Ibland kan man få sig ett gott skratt för att hjärnan skapar bilder av det man läser. Ikväll har jag bekantat mig med den tvåspråkiga handboken för förrättningar. Det är en väldigt behändig bok med finska på ena sidan och svenska på andra sidan. Vid de olika momenten (delarna av en förrättning eller gudstjänst) står det små kommentarer som handledning åt prästen.
När jag kom till stället i jordfästningen där prästen säger “av jord är du tagen och jord ska du åter bli…” berättar kommentaren att “prästen låter tre skovlar mull falla på kistan” vilket låter värdigt och fint men på finska läser jag ” pappi heittää kolme kertaa hiekkaa arkulle” (“prästen slänger tre gånger sand på kistan”) och genast skenar min fantasi iväg. Jag ser mig själv stå där vid kistan vilt slängande sand på kistan. Fullständigt galet!
Antagligen skulle en finskspråkig inte reagera för orden men när jag i tanken översätter heitttää till slänga, kasta, så blir det genast dråpligt.
Tro inte för ett ögonblick att jag tycker att jordfästningar är dråpliga. Det är de definitivt inte och ska absolut inte vara det. En jordfästning är en vanligtvis sorglig men vacker gudstjänst där vi får samlas för att sätta ord på sorgen och få höra om hoppet och den tröst vi kan få av Guds ord. Jag gör mitt bästa för att aldrig vara orsaken till att en jordfästning beskrivs som dråplig men till min fantasibild av kommentaren i handboken skrattar jag nog ändå.