Ju mer vi är tillsammans

      Inga kommentarer till Ju mer vi är tillsammans

Konfirmanderna vid nattvardenVilken helg det har varit! På fredag eftermiddag samlades konfirmanderna i församlingshemmet i Nagu för en skribaweekend. Det är konfirmander från Nagu, Korpo, Houtskär och Helsingfors som valt att gå i Skärgårdsskriban.

Den här helgen var den första träffen där alla träffades. Tidigare har de deltagit i några månadsträffar på sina hemorter, men nu blev det en intensiv helg tillsammans. Det var lektioner, gudstjänst och andakter varvat med lekar, sångstunder och mat. Övernattningen skedde på Gästgiveri Martha som ligger granne med församlingshemmet.

Fast gänget bestod av ungdomar från så många olika håll blev det en fin gemenskap rätt fort. Jag tror vi alla ser fram emot sommarens läger. Tur att tiden går så fort att vi ses snart igen!

Blommor vid synagogan

      Inga kommentarer till Blommor vid synagogan

På minnesdagens för förintelsen tyckte någon att det var en bra idé att kasta röd målfärg på synagogan i Åbo. ÅU rapporterade om vandalismen liksom många andra media. Snabbt utlystes en manifestation för att visa solidaritet med blommor till torsdagskvällen. Många deltog och media rapporterade. Det här är en mycket kort sammanfattning av vad som hänt.

Den här händelsen fick mig att börja fundera. Är det tillräckligt att komma med blommor efter en attack av vandalisering? Hjälper det alls att sluta upp efteråt, säga “nej fy, så här får man inte göra” och fästa blommor och kort på staketet kring synagogan?

Jag tror inte att det berör vandalerna så mycket faktiskt. De är mera ute efter att få synlighet för sin attack. Men jag tror att solidaritetsyttringen har stor betydelse för judarna som fått sin synagoga nedklottrad. Att få se att andra samfund och vanliga människor kommer med sina blommor och handgripligen visar att vi inte tycker att det här är okej, tror jag har en stor inverkan på samhället.

Det som jag ändå funderar på är om det här är tillräckligt? För om vårt samhälle skulle gå mot ett ännu kallare klimat med mera organiserad rasism och attackerna mot en folkgrupp plötsligt skulle komma från organisations- och myndighetshåll, skulle vi vanliga människor då också ställa oss upp och säga till att det här inte är okej? Eller skulle den stora massan fungera på liknande sätt som den stora massan gjorde på 1930-talet?

Det är svåra frågor och det är nog ingen som kan ge några klara svar på hur det skulle gå i så fall. Men jag är rätt övertygad om att dessa blomstermanifestationer fungerar som brandövningar. När vi tränar på att stå enade och säga att rasism och vandalism inte är okej, så övar vi upp förmågan att agera om hotet blir ännu större. Skulle vi nu rycka på axlarna och säga att “det var ju bara lite målfärg” skulle vi tillåta gränsen för vad som är okej flyttas framåt lite grann. Så om vi inte står upp nu, när ska vi göra det?

Var är din man?

      Inga kommentarer till Var är din man?

I förra inlägget skrev jag om kolumnen Vem är rädd för prästen? som Nina Österholm skrivit. I den texten skrev hon så här:

Det häftiga med präster är ju deras jobb, eller hur de valt det. Eller att de egentligen inte valt utan att man talar om ett ”kall”. På något sätt har de här människorna sett eller hört sig kallade av Gud att tjäna kyrkan och jobba (oftast mer än) heltid för att vi andra ska få höra evangeliet, det vill säga det goda budskapet.

Den här lilla textstumpen får mig att tänka på nåt jag tänkt skriva om länge.

Jag känner mig kallad till ämbetet, till arbetet som präst, annars skulle jag knappast vara präst idag. Det kallet kom i vuxen ålder. För omkring 10 år sedan började en liten, liten tanke gro i mig och det ledde till att jag sedermera blev präst.

Men egentligen ska jag inte skriva om mig, utan om min man och mitt jobb. För det händer sig ibland på kyrkkaffen, utfärder eller andra tillfällen att jag får frågan var min man är. Varför är inte han med?

Prästyrket har en historia av att vara männens arbete, som ändå involverade hela familjen, eller åtminstone prästfrun. Det var hon som till stor del såg till att arbetet på Prästgården förlöpte som det skulle och det var hon som tog hand om gäster och besökare och församlingsbor. Prästyrket var ett jobb för båda. Hon var ofta en oavlönad församlingsarbetare som hade en livsviktig stödfunktion för både sin man och för församlingen.

Idag är situationen en annan. Det finns både kvinnor och män som är präster, vilket leder till att det finns både kvinnor och män som är prästgemåler. Gemålen har för det mesta ett eget arbete att gå till och är mycket sällan en oavlönad församlingsarbetare idag. Ändå är det många gemåler som är aktiva församlingsmedlemmar och som stöder sin gemål i arbetet genom att också själv delta i församlingens verksamhet. Vilket naturligtvis inte är något illa, tvärtom.

När jag och min man träffades för över 20 år sedan, arbetade vi på samma fabrik. Ingendera av oss var församlingsaktiv och prästyrket fanns inte ens på kartan för vår framtid. Senare blev jag arbetslös och fick ett nytt arbete som församlingsmästare i vår hemförsamling. Ännu mera senare kom jag att hitta min väg till att bli präst. Min man har stöttat mig, men han har aldrig själv valt att bli prästgemål.

Janette och hennes man

Bilden är tagen vid prästvigningen i Borgå 27.5.2018 av Laura Johansson

Så ibland finns det en liten förväntan på att min man ska delta i mitt arbete. Det som jag då ibland tänker, när folk frågar var min man är i församlingsverksamheten, är att det aldrig skulle falla någon in att fråga min man var hans fru är, när han är på jobbet.

För även om det är ett kall att vara präst, så är det ändå ett arbete. Ett arbete som inte förutsätter att prästen har en gemål vid sin sida i arbetsuppgifterna. Tvärtom, tänker jag, att min man offrar alldeles tillräckligt ändå. Han accepterar att jag för det mesta arbetar när han är ledig. Han accepterar att vi inte alltid kan fira högtider på rätt dag eller resa bort på veckoslut mer än i undantagsfall efter noggrann planering. Han är mitt stöd, även om han inte är med mig på jobbet.

Vem är rädd för prästen?

      3 kommentarer till Vem är rädd för prästen?

Det händer sig med mer eller mindre jämna mellanrum att jag får höra att jag är en präst man kan prata med. Att jag är helt vanlig, fast jag är präst. Det här har jag tänkt att ju egentligen är en rätt konstig kommentar, för alla präster jag känner (och jag känner många!) är helt vanliga människor. Visst finns präster som vid första anblick kanske verkar lite mindre vanliga än de flesta andra, men jag har ändå haft svårt att riktigt förstå varför präster tycks vara så annorlunda och kanske rent av skrämmande.

Så kom Kyrkpressen med Nina Österholms INKAST (klicka på bilden om du vill läsa kolumnen) och förklarade alltihopa. Människors sinnebild av prästen baserar sig inte bara på de (få) präster de mött, utan på präster som målats upp för dem i populärkulturen! Präster som inte finns på riktigt…

Gaah! Tack så mycket populärkulturen!

 

Jag fick gå på fest!

      Inga kommentarer till Jag fick gå på fest!

Jag är nog bra lyckligt lottad jag! Igår var jag inbjuden av Marthorna att delta i deras 110 års jubileumsfest. Hela ungdomslokalen Vesterlid var full av glada människor. Maten var supergod. Programmet underhållande utöver det vanliga. Och glädjen, den låg som en ljuv slöja över hela festen. Faktum är att jag inte ens tog någon annan bild än en av Kyrkråttan till Instagram!

Foto: Anna Lindström

Förstås var jag inbjuden i egenskapen av att jag är Houtskärprästen, men det gjorde inte alls saken sämre. Festklädseln var naturligtvis ämbetsdräkten och den väckte en viss uppmärksamhet för det var många som inte sett den förr. Jag hade många trevliga samtal under kvällen och det känns som att jag åter har knutit nya kontakter. För jag tror att det också är viktigt att som präst delta i olika evenemang och vara närvarande när det sker viktiga saker i bygden, även utanför kyrkans och församlingens sammanhang.

Strax innan jag gick hem passade jag på, att med glimten i ögat, bjuda in de församlade till högmässan följande dag. Någon rusning blev det inte idag, men kanske någon kände sig välkommen i alla fall. Och för dig som inte tog dig till kyrkan idag så kan du läsa mitt predikomanuskript här, som vanligt.

Här på sidan ser du mig i ämbetsdräkten på min examensfest för snart två år sedan.

De behöver ju få veta!

      Kommentarer inaktiverade för De behöver ju få veta!

Jag får en del feedback på att församlingen kommit till liv i Houtskär och somliga förundras över att vi har så mycket verksamhet. Det är en relativ sanning tycker jag.

Församlingen i Houtskär har inte börjat leva först nu och inte har den exploderat i verksamhet helt plötsligt heller. Det har funnits ungefär samma verksamhet här redan innan jag kom hit. Det som jag tror är den stora förändringen är att jag arbetar mycket aktivt för att marknadsföra den verksamhet vi har. Ja, jag vet – jag använder det illa omtyckta ordet marknadsföra. Men oberoende av vad vi tycker om ordet, så är det just exakt det som behövs. Hur ska församlingsborna hitta till församlingens verksamhet om de inte vet om att den finns? Den heliga Anden kan behöva lite mänsklig hjälp ibland.

Idag bombarderas vi av information från det ögonblick vi öppnar ögonen på morgonen tills vi somnar på kvällen. Allting marknadsförs mer eller mer aggressivt. Så om vi i församlingen nöjer oss med en liten ynka annons en gång per vecka i en tidning och en liten affisch på en anslagstavla vid kyrkan så drunknar vår info i all annan info som tutas ut till höger och vänster.

Samhället förändras, kanalerna förändras, men budskapet består. För vi i kyrkan har världens bästa budskap, det är bara så. Varför jobbar vi då inte häcken av oss för att få ut det budskapet till människorna? – Bra fråga, nästa!

Någonting för alla

      Kommentarer inaktiverade för Någonting för alla

En församling ska finnas till för människor i alla åldrar. Från vaggan till graven brukar man tala om.

Här i Houtskär har vi ingen verksamhet för de allra minsta, förutom när dagis kommer till kyrkan ibland. Från fyra år uppåt kan man gå i söndagsskolan och skolbarnen går i juniorklubben. Sen blir det ett litet glapp innan skriban som når ungdomarna det år de fyller 15 år.

Efter konfirmationen har jag nu inlett ungdomskvällar på de längre skolloven. För när man gått ut nian blir man tvungen att söka sig någon annanstans för utbildningens skull, så ungdomarna är sällan hemma i veckorna. Den här verksamheten riktar sig till ungdomar och unga vuxna upp till 25 år.

På vuxensidan har vi slagsida mot dem som redan är pensionärer. På serviceboendet har vi verksamhet varje vecka och där är medelåldern verkligt hög. Största delen av de boende är omkring 90 år! I prästgården har vi Torsdagsträffen och Pappilan porinat för daglediga, vilket i praktiken också betyder pensionärer. Mariakören når visserligen sångare i arbetsför ålder, men alla vill ju inte sjunga. Bönegruppen träffas en gång i månaden, men det tilltalar inte heller alla.

Så jag har grunnat på vad man kunde prova på. Jag tänkte att det kunde vara någon typ av träff på kvällstid så att yrkesarbetande också kunde delta. Låg tröskel ska det vara, så vågar kanske den mera ovana församlingsmedlemmen också komma med. Det resulterade i församlingsaftonen “I resans tecken”. Den första träffen blir nu på torsdag och jag väntar med spänning på hur många som dyker upp!

Jag har planerat att vi inleder med te och smörgås och en stunds samvaro. Sen får kvällens guide ta oss med på en resa någonstans. Den första resan går till Jordanien! Reseskildringen leder antaglien till en stunds diskussion och till slut avrundar vi med en kort andakt. Kanske jag lyckas övertala deltagarna att sjunga någon psalm mellan varven också, men bara kanske. Hela poängen med kvällen är att det ska vara intressant, lättsmält och trevligt.

Men till slut dagens allra roligaste händelse. Två församlingsmedlemmar “trillade” in på kansliet och undrade om vi kunde ha nån kväll för deras åldersgrupp, de som är ungefär 25 till 40+? Stickcafé eller hantverkskväll eller vad vi ska kalla det… Självklart kan vi det! Så om ett par veckor inleder vi den verksamheten!

Kan det liksom bli bättre än när församlingsmedlemmarna själva tar initiativ? Jag är varm i hjärtat av glädje! Så nu vågar jag nog påstå att vi har verksamhet för alla åldersgrupper i församlingen!

Ett jobb jag hoppas ingen söker

      Kommentarer inaktiverade för Ett jobb jag hoppas ingen söker

Det är väl lite dumt att göra reklam för att ett jobb är ledig anslaget om man hoppas att ingen ska söka det? Men titta på bilden här nedan så kan du själv räkna ut varför jag skriver som jag skriver…

Det är alltså den tjänst jag är tillförordnad till, som nu är ledig anslagen av Domkapitlet i Borgå stift. Jag trivs ju så gräsligt bra att jag inte för mitt liv vill bli av med den! Har jag förstått Houtskärsborna rätt, tycker de också att det är bra som det är nu.

Så varför är tjänsten då ledig anslagen? Jo, det blir två år sedan den var ordinarie besatt och då måste den enligt regelverket förklaras ledig, ifall det skulle finnas någon behörig präst som vill ha tjänsten. Jag har nämligen inte ännu den examen som krävs för tjänsten. För att bli ordinarie kaplan krävs det avlagd pastoralexamen och dit har jag ännu 30 studiepoäng. Jag håller alltså på och vidareutbildar mig, men det tar en stund ännu innan jag är i mål.

Jag tror ju nog att Gud har ordning på det hela, men jag vet ju inte hur han tänkt, så därför är jag lite fundersam. Gud fick jobba en del för att få mig till Houtskär (motsträvig som jag var till en början) så nu hoppas jag att han inte tycker att det räcker utan låter mig stanna kvar några år till. Det är i alla fall det jag ber om varje dag nu. Kanske du vill be för mig också?

Snart är det val i kyrkan

      Kommentarer inaktiverade för Snart är det val i kyrkan

Hade du en susning om att det är valtider? Det är mindre än en månad till valdagen!
Jag gissar att de allra flesta svarar “nej” på min fråga och fortsätter med “vaddådå för val?”

Den 11 februari röstar förtroendevalda och prästerna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland om vem som ska vara våra representanter i kyrkomötet och i de olika stiftens stiftsfullmäktige.

Kyrkomötet är vår kyrkans högsta beslutande organ. Ungefär jämförbar med riksdagen. Det är där alla stora beslut tas och det är där man drar upp riktlinjerna för hur vår kyrka ska fungera.

Stiftsfullmäktige presenteras på Borgå stifts hemsida så här:
Det låter rätt torrt och inte så värst intressant, men det är det som finns mellan raderna och i sista stycket som gör stiftsfullmäktige intressant, tycker jag. Jag har suttit med som suppleant en period och som ordinarie lekmannaledamot en halv period (när jag blev prästvigd föll jag automatiskt ur), så jag vet lite vad som händer där.

Speciellt i vårt vidsträckta stift ser jag att stiftsfullmäktige fyller en samlande funktion. När det finns människor från norr till söder och öst till väst så lär man sig av varandra. I diskussionerna får man upp ögonen för hur olika förhållandena kan vara i våra församlingar, men också hur mycket vi har gemensamt. Sen tycker jag ju man kunde utvidga och förändra stiftsfullmäktiges arbetsbild så att det skulle bli ett organ med flera uppgifter än att “bara” godkänna dokument som tjänstemännen producerar.

Och eftersom jag har åsikter och vill vara med och jobba för vårt stifts bästa har jag ställt upp som kandidat. Det är bara den vägen man kommer framåt! Så alla kära prästvänner – rösta gärna på mig! Och alla ni andra som inte har rösträtt kan ju försöka påverka och stöda dem som har.

Vill du kolla in kandidaterna som är uppställda till kyrkomötet eller stiftsfullmäktige i de olika stiften kan du klicka på bilden här nedanför. På så sätt kommer du direkt till kandidatgalleriet som finns på nätet. Riktigt alla kandidater är kanske inte ännu där, men nog de flesta.

Sen till frågan: Lekmän – vilka är det?
Enkelt sagt är det alla som inte är prästvigda. Teologiedoktor-licentiat-docent-professorn är också lekman fast hen skulle ha 100 år av teologiska studier bakom sig, medan den nyutexaminerade teologiemagistern som blivit prästvigd inte är det.

Wikipedia definierar ordet så här: En lekman (av grekiskans laikos “som tillhör folket”) avser en inom kunskapsområdet oskolad person, ungefär synonymt med amatör. Särskilt inom juridik används det om icke-juridikutbildade personer (till exempel nämndemän). Ursprungligen syftade det på en person inom den kristna gemenskapen som inte hörde till prästerskapet.

Vad månne hon skrivit nu igen?

      Kommentarer inaktiverade för Vad månne hon skrivit nu igen?

Idag kan man läsa mina funderingar i tidningen. Det är för tolfte gången jag får skriva i kolumnen Spaltaren! Det är en välläst kolumn har jag märkt.

Ibland när jag träffar nya människor säger de att de läst min text i kolumnen. Det är alltid lika roligt att höra och samtidigt varje gång överraskande. För fast jag ju vet att det är många som läser Åbo Underrättelser tänker jag inte på det när jag skriver min text.

Nu blev jag ju lite nyfiken på hur många det kan tänkas vara så jag ringde ÅU och frågade hur stor upplagan är. 4800 papperstidningar trycks det och nästan 1000 prenumererar så att de läser tidningen digitalt. Sen får man ju räkna med att det är ännu flera som läser tidningen som inte prenumererar själv. Till exempel i ett hem har man en tidning fast det kanske är tre som läser den. På biblioteket, caféer och andra offentliga ställen kan många läsa samma exemplar.

Det är alltså bra många som läser ÅU och säkert många av dem som också läser Spaltaren.  Det är nog säkert bäst att jag fortsätter att inte tänka på hur många som läser mina texter, annars kanske jag inte vågar skriva mera.

Och för den som vill läsa, men inte har tillgång till tidningen så får du klicka här.