I himmelen, i himmelen

      Kommentarer inaktiverade för I himmelen, i himmelen

Senaste söndag firade vi högmässa med folkmusik i Houtskärs kyrka. Den bandades och gick också ut i radion senare samma dag. Man kan ännu lyssna på den på YLE Arenan ända fram till 22.7.2024.

Den här mässan var ett projekt jag och församlingsmusikern talat om länge och nu blev det läge att genomföra det tillsammans med Houtskärs egna spelemän. Mässmelodierna i mässa 2a är baserade på en melodi från Houtskär, så vi ville lyfta fram den i samband med årets spelmansgudstjänst. Vi övade flitigt och spelmännen (och kvinnan) bidrog dessutom med tre melodier från Houtskär. Tyvärr blev teknikern tvungen att helt lämna bort den sista melodin, Houtskärsvalsen, från radiosändningen och det harmar naturligtvis. Men de som deltog i kyrkan fick njuta av spelmanslagets fina framförande.

Mässan blev alldeles underbar. Församlingsborna sjöng och läste högt med i bekännelser och böner. För det hade jag strängt uppmanat dem till – så de vågade inte annat. Dessutom föste jag bestämt fram alla i kyrkan så att vi satt rätt samlade, vilket underlättade för ljudupptagningen för radion och gjorde det lättare att sjunga. Gemenskapen hördes!

Både jag och kantorn kände att vi nästan var i himmelen under den här mässan. Så här ska en mässa firas!

Det har tagit tid och det har varit lite jobbigt att få ihop allting inför radiogudstjänsten, men det blev så bra att det verkligen var värt mödan. Nu känner jag att sommarens största projekt är undanstökat och det väntar bara ett litet skribaläger och ett par konfirmationer innan semester.

Semester eller full rulle på jobbet?

      Kommentarer inaktiverade för Semester eller full rulle på jobbet?

Vi är nu mitt i juli, och det händer sig rätt ofta att de jag pratar med frågar om jag har någon semester. Visst har jag det, men från mitten av augusti. Just nu njuter jag av att får vara i tjänst.

För det är verkligen trevligt att vara i tjänst under sommaren. I Houtskär prövar vi på sommarverksamhet som vi inte haft tidigare och det är spännande att se hur det utfaller.

På tisdagseftermiddaganr mellan 14 och 16 har vi öppet hus café på prästgården. Det håller på från midsommar till slutet av juli. Vi har blivit tagna på säng med mängden besökare, men vi kan konstatera att de flesta är utsocknes. Det är jättetrevligt med alla människor som kommer från när och fjärran, även om det var inte den primära tanken med verksamheten.

På ondagskvällarna efter midsommar, juli till slut har vi aftonbön i kyrkan kl 18. Hittills har den lockat ungefär lika många deltagare som det kan vara en vanlig söndagsgudstjänst. Det är ett bra resultat med tanke på hur upptagna skärgårdens invånare är under juli månad.

Sen övar vi med spelmanslaget och sångare inför högmässan med folkmusik som ska bandas för radion den 23.7. Vi har valt att lyfta fram mässa 2, som baserar sig på folkmelodier. Det är jättespännande och kommer att bli jättefin – men en hel del jobb är det för att allt ska klaffa som det ska. Pricka in den i din kalender och kom på plats och ställe och upplev den om du bara kan!

Mellan varven har jag fått  stå på marknader och marknadsföra församlingen. Fira högmässa i Nagu. Hålla helgmålsbön vid klockstapeln och friluftsgudstjänst ute vid Roslax storstrand. Förrätta jordfästning i Pargas. Uppvakta ett födelsedagsbarn på Iniö och senast i kväll firade jag veckomässa i Pargas kyrka. Det är mycket varierande att jobba under sommaren!

Ibland känns det som att det är så varierande att jag har svårt att hinna sitta ner och tänka ordentligt. Evangelietexten kan kännas utmanande och predikan blir svår att få till. Senaste söndags predikan suckade jag en del över. Men, så upptäckte jag en ny infallsvinkel och hittade vad jag ville säga. Och rita!

Plötsligt blev det jätteroligt att forma pedikan när jag ville inleda med tre teckningar. Om du blir nyfiken kan du klicka in dig på Ordet är mitt och läsa mitt manuskript och se på teckningarna som jag fotat och lagt in med texten. Kanske det ger dig också ett nytt perspektiv?

Variationen i jobbet är både en välsignelse och ett gissel eftersom våra kyrkor befinner sig på olika öar som det tar olika länge att nå. Men ikväll var det en välsignelse att få fira veckomässa i Pargas. Vi var inte många, men det spelade mindre roll. Det var en viktigt stund för oss alla. Det var innerligt och berörande. Så som det är, när det är allra bäst att få tjäna som präst.

Med Jesus i båten, vågar prästen sig ut på vågorna

      Kommentarer inaktiverade för Med Jesus i båten, vågar prästen sig ut på vågorna

Jag börjar så småningom kapitulera inför att jag kanske är rätt ensam om att köra min egen båt till jobbet på olika öar. Jag frågade i några grupper för präster på Facebook om det fanns nån annan och den enda egentliga kollegan som nämndes var prästen på Kumlinge. Kanske det faktiskt är ovanligt för präster att köra omkring med båt i arbetet?

Hur som helst, jag kör inte båt för att vara speciell, utan för att det är roligt och praktiskt. Ursäkta, praktisk och ibland roligt. Ifjol i augusti var det inte roligt, för det blåste mera än jag egentligen gillade. Idag var det åter ungefär lika blåsigt och jag skulle åter till Iniö för att hålla gudstjänst. Den här gången visste jag att jag klarar av vädret, men ändå var det spännande och inte jätteroligt.

Att köra från punkt A till punkt B är inte så invecklat fast det blåser och går vitor på vågkammarna, men när man kommer fram och ska ta i land kan det bli både spännande och besvärligt. Särskilt när man är ensam i båten.

Idag hade jag problem att få båten till bryggan vid prästgårdens båthus i Houtskär, men man lär sig och till slut fick jag båten förtöjd. När jag lite senare kom till Norrby i Iniö var det fullt vid bryggorna och vinden pressade på. Som tur var fanns det folk vid kajen som hjälpte mig att ta i land och ett båtlag gav mig förtur när en båt lämnade sin plats vid kajen, för att de såg att det var prästen som kom. Underbara människor, och som tur var fick de också genast plats vid kajen. Ändå ogillar jag att få fördelar för att jag är präst, men den här gången tog jag tacksamt emot den hjälp jag fick. För hjälp kan vi alla behöva ibland!

När jag lade ut för hemresan var det också lite utmanande, eftersom vinden fortfarande pressade båten in mot land, men jag lyckades komma iväg utan att köra upp på land eller kvadda min egen eller någon annans båt.

För varje resa jag gjort har jag lärt mig mera om hur jag ska hantera min båt. Mycket får jag tillskriva tur, Guds försyn och lyckliga omständigheter, men ett litet hum om vad jag sysslar med börjar jag ha. Övningarna fortsätter.

Den här bilden är från en annan dag när det verkligen var ett nöje att vara ute på havet med båten.

När kyrkan drog ut på stan

      Kommentarer inaktiverade för När kyrkan drog ut på stan

Idag har jag och mina kollegor funnits på Pargas dagarna. Vi kommer att vara där i morgon, lördag, också. Egentligen vill jag säga äntligen!, för det här har jag velat länge, men det har bara inte blivit av tidigare. Men nu är vi kyrkan mitt på stan, mitt bland folk!

Det här är precis det som jag skrev om i Spaltaren i dagens ÅU också. Jag kunde ju inte låta bli att ta chansen att skriva om en av mina käpphästar när det råkade vara min tur att skriva kolumnen just samma dag som församlingen drog ut på stan.

Församlingen har skaffat ett tält som lämpar sig såväl för marknadsföring på marknader, som när det ska ordnas något evenemang där man behöver ett tillfälligt utrymme. Det här ska vi utnyttja flitigt för alla möjliga roliga tillställningar!

Det har varit roligt och lärorikt att delta i en marknad på det här sättet för första gången. En hel del saker har vi upptäckt att vi kan göra annorlunda nästa gång. Men roligt har det varit att finnas där och få träffa alla möjliga människor. Både bekanta och nya bekantskaper.  Det här kommer vi att fortsätta med under sommarens olika evenemang i skärgården.  Kan hända att vi möts någonstans? Ryck mig gärna i armen då och säg hej!

Idag kom faktiskt en kvinna och pratade en god stund med mig innan jag måste fråga vem hon var, för jag kunde inte placera henne. När hon sa sitt namn visste jag exakt vem hon var. Men vi ses rätt sällan och på nåt sätt har hennes ansikte inte fastnat i mitt minne. Att sen placera henne “på fel plats” var helt omöjligt för mig. Jag är så glad att hon kom och pratade! Det var härligt att få träffa henne och prata bort en stund.

Kläderna gör prästen – eller?

      Kommentarer inaktiverade för Kläderna gör prästen – eller?

Till höger i bloggens spalter kan man läsa ett utdrag ur boken Stengrunden av Bo Giertz.

“Tro inte att du förmår något av egen kraft. Håll prästskjortan på när du möter folk i arbetet, du är kallad, utvald och vigd att gå Guds ärenden. I dig själv är du inget märkvärdigt.”

Jag håller fast vid de här orden för jag tycker de är så sanna. Jag är inget märkvärdigt, men med Guds hjälp har jag fått ett fantastiskt uppdrag att utföra.

Sen är det inte alltid så lätt att få alla människor att förstå att jag inte är märkvärdig. Och jag kan väl erkänna att jag inte alltid gör det så lätt för dem. Jag gillar ju att göra sånt som är lite extra och jag gillar granna färger och bling-bling.

På de här två bilderna kan du se hur jag kan klä mig. På den första är jag på väg till en bröllopsfest. På den andra närvarar jag på stiftsfullmäktige i Tammerfors.

Att ha chockrosa skor till ämbetsdräkten är reglementsvidrigt när man läser biskopsmötets anvisningar om hur en präst ska klä sig. För säkerhets skull frågade jag biskopen om han ger mig en reprimand för min rebelliska klädsel? Han skrattade och sa att man ska “klä sig för tillfället lämpligt” och han tycker att det här ser mycket lämpligt ut för ett bröllop.

Ingen vanlig helg precis

      2 kommentarer till Ingen vanlig helg precis

Det här blev verkligen en helg utöver det vanliga! En jordfästning, ett dop, en vigsel, en högmässa och en urnebisättning på två dagar. En präst i stan kanske fnyser att “vad är nu det att prata om?”, men i skärgården är det en ovanligt intensiv helg. Dessutom fanns det vissa små utmaningar med logistiken som inte förekommer i en stadsmiljö.

Vigseln och högmässan har jag vetat om länge. Dopet kom till för en tid sen. Jordfästningen och urnebisättningen var de som kom med kortare varsel. Allt annat utom jordfästningen skedde i Houtskärs kyrka, så det var inga problem. Jordfästningen skedde däremot i Norrskata kyrka och det gjorde saken lite mera utmanande.

Klicka på bilden om du vill se den i större format

Norrskata är en ö som ligger granne med Korpo och Houtskär. Färjförbindelserna går till och från Galtby i Korpo. Samma färjfäste som färjan till Houtskär går ifrån. Förbindelserna till Norrskata går inte så väldigt ofta och att åka från Norrskata till Houtskär med färja tar ca 40-45 minuter, eftersom man för det mesta måste till Galtby och byta färja.

När de anhöriga kontaktade mig och önskade att jag skulle sköta jordfästningen, läste jag färjtidtabellen. Jag konstaterade att det blir allt för utmanande att hitta en tid som passar och fungerar för mig i förhållande till färjtidtabellen och de andra förrättningarna jag lovat sköta. Så jag sa, det ordnar sig, jag tar båten.

Med båten är jag oberoende av tidtabeller, men däremot beroende av vädret. Som tur är går farlederna i rätt skyddade vatten, så jag litade på att det inte skulle blåsa storm och att det skulle gå bra.

Lördagsmorgonen kom med strålande solsken och bara några sekundmeters vind. Perfekt väder att ta båten till jobbet! Jag var ute i god tid inför jordfästningen och allt förlöpte som det skulle. Efter jordfästningen var det lite mera knappt om tid, men ändå ingen direkt brådska.

Det är dryga 11 sjömil (21 km) från Norrskata till prästgårdens båthus i Houtskär och det tog mig en halv timme att köra. Hade jag rört mig med bil och färjor skulle jag ha varit på väg i över en timme, och aldrig hunnit fram till utsatt tid.

På vägen hann jag till ock med knäppa ett par bilder (klicka på dem om du vill se dem i större format). Den vita prästskjortan hör ihop med ämbetsdräkten som jag gärna använder vid förrättningar.

Dopet och vigseln gick bra, trots ett litet missförstånd vilken tid vigseln skulle äga rum. Efter vigseln var jag bjuden med på bröllopsfesten av det underbara brudparet. Vilket kalas, vilken glädje och VILKEN MAT!! Fast, vad kunde man egentligen annat förvänta sig när det var Micke Björklund och hans team som skötte om cateringen!

(Klicka på bilderna om du vill se dem i större format.)
Efter bröllopstårtan tassade jag iväg till prästgården och kröp i säng. Vilken dag det hade varit!

Söndagen var åter en vanlig dag på jobbet. Först en högmässa med mina härliga arbetskamrater och underbara församlingsbor. Så en stunds kyrkkaffe på stående fot i kyrkan och efter det urnebisättningen med en kort andakt. När allt det här var undanstökat packade jag alla mina tusen grejer (så kändes det i alla fall) med mig i båten och styrde stäven hemåt.

Nu blåste det styv bris, det vill säga mellan 8 och 11 meter i sekunden från syd-sydväst. Ingen fara med det, men på Topsala fjärden / Kyrkfjärden blev det ganska gropig när det blåste in från Skiftet. Jag justerade hastigheten efter föret och kom hem utan problem.

Men, visst är det fortfarande lite extra spännande att röra sig med båt till och från jobbet. Jag har inte samma rutin med det som med att köra bil och det finns flera variabler som kan påverka resan. Ändå tycker jag inte att det är något super-duper-speciellt att jag tar båten när jag kan och det behövs. Det är väl så man gör i skärgården, tänker jag. Min föregångare Uno Gräsbäck rörde sig också med båt under sina drygt 30 år i Houtskär. Fast, då fanns inte  ännu färjorna, så han hade inte så stort val.

 

PS. Det som jag nästan missade var, att jag just den här lördagen firade 5 år som präst! Hade inte en av mina vignings-systrar påmint om dagen hade jag inte kommit ihåg det alls. Bättre sätt att fira att jag är präst finns nog inte än att få göra det i jobbet på det här sättet.

Jag vill inte!

      Kommentarer inaktiverade för Jag vill inte!

För en vecka sen fick jag ångest och kände mig stressad. Jag hade allra helst stannat kvar under täcket i sängen och bara ropat “jag vill inte”. Men så funkar ju inte livet. Jag steg upp och gick på jobb och gjorde det jag skulle. Men nånstans inom mig fanns olusten hela tiden där.

Det är märkligt hur man kan reagera och stressa upp sig själv för saker, som man med sitt logiska tänkande säger till sig själv att inte är nån större grej. Skärp dig människa! försökte jag säga åt mig själv, men nej. Jag ville inte.

Jag vädrade min olust med mina kollegor och med min chef. Mitt rationella jag hävde hela tiden att det inte egentligen var nåt, men ändå ville jag bara skrika jag vill inte!

Det går över intalade jag mig själv. Jag känner ju mig och visste att det kommer att gå över. Min chef konstaterade att det är kontrollfreaken i mig som inte vill, för man kan inte kontrollera allt. Delvis rätt. Själv kom jag till att det var mitt introverta jag som skrek jag vill inte!

Men vad var det jag inte ville?

Jag ville inte åka på skribaweekend!

Kontrollfreaken kan styra upp hur mycket som helst, men i verkligheten händer det saker man inte kan kontrollera på ett läger. Mitt introverta jag ville inte tvingas umgås med så många människor så intenstivt som det kan bli under en helg med en drös konfirmander.

MEN.

När helgen väl började och konfirmanderna installerat sig på sina rum och vi hade ätit middag tillsammans och första arbetspasset körde igång trivdes jag som fisken i vattnet.

Det hade jag ju egentligen vetat hela tiden, men jag hade glömt sen förra sommaren hur härliga konfirmander kan vara. Jag hade glömt att jag alltid kan dra mig undan en liten stund och vara för mig själv. Jag hade glömt att konfirmanderna är det bästa vi har!

Den här helgen visade ungdomarna sig från sin allra bästa sida. Vi ledare var medvetna om att ungdomarna kanske hellre hade varit på stafettkarnevalen, så vi tog pauser då vi via Arenan såg på kompisar och syskon som sprang och vann guld. Vi var också medvetna om att ungdomarna kanske inte skulle orka koncentrera sig i 45 minuter i ett sträck, så när orken tröt tog vi en paus och fortsatte sen igen.

Det blev en alldeles underbar helg! Andakterna och gudstjänsterna som vi firade gjorde konfirmanderna superbra! Utan att knorra hade alla uppgifter i söndagens gudstjänst i kyrkan och jag tror det är den bästa gudstjänst jag firat!

Nu ser jag redan fram emot lägret som väntar i augusti. Och om det, mot förmodan, skulle dyka upp nåt “jag vill inte”-spöke i mitt huvud ska jag läsa den här texten igen.
Det blir nog bra!

Bara för att jag kan

      Kommentarer inaktiverade för Bara för att jag kan

Nu är båten i sjön och igår tog jag den till jobbet.

Inte för att jag måste.
Inte för att det är billigt.
Men för att det är smidigt och roligt och för att jag kan!
Dessutom var det strålande vackert väder och då är en tur med båten rena nöjet!

Det var min första solokörning för säsongen och jag överraskade mig själv med att ta i land utan problem vid Prästgårdens båthus. Även om jag bott (så gott som) hela mitt liv i skärgården har jag ändå bara kört båt i tre år. Dessutom räknade jag med att kunskaperna kanske rostat under vintern. Men, ibland överraskar man sig själv!

Arbetsresan till jobbet tar ca en timme och en kvart med bil och färjor, med båten tar det ca 35-40 minuter. Dessutom är jag inte bunden av tidtabeller när jag tar båten.

Numera händer det sig när jag planerar mitt arbete, att jag utgår ifrån att jag tar mig fram med båt. Det ger en större flexibilitet, även om vädret är en osäkerhetsfaktor. I närområdena, mellan hemmet och jobbet, är det sällan vädret ställer till med problem, eftersom det är inomskärs jag rör mig. Ska jag längre vägar kan det bli lite spännande. Det fick jag smaka på i slutet av förra sommaren. Bra gick det också och jag lärde mig lite mera om hur jag ska hantera båten och vad som är möjligt.

Vår båt är en Flipper 640 från 1987 och med stor sannolikhet byggd i Nagu. Det lär vara den bästa modellen av Flippers båtar och jag är alldeles förskräckligt nöjd med den. Lagom liten så man lätt kan hantera den ensam, men stor nog att sova i om man vill. Snabb och bränslesnål är den också. Förra sommaren räknade vi att den drog 0.85 liter på sjömilen.

Det ser ut att kunna bli en finfin sommar det här!

Du e helt galet klok i dina tankar.

      Kommentarer inaktiverade för Du e helt galet klok i dina tankar.

Du e helt galet klok i dina tankar, var det en vän som skrev på Facebook när jag puffat för ett blogginlägg. Med lite rodnande kinder tog jag emot komplimangen med ett skratt.

Samtidigt funderade jag på om jag är så där galet klok, eller om jag bara säger det som folket vill höra?

Det är en utmaning att förkunna evangelium och förnya kyrkan så att den fortfarande är sann mot det som Gud ville att vi som följer Jesus ska vara. Lyssnar man till en del säger de att kyrkan är genomrutten och fullständigt tappat fokus. Lyssnar man till andra säger de att kyrkan är förstockat konservativ och hänger inte alls med i världen.

Själv tror jag att kyrkan, den stora världsvida rörelse som följer Jesus, är både och. Det finns både ruttet, konservativt, bakåtsträvande, progressivt, fanstastiskt, lagom, ljumt och alla andra adjektiv som du kan tänka dig om en kyrka som består av alla världens människor. Den kristna kyrkan är så stor att det ryms allt möjligt mellan dess imaginära väggar.

Jag börjar luta åt att jag gör det jag kan, på mitt sätt och sen får Gud styra upp det hela. Jag försöker hyvla ner trösklar och lägga ut röda mattan. Jag höjer taket och kastar ut bänkar. Jag skriver blogg och jag talar i kyrkan. Jag bjuder på kaffe och kramar om. Jag lär mig lyssna utan att försöka fixa allt. Jag försöker vara närvarande där människorna jag är satt att bära ansvar för är. Om det är klokt eller inte får eftervärlden bedöma.

Jag är övertygad om att jag är på den plats och i den position jag är för att det är nån mening med det. Jag tror att jag är kallad av Gud för att hjälpa honom. Om jag har fel, och det finns helt säkert de som anser att jag har missförstått saken, så får väl jag ta det snacket med Gud vid pärleporten innan jag åker någonstans varmare.

Nu låter jag stursk, men just i kväll är jag det. Det finns så mycket som bara fallit på plats att jag landat i den här känslan ikväll. Tacksamhet och nåd ger förvissningen om att det här är rätt.

Nån annan dag tvivlar jag säkert igen…