Hannah skriver i sin insändare i Åbo Underrättelser att ”i dag känner jag inte till någon kyrklig verksamhet för unga och jag är inte den enda”. Det här är ett beklagligt konstaterande, men det väcker följdfrågor hos mig.
- Finns det verkligen ingen verksamhet för ungdomarna på orten?
- Har informationen från församlingen varit bristfällig?
- Saknar ungdomarna och församlingen gemensamma kommunikationskanaler?
- Vad förväntar sig ungdomarna egentligen av kyrkan?
- Har ungdomarna alls varit i kontakt med kyrkans anställda?
- Vem tror ungdomarna att “kyrkan” är?
Jag tänker att det är relativt lätt att skriva en insändare och beklaga sig. Hanna skriver också: Skulle vi bli mera intresserade om kyrkan gjorde mera för ungdomarna? Vilket får mig att åter ställa den sjätte frågan: Vem tror ungdomarna att “kyrkan” är? och en sjunde fråga: Hur ska kyrkan veta vad ungdomarna vill ha för verksamhet?
På den tid Hannahs farmor talar om fanns det betydligt färre anställda i församlingarna än det finns idag. Verksamheten leddes ofta av frivilliga församlingsmedlemmmar som engagerade sig i verksamheten för att de upplevde att den var viktig. Man gjorde det i mindre grupper och ofta i hemmen. Idag, när har vi flera anställda i församlingarna, finns det en förväntning på att “kyrkan”, dvs. de anställda ska dra verksamheten. I takt med att det anställdes flera i församlingarna minskade de frivilligas betydelse. I takt med att bredden av aktiva minskade, minskade gemenskapen, vill jag påstå.
Idag står många församlingar inför ekonomiska utmaningar där man funderar om man ska skära i fastighetsmassan, personalen eller prenumerationen på Kyrkpressen. Förr eller senare är det personalen som minskar när pengarna tryter och alla andra alternativ är använda. Ska det finnas en bred verksamhet då, är det på de frivilligas axlar ansvaret vilar.
För kyrkan, den består varken endast av bara personalen eller av kyrkobyggnaden. Kyrkan är alla dess medlemmar, också ungdomarna som känner sig främmande för kyrkan. Personalen har tyvärr ingen möjlighet att veta vad församlingsmedlemmarna önskar om önskningarna aldrig förs fram till de anställda, helst direkt till kyrkoherden. Nyckeln är, åter en gång, att vill man ha någonting gjort får man göra det själv. Ta kontakt, föreslå verksamhet och var beredd att hjälpa till med förverkligandet! Och fram för allt; ställ upp och delta när det väl ordnas någonting!
Till sist vill jag tacka Hannah för att hon gjort ett noggrant grundarbete genom sin enkätundersökning bland kamraterna för att utreda de andras åsikt!