Idag är det 35 år sedan de första kvinnorna prästvigdes i Finland. Dagen lyfts fram som en minnesdag och jag är tacksam för allt det jobb alla kvinnor som prästvigts före mig har gjort för att bana väg. Det är ingen stor sak längre att kvinnor vigs till präster.
Men ändå… Diskussionen om kvinnorna har rätt till prästämbetet eller inte finns fortfarande. Den är inte omfattande, men den är stundvis fortfarande vass. Ibland blåser någon storm upp kring frågan och det leder till stora tidningsrubriker. Det är alltid smaskigt för media att lyfta fram motsättningar för det säljer.
Paulus säger “Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal. 3:28) och ändå kan vi inte leva efter det. Jesus säger: “Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” (Joh. 13:34) och ändå försöker vi slå varandra i huvudet med Bibeln och alla andra möjliga och omöjliga tillhyggen.
Det allra enklaste, att älska och respektera varandra, är det allra svåraste.
Väldigt länge har man talat om kvinnopräster, men de kvinnor som prästvigs blir -rätt och slätt- präster. Varken mer eller mindre. Att kvinnor har rätt att bli präster minskar inte männens rätt att bli präster. Det kräver “bara” att vi respekterar varandra och samarbetar. För vi är alla ett i Kristus Jesus. Oberoende av kön. Oberoende av nationalitet. Oberoende av alla yttre och inre attribut som vi har eller tillskriver varandra.
Hur svårt kan det va?
