I #minkyrka finns så många

      Inga kommentarer till I #minkyrka finns så många

Så var församlingsvalet avklarat. Jag har egentligen inte haft någon roll i valet utan bara hejat på från åskådarplats. Ändå vill jag ta mig friheten att tacka alla som ställde upp som kandidater, alla som röstade men allra mest alla som satte ner tid på att förverkliga valets praktiska arrangemang! Det har gått åt massor arbetstid, både betald och frivillig!

Sen vill jag gratulera och önska Guds välsignelse till alla invalda. Många är nya, men många är också rutinerade. Båda delarna behövs för att förtroendeorganen ska löpa smidigt mot en pigg och glad framtid! Efter nyår blir det att ta upp stafettpinnen efter dem som avgått.
Lycka till!

Nä, nu blommar löken!

      Inga kommentarer till Nä, nu blommar löken!

Skärmdump från svenska.yle.fi

Ursäkta va?!?

Vem tusan har fått den här församlingsbon att känna så här?

Dessvärre misstänker jag att den här församlingsbon inte behöver känna sig ensam. Det finns antagligen många andra som går omkring med samma tankar. Det är ju minst sagt nedslående. Det är ett klart kvitto på att någonting har gått snett i förkunnelsen av Guds ord om församlingsborna drar sådana slutsatser.

Rubriken är hämtad från en artikel på svenska.yle.fi där redaktören intervjuat en kvinna i Kristinestad och rubriken är ett svar på frågan om kvinnan förhandsröstat. Kvinnan säger vidare att:  “Jag deltar inte i så mycket. Det är kyrkans utlandshjälp jag gillar och på det sättet deltar jag i kyrkans arbete.”

Jag blir riktigt, riktigt ledsen av uttalandet. Kvinnan är högst ordinär och kanske till och med aktivare än många andra av kyrkans medlemmar. Ändå upplever hon att hon inte är tillräckligt för att ha rätt till att rösta. Hallåååå! Den som är medlem har rätt att rösta. Det finns inga andra krav än att man är medlem och 16 år fyllda på valdagen. Båda kraven verkar hon uppfylla med råge, så vad får henne att tro att hon inte har rätt att rösta?

Åh, jag blir så ledsen. Inte går väl DU omkring och tänker lika? I så fall ber jag dig läsa de tre föregående raderna en gång till. Om det behövs så läs dem många gånger! Ifall du ännu inte riktigt tagit till dig vad jag vill säga så kommer det en gång till i klartext här:

DU ÄR VIKTIG! Din röst behövs och det är bara genom att rösta som du verkligen kan påverka kyrkans utveckling.Om du är medlem och 16 år eller äldre har du all rätt att rösta.
Förstått?

Det är exakt samma mekanism som i fria politiska val. Ingen kandidat får 50 000 röster om inte 50 000 människor engagerar sig och går till valurnan. Om du vill att någon annan linje ska drivas i kyrkan än den som redan hörs mest måste du rösta.

Om du inte förhandsröstat har du ett par dagar på dig ännu att kolla genom valkompassen eller ringa din kandidat och fråga rent ut om det är nåt du undrar över. På söndag gäller det. Då ska du gå till valurnan i din hemförsamling och avge din röst till en kandidat som du tror representerar dig bäst.

 

PS. Om du tror att du känner någon som behöver få läsa det här, så känn dig fri dela! Till facebook gör du det lättast med knappen här nedan.

Pappikin on täällä!

      Inga kommentarer till Pappikin on täällä!

Ja, förlåt min finska rubrik. Jag ska förklara den lite längre ner.

Nu ska jag återkomma till Lauras fråga. Laura skrev så här:
Det jag skulle vilja (ännu) mera om är dina nya insikter som en ny präst. Hur reagerar folk på dig med och utan arbetskläder (menar inte att du ska behöva gå spritt naken runt omkring, dock). Andra iakttagelser om människor runt omkring dig. Jag har själv märkt att det blir allt fler prästvitsar då du är med i sällskapet. Och du ser dessutom (ännu) ut att uppskatta dem 😀

De flesta av oss vet att när man rör sig bland människor så är det ens vänner och bekanta som reagerar på en. De hälsar, stannar och pratar bort en stund medan okända människor kastar en blick, konstaterar för sig själva att där är en människa och så är det inte mera med det. Så till vida man inte är väldigt uppseendeväckande på nåt sätt. Den som har varit med på en möhippa med en utklädd brud till exempel, vet att då stannar folk och stirrar på henne.

Nåja, att gå prästklädd verkar höra lite till kategorin uppseendeväckande. Var jag än rör mig tittar människor två gånger när de noterar att jag är prästklädd. Ett roligt minne var när jag blev fotograferad på Runsala badstrand i våras innan prästvigningen. Då var jag klädd i prästens festdräkt och resten av människorna låg och solade på badstranden. Då var jag väldigt uppseendeväckande och folk (artiga som vi finländare är) försökte låta bli att visa att de glodde så ögonen nästan trillade ut huvudet på dem.

I normalare situationer som när jag rör mig i prästskjorta till och från jobbet tittar folk nog också lite extra. Många hälsar med en liten nick. En man hälsade en gång  med att lyfta på hatten. Men det är ju inte mig specifikt de hälsar på, utan det är prästen, prästämbetet som väcker respekt och som folk hälsar på.

Jag tycker det är vackert och jag hälsar alltid tillbaka. För var jag än rör mig i prästkläder så representerar jag kyrkan. Jag ÄR kyrkan, i mångas ögon. Jag vill att min kyrka ska vara öppen, välkomnande och varm, så då får jag lov att agera så att jag ger uttryck för mina värderingar.

Igår tog jag mig tid att besöka det lokala badhuset när jag ändå var i närheten. Samtidigt med mig kom det en busslast av skolbarn som skulle få simma och ha det roligt i bassängerna. I omklädningsrummet hör jag en flicka säga “Pappikin on täällä!” (prästen är också här!). Det var kanske en överraskning för henne att präster gör vanliga saker som att gå och simma? Dagen innan hade jag nämligen varit i hennes klass och berättat om att Gud är vår himmelska pappa.

I badhuset satte jag mig i bubbelbadet. Där satt redan fyra äldre herremän. Jag diskuterade en god stund med dem om ditt och datt, innan en av männen vågade ställa fråga om jag var ny på orten. Jag avslöjade då att jag är den nya prästen och jag har en känsla av att männen knappast talat lika frispråkigt med mig om jag avslöjat det genast.

En allmän reaktion är att be om ursäkt för svordomar. Det är ju i och för sig bra att människor reagerar på hur de talar när prästen sitter bredvid, men det kan bli rätt jobbigt om man ska be om ursäkt för det sätt man pratar på hela tiden. En gång blev det i det närmaste komiskt när jag uppmanat personen att strunta i att be om ursäkt för varje svordom, men hen envisades med att fortsätta be om ursäkt stup i kvarten. Samtalet slutade med att hen frågade om jag kan jordfästa hen, när den dagen kommer.

Jag skulle säkert kunna fortsätta berätta om olika situationer hur länge som helst, men jag får bara konstatera att det är nog en rätt stor skillnad för mig om jag går prästklädd eller civil. Jag går gärna i prästskjorta, för jag vill ju visa att präster är vanliga människor som går till simhallen, handlar mat, rör sig på byn och i stan som vanliga människor. Men, är jag ledig så rör jag mig nog inte i prästskjorta, då lämnar jag den hemma och går klädd som jag tycker passar för stunden.

Fader vår… i tidningen

      Kommentarer inaktiverade för Fader vår… i tidningen

Åter en gång var det dags för Spaltaren i tidningen Åbo Underrättelser. Det är en kolumn som vi är många om att skriva och som finns varje vecka i fredagens tidning.

Varje gång verkar jag ha en smärre skrivkramp inför uppdraget. Det känns så stort, så definitivt att skriva i tidningen. Det är så många som läser, det finns där för alltid. Huj! Bäst att inte tänka på det. Kanske det inte är så många som läser ändå?

Skärmdump från Åbo Underrättelsers websida

Jag kan bara konstatera att nog är jag lite galen ändå. För som om det inte skulle vara tillräckligt att texten publiceras i tidningen, så publicerar jag den själv också. Om du inte har tillgång till tidningen kan du klicka här och läsa min text.

Några spretiga tankar

      Kommentarer inaktiverade för Några spretiga tankar

Nu när jag tittar i min kalender undrar jag när tusan jag ska hinna skriva tal, predikan och göra andra förberedelser. Av någon underlig anledning är det galet fullt – åtminstone känns det så för mig – i min kalender. Det är övergående och kräver mest stenhård planering av tidsanvändningen ett par dagar framöver.

Samtidigt som jag är stressad över att jag inte har full koll på hur jag ska hinna med allt så är jag kolugn och övertygad om att det ger sig. Det är verkligen en fantastisk känsla att allt inte hänger helt och hållet på mig. Det finns någon annan som hjälper och bär mig. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra orden “ämbetet bär” och tänkt “yeah, right” men det tycks vara något man måste uppleva själv för att riktigt förstå hur sant det är. Sen vet jag ändå inte om ämbetet är rätt ord, jag tror det bara är ett täcknamn för Gud. Fast när jag tänker efter är det väl inte så konstigt, Gud kallar till ämbetet och vem som slutligen bär är mindre noga. Gud är ju med i allt ändå.

Idag fick jag plötsligt två timmar mera tid än beräknat och jag hann pricka av bra många punkter på min to-do-lista. Så skönt!

Fast jag känner mig småstressad så är jag också otroligt lycklig ikväll. Jag har haft konfirmandundervisning den här eftermiddagen. Trots att timmarna är placerade direkt efter skolan när ungdomarna är trötta efter en lång dag i skolan orkar de hänga med och vara intresserade. Trots att jag känner att jag inte känner mig särskilt säker i skorna som lärare så är det fantastiskt att få undervisa och berätta om kyrkan och vår tro.

Fortfarande tycker jag att jag har fått världens bästa jobb. Det utmanar mig, tvingar mig att göra sånt jag aldrig gjort förut, och det ger mig möjligheter till så mycket roligt. Idag sjöng jag en psalm prima vista för andra gången och det kan jag egentligen inte. Prima vista betyder att sjunga direkt från noterna utan att ha hört sången tidigare. Undrar hur jag fått för mig att jag kan det? Jag är nog inte så lite tokig jag…

Åh, fan! (får präster säga så?)

      Kommentarer inaktiverade för Åh, fan! (får präster säga så?)

När jag frågade vad du vill läsa mera om i min blogg skrev min vän Laura så här på facebook:
Det jag skulle vilja (ännu) mera om är dina nya insikter som en ny präst. Hur reagerar folk på dig med och utan arbetskläder (menar inte att du ska behöva gå spritt naken runt omkring, dock). Andra iakttagelser om människor runt omkring dig. Jag har själv märkt att det blir allt fler prästvitsar då du är med i sällskapet. Och du ser dessutom (ännu) ut att uppskatta dem 😀

Så nu tänkte jag bjuda på en liten sketch som jag tycker är skoj. För visst ska man få berätta prästvitsar också. Ibland är de till och med roliga…

Som alla riktigt roliga vitsar har också den här en gnutta sensmoral och sanning i sig. Kanske vi alla borde försöka be lite oftare?

Till Lauras önskemål lovar jag återkomma i kommande inlägg.
Skulle det råka sig att du kommit på nåt du tycker jag borde skriva om så får du väldigt gärna ju säga till. Skriv en kommentar här, på facebook, per mejl eller ryck mig i armen när vi ses.

Vad månne finns bakom knuten där?

      Kommentarer inaktiverade för Vad månne finns bakom knuten där?

När man flyttar till en ny ort vill man nog utforska lite vad det är för ett ställe. Jag har inte hunnit eller orkat utforska så mycket, men en gång turistade jag lite och insåg att Dalsbruk verkligen är en bruksort med fina minnen från svunna tider.

Den gången insåg jag också att det här verkligen är det stället där man inte inbillar sig när man säger att man ser smågubbar! På en liten bergsknalle står små metallgubbar och övervakar trafiken som drar förbi.

Igår gick jag ut på en promenad längs naturstigen som börjar alldeles runt hörnet från mitt hus. Rutten visade sig vara 2,4 km lång men tog mig en timme att gå för det var ju så många vackra ställen att njuta av längs vägen!

När jag en gång var i farten tog jag mig upp på utkiksberget också. Där var det nog en fantastiks utsikt över byn och de närmaste havsområdet.

Sen var det dags att gå hem igen för solen gick ner och mörkret kom smygande. Jag får ju bara konstatera att här är otroligt vackra ställen, så inte blev det här min sista promenad och upptäcktsfärd!

Sorg är kärlekens pris

      Kommentarer inaktiverade för Sorg är kärlekens pris

För tre år sedan sjöng jag sånger som både kärlek och sorg i en konsert som jag kallade för Sorg är kärlekens pris. Fortfarande tänker jag att kärlek och sorg går hand i hand.
Har man inte älskat, sörjer man inte heller.

Idag är den dagen på året när sorgen lyfts fram och vädras på ett allmänt plan. Många går till gravgårdarna och tänder ljus på gravarna och många söker sig till kyrkorna där man håller andakter och gudstjänster med parentation, ljuständning för de som gått bort under det senaste året. Det är rumsrent att tårarna rinner lite den här dagen.

Varför har vi bara en dag i året när sorgen är rumsren? Det fanns en tid när man gick sorgklädd ett helt år och då visste alla att man hade sorg och kunde förhålla sig till det. För det är ju så att när man sörjer blir man lite känslomässigt instabil. Plötsligt är det nåt som påminner en om någonting och så är det nära till tårarna igen, fast det skulle ha gått rätt länge sen sorgen var akut.

Jag tycker vi ska tala mera om sorg. Olika sorters sorg, för det är inte bara vid dödsfall man drabbas av sorg. Det är så mycket man kan sörja över! Så låt oss tända ett ljus för din  och min sorg ikväll.


Jag har varit vid graven idag
och tänt ljus som så många andra.
Det var så vackert på kyrkogården
och jag fylldes av vemod.
Tveksamt sökte jag mig in i kyrkan.
Musiken, ljusen, kören drog mig dit.
Inte min tro.
Alla i kyrkan talar så trosvisst
om livet efter döden och evighetshoppet,
men jag vet inte vad jag tror
eller om jag tror.

Jag har knäppt mina händer
och blivit stilla vid ljuset:
Gud, tar du hand om också
sådana som jag?
Kanske är det just ditt ljus jag söker.
Jag vet inte, men Gud,
sök mig, trösta mig, ge mig frid.

Caroline Krook

Kvinnorna vinner mark

      Kommentarer inaktiverade för Kvinnorna vinner mark

Det känns som om det verkligen är en förändring på gång inom kyrkan. Idag valdes Kaisamari Hintikka till biskop för Esbo stift. Mina gratulationer till henne och till Esbo stift. Tidigare under hösten valdes Mia Anderssén-Löf till kyrkoherde i Nykarleby församling och Kira Ertman till kyrkoherde i Esbo svenska församling.

Samtidigt kan man säga att det fortfarande är sorgligt glest mellan kvinnorna på kyrkans ledande poster. 1 kvinna av 10 bland biskoparna. På de andra ledande posterna vet jag inte hur många kvinnor det finns, men de är relativt lätträknade nog.

Enligt kyrkans egen statistik (från 2016) är fördelningen mellan könen bland församlingspräster 45,6% kvinnor och 54,4% män. Det avser alla kategorier från församlingspastorer till prostar. Ser man till all personal i församlingsarbete är det 72,8% kvinnor och 27,2% män! (Dvs. utan personalen på gravgårds och fastighetssidan och inom förvaltningen. Räknar man med dem blir procenten 70,5 / 29,5)

Man skulle kunna forska mycket mera i könsfördelningen i kyrkan men jag har inte resurser att göra det just nu. Intressant är det hur som helst!

Tillbaka till min inledning. Det känns som om det är en förändring på gång. Egentligen finns det ingen återvändo eller annan väg att gå. Kvinnorna blir fler och fler hela tiden bland prästerna. Egentligen är vi på en rätt bra nivå nationellt sett när balansen är som den är. Det är inte långt ifrån 50-50 längre. Men sen är det kanske mera problematiskt att hela kyrkans personal är så kvinnodominerad. Bland diakoner och dem som jobbar med barn och unga är kvinnorna i klar majoritet. Där skulle det vara mer än välkommet med flera män. Helt enkelt för att det är bra för alla när det är en någorlunda balans mellan könen.

Sen ska vi inte sträva efter att anställa människor bara för att det är av det ena eller andra könet, utan för att personen är en bra typ med rätt sorts kvalifikationer. Både kvinnor och män kan, bara de får tillfälle att visa att de kan.

Vet du vad som är det allra finaste i den här kråksången? DU som hör till en församling och är 16 år eller äldre kan påverka saken! Du kan ge din röst till en kandidat som för din talan på det sätt du vill att den ska föras! På sina håll kan det räcka med 20 röster för att få in en kandidat. Det är väl inte en omöjlig uppgift? Ta din kompis med dig och rösta! Du får känna dig viktig. Du ÄR viktig!

Kör försiktigt!

      2 kommentarer till Kör försiktigt!

Jag har ungefär 140 km mellan mina hem och kör den sträckan så gott som varje vecka. Ska jag till Hitis blir det ganska exakt 50 km för en resa fram och tillbaka. Ska jag till Kimito blir det dryga 50 km på en resa. Så du kan tänka dig att jag rätt ofta får höra orden kör försiktigt. Det gör jag för det mesta också. Det finns många djur som rör sig längs och på vägarna i skymningen och man vet aldrig vad som kan hända.

Idag hände nåt jag nog aldrig trott att jag skulle råka ut för. Du kan titta på filmsnutten här så får du se vad som hände!

Där kör jag i allsköns ro och plötsligt händer det oväntade!

 

Både bilen före mig och jag hade en otrolig tur. Trädet föll just mellan oss och jag hann bromsa till en del. Jag vet inte ännu om det är ripor på bilen för det är så mörkt ute att jag ser efter i morgon när det ljusnat.

Att jag har händelsen på film beror på att jag har en sk. dashcam i min bil. Bilkamera på svenska, kojelautakamera på finska. Alltså en kamera som är placerad i vindrutan och som startar automatiskt när jag startar bilen. Den filmar alltid när jag kör och sparar filmen i tre minuters snuttar på ett SD-minneskort. När kortet är fullt skriver den över från början igen.

Min man har haft en kamera rätt länge och redan fångat två hjortkrockar på film. Klicka här så får du se den ena. Jag fick min kamera i present i våras och det här är första gången som det hänt något riktigt spännande värt att spara. Så trots att jag kört en hel del det här året har det inte hänt något allvarligt eller roligt eller spännande.

Det var en del bilar i farten men ingen annan råkade illa ut. Personerna i bilarna bakom mig städade snabbt bort trädet från vägen och så löpte trafiken igen. Jag ringde nödcentralen för att informera och kanske be brandkåren komma och städa bort trädet men det behövdes ingen assistans utan en liten stunds talkoarbete fixade saken.

Tur nog var det ett rätt tunt träd och tydligen ganska ruttet. Att trädet föll berodde på den hårda stormen och på att det avverkats just där trädet stod så att det nu var mycket mera oskyddat och utsatt för den hårda blåsten. Men som sagt, man vet aldrig vad som kan hända när man rör sig på vägarna. Så, kör försiktigt, du också!