stunder av stor glädje och stor sorg som man behöver få uttrycka det på något sätt. Även de som inte kallar sig troende känner behov av ceremonier och trygga traditioner. I vår kristna kultur är det då man vänder sig till kyrkan för att få hjälp att formulera känslor som är svåra att klä i ord.
Det är då man behöver en präst. Och en kantor. Och en vaktmästare. Och en del andra yrkesmänniskor. Redan som vaktmästare upplevde jag att det var väldigt fint att få hjälpa människor i glädje och sorg men nu har det kommit till en dimension när jag är präst.
Den dimensionen är samtalet med de berörda innan förrättningen. Det är här känslan av att det är underligt att vara präst kommer in. Det underliga är att få bli hembjuden till främmande människor som tar emot mig – prästen, och berättar om personer, händelser, känslor och upplevelser som man annars inte nödvändigtvis talar om. Det är ett stort förtroende som visas mig. Det är ett privilegium att få ta del av dessa berättelser.
Sen är det min uppgift att hålla ett tal där jag knyter ihop samtalet med evangeliet till något som de anhöriga känner igen och som de kan få ut något av. Jag tycker om utmaningen och det känns bra att få göra det. Vid jordfästningstalen har jag ändå en känsla av att det också är lite underligt att jag på nåt sätt sammanfattar ett långt liv till ett kort tal. Jag kan bara nämna små glimtar ur den avlidnas liv. Tänk så mycket som blir osagt!
Samtidigt är det just det som blir osagt, som är det magiska i talet. De anhöriga vet och minns så mycket mera än vad jag kan säga. När jag nämner en glimt av något, fyller de i tanken utrymmet mellan orden med sina minnen och plötsligt får talet liv och målar en mycket mera detaljerad bild än jag någonsin kunnat göra med ord. För mig är det här nåd.
Att skriva tal är ett hantverk som jag vill fördjupa mig i. Idag gör jag det väldigt långt på känsla men kanske man kan utveckla känslan också? Det finns en del litteratur i hur man skriver tal men den bok som länge varit nummer ett bland präster är Homiletik : en introduktion i kyrkans förkunnelse av Martin Lönnebo från 1977. När jag läste avsnittet om kasualtalet (förrättningstalet) fick jag spunk! Jag har hört så många tal som varit uppbyggda kring de tre skovlarna mull, så som Lönnebo förespråkar, att jag får en allergisk reaktion av bara tanken! Jag måste hitta andra böcker att läsa!
