Världen, vart är du på väg?

      1 kommentar till Världen, vart är du på väg?

Åter en gång får vi höra att det skett en skolskjutning i USA. I något radioinslag hörde jag att president Joe Biden vill arbeta för att minska antalet skjutvapen, för att på så sätt minska på risken för skolskjutningar. Gott så, men det väckte genast en tanke hos mig om att det egentligen är fullständigt egalt hur många skjutvapen det finns. Det man borde arbeta med och för är de ungas välmående.

Friska, psykiskt välmående ungdomar som känner att de hör till och är viktiga har inget större behov av att skaffa sig ett vapen och skjuta vilt omkring sig. Men om ungdomar mår illa och far illa och känner sig illa behandlade, utan ett socialt sammanhang där de är trygga och älskade för de ungdomar de är, så ökar genast frustrationen, desperationen och behovet av att skada andra.

Vi kommer knappast någonsin att helt komma ifrån att det finns personer som av någon outgrundlig anledning får ett behov av att skada andra, men de kommer att hitta ett sätt att göra det oavsett antalet vapen i världen. Till och med en bordskniv kan vara ett vapen om det så krävs.

I en tidningsartikel läste jag om den tilltagande polariseringen i världen. Om du inte är för, så är du emot – så gott som oberoende vad saken handlar om. Det finns inte längre något mellanrum där man kan tvivla, vara både för och emot, eller helt neural. Utrymmet att diskutera och problematisera krymper med sådan fart att den som säger “vänta lite, kan vi diskutera det här” blir nedtystad som en motståndare eller underlig typ. Tempot i samhället har blivit så snabbt att det inte finns tid för diskussion och analys. Beslut ska fattas tvärt och då blir de ofta fattade i affekt, på basen av vad vi känner, inte vad vi vet.

Det känns som att hela världen är i sken. En språngmarsch där man inte längre hinner göra något annat än rusa med, för att inte bli nedtrampad av andra som springer.

Tänk om alla skulle kunna ta en paus.
Gå ut i naturen.
Påta lite i jorden.
Sitta på en strand och njuta av vågskvalpet.
Ta ett snack med Gud.
Andas.
Bara andas en stund!

Gullvivan blommar!

      Kommentarer inaktiverade för Gullvivan blommar!

Ena dagen träffar jag Houtskärs yngsta. Andra dagen träffar jag Houtskärs äldsta. Alla dagar som jag är på plats i Houtskär träffar jag åtminstone någon i åldern däremellan. Det slår mig åter en gång hur otroligt fint det är att få vara del av församlingsbornas liv.

Ibland handlar samtalen om förrättningar, dop, vigsel eller begravning. Ibland handlar samtalen om svåra frågor och trons stora mysterium. Ibland handlar samtalen om mycket vardagliga saker.

Den här veckan har innehållit goda samtal, psalmsång och  många hjärtliga skratt. Samtal om bön, om hur Gud kan vara tre fast hen är en, om hur den heliga Anden hjälper oss att älska och tjäna, om vad man kan behöva komma ihåg när man skriver en säkerhetsplan och om vad allt det innebär att åka på skribaläger.

Veckan har också innehållit en gudstjänst och uppvaktning vid hjältegraven, möten, förberedande av andra möten, funderingar över söndagens predikotexter, en nästan missad deadline, och en personaldag med god mat.

Att vara präst är ett mycket varierat arbete och jag älskar det. Ibland hinner jag bara inte reflektera över hur mycket fint jag får vara med om. Ibland orkar jag inte berätta det i bloggen. Men, idag skiner solen och sommarvärmen gör en snabbvisit över de blomsterprydda strandängarna i Houtskär och här är Gudagott att vara!

Intet ont som inte för nåt gott med sig

      Kommentarer inaktiverade för Intet ont som inte för nåt gott med sig

Man skulle kunna tro att jag skulle ha full koll på färjornas tidtabeller, eftersom jag ständigt rör mig med färjor i skärgården, men nej. Det känns som att tidtabellerna ändrar stup i kvarten och efter påsk kom vår/höst tidtabellen i bruk.

Det ovanligt att jag planerar ta en senare färja till Houtskär på fredagsmorgonen, men det tänkte jag idag. Jag kom mig iväg som planerat och jag var tre minuter före färjan jag tänkte ta skulle gå i färjstranden i Galtby. Jag såg hur manskapet rörde sig på bryggan och tänkte att snart låter de oss köra ombord. Men nej.

Minut efter minut gick och ingenting hände. Jag tänkte att nån kanske fått hjärnsläpp och går efter vintertidtabell som är fem minuter senare än enligt vårtidtabell. Men ingenting hände. Jag funderade på att ringa till bryggan och fråga vad som är problemet, men kom ändå på den kloka tanken att kolla tidtabellen först.  Där upptäckte jag att 8.45 färjan går måndag till torsdag och inte alls på fredagar! Nästa färja går 10.10! (Här passar kapten Haddocks saftiga svordomar.)

Egen dumhet att jag inte kollat tidtabellen på förhand! Så där satt jag i bilen i färjstranden.

Jag hade datorn med mig och jobb att göra, så det var ju egentligen inget problem, men nog så obekvämt att sitta i bilen och skriva. Så jag kom på den strålande idén att gå ombord på färjan och sätta mig i caféet med datorn och jobba där. Jag ringde bryggan och frågade lov och kollade med cafédamen att det var okej – visst får jag sitta ombord och jobba! Så här har jag nu suttit i snart 1½ timme och jobbat i världens snyggaste office.

Under tiden har färjan hunnit göra en tur över till Norrskata och när färjan skulla avgå från Galtby till Houtskär gick jag ner och körde ombord. Sen fortsatte jag att jobba en halvtimme till vid mitt cafébord. En dåligt start på dagens vändes till en alldeles utmärkt!

Gör det du säger

      Kommentarer inaktiverade för Gör det du säger

Åter en gång tänker jag kring ord och återkommer till Fransiskus av Assisis ord: Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord. I vår kyrka använder vi väldigt många ord och ibland undrar jag om vi verkligen behöver så många ord.

Det som tydligen gjorde störst intryck i gudstjänsten i söndags var att en av gudstjänstdeltagarna började hosta och det ville inte ta slut. Så under ett musikstycke tog jag glaset med vatten som jag hade för säkerhets skull på altaret och förde det åt den som hostade. För mig var det en enkel sak att göra och jag tänkte inte dess mera på det, men personen blev överraskad och tackade efteråt. Det enklaste, mest medmänskliga, är den bästa predikan av evangelium och det kan vi alla göra.

Ett glas vatten

Ett glas vatten (Pixabay)

Jag minns inte vad det var jag läste, men jag minns orden pastor (herde) och minister (tjänare). Jag fastnade på dem för att jag själv kallar mig pastor rätt så ofta, men tänker ändå på min uppgift mera som en tjänare än en herde. Samtidigt är minister ett ord som för tankarna till statens ledare och regeringens medlemmar. Att en minister är en tjänare är det knappast nån som tänker på i de sammanhangen.

Nån kanske tänker att vad spelar det för roll vilka ord vi använder och vad de ursprungligen har betytt. Språk utvecklas och det är sant att det inte alltid har någon större betydelse vad orden har för ursprung. Det är viktigare hur vi uppfattar dem och reagerar på dem idag.

Ord kan väcka starka reaktioner och en del ord ska vi helst inte använda. Det vet vi alla i dagens polariserade värld, där en del ord på sina håll är förbjudna och kan leda till starka replissalier. Samtidigt är det viktigt att inte försköna och undvika att tala om saker vid deras rätta namn.

Jag tänker att ord vi ska undvika är ord som nedvärderar andra och som upplevs som stötande av dem som orden berör. Ord vi inte ska gå med på att undvika är ord som förbjuds av odemokratiska ideologiska orsaker. Det som kallas censur. I ett jämlikt och demokratiskt samhälle ska vi kunna diskutera också det som upplevs som obekvämt och jobbigt. Vi måste kunna diskutera svåra saker vid deras rätta namn för att alla ska kunna ha det bra.

Ifall du undrar om jag också predikade med ord i söndags kan jag bekräfta att jag gjorde det. Mitt manuskript kan du läsa här.

 

Vad en kurs kan leda till…

      4 kommentarer till Vad en kurs kan leda till…

Jag vaknade utan att vara utvilad. Trött körde jag till Karis och tänkte att det här blir till ingenting. Jag kom fram, checkade in på mitt rum och gick till lunchen. Satte mig i ett bord med tre vänner och kursdeltagare. Svarade finländskt uppriktigt på deras fråga hur läget var och fick deras sympatier.

Efter lunchen kändes allt redan mycket bättre. För att få dela sina erfarenheter med andra och prata om sådant som intresserar alla kring bordet är bästa medicinen för en trött pastor. En natt gods sömn är inte heller att förakta.

Föreläsningarna på den här kursen handlade om ledarskap. Vi fick höra vad man ska tänka på när man som chef anställer folk och vad som är bra att veta om man ska säga upp nån. Vi prövade på strategiskt tänkande. Vi frågade och diskuterade. Vi vände och vred på det mesta. Mellan varven pratade vi strunt, drog mer eller mindre sofistikerade skämt och skrattade. Oj, så vi skrattade och trivdes tillsammans!

Den absoluta höjdpunkten på kursen var ändå psalmsången som avslutade morgonandakten. Största delen om inte alla kursdeltagarna är goda sångare och flera sjunger spontant i stämmor. Idag sjöng vi Härlig är jorden – en psalm som alla pastorer och kantorer kan och det var så mäktigt! Jag blev så rörd av styrkan i vår sång att tårarna svämmade över. Det var en stund att bära med sig länge!

Så att åka iväg på kurs och känna sig “blä” kan vara okej när man kommer hem och känner sig upplyft och fylld av sång. Tack till alla som ledde, deltog och bidrog!

Vilken traktor ska vi prata om?

      4 kommentarer till Vilken traktor ska vi prata om?

Jag undrar om jag har mycket i min kalender eller om jag bara är ovanligt trött? Det känns som att jag ligger ungefär ett steg efter med det mesta just nu. Därför har det inte heller blivit några inlägg i bloggen den här veckan, fast det ju nog hänt en hel del.

Här om dagen träffade jag en ung herreman som gillar traktorer. När jag fick höra att samtalsämnet skulle vara traktorer frågade jag om vi skulle prata om Valmet/Valtra, John Deere, eller Massey Ferguson? Den unga herremannen tittade med stora ögon på sina föräldrar och sa “Hon kan!”. Det hade han tydligen inte väntat sig av prästen. Fast jag glömde ju Ford där i min fråga…

En annan dag fick jag träffa en blogg-bekant som jag aldrig träffat förr. Vi har “pratat” via bloggen och nu råkade det sig så att vi var på samma ställe till lika. Vi hann inte prata så länge som jag tror att vi hade kunnat göra om vi haft tid. En del människor får man genast en bra kontakt med och jag hoppas vi ses igen och får tid att prata vidare.

Som du förstår är det åter en gång möten med människor som är guldkanten i mitt arbete. Och det breda spektret av samtalsämnen man kan få ta del av. Att ha lite kunskap om många olika områden är helt klart en fördel i mitt jobb – då finns det mycket man kan börja samtalet med.

Som de flesta veckor betydde den här söndagen högmässa och jag behövde formulera en predikan. Den här dagens predikan hade snurrat i mitt “bakhuvud” ett par dagar, utan att jag kunnat formulera mina tankar eller hunnit försöka få ner dem på papper. Men jag var inte särskillt orolig, det brukar komma nåt sen när jag väl hinner sitta ner. Den stunden kom i morse, två timmar före högmässan. En dryg halvtimme senare var predikan skriven.

Det är naturligtvis inte optimalt att lämna predikoverkstaden till sista minuten, men samtidigt hade jag ju bearbetat ämnet i flera dagar. Nu var det bara att “spotta ur sig orden”. Och här kan du läsa vad det var som fastnade på pappret.

Nu tänker jag ta det lugnt resten av kvällen och i morgon börjar vi om från början igen.

Ketchupseffekten

      4 kommentarer till Ketchupseffekten

Jag hade inte tänkt hålla någon paus här på bloggen, men dagarna bara rasslar förbi och nu helt plötsligt är det påsk! Det har varit full rulle med mycket program och mycket att förbereda. En kort, men intensiv magsjuka stal dessutom ett par dagar av mig. Så jag har inte ens tänkt på att bloggen saknat min närvaro.

I går, på långfredagen, kulminerade det som jag och församlingen förberett oss för en längre tid. Långfredagens gudstjänst radierades. Det vill säga den spelades in och sändes en stund senare i radion. För att allt ska klaffa behövs det bokstavligen minutiös planering.

I en sådan här blankett fyller man i varje del av gudstjänsten. Inte nog med att allt ska noteras så att teknikern vet vilken mikrofon som behövs, utan allt ska även klockas så att man vet hur länge varje del tar.  Vi har sjungit psalmerna med tidtagaruret i hand och jag har läst och sjungit alla mina delar med tidtagaruret i handen. Jag har skrivit ner varje ord jag tänkt säga under gudstjänsten, för en sådan här gång finns det väldigt lite utrymme för improvisation.

Långfredagens gudstjänst är lite extra utmanande att göra för radion eftersom vi inte använder några instrument. För att underlätta en aning för alla som deltog tog jag emot församlingen när de kom till kyrkan och schasade fram dem i kyrkan så att vi satt närmare varandra än en vanlig söndag. När man sjunger utan ackompanjemang är det lättare om man hör varandra så att den gemensamma sången stöder den enskilda sångare. Ett stort tack till församlingsborna som snällt satte sig på andra platser än vanligt! Vi gjorde en bra gudstjänst tillsammans för radion och jag tror att det blev en bra gudstjänst för alla som var på plats också.

Skulle det vara så att du inte hört gudstjänsten, men vill göra det, så finns den på Arenan.

Dessutom råkade det sig så att en intervju med mig publicerades i Åbo Underrättelser på långfredagen. Artikeln är bakom betalmur, vilket betyder att man behöver prenumerera eller köpa tidningen för att läsa.

Det känns lite konstigt att läsa om sig själv i tidningen, men samtidigt tänker jag att det också är ett sätt att predika. För som Fransiskus av Assisi lär ha sagt: Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord.

Därför känns det som att det är ketchupseffekt – sen när det väl kommer, kommer allt på en gång, i radion, i tidningen och på bloggen. Splutsch!

Jag önskar dig en

välsignad och glad påsk!

En lykta på din stig

      2 kommentarer till En lykta på din stig

Ibland finns det perioder i livet då allt känns mörkt, tungt och tröstlöst. En del funderar om Gud har glömt bort dem, andra blir övertygade om att Gud inte finns. Några få fortsätter enträget att be och ropa eller sucka till Gud.

Just nu är vi inne i fastans senare del och lidandet lyfts fram i texter och teman. Det här året känns det som att texterna kommer närmare genom kriget i Ukraina. Det har alltid funnits krig och oroshärdar i vår värld, men om de är belägna längre bort från oss är de lättare att skuffa undan ur medvetandet. Nu när vår östra granne bankar på hos sin södra granne väcks många känslor och frågor också hos oss. Plötsligt kom allting så nära. Vi är kanske inte rädda, men nog vaksamma och alerta.

När vi följer med rapporteringen från de krigsdrabbade områdena känns det verkligen som att ondskan går bärsärk i världen. Var är Gud och varför gör han ingenting? är det helt säkert många som frågar och svaren känns otillräckliga och oförståeliga. Finns det ens några svar?

Det här funderade jag kring i predikan i kväll när vi firade kvällsgudstjänst med sånger från Taizé-traditionen i Houtskärs kyrka. Min slutsats blev att vi behöver hålla fast vid ljuset och hjälpa ljuset att sprida sig fast världen ter sig väldigt väldigt mörk just nu.

Jag vill vara en lykta på din stig.

Det allra enklaste kan vara det allra viktigaste.

      Kommentarer inaktiverade för Det allra enklaste kan vara det allra viktigaste.

När jag ser tillbaka på min arbetsvecka är det en arbetsuppgift som står ut bland andra. Den här veckan har jag haft flera stycken och de har varit mycket varierande, men alla lika viktiga. Ibland har vi varit flera stycken, ibland har det skett på tumanhand.

Jag har samtalat med människor.

Samtalat om väder och vind, sorg och sjukdom, om framtidsplaner och samhällets funktioner, om gudstjänsten och liturgi, om under och Bibelns märkliga texter, om hopp.
Det har varit samtal i hem, på institution, på lunchrestaurangen, på kyrkkaffet, i Prästgården och i telefon.

I stunden kan det kännas som att det inte är så märkvärdigt, och det är det ju inte heller, men samtidigt ser, hör och känner jag hur otroligt viktiga de här samtalen kan vara. Ibland är det rent av märkligt hur tidpunkten för ett slumpartat samtal kan visa sig vara så exakt rätt. Eller ja, inte är det ju märkligt, jag bara glömmer att jag inte är ensam i min arbetsplanering. Det finns ju nån som vet vad som behövs och när.

Tänk att jag får vara med i människors liv i sorg och i glädje och dela en helig stund med dem. Ett samtal kan vara en helig stund, även om den ser väldigt vanlig ut. För mig kanske samtalet är en arbetsuppgift bland andra, men för min samtalspartner kan det handla om något livsavgörande.

Den tanken fick mig att stanna upp en stund idag och sätta de här orden på pränt. Jag behöver påminna mig själv ibland om att det allra enklaste kan vara det allra viktigaste.

Våfflor, våfflor, våfflor!

      Kommentarer inaktiverade för Våfflor, våfflor, våfflor!

Marie bebådelsedag är den kyrkliga helg som påminner oss om att det var en ängel som informerade Maria om att hon skulle bli gravid av helig Ande och föda ett barn som hon skulle kalla Jesus. På många håll firas den dagen med att steka våfflor.

Smaskigt och trevligt, men varför våfflor för att Maria ska bli gravid? Jo, för att dagen också kallas för Vår Fru-dagen och det kan man ju med slarvigt uttal och lite brådska få att låta ungefär som våfflor-dagen. Hur gammal traditionen är vet jag inte, men en del av äggätandet på påsken hänger ihop med att hönorna börjat värpa igen, så kanske våfflorna också kommer från att det på våren fanns färska ägg? För det behövs ägg till våffelsmeten.

Den här söndagen firade vi på flera håll i församlingen dagen med våfflor. I Houtskär var det Marthorna som ordnade våffelkalaset i Prästgården och i Korpo var det församlingens aktiva som såg till att det blev kalas. Själv fick jag förrätta en högmässa i Houtskär och en sånggudstjänst i Korpo. Varvat med våfflor.

Det var en fantastisk dag med många gudstjänstdeltagare i båda kyrkorna. För det kan inte förnekas att gudstjänsten blir bättre när vi är många tillsammans. Stämningen stiger och gemenskapen blir större. En herreman sade efteråt att det hade varit trevligt, både i kyrkan och på våffelkalaset.Även om han inte kände sig särskilt kyrksam, uppskattade han det han fått vara med om. Det var både andlig och kroppsligt näring som han blev bjuden på. Det var extrafina ord att få ta emot och jag hoppas det här tillfället gav mersmak för flera.

Om du inte hade möjlighet att vara med kan du i alla fall läsa min predikan här medan du äter våfflorna därhemma.