Gemenskap en vanlig söndag

      Kommentarer inaktiverade för Gemenskap en vanlig söndag

Idag höll jag min tredje högmässa i Hitis kyrka. Det är ingen stor församling som samlas i bänkarna men gemenskapen är innerlig. Det känns bra att få fira gudstjänst tillsammans med “mina” församlingsbor. Den här söndagens högmässa innehöll någon pikant detalj och något som jag får kalla ett ärligt misstag men på det stora hela gick det riktigt bra. Efteråt samlades vi i farstun kring kaffebordet och en stunds samtal på stående fot. Jag känner mig verkligen välkommen i församlingen!

För den intresserade så finns dagens predikan ett klick bort bakom den här länken. Dagens tema är Guds omsorg.

Jag blev så arg

      3 kommentarer till Jag blev så arg

Här om dagen läste jag en artikel i Hufvudstadsbladet om hur man använder gips för att binda fosfor i åkrar. Det betyder att man minskar på övergödningen av Östersjön. Det är på alla sätt en bra sak, men plötsligt läser jag en mening i texten som får raggen att resa sig och mina proppar att explodera. Läs det här två gånger långsamt innan du fortsätter:
Hallååå! Proportioner?

Om man sprider gips i fem år på ett stort antal åkrar motsvarar det de utsläpp som man släpper ut på ett halvår i Helsingfors. Skulle det då inte vara förnuftigare att satsa pengarna på att sila helsingforsvattnet genom gips – eller hur man nu ska bära sig åt för att hindra fosforutsläppen där? Jag är inte kemist eller miljövetare så jag vet ingenting om de här sakerna.

Att jag reagerar så starkt beror på att mina föräldrar har varit jordbrukare, mina släktingar och vänner är jordbrukare, landsbygdsföretagare och bönder och jag är grymt trött på att man gnäller på hur stora miljöbovar dessa hårt arbetande företagare är. De är måna om naturen, sina djur och sina ägor. De betalar skatt och följer ett rigoröst reglemente men ändå får det dåligt betalt och ovett för sitt arbete. Till på köpet sätter vädret käppar i hjulen… Men framför allt, vi behöver dessa bönder för att vi ska ha mat att köpa i butiken och en levande landsbygd.

Det går runt, det går runt…

      Kommentarer inaktiverade för Det går runt, det går runt…

Jag hade tänkt att det inte slulle bli så långt mellan inläggen men jag tror jag blinkade. (Förlåt Gitta och alla andra!) Det är bara så galet hur tiden rinner iväg just nu. Det är en hel del att ta reda på och få ordning på just nu. Det förvånar väl inte någon egentligen, så brukar det kunna vara när man börjar på ett nytt jobb. Igår sammanfattade jag min känsla för tillfället med orden “världen snurrar och jag är två veckor efter.” Den känslan har jag fortfarande.

Igår var jag i Helsingfors på fb-redaktionsmöte och oj vad det gör gott att få träffa kollegorna helt fysiskt ibland! Vi jobbade effektivt men på lunchpausen hann vi prata ditt och datt och förhöra oss om varandras vardag. Att sen tillsammans få sätta ord på känslor, dra upp riktlinjer, fundera på vad som fungerar och vad som kunde utvecklas gör gott för verksamheten. När vi avslutade för dagen tror jag vi alla kände att det åter är roligt att kavla upp ärmarna och fortsätta jobba.

För den som undrar vilken fb-redaktion jag pratar om hänvisar jag till det här inlägget  på min tidigare blogg I skuggan av domkyrkan.

Ps. Rubriken är åter en sångtitel. Niklas Strömstedt är artisten bakom låten och jag gillar den skarpt.

Ett startskott – igen!

      2 kommentarer till Ett startskott – igen!

Idag är min första arbetsdag som församlingspastor i Kimitoöns församling. Va? kanske du utropar, du har ju redan jobbat där en månad – eller har jag missförstått något? Nej, det är alldeles riktigt. Jag var sommarpräst en månad men idag är min första dag som tillsvidareanställd tjänsteman, som församlingspastor på riktigt.

Egentligen tjuvstartade jag igår genom att vara med på medarbetarsamlingen och planeringsmötet. För jag ville ju vara med och höra vad som är på gång under hösten. Det berör ju även mig i allra högsta grad. Det blev en lång men mycket givande dag och jag är verkligen glad att jag var med!

Så idag, på min första dag, har jag ett dop och en jordfästning inplanerade. Någon kanske tycker det är konstigt att ha förrättningar redan första dagen och visst är det lite konstigt. Men eftersom jag varit “i huset” redan i juli-augusti så fungerar det. Sen får jag ta det lite lugnare i morgon för jag behöver inte hålla någon gudstjänst utan jag kan sikta vidare på nästa vecka.

Höstterminen sätter ju igång nu med full fart, så det känns nog lite snurrigt i hjärnkontoret, får jag erkänna, men samtidigt känns det otroligt bra att det nu finns rutiner och ramar att följa. Det är “bara” att fråga hur man brukat göra förr och sedan genomföra det på ett liknande sätt. Det blir nog en spännande höst det här, och jag har på känn att den kommer att gå i racerfart. Bara ett blink eller två så är julen här.

Vargen och grisarna

      Kommentarer inaktiverade för Vargen och grisarna

Så jag känner igen mig i dagens Spaltaren! Marith Leppäkari Lindberg skriver i kolumnen Spaltaren i Åbo Underrättelser om hur vi människor så ofta gör som stora stygga vargen som jagar de tre små grisarna. Vi planerar och utför projekt dag efter dag utan att nå målet. Det är resan som är målet. Det är allt planerande och utförande som är det viktiga, inte egentligen att nå målet.

Jag är som vargen i berättelsen! Jag har planerat och jobbat för att nå mitt mål under minst sju år. Mina tre små grisar hette kandidatexamen, magisterexamen och prästvigning. Jag hade bättre framgång än vargen för jag har lyckats fånga alla tre grisarna! Jag fångade dem, en efter en, kokade dem och åt upp dem. Så nu, nu har jag inga grisar kvar att jaga!

Det kändes faktiskt underbart att ha uppnått målet men snart lade sig mättnaden och jag stod där utan planer, projekt och mål. Grisarna var uppätna, grytan renskrapad och magen tom igen. Trots att jag hade fullt upp med att börja en ny karriär med nya arbetsuppgifter och nya arbetskamrater kändes det faktiskt lite tomt i livet.

Som tur är föds det nya grisar att jaga! Jag har spanat in en ny liten gris och den heter pastoralexamen men innan jag ger mig på den ska jag träna lite med att fånga in minigrisen ordinationsutbildning. Sen vet jag att det även efter dessa finns ett helt batteri med utbildningsgrisar att fånga. Så även om man nått sitt mål, fångat sin gris och ätit upp den så tar inte livet slut där. Det är bara att spana in nya mål och nya grisar!

Om du tycker att det är råddigt med alla dessa examina och utbildningar kan du klicka här för jag har rett ut begreppen i ett tidigare blogginlägg.

Efterlängtade dagar

      1 kommentar till Efterlängtade dagar

Nu har jag checkat ut från jobbet. Knappa två veckor är jag tjänstledig innan jag blir församlingspastor “på riktigt” i Kimitoöns församling. Om någon undrar vad jag varit hittills så får jag berätta att jag har varit projektanställd medan jag från och med 1 septemer tillträder tjänsten som församlingspastor i Kimitoöns församling tillsvidare. Det ser jag fram emot för då börjar vardagen och det finns en chans att hitta rutiner i arbetet.

Men nog om det. Nu är det ledigt som gäller! Det känns faktiskt som om jag nu är ledig riktigt på riktigt och det är länge sen sist. Det finns inga måsten utan bara lugn och ro. Knappa två veckor är inte så lång tid men kanske desto mera uppskattad.

För att ledigheten ska få vara riktigt ledig, tar jag ledigt från bloggandet också. Hoppas du får ett skönt slut på augusti och njuter av forneldarnas natt eller villaavslutningen nästa helg. Vi ses igen i september!

Tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand.

Varning: Kan innehålla spår av galghumor

      Kommentarer inaktiverade för Varning: Kan innehålla spår av galghumor

Ibland kan man få sig ett gott skratt för att hjärnan skapar bilder av det man läser. Ikväll har jag bekantat mig med den tvåspråkiga handboken för förrättningar. Det är en väldigt behändig bok med finska på ena sidan och svenska på andra sidan. Vid de olika momenten (delarna av en förrättning eller gudstjänst) står det små kommentarer som handledning åt prästen.

När jag kom till stället i jordfästningen där prästen säger “av jord är du tagen och jord ska du åter bli…” berättar kommentaren att “prästen låter tre skovlar mull falla på kistan” vilket låter värdigt och fint men på finska läser jag ” pappi heittää kolme kertaa hiekkaa arkulle” (“prästen slänger tre gånger sand på kistan”) och genast skenar min fantasi iväg. Jag ser mig själv stå där vid kistan vilt slängande sand på kistan. Fullständigt galet!

Antagligen skulle en finskspråkig inte reagera för orden men när jag i tanken översätter heitttää till slänga, kasta, så blir det genast dråpligt.

Tro inte för ett ögonblick att jag tycker att jordfästningar är dråpliga. Det är de definitivt inte och ska absolut inte vara det. En jordfästning är en vanligtvis sorglig men vacker gudstjänst där vi får samlas för att sätta ord på sorgen och få höra om hoppet och den tröst vi kan få av Guds ord. Jag gör mitt bästa för att aldrig vara orsaken till att en jordfästning beskrivs som dråplig men till min fantasibild av kommentaren i handboken skrattar jag nog ändå.

Genom orden blir vi till

      Kommentarer inaktiverade för Genom orden blir vi till

Idag har jag fått berätta om mig själv och min väg till att vara präst och till Kimitoöns församling för en grupp äldre som njutit av att vara på läger några dagar. De var naturligtvis nyfikna på den här nya prästen. Vad är hon för en, var bor hon och vad ska hon göra?

Jag är rätt van att berätta om mig själv och min väg i livet men det intressanta är att varje gång jag gör det lär jag mig något lite nytt om mig själv också! Det är när man sätter ord på känslor och erfarenheter som man upptäcker dem på nytt.

När jag idag förklarade varför jag som tidigare vaktmästare valde att söka mig till präst och inte kantor eller diakon nämnde jag en viktig del som jag inte tänkt så mycket på tidigare. Kantor blev jag inte för att jag inte orkade lära mig spela orgel och diakon för att jag inte tilltalades av diakoners arbetsuppgifter. Själva kyrkobyggnaden är viktig för mig. Likaså gudstjänsten och liturgin. De spelar ingen större roll i diakonens arbete men nog i prästens. Så det var ett av argumenten för mig att söka mig till prästämbetet. Tänk, det var först idag när jag uttalade orden som jag insåg att det verkligen är så! Jag trivs i kyrkobyggnaden och jag njuter av en välgjord liturgi.

Här är en panorama bild från Pargas medeltida stenkyrka där jag fick fira mässa i början av sommaren.

Same, same but different.

      Kommentarer inaktiverade för Same, same but different.

Att läsa veckotidningar tycker jag att är en lagom lättsmält sysselsättning när jag vill vila min hjärna. Det är lite hjärta och smärta, lite recept, lite goda råd och några livsöden. På senare tid har det dykt upp en ny kolumnist i min veckotidning. Hon beskrivs så här:

Gordana Biernat är en tänkare, författare, föreläsare och visdomskälla. Hon är en av Oprah Winfreys 100 Supersjälar – ”SuperSoul100” – en grupp på 100 upplysta ledare och visionärer som använder sin röst och talang för att höja medvetandet bland människor i världen. Källa

Av den beskrivningen ska vi väl förstå att hon är en person som har något viktigt att säga. Visst, hon skriver helt okej texter och hon vill väl försöka få läsaren att “att finna sitt Högre Jag och leva sin fulla potential” men när jag läser hennes texter blir jag störd på att det hon säger har man inom kristendomen redan känt till hur länge som helst. Mycket av vad Gordana skriver kunde vara en kristen text där man redigerat bort orden Gud, Jesus och den heliga Anden.

Inte nog med det. Tidigare lanserade man in min veckotidning någon som kommit på den geniala idén om att leva sitt liv enligt 6+1 metoden. (Jag minns inte längre vem det var.) Det vill säga jobba och hålla igång i sex dagar för att sedan vila på den sjunde. Hmmm…. Har du hört om den metoden förr? Tänkte väl det. Du kan slå upp 1 Mos 2:1-3 och 2 Mos 20:9-10 ifall du vill kolla upp ordalydelsen.

Jag tycker att det på nåt sätt är väldigt komiskt att religioners klokhet lyfts fram så här i ny förpackning och utan ett ord om religion. Samtidigt blir jag väldigt ledsen över att det ska behöva vara så här. Religion har på något underligt sätt fått en stämpel av att var problematisk, farlig och till för mindre intelligenta personer.

När religion utövas fanatiskt och man väljer bara vissa ställen ur den heliga skriften man vill ta fasta på och när man tolkar texterna på ett för sig själv förmånligt sätt, då kan religionen bli osund och i värsta fall farlig. När man utövar religion på ett öppet och sunt sätt blir den till en positiv kraft i livet som bär också när livet känns tungt och hopplöst.

Ord är bara ord tills någon läser dem

      Kommentarer inaktiverade för Ord är bara ord tills någon läser dem

Det är spännande att skriva texter och ännu mera spännande när man släpper iväg dem att läsas eller lyssnas på av andra. I förrgår kunde man läsa min kolumn i ÅU, idag kunde gudstjänstdeltagarna lyssna till min predikan.

Jag skriver på mitt sätt och jag har väl någon tanke med det jag skrivit, men jag kan aldrig veta hur den texten tas emot av läsaren eller åhöraren. När jag sedan får tillrop som “Din skrivelse i ÅU gick rakt till hjärtat!” eller “wauw! Så är det. Och om en dörr stängs öppnas en annan. Tack för klokheten i dina ord” känner jag mig mycket glad och mycket ödmjuk. Jag känner mig inte särskilt klok utan mycket vanlig och medelmåttig men jag vet att jag får förmedla Ordet när jag skriver.

En kollega berättade en gång att hen alltid ber ungefär så här innan hen predikar “Vad jag än säger, Herre låt dem höra det de behöver!” Och så känner jag att det är. Det spelar liksom ingen roll vad jag försöker säga om inte Gud ställer in lyssnarens öra på rätt frekvens. Då kan det hända att de ord jag förmedlar är just de ord som går rakt in i hjärtat på lyssnaren.

Som vanligt kan du klicka här om du är nyfiken på min predikan. Idag har jag predikat om synden.