Idag överraskade jag mitt 15 åriga jag med att frivilligt hålla ett föredrag på finska. Jag gjorde det utgående från bilder jag tog på Island när jag var där i september. Jag gjorde det utan skrivet manuskript.
Efteråt stannade jag upp och förundrades! Tänk att jag hållit ett föredrag på finska. Tänk att jag kunde så många konstiga ord! Tänk att det bara flöt på! Det här hade inte mitt 15 åriga jag trott om mig. Och för den delen, inte den finskalärare jag hade som 15 åring heller.
När jag studerade vid Åbo Akademi avlade jag den obligatoriska finskakursen med vitsordet GODA. Det var en oändligt stor milstolpe att få det fina vitsordet efter att ha kämpat med finskan genom alla skolor jag gått i. Då hade jag lust att skicka en kopia på betyget till vissa finskalärare för att bevisa att jag kunde något de aldrig trodde att jag skulle klara.
Idag har jag lust att ropa Släng dig i väggen! åt finskalärarna. Min finska är inte felfri, men den är flytande, fungerande och jag har ett rikt ordförråd. Idag är jag trygg i mig själv och med mina finskakunskaper.
Skolan gav mig någon sorts grunder, men inte på längt när så goda som jag hade önskat eller behövt. Finskan har jag eröverat på egen hand, genom att prata, läsa och lyssna till finska. Att jag blev kär i en finne hjälpte massor och alla mina finskatalande arbetskamrater genom åren har hjälpt mig mer än jag tror de vet om. Men det allra viktigaste har varit min vilja att erövra språket och mitt mod att söka tillfällen att öva på språket.
Finska är svårt eftersom det är så otroligt annorlunda än alla de indoeuropiska språken. Men omöjligt är det inte, och grammatikaliskt är det förhållandevis logiskt och regelbundet. Så när man har viljan och bor i Finland så finns alla förutsättningar för att lära sig finska.