Tre veckor av september har gått och jag tycker att det bara varit fredagar i september!
Eftersom jag oftast är ledig måndag-tisdag motsvarar fredagen onsdag, för den som jobbar måndag till fredag. Dagen mitt i veckan. Samtidigt är fredagen fortfarande dagen före veckoslutet. Dagarna har rullat på med en hiskelig fart och fredagen är den dag som jag registrerar, eftersom mina arbetskamrater som har vanliga arbetsveckor hojtar “äntligen fredag” vid morgonkaffet och “trevligt veckoslut” när de går hem för dagen. Oj, tänker jag, är det redan fredag?
Dagarna fylls av alla möjliga arbetsuppgifter och jag skulle fortfarande inte kunna svara på frågan hur en typisk arbetsvecka ser ut för en präst. Alla dagar är olika och det finns så otroligt varierande arbetsuppgifter.
Den här veckan har jag gjort allt möjligt. Jag har bland annat förberett ett kapellrådsmöte. När jag satt där vid datorn och skrev på föredragningslistan tänkte jag: oj, så skönt att få sköta lite pappersarbete! En annan dag hade jag en typ av bibelstudium med en grupp äldre församlingsbor. Jag var lite spänd före, för jag känner mig inte särskilt bevandrad i bibeln, men det gick hur bra som helst och efteråt tänkte jag: oj, tänk så roligt jag får ha det på jobbet! En dag hade jag träff med församlingsmästaren på Hitis för att hinna bli informerad om vad som är på gång och vilka saker jag kanske borde ha koll på. När jag rusade vidare tänkte jag: oj, så viktigt att vi hann träffas och prata! Mellan varven har jag gjort mycket annat också. Idag har jag förberett en förrättning och ännu är inte söndagens predikan riktigt klar. Så just nu tänker jag: oj, hur ska jag hinna med allt?!
Ännu har jag inte haft en enda dag på jobbet som jag skulle ha tänkt: oj, om jag ändå förblivit vaktmästare! Nej, det här är alldeles fantastiskt givande, stimulerande, roligt och spännande. För mig känns det här alldeles otroligt rätt. Tänk så bra det kan bli när man vågar språnget!