Det är spännande hur man förändras med åren. Jag minns tiden mellan 10 och 20 som en ett enda långt sökande av vem jag var. I skolan blev jag retad men samtidigt var jag den som i högstadiet valdes av klasskompisarna till klassens representant. Det var väldigt förvirrande och jag har på senare år börjat inse att den bild jag hade av mig själv i relation till de andra, kanske inte alls stämmer överens med den bild de hade av mig.
Jag har skrivit om självförtroende och självkänsla tidigare i bloggen I skuggan av domkyrkan. Då kände jag att jag kämpade med att skilja dem åt. Det gör jag nog ännu. För det underliga är att när självkänslan varit svag i tonåren sitter känslan kvar länge efteråt. Ryggmärgsreaktionen är den jag lärt mig för länge sedan. Idag kanske jag inte riktigt tänker lika om mig själv, men känslan finns kvar.
Fortfarande tycker jag att det är aningen förvirrande att blir beskriven av andra. Min självbild och andras bild av mig går på något sätt inte helt ihop. Så är det antagligen för de flesta människor, eftersom andra alltid bara får en del av oss. Det finns alltid något som vi håller för oss själva.
Att jag kom in på de här tankarna beror på att jag för en tid sedan pratade i telefon med en av de “tuffa killarna” från min skoltid. Numera är han en stadgad familjefar med ett krävande jobb och en del förtroendeuppdrag. Jag minns honom som ganska stöddig, idag är han supertrevlig. Medan vi talade i telefonen upplevde jag en sekund av att på något sätt betrakta situationen utifrån. Mitt tonårs-jag stod där och gapade. Hur kunde den här situationen ens finnas? Jag pratade med honom. Vi samtalade som två vänner. Mitt tonårs-jag skakade på huvudet och hade svårt att tro sina öron.
Tänk om man vetat då, allt det jag vet nu? Tänk så mycken tankemöda och själsligt lidande jag hade kunnat undvika. Tänk, då hade jag inte varit jag idag.
Det är nog ganska skönt att bli äldre. Jag har mognat och lärt mig så mycket. Jag behöver inte längre oroa mig för allt det där, som var “hela världen” när jag var omkring 15 år. Idag är den typen av problem knappt ens värda att notera. När jag fyllde 19 år hade jag min första ålderskris och trodde väl att livet var slut innan det ens börjat. Idag tänker jag att jag har massor av tid kvar för allt möjligt roligt. Det är spännande hur man förändras med åren!