Jag fick gå på fest!

      Kommentarer inaktiverade för Jag fick gå på fest!

Jag är nog bra lyckligt lottad jag! Igår var jag inbjuden av Marthorna att delta i deras 110 års jubileumsfest. Hela ungdomslokalen Vesterlid var full av glada människor. Maten var supergod. Programmet underhållande utöver det vanliga. Och glädjen, den låg som en ljuv slöja över hela festen. Faktum är att jag inte ens tog någon annan bild än en av Kyrkråttan till Instagram!

Foto: Anna Lindström

Förstås var jag inbjuden i egenskapen av att jag är Houtskärprästen, men det gjorde inte alls saken sämre. Festklädseln var naturligtvis ämbetsdräkten och den väckte en viss uppmärksamhet för det var många som inte sett den förr. Jag hade många trevliga samtal under kvällen och det känns som att jag åter har knutit nya kontakter. För jag tror att det också är viktigt att som präst delta i olika evenemang och vara närvarande när det sker viktiga saker i bygden, även utanför kyrkans och församlingens sammanhang.

Strax innan jag gick hem passade jag på, att med glimten i ögat, bjuda in de församlade till högmässan följande dag. Någon rusning blev det inte idag, men kanske någon kände sig välkommen i alla fall. Och för dig som inte tog dig till kyrkan idag så kan du läsa mitt predikomanuskript här, som vanligt.

Här på sidan ser du mig i ämbetsdräkten på min examensfest för snart två år sedan.

De behöver ju få veta!

      Kommentarer inaktiverade för De behöver ju få veta!

Jag får en del feedback på att församlingen kommit till liv i Houtskär och somliga förundras över att vi har så mycket verksamhet. Det är en relativ sanning tycker jag.

Församlingen i Houtskär har inte börjat leva först nu och inte har den exploderat i verksamhet helt plötsligt heller. Det har funnits ungefär samma verksamhet här redan innan jag kom hit. Det som jag tror är den stora förändringen är att jag arbetar mycket aktivt för att marknadsföra den verksamhet vi har. Ja, jag vet – jag använder det illa omtyckta ordet marknadsföra. Men oberoende av vad vi tycker om ordet, så är det just exakt det som behövs. Hur ska församlingsborna hitta till församlingens verksamhet om de inte vet om att den finns? Den heliga Anden kan behöva lite mänsklig hjälp ibland.

Idag bombarderas vi av information från det ögonblick vi öppnar ögonen på morgonen tills vi somnar på kvällen. Allting marknadsförs mer eller mer aggressivt. Så om vi i församlingen nöjer oss med en liten ynka annons en gång per vecka i en tidning och en liten affisch på en anslagstavla vid kyrkan så drunknar vår info i all annan info som tutas ut till höger och vänster.

Samhället förändras, kanalerna förändras, men budskapet består. För vi i kyrkan har världens bästa budskap, det är bara så. Varför jobbar vi då inte häcken av oss för att få ut det budskapet till människorna? – Bra fråga, nästa!

Någonting för alla

      Kommentarer inaktiverade för Någonting för alla

En församling ska finnas till för människor i alla åldrar. Från vaggan till graven brukar man tala om.

Här i Houtskär har vi ingen verksamhet för de allra minsta, förutom när dagis kommer till kyrkan ibland. Från fyra år uppåt kan man gå i söndagsskolan och skolbarnen går i juniorklubben. Sen blir det ett litet glapp innan skriban som når ungdomarna det år de fyller 15 år.

Efter konfirmationen har jag nu inlett ungdomskvällar på de längre skolloven. För när man gått ut nian blir man tvungen att söka sig någon annanstans för utbildningens skull, så ungdomarna är sällan hemma i veckorna. Den här verksamheten riktar sig till ungdomar och unga vuxna upp till 25 år.

På vuxensidan har vi slagsida mot dem som redan är pensionärer. På serviceboendet har vi verksamhet varje vecka och där är medelåldern verkligt hög. Största delen av de boende är omkring 90 år! I prästgården har vi Torsdagsträffen och Pappilan porinat för daglediga, vilket i praktiken också betyder pensionärer. Mariakören når visserligen sångare i arbetsför ålder, men alla vill ju inte sjunga. Bönegruppen träffas en gång i månaden, men det tilltalar inte heller alla.

Så jag har grunnat på vad man kunde prova på. Jag tänkte att det kunde vara någon typ av träff på kvällstid så att yrkesarbetande också kunde delta. Låg tröskel ska det vara, så vågar kanske den mera ovana församlingsmedlemmen också komma med. Det resulterade i församlingsaftonen “I resans tecken”. Den första träffen blir nu på torsdag och jag väntar med spänning på hur många som dyker upp!

Jag har planerat att vi inleder med te och smörgås och en stunds samvaro. Sen får kvällens guide ta oss med på en resa någonstans. Den första resan går till Jordanien! Reseskildringen leder antaglien till en stunds diskussion och till slut avrundar vi med en kort andakt. Kanske jag lyckas övertala deltagarna att sjunga någon psalm mellan varven också, men bara kanske. Hela poängen med kvällen är att det ska vara intressant, lättsmält och trevligt.

Men till slut dagens allra roligaste händelse. Två församlingsmedlemmar “trillade” in på kansliet och undrade om vi kunde ha nån kväll för deras åldersgrupp, de som är ungefär 25 till 40+? Stickcafé eller hantverkskväll eller vad vi ska kalla det… Självklart kan vi det! Så om ett par veckor inleder vi den verksamheten!

Kan det liksom bli bättre än när församlingsmedlemmarna själva tar initiativ? Jag är varm i hjärtat av glädje! Så nu vågar jag nog påstå att vi har verksamhet för alla åldersgrupper i församlingen!

Ett jobb jag hoppas ingen söker

      Kommentarer inaktiverade för Ett jobb jag hoppas ingen söker

Det är väl lite dumt att göra reklam för att ett jobb är ledig anslaget om man hoppas att ingen ska söka det? Men titta på bilden här nedan så kan du själv räkna ut varför jag skriver som jag skriver…

Det är alltså den tjänst jag är tillförordnad till, som nu är ledig anslagen av Domkapitlet i Borgå stift. Jag trivs ju så gräsligt bra att jag inte för mitt liv vill bli av med den! Har jag förstått Houtskärsborna rätt, tycker de också att det är bra som det är nu.

Så varför är tjänsten då ledig anslagen? Jo, det blir två år sedan den var ordinarie besatt och då måste den enligt regelverket förklaras ledig, ifall det skulle finnas någon behörig präst som vill ha tjänsten. Jag har nämligen inte ännu den examen som krävs för tjänsten. För att bli ordinarie kaplan krävs det avlagd pastoralexamen och dit har jag ännu 30 studiepoäng. Jag håller alltså på och vidareutbildar mig, men det tar en stund ännu innan jag är i mål.

Jag tror ju nog att Gud har ordning på det hela, men jag vet ju inte hur han tänkt, så därför är jag lite fundersam. Gud fick jobba en del för att få mig till Houtskär (motsträvig som jag var till en början) så nu hoppas jag att han inte tycker att det räcker utan låter mig stanna kvar några år till. Det är i alla fall det jag ber om varje dag nu. Kanske du vill be för mig också?

Snart är det val i kyrkan

      Kommentarer inaktiverade för Snart är det val i kyrkan

Hade du en susning om att det är valtider? Det är mindre än en månad till valdagen!
Jag gissar att de allra flesta svarar “nej” på min fråga och fortsätter med “vaddådå för val?”

Den 11 februari röstar förtroendevalda och prästerna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland om vem som ska vara våra representanter i kyrkomötet och i de olika stiftens stiftsfullmäktige.

Kyrkomötet är vår kyrkans högsta beslutande organ. Ungefär jämförbar med riksdagen. Det är där alla stora beslut tas och det är där man drar upp riktlinjerna för hur vår kyrka ska fungera.

Stiftsfullmäktige presenteras på Borgå stifts hemsida så här:
Det låter rätt torrt och inte så värst intressant, men det är det som finns mellan raderna och i sista stycket som gör stiftsfullmäktige intressant, tycker jag. Jag har suttit med som suppleant en period och som ordinarie lekmannaledamot en halv period (när jag blev prästvigd föll jag automatiskt ur), så jag vet lite vad som händer där.

Speciellt i vårt vidsträckta stift ser jag att stiftsfullmäktige fyller en samlande funktion. När det finns människor från norr till söder och öst till väst så lär man sig av varandra. I diskussionerna får man upp ögonen för hur olika förhållandena kan vara i våra församlingar, men också hur mycket vi har gemensamt. Sen tycker jag ju man kunde utvidga och förändra stiftsfullmäktiges arbetsbild så att det skulle bli ett organ med flera uppgifter än att “bara” godkänna dokument som tjänstemännen producerar.

Och eftersom jag har åsikter och vill vara med och jobba för vårt stifts bästa har jag ställt upp som kandidat. Det är bara den vägen man kommer framåt! Så alla kära prästvänner – rösta gärna på mig! Och alla ni andra som inte har rösträtt kan ju försöka påverka och stöda dem som har.

Vill du kolla in kandidaterna som är uppställda till kyrkomötet eller stiftsfullmäktige i de olika stiften kan du klicka på bilden här nedanför. På så sätt kommer du direkt till kandidatgalleriet som finns på nätet. Riktigt alla kandidater är kanske inte ännu där, men nog de flesta.

Sen till frågan: Lekmän – vilka är det?
Enkelt sagt är det alla som inte är prästvigda. Teologiedoktor-licentiat-docent-professorn är också lekman fast hen skulle ha 100 år av teologiska studier bakom sig, medan den nyutexaminerade teologiemagistern som blivit prästvigd inte är det.

Wikipedia definierar ordet så här: En lekman (av grekiskans laikos “som tillhör folket”) avser en inom kunskapsområdet oskolad person, ungefär synonymt med amatör. Särskilt inom juridik används det om icke-juridikutbildade personer (till exempel nämndemän). Ursprungligen syftade det på en person inom den kristna gemenskapen som inte hörde till prästerskapet.

Vad månne hon skrivit nu igen?

      Kommentarer inaktiverade för Vad månne hon skrivit nu igen?

Idag kan man läsa mina funderingar i tidningen. Det är för tolfte gången jag får skriva i kolumnen Spaltaren! Det är en välläst kolumn har jag märkt.

Ibland när jag träffar nya människor säger de att de läst min text i kolumnen. Det är alltid lika roligt att höra och samtidigt varje gång överraskande. För fast jag ju vet att det är många som läser Åbo Underrättelser tänker jag inte på det när jag skriver min text.

Nu blev jag ju lite nyfiken på hur många det kan tänkas vara så jag ringde ÅU och frågade hur stor upplagan är. 4800 papperstidningar trycks det och nästan 1000 prenumererar så att de läser tidningen digitalt. Sen får man ju räkna med att det är ännu flera som läser tidningen som inte prenumererar själv. Till exempel i ett hem har man en tidning fast det kanske är tre som läser den. På biblioteket, caféer och andra offentliga ställen kan många läsa samma exemplar.

Det är alltså bra många som läser ÅU och säkert många av dem som också läser Spaltaren.  Det är nog säkert bäst att jag fortsätter att inte tänka på hur många som läser mina texter, annars kanske jag inte vågar skriva mera.

Och för den som vill läsa, men inte har tillgång till tidningen så får du klicka här.

Vilken dag!

      Kommentarer inaktiverade för Vilken dag!

Dagen började med personalmöte. Vi samlas till förmiddagskaffe och diskuterar vad som är på gång. Vad händer det den närmaste tiden och vad behöver vi vara uppmärksamma på? Ofta har vi alla något som vi behöver prata om med kollegorna.

Efter det fick jag ägna mig åt en stund av själavård och ungefär samtidigt vällde barnen in till juniorträffen i andra ändan av Prästgården. Vår barn- och ungdomsarbetsledare tog emot dem där. När jag gick genom rummet såg jag att de pysslade och hade det riktigt trevligt.

Klockan två samlades den finskspråkiga gruppen för daglediga. Den kallas för Pappilan porinat och idag sorlade det verkligen i Prästgårdssalen! Tidigare har vi träffats på torsdagar, men med det nya året ändrade vi dag till tisdag. Det verkade vara en riktig lyckträff, för idag var vi elva personer kring kaffebordet! Tidigare har vi för det mesta varit fem.

Det kändes som att hela huset sjöd av liv idag. Det var gemenskap, fart och fläkt! Så här vill jag att det ska vara i församlingen. Och jag tror att det är så här församlingen vill att det ska vara i Prästgården!

Ungdomarna och församlingen

      Kommentarer inaktiverade för Ungdomarna och församlingen

Jag önskar att församlingens verksamhet verkligen skulle nå församlingsmedlemmarna i alla åldrar. Som framgick av mitt senaste inlägg är ungdomar kanske ett extra knepigt kapitel. Det år ungdomarna fyller 15 går majoriteten av dem i skriban och då är det alltså rätt enkelt att nå ungdomarna. Men efter skriban är det många som tappar kontakten till församlingen.

På en liten ort som Houtskär är ungdomarna nödda till att flytta bort när de ska börja studera på andra stadiet. Det här betyder att kontakten till den egna församlingen lätt blir lika med noll eftersom de är så sällan hemma. När man väl är hemma vill man vara hemma. Eller, kanske det ändå finns en liten möjlighet att nå ungdomarna?

Jag har gjort ett försök. På de längre loven bjuder jag in ungdomarna, de som är konfirmerade och under 25, till Prästgården. Första försöket gjorde jag på höstlovet. Jag annonserade om en pizzakväll, men dessvärre dök ingen upp. Så jag sänkte ribban lite till. På jullovet bjöd jag in till “Bara-Vara-Kväll” med te och smörgås. Och så vidtalade jag en duktig tjej med stort kontaktnät att ta med sig sina kompisar. Resultatet var 6 ungdomar och en jättetrevlig kväll!

Nu har jag deras kontaktuppgifter och vi har bestämt att nästa träff blir på sportlovet den 22.2. Kanske de lockar med sig flera kompisar då?

Det är svårt att gissa sig till vad ungdomarna vill, men någonstans måste man börja. Bara man väl etablerat kontakten kan det växa till vad som helst.

Mina tankar kring Hannahs insändare

      Kommentarer inaktiverade för Mina tankar kring Hannahs insändare

Hannah skriver i  sin insändare i Åbo Underrättelser att ”i dag känner jag inte till någon kyrklig verksamhet för unga och jag är inte den enda”. Det här är ett beklagligt konstaterande, men det väcker följdfrågor hos mig.

  1. Finns det verkligen ingen verksamhet för ungdomarna på orten?
  2. Har informationen från församlingen varit bristfällig?
  3. Saknar ungdomarna och församlingen gemensamma kommunikationskanaler?
  4. Vad förväntar sig ungdomarna egentligen av kyrkan?
  5. Har ungdomarna alls varit i kontakt med kyrkans anställda?
  6. Vem tror ungdomarna att “kyrkan” är?

Jag tänker att det är relativt lätt att skriva en insändare och beklaga sig. Hanna skriver också: Skulle vi bli mera intresserade om kyrkan gjorde mera för ungdomarna? Vilket får mig att åter ställa den sjätte frågan: Vem tror ungdomarna att “kyrkan” är? och en sjunde fråga: Hur ska kyrkan veta vad ungdomarna vill ha för verksamhet?

På den tid Hannahs farmor talar om fanns det betydligt färre anställda i församlingarna än det finns idag. Verksamheten leddes ofta av frivilliga församlingsmedlemmmar som engagerade sig i verksamheten för att de upplevde att den var viktig. Man gjorde det i mindre grupper och ofta i hemmen. Idag, när har vi flera anställda i församlingarna, finns det en förväntning på att “kyrkan”, dvs. de anställda ska dra verksamheten. I takt med att det anställdes flera i församlingarna minskade de frivilligas betydelse. I takt med att bredden av aktiva minskade, minskade gemenskapen, vill jag påstå.

Idag står många församlingar inför ekonomiska utmaningar där man funderar om man ska skära i fastighetsmassan, personalen eller prenumerationen på Kyrkpressen. Förr eller senare är det personalen som minskar när pengarna tryter och alla andra alternativ är använda. Ska det finnas en bred verksamhet då, är det på de frivilligas axlar ansvaret vilar.

För kyrkan, den består varken endast av bara personalen eller av kyrkobyggnaden. Kyrkan är alla dess medlemmar, också ungdomarna som känner sig främmande för kyrkan. Personalen har tyvärr ingen möjlighet att veta vad församlingsmedlemmarna önskar om önskningarna aldrig förs fram till de anställda, helst direkt till kyrkoherden. Nyckeln är, åter en gång, att vill man ha någonting gjort får man göra det själv. Ta kontakt, föreslå verksamhet och var beredd att hjälpa till med förverkligandet! Och fram för allt; ställ upp och delta när det väl ordnas någonting!

Till sist vill jag tacka Hannah för att hon gjort ett noggrant grundarbete genom sin enkätundersökning bland kamraterna för att utreda de andras åsikt!

Döpt eller dopad?

      Kommentarer inaktiverade för Döpt eller dopad?

Just nu lyfts dopet upp på olika håll. Dels satsar kyrkan på att föra fram dopet med en ny nätsida, men YLE har också nappat på. Själv blev jag intervjuad för radion och det lär ha gått ut i etern på trettondagen. Kvar på nätet ligger en artikel som fått igång en hel del diskussion (hela 51 kommentarer per 9.1.2020).

Det är bra att dopet diskuteras. För det är en av grundpelarna i kyrkan. Genom dopet blir man medlem i församlingen och den världsvida kristna kyrkan. Det är också fint att få läsa berättelser om människors upplevelser av dop. Till exempel har Anna Bertills och Karin Erlandsson skrivit om sina tankar och erfarenheter av dopet. Simon Lampenius skriver också ett  bra blogginlägg om argumentet “det hör till”.

I helgen döpte jag själv ett barn. Det var en fin stund och jag är varje gång lika glad över att människor vill bära fram sitt barn till Gud. Det finns en tacksamhet som väller över och som man inte riktigt vet vart man ska rikta. Att visa Gud sin tacksamhet känns som det enda rätta. Samtidigt finns det en avgrundsdjup oro för vad allt barnet kommer att möta under sitt liv. En oro som man behöver få hjälp med av den enda som verkligen råder över liv och död. I dopet binds alla översvallande känslor samman och vi får höra löftet “Jag är med er alla dagar till tidens slut”.

Att få vara med när familj, släkt och vänner samlas och känna deras uppriktiga glädje över den här nya medlemmen i familjen är en gåva jag får ta del av vid dop. Tänk, vilken förmån!

Angående rubrikvalet — Döpt eller dopad? Ja, dopad är ett ord som har en negativ klang, men att få tillhöra Gud är ju nästan som att vara dopad. Man har en fördel framom alla dem som inte blivit döpta!