Så jag känner igen mig i dagens Spaltaren! Marith Leppäkari Lindberg skriver i kolumnen Spaltaren i Åbo Underrättelser om hur vi människor så ofta gör som stora stygga vargen som jagar de tre små grisarna. Vi planerar och utför projekt dag efter dag utan att nå målet. Det är resan som är målet. Det är allt planerande och utförande som är det viktiga, inte egentligen att nå målet.
Jag är som vargen i berättelsen! Jag har planerat och jobbat för att nå mitt mål under minst sju år. Mina tre små grisar hette kandidatexamen, magisterexamen och prästvigning. Jag hade bättre framgång än vargen för jag har lyckats fånga alla tre grisarna! Jag fångade dem, en efter en, kokade dem och åt upp dem. Så nu, nu har jag inga grisar kvar att jaga!
Det kändes faktiskt underbart att ha uppnått målet men snart lade sig mättnaden och jag stod där utan planer, projekt och mål. Grisarna var uppätna, grytan renskrapad och magen tom igen. Trots att jag hade fullt upp med att börja en ny karriär med nya arbetsuppgifter och nya arbetskamrater kändes det faktiskt lite tomt i livet.
Som tur är föds det nya grisar att jaga! Jag har spanat in en ny liten gris och den heter pastoralexamen men innan jag ger mig på den ska jag träna lite med att fånga in minigrisen ordinationsutbildning. Sen vet jag att det även efter dessa finns ett helt batteri med utbildningsgrisar att fånga. Så även om man nått sitt mål, fångat sin gris och ätit upp den så tar inte livet slut där. Det är bara att spana in nya mål och nya grisar!
Om du tycker att det är råddigt med alla dessa examina och utbildningar kan du klicka här för jag har rett ut begreppen i ett tidigare blogginlägg.