Att hänga på facebook på arbetstid

      Kommentarer inaktiverade för Att hänga på facebook på arbetstid

Brukar du hänga på facebook på arbetstid? Om ja, är det med eller utan arbetsgivarens godkännande?

Jag får svara ja på båda frågorna.

Nu har jag dessutom fått hänga med härliga redaktionskollegor ett helt dygn i facebooks tecken. För det du kanske inte tänker på är att det för det mesta ligger en hel del planering och arbete bakom varje inlägg en organisation gör på sin facebook sida.

Bild och budskap ska hänga ihop.
Inläggen ska komma med vissa intervall.
De olika inläggen ska stöda sidans budskap.
Inläggen ska vara aktuella.

Det finns säkert en hel drös andra kriterier att tänka på som jag inte ens kommer att tänka på just nu.

Sidan jag främst jobbar med är den här:

Har du sett den förut? (Klickar du på bilden kommer du direkt till sidan.) Berätta gärna vad du tycker om den! Jag (och de andra i redaktionen) vill gärna höra dina kommentarer!

Det är farligt att stanna upp

      Kommentarer inaktiverade för Det är farligt att stanna upp

Ja, så sa jag när jag kom hem från retreaten. För när man stannar upp hinner man känna efter och då kanske man känner sånt man inte skulle vilja känna av. Så där som hur gräsligt trött jag är.

Så länge allting snurrar på går det bra. Man gör det man ska och checkar av sin to-do-lista. Jag är ändå väl medveten om att man inte orkar hur länge som helst. Har man för högt tempo och för mycket att hinna med så slutar det vanligtvis med ett tvärstopp och en stort brak in i väggen. Ändå ville jag inte riktigt stanna upp och känna efter just nu. Jag orkade inte känna efter.

När jag tänker efter hur mitt senaste år sett ut är det inte alls konstigt att jag är uppe i varv och har svårt att stanna upp. Det är ännu mindre konstigt att jag är trött. Man behöver bara kasta en blick på årskrönikan som måste delas upp i två delar för att den var så omfattande att förstå att jag kanske behöver ett lite lugnare år nu.

Jag tror faktiskt att det blir ett lugnare år. Att vara tf. kaplan i Houtskär ger mig möjlighet att fokusera på ett uppdrag, på ett område. Det är mycket nytt att sätta sig in i, men ändå känner jag att hjulen kanske snurrar aningen långsammare där än på många andra ställen. Jag hoppas och tror att det ska finnas tid att fokusera och fördjupa, inte bara rusa på och göra allt från hand till mun hela tiden som jag ofta känt att jag gjort det senaste halvåret.

Så sist och slutligen får jag väl bara konstatera att det är farligt att inte stanna upp. Vi behöver det alla ibland. Att stanna upp och reflektera och utvärdera är viktigt. Några dagar på Snoan kan göra susen!

Det här var min tredje retreat på Snoan. Jag börjar bli van, men jag är fortfarande inte säker på om det är riktigt “min grej”. Så just därför måste jag nog åka dit igen. För det är ett speciellt ställe, det kommer man inte ifrån.
Kolla bara in bilderna! (Klicka på dem så blir de stora)

 

Visst var det ett nästan magiskt vackert Snoan jag fick besöka, tycker du inte?

Välkommen in till mig!

      Kommentarer inaktiverade för Välkommen in till mig!

De här första dagarna i januari har mest gått åt till att installera mig, acklimatisera mig och att ta reda på vad allt jag borde ta itu med. Det har varit intressanta och trevliga dagar, men jag har märkt att hjärnan går på högvarv. På nätterna drömmer jag konstiga saker och vaknar lite då och då. Så även om det på ett sätt känns som att jag har kommit hem så är det ändå en ny miljö med nya arbetsuppgifter.

Jag har ett stort arbetsrum med både havsutsikt och vy över kyrkogården! Rummet är faktiskt så stort att jag drog med mig det stora köksbordet med sex stolar som jag hade i lägenheten i Dalsbruk. Nu kunde jag lägga i tilläggsskivan och ändå är det gott om utrymme! På så sätt fick jag till ett utrymme för att hålla möten eller möta församlingsbor i glädje och sorg. Det är otroligt hur perfekt det passade in i prästgårdsstilen och i arbetsrummet!

Det jag ännu saknar i arbetsrummet är en taklampa och gardiner. Jag vill ha en rätt stor takkrona som lyser upp hela rummet på ett bra sätt. Få se när och var jag hittar den. Gardinerna ligger i en låda här hemma, bara att ta med och hänga upp nån dag. Jag kom nämligen på att jag vill ha lätta spetsgardiner och sådana har jag faktiskt överlopps sedan vi renoverade köket. Saker och ting faller liksom på plats.

Bilderna är rätt mörka och suddiga, för nu på vintern blir det inte riktigt ljust inne utan belysning. Jag tror att du ändå får en uppfattning om hur mitt kontor ser ut.

Till näst drar jag iväg på ordinationsretreat till Snoan. Det ska bli riktigt skönt att få träffa mina kolleger och att få ta det lugnt några dagar. Det är rena lyxen att få sätta sig till färdigdukat bord varje gång det ska ätas. Redan det gör det värt att åka iväg på retreat! Allt det andra är sen bara bonus och själavård.

När tankarna vandrar kring döden

      Kommentarer inaktiverade för När tankarna vandrar kring döden

Jag tänker på de som är saknade i norska fjällen. Jag känner dem inte och jag läser att de med största sannolikhet är döda. Ändå vet jag att det lever en liten gnutta hopp, ända tills motsatsen är bevisad. För under sker.

Under kallar vi det som går mot all logik, allt förstånd. Det där som händer, trots att det inte borde vara möjligt. Det finns en som inte begränsas av vad som är logiskt och möjligt. Det finns en som kan göra också det som ingen annan kan.

För Gud finns det inget som är omöjligt. Han övervann döden.

Ändå är det så många som dör och vi som står kvar frågar oss varför? Det är en fråga vi inte får svar på, men ändå frågar. Vi blir arga och ifrågasätter Guds omdöme. Varför skulle just vår kära dö? Varför tog livet ifrån den som ännu hade så mycket kvar att ge? Varför just nu?

När inga svar finns att få, måste man få rasa av sig sin ilska innan man kan stilla sig och acceptera faktum. Somliga kan eller vill aldrig acceptera faktum.

Ikväll ber jag för alla som saknar någon. Jag ber för alla som skriker ut sitt varför mot den ödsliga rymden, utan att få några svar. Herre var du nära oss alla och vagga oss i din famn tills vi gråtit klart. Amen.

På gränsen till onödigt

      Kommentarer inaktiverade för På gränsen till onödigt

Den andra dagen på det nya jobbet tänkte jag vara duktig och dyka upp i god tid på pastorskanliet i Houtskär. Det var innan århundradets storm slog till.

Jag vaknade på natten av att strömmen gick. Sen sov jag oroligt, för att det var så mycket ljud av stormvindarna. Så när väckarklockan ringde var FinFerries webdsida den första jag kollade, innan jag ens steg upp ur sängen. Där stod det att färjan mellan Nagu och Korpo stod stilla på grund av den hårda vinden. Jag ringde för säkerhets skull och kollade med personalen och de sa att jag gott kunde stanna i sängen nån timme till.

Så det jag avvaktade och kollade på nytt med personalen några timmar senare. Nej, färjan står ännu, var svaret. Till avgången 11.07 uppskattade jag att det mojnat så pass att färjan kanske skulle trafikera så jag åkte iväg till färjan med förhoppningen om att kunna ta mig på jobb. När jag kört ombord undrade jag snabbt varför jag gett mig iväg. Det gungade alldeles hemskt! Jag tog fram telefonen och tänkte att om det så är det sista jag gör så kan jag meddela världen om min färd över Storströmmen.

Den här filmen sände jag live på facebook medan färjan Prostvik 1 körde över från Nagu till Korpo. Det tog en stund innan jag förstod att berätta vad jag var med om och kommentarerna till Roger och Malin är svar på de kommentarer de skrev åt mig under sändningen. Bli inte sjösjuk när du tittar!

Färden vidare över havet från Korpo till Houtskär var sen rena semesterresan i jämförelse. Färjan Stella som trafikerar där är mycket större och stadigare.

Arbetsdagen var värdefull och hemresan gick bra. Jag tvivlade nog om jag skulle komma hem från Korpo till Nagu på kvällen, men det gick. Färjturen var inte riktigt fullt så svajigt som på dagen, men nog obehaglig ändå. Så nu är jag mest av allt glad över att vara hemma till natten igen.

I morgon är förhoppningsvis en mindre blåsig dag…

Goda minnesregler

      Kommentarer inaktiverade för Goda minnesregler

Jag gillar att skriva. Så det kan vara på sin plats med lite minnesregler och goda råd så här inför ett kommande, nytt år. Jag publicerar listan här så kanske jag inte glömmer bort de goda råden så snabbt…

@GottSkratt

Hoppas du också kan ha nytta av dessa goda råd när du ska skriva något.

Årskrönika – del två

      Kommentarer inaktiverade för Årskrönika – del två

Som jag konstaterade i den förra inlägget Årskrönika var mitt år 2018 allt för händelserikt för att summera i bara ett inlägg. Här kommer del 2 och vi börjar från prästvigningen i maj där den här bloggen i princip också börjar.

VARNING: Det här blir ett lååååångt inlägg till… (och ännu längre om du vill läsa alla inlägg jag länkar till.)


Höjdpunkter ur min kalender under året 2018. (länkarna går till de inlägg där jag skrivit om saken och bilderna kan man klicka på för att se dem i större format)

27 maj – Jag blev prästvigd. Jag skrev om dagen och jag bjöd på bilder. Några dagar senare firade jag med stor fest i församlingshemmet. Det var nog en tid av glädjerus! Härligt att ha det dokumenterat så jag kan minnas de här dagarna sen när livet känns jobbigt.

3 juni – Bara en vecka efter att jag blivit prästvigd kunde jag delta i ärkebiskopens installationsmässa i Åbo domkyrka. Det var pampigt värre!

4 juni – Första dagen på jobb som präst.

7 juni – bildbomb! Jag presenterade bilderna som togs några dagar innan jag blev prästvigd.

20 juni – På mitt första dop var jag betydligt mycket mera nervös än vid min första jordfästning.

2 juli – jag hade nog en hel del funderingar innan jag gav mig iväg på mitt första egna skribaläger men redan andra dagen kunde jag konstatera att jag överlevt. Efter en vecka var det ju redan riktigt kul! Omdömet av en av tjejerna efter lägret värmer ännu.

15 juliKonfirmation och tack och hej! Det här året har nog verkligen präglats av många uppbrott och nystarter! För bara tre dagar senare installerade jag mig på mitt nya jobb.

19 juli – Jag presenterar mitt andra hem. Det som jag borde förstått att kräva städning av innan jag flyttade in.

24 juli – jag märker att jobbet slukar mig helt och hållet. Och det är full fart mest hela tiden. Ändå minns jag sommarprästjobbet med värme! Inte bara för att sommaren var så varm utan också för att det var så roligt.

5 augusti – Jag besöker Houtskär igen. Det är välsignelse till tjänst för Eva och jag kände att jag ville vara med. I retrospekt känns det lite underligt hur Houtskär pockar på och drar…

8 augustirapport från skärgårdspastorns lördag. Oj vilken härlig dag det var! En välsignelse av äktenskap på klipporna och en vigsel i den kapell-likande byggnaden på Örö. I ett mejl från bruden efteråt fick jag tack för mina fina ord och min varma blick. Tänk ändå vilka saker folk minns från sin stora dag!

19 augustinågra lediga dagar! Härligt, men inte riktigt tillräckligt.

1 septemberEn ny början till något som jag trodde skulle vara rätt varaktigt. En ordinarie tjänst som församlingspastor i Kimitoöns församling med Hitis som ansvarsområde.

12 septemberordinationsutbildning! Några dagar av utbildning och reflektion. Välbehövlig andningspaus i jobbet.

18 september – Det här året har varit ett år av självreflektion och fördjupning. Det har varit otroligt spännande att möta nya personer och genom dem möta nya sidor av mig själv. Också möten med gamla bekanta men med min nya roll har gett mig aha-upplevelser. Att få höra andras tankar om mig är också spännande. Jag hittade nyligen också en kommentar av en annan gammal vaktmästarkollega från 2011 när jag berättat att jag börjat studera teologi: “jaja jag had nog för mig att du hadd mera att ge än att vara “bara” kyrkväktare”. Tänk vad andra ser i mig, som jag inte ser själv!

23 september – Så var det min tur att bli välsignad till tjänst i Hitis kyrka. Tänk att man kan bli så varmt välkomnad!? Det ger värme i hjärtat.

26 september – dagen full av höststorm då en liten kisse och jag fann tröst av varann!

2 oktober – personer jag minns och alltid kommer att sakna på nåt sätt. De där som andra upplever som fyrkantiga men som jag tycker är hjärtliga och verkligt trevliga.

14 oktober – Havet. HAVET! Åh, vad jag har älskat att få arbeta vid och på havet. Tack och lov att jag får fortsätta med det!

20 oktoberett återbesök i studentkretsarna. Höstfest med Teologiska student föreningen.

29 oktober – den här hösten var det församlingsval och jag följde med från sidan. Jag var inte uppställd som kandidat trots att jag blivit tillfrågad och trots att jag själv funderat på det. Idag vet jag att det var en mening med att inte ställa upp. Ändå hade jag ju nog en åsikt och återanvände en insändare från 2010.

30 oktober – Du har hört talas om att lägga käppar i hjulet? Nå, någon försökte lägga träd på vägen för mig! Här är årets mest dramatiska sekunder fångade på video.

4 november – jag bekantar mig med min nya “hemort” och presenterar den med en bunt bilder.

14 november – jag börjar göra mig bekant med församlingsborna, fast på ett lite annorlunda sätt. Här reflekterar jag över att gå prästklädd eller klädd i baddräkt.

15 november – församlingvalet får mig att ryta till. Alla är viktiga, alla behövs!

16 november – Jag får förfrågan från domkapitlet om att överta uppdraget som tf. kaplan i Houtskär. Det snurrar i huvudet och jag känner mig förvirrad. Fast det är inget jag kan blogga o just då.

22 november – jag funderar på hur mina eviga tårar kan vara en styrka.

3 december – Livet är inte bara jobb, utan lite ledigt ibland också. Bakom kulisserna funderar jag så det knakar på framtiden…

11 december – nästan en månad efter att jag blev tillfrågad släpper jag bomben på bloggen. Jag bryter upp igen. Det är dags för nya utmaningar. Jag ska sluta i Kimitoöns församling och styr stegen mot Houtskär vid årsskiftet.

15 december – ibland har jag avsiktligt lekt med rubriksättningen. När döden kommer plötsligt blev ett riktigt “klick bete”. Nu kan jag passa på att berätta att datorn bara simulerade död. På nåt underligt sätt hade dockningsstationen inte kopplat i ordentligt så datorn hade laddat ur totalt. Efter en riktig uppladdning har den åter fungerat klanderfritt. *nolo* för mig som trodde världen stannat.

19 decemberSå var jag i tidningen igen. Kyrkpressen tycks tycka att jag är intressant…

24 december – julen var en blandning av ledsna ögon, glädje, avsked och uppbrott.


Det här året har varit ett fantastiskt år. Ett lärorikt år. Ett tungt år. Ett oförglömligt år!

Bloggen är en spegel av mitt arbete och mitt liv, men allt finns inte här. Att göra den här årskrönikan har väckt minnen som jag nästan redan glömt bort. Mellan raderna minns jag allt det där som jag aldrig kan skriva öppet om, men som finns i mitt minne.

Jag har mött så många nya människor det här året och jag känner att jag har vuxit i takt med den omtanke, glädje och gästfrihet som jag fått ta emot. Tack till er alla som varit med och gjort mitt år så härligt!

Nu med fyllda segel mot soluppgången lämnar vi 2018 bakom oss och styr med öppet sinne mot 2019 och alla de äventyr som väntar men som vi ännu inte vet något om.

 

Årskrönika

      Kommentarer inaktiverade för Årskrönika

Många, speciellt bloggare, har en tendens att summera året vid årsskiftet. Jag gjorde det i fjol och när jag nu kollade in det inlägget i min gamla blogg tyckte jag att det var ett toppen sätt att göra en snabbgenom gång av året som gått. Alltså gör jag det i år också! Ifall du inte följt mig så länge får du nu, om du väljer att följa länkarna och läsa inläggen, en inblick i vad jag skrivit i min tidigare blogg som handlade om studietiden.

VARNING: Det här blir ett lååååångt inlägg… (och ännu längre om du vill läsa alla inlägg jag länkar till.)


Höjdpunkter ur min kalender under året 2018. (länkarna går till de inlägg där jag skrivit om saken och bilderna kan man klicka på för att se dem i större format)

Året inleds med graduskrivande. På bloggen vädrar jag min frustration och min skrivarglädje.

10 januari – I min kalender står det att jag ska besöka pastorskansliet i Dragsfjärd. Det är ännu hemlig vad jag ska göra där och i bloggen skriver jag om något helt annat…

15-16 januariFacebook redaktionen sammanstrålade i Sibbo skogarna för en välbehövlig terminsstart. En liknande utlovas om några veckor igen och det ska bli kul!

22 januariskriver jag om hur härligt det är att träffa sina vänner. Nu ska jag ta nystart med att träffa vänner – jag lovar! (Oj, här blev det visst ett nyårslöfte!)

4 februariKyndelsmäss! Det är en härlig helg som alltid gör mig glad. Den här gången fick jag träffa en härlig ung man. Visst är han söt där han sover med Kyrkråttan på mammas arm?!

12-25 februari – Jag gjorde min själavårdspraktik i Vasa hos sjukhusteologerna där. Det var två intressanta och lärorika veckor. Fast jag undrar om jag ens ännu heller vet vad själavård riktigt är…

23 februari – Mitt i praktiken skrev jag en kolumn som kallas Spaltaren. Den här gången hade jag extra svårt att samla tankarna så jag bad om hjälp av mina vänner på facebook. Praktiskt och fungerande!

28 februari – i min kalender står det TILL HITIS och den här gången vågar jag nämna något i bloggen. För det besöket kändes väldigt bra. Jag kände mig välkommen och jag kände att jag kunde passa in där.

8 mars – jag hyllade en urkraft till kvinna på bloggen och höll föredrag för Marthorna i Nagu om “kvinnoprästproblematiken” som de valde att kalla ämnet.

10-11 mars – var det fest i Borgå för att fira att både kvinnor och män fått bära prästämbetet i 30 år. Det blev en lång rapport i två delar. Del ett och del två. Jag deltog med glädje, och kände mig samtidigt lite udda eftersom jag inte ännu var prästvigd.

18 marsJag kunde avslöja att jag skulle få verka som predikobiträde några söndagar i april och maj i Houtskär. Nu på randen till det nya året känns det som om “nån” hela tiden tänkt att det är dit jag ska…

12 april – Till påsk skulle jag ha gradun klar och det blev den nästan. Nu kunde jag meddela att den fick lov att vara klar. För med facit på hand hade jag kunnat fila lite till men det fanns det inte tid för. Good enough tänkt jag och var nöjd.

19 april – nu går det undan med fart. Jag var till Borgå och provpredikade för domkapitlet. Följande dag var det dags för tyst retreat på Snoan. Det behövde jag nog verkligen då.

24-25 april – Jag fick för mig att reda ut diverse regler och begrepp kring prästämbetet. Fortfarande matnyttiga inlägg för den som undrar hur saker och ting hänger ihop kring att bli och vara präst.

28 april – Nu kunde jag äntligen avslöja vart det skulle bära av sen. För det var ju många som undrat och spekulerat kring var jag skulle börja min prästbana.

9 maj – Pro gradu avhandlingens bedömning. Jag är nog ännu också ganska stolt över mig själv.

19 maj – Jag synade lägenheter i Dalsbruk. I efterklokhetens svaga ljus skrattar jag rått åt mina tankar då. Det blir skäl att återkomma till vissa saker senare…

24 maj – En riktigt stor milstolpe i mitt liv. Jag fick mitt examensbetyg och kan titulera mig TM. Och, jag fick det officiella beslutet från domkapitlet att det blir prästvigning.

27 maj – Min gamla blogg har tjänat sitt syfte och det blir dags att ta farväl och flytta vidare.


Det här året har varit så innehållsrikt att det inte går att sammanfatta i ett inlägg! Jag tar paus här, där bloggandet byter adress. I nästa inlägg kommer resten av årets sammanfattning.

Några franskisar blev kvar

      2 kommentarer till Några franskisar blev kvar

På juldagen, efter att jag predikat och firat min sista gudstjänst i Hitis kyrkan för den här gången (för man vet aldrig vad framtiden bär med sig) och efter att jag gråtit några tårar till avsked, hjälpte min man mig att tömma lägenheten i Dalsbruk. Vi fyllde två bilar och en släpvagn! (Inte särskilt tätt packat, men dock.)

Jag som sade att, det som far till Bruke, stannar i Bruke… Men till mitt försvar tänkte jag ju när jag sade det, att det handlade om ett par års boende där och inte bara ett knappt halvt år. En del saker blev jag av med och en del saker blir jag av med ännu, men en hel del saker är ju sådant som jag fortsättningsvis behöver.

Bara några dagar efter att jag fått lägenheten berättade jag om den här på bloggen. Då hade jag för avsikt att städa den grundligt, för den var ju inte särskilt fräsch när jag fick den. Jag städade och städade. Trots sina futtiga 39 kvadratmeter kändes det som om städprojektet aldrig skulle ta slut. När det inte återstod så många delar av projektet längre, skrev jag en lista på alla detaljer jag ville få städade och så strök jag av vart efter de blev åtgärdade. När jag i slutet av november insåg att jag skulle komma att flytta ut vid årsskiftet fanns det ännu en handfull punkter kvar på listan. Då slängde jag listan.

Ugnen var en punkt som aldrig blev åtgärdad. Jag använde den två gånger under mitt knappa halvår i lägenheten. Båda gångerna gräddade jag en djupfryst örtbatong med bakplåtspappret direkt på gallret i ugnen. När jag vid första advent planerade göra en stor mängd jultårtor kollade jag lådan under ugnen där plåtarna fanns.

Det här var det jag hittade. Sen använde jag ugnen i församlingshemmet.

Nästa hyresgäst som flyttar in efter mig får lova att städa ugnen och lådan under den. Jag fick nog och lämnade det som det var. Tyvärr lämnade jag ingen lapp i lådan med förklaring om varför den ser ut som den gör. Det borde jag ha gjort. Men å andra sidan får nästa hyresgäst en i övrigt mycket fräsch lägenhet så kanske jag kan anse att vi är kvitt?

I nattens mörka timmar

      Kommentarer inaktiverade för I nattens mörka timmar

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnista och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandra sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Viktor Rydbergs dikt Tomten är en vacker dikt med tillhörande vemod. För ibland, så där i midnattstimman, finns det en risk att man blir lite sentimental och vemodig. Själv sitter jag i ett lånat rum på åldringsboendet Solglimten och ska snart krypa under täcket. I morgon sjunger vi Var hälsad sköna morgonstund och Dagen är kommen, för oss är en frälsare född, men samtidigt är det min sista gudstjänst i Hitis kyrka i tjänsten och det är lite vemodigt.

Avsked är alltid vemodiga. Jag har fått nya vänner och nu känns tiden här allt för kort. Det finns så mycket jag hade velat göra. Det finns så mycket jag velat uppleva. Det finns så många jag velat hjälpa. Men, det är väl som Magnus Uggla sjunger, att underbart är kort. Fast vi talar nog om helt olika saker, han och jag.

Jag vet att mitt val är det bästa för mig, just nu, men ändå är jag ledsen över att välja bort något. Jag avskyr tanken på alla ledsna ögon jag mött. Jag avskyr tanken på att det är jag som gjort dem ledsna.

Så är det, som det alltid är i livet. Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman, medgång och motgång ständigt följs åt. Det är sanningens ord som psalmen förmedlar. Det finns inget liv utan både glädje och sorg. Och det är ju av de goda stunderna de vackra minnena vävs och av de tråkiga man lär sig.

Så nu ska jag glädjas över att få fira julotta (haha, klockan tio är det knappast längre otta) med min församling och sen ska jag göra som Maria och gömma allt i mitt hjärta och begrunda det.
Det här är Hitis kyrka i vinterskrud, fotograferad julafton 2018.