En annorlunda, vanlig dag

      Kommentarer inaktiverade för En annorlunda, vanlig dag

Jag måste konsultera min kalender. Jag trodde att den här dagen var den första arbetsdagen utan inbokad verksamhet, men jag mindes fel. Det var den andra. Fast förra gången var för nästan tre veckor sen…

Att ha en dag utan inbokad verksamhet betyder tid och möjlighet att ta tag i diverse kontorsarbete som legat och väntat samt tid att fundera på kommande verksamhet. Grymt skönt var det att få pyssla på i mitt arbetsrum. Igår hade jag också en förmiddag med tid att göra en möteskallelse. Alldeles underbart att få göra sådant som inte kräver särskilt mycket kreativ tankeverksamhet! Jag har sagt det någon gång förr: jag är lite konstig på det sättet att jag verkligen gillar statistik, listor, föredragningslistor och protokoll!

Jag tycker att det är skönt när det är ordning och reda. Då finns det utrymme att vara spontan, kreativ och allmänt yr. Det betyder inte att jag är väldigt pedantisk och städig av mig, det ska bara vara ordning på nåt sätt.

Ett varmt mottagande

      Kommentarer inaktiverade för Ett varmt mottagande

Idag har jag blivit välsignad till tjänst. Det var en härligt festlig högmässa i Hitis kyrka där kyrkoherden Katarina var liturg, jag predikant, kapellrådet Henrika textläsare, kantor Kai spelade och ledde Hitis lilla, men naggande goda kyrkokör.

Den här vackra buketten fick jag av Hitis kapellråd.

Kören överraskade med att sjunga psalmen 862, Tänk, att du är du, med rörelser! Medelåldern är en god bit över, pensioneringsåldern men sångarglädjen är lika stor som i en barnkör. Det undrar jag inte alls över för det är härligt att sjunga och man mår så bra av att sjunga i kör. Det är rena hälsopillret att sjunga.

Det var faktiskt rena rollator-rallyt till och från kyrkan idag! Många av Solglimtens invånare passade på att delta. Men inte bara Solglimtens invånare, utan flera andra församlingsbor kom för att välkomna mig. Efteråt samlades vi till kyrkkaffe i församlingshemmet. Vid ett riktigt långbord fick vi njuta av församlingsmästarens semlesmörgåsar och bullar och hans frus gräddtårta. Tänk så de kan och ställer upp! Tack!

Den här ljuvliga tekoppen fick jag från Kimitoöns församling.

Vid kyrkkaffet blev det psalmsång, välkomstord och jag fick berätta lite om hur det kom sig att jag kommit till Hitis. Så fick jag motta hjärtliga lyckönskningar och vackra blommor. Det var nog en riktigt högtidsdag för både mig och Hitis kapellförsamlings medlemmar.

Nu gäller det bara att kavla upp ärmarna och försöka uppfylla församlingsbornas högt ställda förväntningar.
Jag lovar göra mitt bästa.

PS. Kyrkoherden uppmanade församlingsborna att följa Kyrkråttan på Instagram! Har du gjort det redan? Om du inte är på Instagram kan du också kolla in bilderna här på bloggen i spalten till höger.

PPS. Klicka här om du vill läsa mitt predikomanuskript från idag, där jag inleder med att uppmana till att lägga ner kyrkan.

Tre veckor, tre fredagar

      Kommentarer inaktiverade för Tre veckor, tre fredagar

Tre veckor av september har gått och jag tycker att det bara varit fredagar i september!

Eftersom jag oftast är ledig måndag-tisdag motsvarar fredagen onsdag, för den som jobbar måndag till fredag. Dagen mitt i veckan. Samtidigt är fredagen fortfarande dagen före veckoslutet. Dagarna har rullat på med en hiskelig fart och fredagen är den dag som jag registrerar, eftersom mina arbetskamrater som har vanliga arbetsveckor hojtar “äntligen fredag” vid morgonkaffet och “trevligt veckoslut” när de går hem för dagen. Oj, tänker jag, är det redan fredag?

Dagarna fylls av alla möjliga arbetsuppgifter och jag skulle fortfarande inte kunna svara på frågan hur en typisk arbetsvecka ser ut för en präst. Alla dagar är olika och det finns så otroligt varierande arbetsuppgifter.

Den här veckan har jag gjort allt möjligt. Jag har bland annat förberett ett kapellrådsmöte. När jag satt där vid datorn och skrev på föredragningslistan tänkte jag: oj, så skönt att få sköta lite pappersarbete! En annan dag hade jag en typ av bibelstudium med en grupp äldre församlingsbor. Jag var lite spänd före, för jag känner mig inte särskilt bevandrad i bibeln, men det gick hur bra som helst och efteråt tänkte jag: oj, tänk så roligt jag får ha det på jobbet! En dag hade jag träff med församlingsmästaren på Hitis för att hinna bli informerad om vad som är på gång och vilka saker jag kanske borde ha koll på. När jag rusade vidare tänkte jag: oj, så viktigt att vi hann träffas och prata! Mellan varven har jag gjort mycket annat också. Idag har jag förberett en förrättning och ännu är inte söndagens predikan riktigt klar. Så just nu tänker jag: oj, hur ska jag hinna med allt?!

Ännu har jag inte haft en enda dag på jobbet som jag skulle ha tänkt: oj, om jag ändå förblivit vaktmästare! Nej, det här är alldeles fantastiskt givande, stimulerande, roligt och spännande. För mig känns det här alldeles otroligt rätt. Tänk så bra det kan bli när man vågar språnget!

Diagnostiserad och på rätt väg

      Kommentarer inaktiverade för Diagnostiserad och på rätt väg

Jag har träffat en gammal vaktmästarkollega och det är lite märkligt. Han minns att vi träffats på någon typ av utbildning i Nagu och att jag då skulle ha blivit uppmanad till att söka mig vidare från vaktmästeriet till prästämbetet. Jag har inget minne av detta men jag lär ha slagit förslaget ifrån mig. Nu är denna kollega dock mycket nöjd över att jag äntligen är “på rätt sida” av altarskranket.

Jag fick också höra att han upplevt mig som “ADHD och impulsiv” på den tiden. Spännande diagnoser det här! Undrar hur många som håller med honom?

Som jag skrev i mitt förra inlägg är det spännande hur vi uppfattas av andra. Jag har aldrig tänkt i banor av ADHD och impulsiv om mig själv. Snarare tycker jag att jag har svårt med förändring.

Skriv gärna en kommentar och berätta din uppfattning om mig. Det skulle vara riktigt spännande att få höra flera “diagnoser”!

Kanske jag aldrig var den jag trodde att jag var

      Kommentarer inaktiverade för Kanske jag aldrig var den jag trodde att jag var

Det är spännande hur man förändras med åren. Jag minns tiden mellan 10 och 20 som en ett enda långt sökande av vem jag var. I skolan blev jag retad men samtidigt var jag den som i högstadiet valdes av klasskompisarna till klassens representant. Det var väldigt förvirrande och jag har på senare år börjat inse att den bild jag hade av mig själv i relation till de andra, kanske inte alls stämmer överens med den bild de hade av mig.

Jag har skrivit om självförtroende och självkänsla tidigare i bloggen I skuggan av domkyrkan. Då kände jag att jag kämpade med att skilja dem åt. Det gör jag nog ännu. För det underliga är att när självkänslan varit svag i tonåren sitter känslan kvar länge efteråt. Ryggmärgsreaktionen är den jag lärt mig för länge sedan. Idag kanske jag inte riktigt tänker lika om mig själv, men känslan finns kvar.

Fortfarande tycker jag att det är aningen förvirrande att blir beskriven av andra. Min självbild och andras bild av mig går på något sätt inte helt ihop. Så är det antagligen för de flesta människor, eftersom andra alltid bara får en del av oss. Det finns alltid något som vi håller för oss själva.

Att jag kom in på de här tankarna beror på att jag för en tid sedan pratade i telefon med en av de “tuffa killarna”  från min skoltid. Numera är han en stadgad familjefar med ett krävande jobb och en del förtroendeuppdrag. Jag minns honom som ganska stöddig, idag är han supertrevlig. Medan vi talade i telefonen upplevde jag en sekund av att på något sätt betrakta situationen utifrån. Mitt tonårs-jag stod där och gapade. Hur kunde den här situationen ens finnas? Jag pratade med honom. Vi samtalade som två vänner. Mitt tonårs-jag skakade på huvudet och hade svårt att tro sina öron.

Tänk om man vetat då, allt det jag vet nu? Tänk så mycken tankemöda och själsligt lidande jag hade kunnat undvika. Tänk, då hade jag inte varit jag idag.

Det är nog ganska skönt att bli äldre. Jag har mognat och lärt mig så mycket. Jag behöver inte längre oroa mig för allt det där, som var “hela världen” när jag var omkring 15 år. Idag är den typen av problem knappt ens värda att notera. När jag fyllde 19 år hade jag min första ålderskris och trodde väl att livet var slut innan det ens börjat. Idag tänker jag att jag har massor av tid kvar för allt möjligt roligt. Det är spännande hur man förändras med åren!

Information och inbjudan

      Kommentarer inaktiverade för Information och inbjudan

Om en vecka kommer jag att bli välsignad till tjänst i Hitis kyrka.

Att jag nämner det här och nu, beror på att jag inte efteråt vill höra att någon gärna hade varit med, men missade tillfället för att den inte vetat om det. Sen tycker jag ju också att det skulle vara lite kul att ha många i kyrkbänkarna en sådan dag. (Det ryms nog ett par hundra… 😉 ) Så om du vill komma, är du hjärtligt välkommen!

Kommer du med bil (eller något liknande fordon) ska du vara kl. 11.50 i Kasnäs för färjan till Hitis går kl. 12.00. Högmässan börjar kl. 13.00 och efteråt bjuds det på kyrkkaffe i församlingshemmet. Färjan till fastlandet går åter kl. 14.30 (fast då hinner man nog inte med något kaffe), 17.30 eller 18.30.

Kommer du med båt, kan du ta i land i prästgårdens brygga. Den är inte så stor men månne inte några båtar ska kunna ta i land där.

Känn dig informerad och inbjuden!
Kanske vi ses i kyrkan den 23 september?

– här skulle vara en smaskig rubrik –

      1 kommentar till – här skulle vara en smaskig rubrik –

Det är en och annan som har kommenterat mitt förra inlägg. En del på sociala media och någon på bloggen. När jag ser på statistiken är det tydligt att en klatschig rubrik lockar flera läsare än en mera saklig eller torrare rubrik. Så kära läsare, du är mycket normal. För det där ju orsaken till att vi kan läsa de mest fantastiska påståendena på gula pressens löpsedlar. Något smaskigt lockar läsaren att köpa tidningen eller i det här fallet, att klicka på länken och läsa bloggen.

Samtidigt tycker jag att om att försöka få till en finurlig rubrik på ett inlägg som kanske inte är så väldigt fantastiskt. Om jag dessutom kan få läsaren att tro att jag skrivit om något annat än jag i själva verket gjort är jag ännu mera nöjd. Hur många trodde inte att jag helt fysiskt fallit i vattnet innan de läste förra inlägget?

När jag kastar en blick på inläggens tio-i-topp är det mest lästa inlägget helt klart Jag blev så arg och därefter kommer inläggen med många bilder. Så alltid är det inte den smaskiga rubriken som lockar. Att den här bloggen fått en flygande start kan jag inte annat än vara tacksam för. Jag känner mig rätt vanlig, men tydligen är det många som tycker att det är intressant att läsa om mina bravader och funderingar. Tack för det, du som orkar följa med på bloggen!

 

Plums i vattnet!

      2 kommentarer till Plums i vattnet!

Ibland undrar jag varför jag har en tendens att hoppa i vattnet där det är som djupast för att se om jag kan simma? Nu talar jag bildligt, men nu känns det åten en gång som om jag hoppat i djupt vatten. Kallt är det också.

Bilden är hämtad från Pixabay

Så vad är det den här gången, undrar du kanske?

Jag har kanske överdrivit mina språkkunskaper en aning. Jag har lovat ta hand om det finska församlingsarbetet och mera specifikt, den finskspråkiga konfirmandundervisningen. Jaiks! Jag känner mig nog så gott som flytande i dagligt tal på finska men nu när jag förbereder tal och annat i skrift känner jag mig rejält osäker. Objektsregeln, hur var den nu igen? Eller vänta, det var kanske inte EN regel utan en hel hop av dem?

Jag SKA gå till biblioteket och låna en finsk grammatik, det har jag tänkt i ett par månader nu redan. För samtidigt som jag plaskar frenetiskt och känner att jag drar in kallsupar så vill jag lära mig hundsim, grodsim och crawla! Det irriterar mig att jag inte har bättre finska kunskaper än vad jag för tillfället har. Sen när jag går till biblioteket ska jag samtidigt låna några romaner till på finska. Den första, sedan gymnasiet, läste jag i somras och jag älskade det faktum att jag kunde läsa som avkoppling även på finska. Det har jag inte klarat förr. Med andra ord, det går framåt!

Så kanske det trots allt inte är så tokigt att hoppa i det djupa vattnet?

Ensam är stark, tillsammans är vi ändå alltid starkare

      Kommentarer inaktiverade för Ensam är stark, tillsammans är vi ändå alltid starkare

Just nu känns det som att sommaren har varit ganska hektisk och kaotisk. Det har varit mycket nytt. Jobbet har krävt sitt och jag har skaffat mig ett nytt boende som visade sig vara aningen utmanande att få i ordning. Nu när höstens verksamhet rullar igång är det åter nya uppgifter som kommer emot, men det känns ändå som om det nu finns en chans att få ordning på livet, både yrkesmässigt och privat.

Förra veckan deltog jag i ett redaktionsmöte för kyrkans facebooksida och den här veckan inledde jag med att delta i ordinationsutbildning. Det här träffarna har varit härliga andningshål med en chans att stanna upp och reflektera lite kring var i livet jag är just nu. Det som jag just nu uppskattar massor är att få träffa kollegor och diskutera arbetsuppgifter och känslor kring dem. För det är mycket vi nyblivna präster funderar på nu när vi tjänat som präster några månader.

Ordinationsutbildningen är en obligatorisk utbildning i samband med att man blir prästvigd. Under de senaste dagarna har vi som prästvigdes i maj, de som antagligen kommer att prästvigas i oktober och några som inte ännu har klart datum för prästvigning, träffats. Domkapitlets medlemmar har utbildat oss med olika nyttigheter. Diskussionerna har varit givande och det är kanske ändå diskussionerna som varit allra mest efterlängtade av oss som prästvigdes i maj. De som ännu inte prästvigt har andra frågor än vi som nu funderar kring konkreta och praktiska frågor i tjänsten. Nästa gång vi träffas för utbildning är efter ju när det blir dags för retreat. Nyss hemkommen längtar jag redan efter att åter få träffa mina vänner och kollegor.

Här en bild från Domkapitlets facebook-sida med nästan alla deltagarna.
Fotograf notarie Linus Stråhlman.

Va’ som folk

      2 kommentarer till Va’ som folk

I lördags var det stor fest i byn Dalsbruk. Det ordnades September Open och det lär ha varit hela 7000 besökare! Det var fantastiskt sommarväder och en stor härlig marknad som sträckte sig genom minst halva byn. Jag hade inga förrättningar eller andra arbetsuppgifter som krävde min uppmärksamhet under förmiddagen så jag drog på mig prästskjortan och gick på marknad.

Det låter kanske som en udda kombination, prästskjorta och marknad. Visst hade jag kunnat lämna skjortan hemma, men jag ville signalera att kyrkan var på plats. Samtidigt ville jag visa att jag som präst är som folk är mest. En del bekanta har jag redan hunnit få och dem stannade jag och pratade lite med när vi sågs i vimlet. En del för mig ännu okända bybor pratade jag också med, men jag hade gärna pratat med ännu flera. Vi finländare är överlag för blyga för att spontant ta en pratstund med en präst i folkvimlet.

Jag har hört präster som valt att inte visa sig i prästskjorta för att de vill hyvla ner tröskeln som ibland finns där genom skjortan. De vill vara som vanligt folk utan att ha prästskjortan som hinder. Jag förstår dem för under min korta karriär som präst har jag märkt att prästskjortan eller ämbetsdräkten väcker uppmärksamhet. Det är stor skillnad på hur främmande människor beter sig när jag utmärker mig som präst eller när jag är klädd som vem som helst. Samtidigt vill jag genom att använda prästskjortan visa att jag ändå är som vem som helst.

Ur boken Stengrunden av Bo Giertz har jag antecknat följande citat “tro inte att du förmår något av egen kraft. Håll prästskjortan på när du möter folk i arbetet, du är kallad, utvald och vigd att gå Guds ärenden. I dig själv är du inget märkvärdigt.” Fast boken nästan är gammal som gatan är den visdomen alltid aktuell. Just så här tänker jag också. Jag som person är inget märkvärdigt, jag är bara en vanlig människa som alla andra, men jag har fått det fina uppdraget att gå Guds ärenden och då ska det få synas.

Kuriosa: Va’ som folk, sa alltid min mamma när jag var ung och på väg ut på äventyr. Jag svarade vanligtvis: javisst, jag ser hur alla andra gör och så gör jag likadant. Gissa om hon avskydde det svaret?