Hur talar man om lidande?

      Kommentarer inaktiverade för Hur talar man om lidande?

Det finns gånger när orden hittar sin plats liksom av sig själv. Så var det när jag skulle skriva andakten till dagens torsdagsträff. Jag hade en timme tid och jag skummade igenom förra söndagens texter. Vilken skulle jag välja, vilken hade jag något att säga om?

Oftast är det evangelietexten jag använder, men den här gången föll blicken på psaltarpsalmen. Där hittade jag orden direkt. Här fanns något jag kunde resonera kring. Temat för söndagen var lidandets söndag och lidande är ju verkligen ingen bristvara i vår värld. Alla har vi någon sorts erfarenhet av det, i smått eller i stort.

Samtidigt är lidandet så svårt att prata om. Vad är det för mening med lidandet? Kan man alls hitta någon mening med lidandet? Behöver det finnas någon mening med lidandet? Det här är frågor jag inte kan besvara, så jag gick inte alls in på dem. Nog för att det är frågor som kunde vara värda ett helt liv av studier och diskussioner, men de är så svåra! Hur klarar man av dem på fem – tio minuter efter kaffestunden?

Så jag lät bli. Jag började i en helt annan ända. Och när min timme tid tog slut hade jag fått ner en andaktstext på papper. Tänk, åter en gång ordnade det sig. Och tänk, de som deltog kände igen sig. Jag fick höra att det var vettigt det jag sagt! Så nog vet den helige Ande vad som behövs också en helt vanlig torsdag eftermiddag i Houtskär.

Nu kanske du är nyfiken på vad det egentligen var jag skrev. Gör som vanligt, klicka här, så kommer du vidare till Ordet är mitt där jag publicerat min andaktstext.

Plötsligt lossnade det

      Kommentarer inaktiverade för Plötsligt lossnade det

Efter att jag gjort min långa to-do-lista övervägde jag att låta bli att åka till Helsingfors på möte idag. Det tar många timmar att åka fram och tillbaka. Jag tänkte att det är många timmar som jag kunde använda på ett bättre sätt. Men vad är bättre egentligen?

Nu när jag har definierat vad som behöver göras och vilken tidsram jag har att göra det på känns det lättare att komma igång och verkligen få saker och ting uträttade. En vacker, färggrann lista med tydliga uppgifter motiverar mig. Så på bussen till Helsingfors skrev jag nästan en hel predikan. På plats i Helsingfors hade jag en timme tid och på den timmen skrev jag en text för en andakt.

Dagen var inspirerande och nu känner jag att hjärnan fått ungefär samma omstart som när man trycker på knappen “refresh” i webbläsaren för att uppdatera en sida. Det kanske, rent av, kommer ut några nya tankar efter en sån dag!

Nu sitter jag på bussen på väg hem och tänker att jag borde välja ännu en predikan från min långa lista att ta itu med. För predikningar är bra på så sätt, att man kan skriva dem var helst man är i världen. Det är värre med verksamhetsberättelser, föredragningslistor och annan byråkrati som kräver papper som finns på kansliet.

Nu tror jag bestäm jag hittade lite inspiration! Så nu ska jag börja skriva, vi hörs igen! Hej då!

Dags att förflytta berg

      Kommentarer inaktiverade för Dags att förflytta berg

Jag är en person som gillar listor, tabeller och statistik. Så gott som varje vecka skriver jag en ny to-do-lista åt mig. Ibland är det en småskrynklig post-it-lapp i kalendern, ibland är det en snyggt textad lista i olika färger. Jag streckar över utförda poster vart efter och skriver till nya när det dyker upp sådant jag behöver minnas. Det här hjälper mig att fokusera och att verkligen få gjort allt som måste göras.

Nu känns det som att det ligger ett berg av uppgifter framför mig, så jag satte mig ner för att skriva en snyggt textad to-do-lista. Det känns liksom bättre då om den är snygg och vackert skriven. Som om uppgifterna inte skulle vara lika hopplöst många då, när de är vackert noterade på listan.

Den här gången hjälpte det inte riktigt. Listan är 18 punkter lång och sträcker sig tidsmässigt fram till onsdagen efter påsk. Över hälften av punkterna består av ord som predikan, andaktstal, jordfästningstal och liknande. För mig betyder det textproduktion. Och nej, jag kan inte använda samma text flera gånger. Det funkar bara inte att hålla samma predikan på palmsöndag, skärtorsdag, långfredag och påskdagen…

Nu kunde man fråga sig varför jag inte förberett mig tidigare? Det är ju liksom ingen överraskning att påsken kommer i år, igen! Jag kan räkna upp ett flertal tänkbara orsaker, men det spelar ingen roll vilka orsakerna är. Nu är det bara att sätta igång och producera text. Som tur är gillar jag också att producera text, både i bloggformat och i andra sammanhang.

Bild: Pixabay

Det blir säkert bra. Inte bäst, men good enough (tillräckligt bra).

Det finns en tid för allt…

      Kommentarer inaktiverade för Det finns en tid för allt…

…men inte tid för allt. Undrar om jag borde läsa Predikaren ett varv till? Kanske det finns tid för allt ändå?

Det är rysligt så tiden rusar. Den meningen har vi alla sagt eller hört i olika versioner till lust och leda. Jag måste ändå upprepa den ännu en gång. Jag hinner inte med. Tiden rusar och jag känner att jag blir på efterkälken.

Jag arbetar i en liten del av den stora församlingen. Jag är tf. kaplan i en kapellförsamling med omkring 500 församlingsbor. Öarna ligger minst tre färjor bort från fastlandet, en del till och med fem färjor bort. Inte för att det i sig har något med mitt arbete att göra, men det ger någon uppfattning om hur långt bort i havet församlingen ligger. Man skulle tycka att jag har all tid i världen, men på något underligt vänster är det fullt upp.

Jag har under den senaste månaden insett att till mina arbetsuppgifter hör en hel del sådant som präster på andra håll inte behöver befatta sig med. I min lilla del av storförsamlingen saknar jag församlingssekreterare och ekonomisekreterare. De där personerna som sköter en hel del av byråkratin på andra håll. Jag klagar inte, jag är en underlig prick som gillar pappersvändande, men jag har insett att det är sådant som tar tid.

Sen är det inte heller någon fullständig ursäkt att jag har så får församlingsbor att tjäna. Visserligen har jag färre förrättningar och färre uppvaktningar än jag skulle ha i en större församling men en gudstjänst, en predikan, en andakt, en träff, ett möte – alla tar de ungefär lika länge att förbereda, oberoende om de är till för 10 eller 100 personer.

Idag fick jag mycket gjort av det som hängt efter. En inplanerad träff blev inhiberad och plötsligt hade jag tid att koncentrera mig på kvitton och kilometer! Det kändes bra och jag är tacksam för den oplanerat generösa tiden. På eftermiddagen var det dags för veckans träff för vuxna (läs: pensionärer) i Prästgårdssalen. Vi dricker kaffe, äter nåt gott, samtalar om smått och stort och har en kort andakt. Idag var samtalet extra muntert, trots att vi pratade om både glatt och sorgligt. Det är en varm gemenskap där alla får komma till tals. Jag känner mig riktigt varm i hjärtat över att få dela en så fin gemenskap med mina församlingsbor!

Så även om tiden rusar iväg och jag flänger efter så gott jag kan är det en glädje att få vara präst. Det är en, för mig, bra blandning av människomöten och pappersvändande.

Hur ska man veta?

      Kommentarer inaktiverade för Hur ska man veta?

Biskopsval.
Andra ronden.
Två goda kandidater.

Jag har velat och funderat, men nu har jag skrivit på min röstsedel och lagt den i kuvert. I morgon överlåter jag åt posten att ta hand om den. Usch! Det är det värsta. Att tvingas lita på posten i ett ärende som är så här viktigt! Det känns som ett större böneämne än själva valet rent av!

Hur ska man veta att röstsedeln kommer fram?
Hur ska man veta att den bästa kandidaten vinner?

Som vanligt blir det att lägga allt i Guds hand.
Herre hör min bön!

Söndag morgon

      Kommentarer inaktiverade för Söndag morgon

Jag sitter på färjan och ser ut över ett stilla, men grått hav. Färjans motorer drar på varv och vi glider över vattnet. Ejdrarna ligger lugnt kvar. De är vana med att färjan brummar fram och tillbaka.

Den stillhet som naturen andas, andas jag in. Jag känner hur pulsen tar ett långsammare tempo. Jag hade lite bråttom till färjan,  men nu när jag är ombord är stressen borta.

Havet är mäktigt. Det kan vara lugnt som idag och kännas som en smekning i själen. En stormig dag kan det ryta och piska upp farligt höga vågor. Mellan de här två ytterligheterna finns otaliga andra skepnader havet kan ta. Havet kan bära som i en trygg famn eller sluka som ett monsters gap. Det kan ge liv eller ta liv.

Ju mera jag skriver om havet, desto mera påminner havet mig om Gud. De är båda oändligt mäktiga. Båda trygga och lite skrämmande på samma gång. Så om jag ska förklara Gud i termer vi människor kan förstå, är det kanske havet som är min liknelse.

Tf. kaplan? Ja, och chefredaktör!

      2 kommentarer till Tf. kaplan? Ja, och chefredaktör!

Efter min dåliga start på måndag gick den här veckan åt till att vara chefredaktör och ansvarig utgivare. Utöver det vanliga arbetet då, förstås. Det låter pampigt med titlar som chefredaktör och ansvarig utgivare, men i verkligheten har jag sammanställt en liten tidning på 20 sidor i A5 format. Jag har hjälp av andra som skrivit texter och producerat annat material så allt gör jag inte själv, utan det är nog mest sammanställningen som ligger på mitt ansvar.

Tidningen heter Församlingslyktan och den har utkommit i 60 år redan, så det är ett kulturarv jag nu fått förmånen att bära vidare. I datorn fanns en tidigare tidningsgrund tillverkad i programmet Word. Jag får väl erkänna att jag inte blev så väldigt upphetsad när jag tittade på den. Jag har vant mig med att göra programblad för ungdomsföreningens amatörteaterverksamhet i programmet Publisher, (jo, jag VET att det finns bättre program, men ett bra program är vanligtvis ett som man behärskar) så jag valde att göra om tidningen från grunden. Dessutom blev det en förnyad layout på samma gång. Kanske jag rent av har lite nytta av den där extra praktikkursen i massmedia som jag gjorde?

Pärmbilden knäppte jag i måndags efter lunch. Jag kom plötsligt på hurdan bild jag ville ha så jag rusade till kyrkogården. Med hjälp av en lånad kruka glada narcisser fick jag en färggrann påskbild av kyrkan, just en sådan jag tänkt mig. Säkert kunde jag ha tänkt mera och bättre på kompositionen, men det var en tillräcklig utmaning att få blommorna att stå stilla i blåsten.

Jag hoppas du kan läsa mellan raderna att jag tycker att det har varit sjukt roligt att få göra den här tidningen. Tänk att få göra sådant på arbetstid som jag förr gjort frivilligt! Tänk att ha nytta av ungdomsföreningens amatörteaterverksamhet på jobbet! Jag har visat ett utkast åt några personer under arbetets gång för att höra mig för om reaktionerna på förnyelsen. De har sagt att de gillat upplägget och jag hoppas att det inte berott på att de inte vågat säga något annat! Sanningens minut kommer väl i nästa vecka när tidningen delas ut till alla hushåll i Houtskär. Sen får jag höra vad gemene man och kvinna tycker. Hoppas jag.

PS. Om du blir nyfiken och vill prenumerera på tidningen så får du kontakta mig. Telefonnumret är 040 312 4452 eller på e-posten houtskar.forsamling@evl.fi. 15€ för fyra nummer kostar det.

Kanske för att det är måndag morgon?

      Kommentarer inaktiverade för Kanske för att det är måndag morgon?

Klockan ringer. Jag vrider mig i sängen och ligger kvar en stund. Jag vill inte! Men vad jag inte vill vet jag inte riktigt. Jag känner mig tung i kroppen och sur i humöret. Det känns som om jag skulle ha stressat och jobbat hårt hela natten.

Väckarklockan avbröt mig mitt i någonting, men jag kan inte minnas vad det var. Det är bara kroppen som minns och den skvallrar om att det var otrevligt. Känslan är olustig.

Jag förundras över mitt dåliga humör för jag ser ju fram emot arbetsdagen. Jag ser fram emot en ostörd dag (hoppas jag) vid datorn och tidningsarbete. Så det är inte den kommande arbetsdagen som stressat mig, utan det är mitt undermedvetnas brottning med, för mitt medvetna jags, okända problem.

Jag stiger motvilligt upp och tar tag i mina morgonrutiner. Den olustiga känslan förföljer mig. Jag försöker skaka den av mig. På färjan till Houtskär står jag på däck och låter vinden svepa bort mina tankar. Men inte ens världens vackraste arbetsväg kan mota bort känslan i kroppen. Jag får bara hoppas att känslan ebbar ut.

Första stegen på den nya lärostigen

      Kommentarer inaktiverade för Första stegen på den nya lärostigen

När jag blev prästvigd var det någon som halvt konstaterade, halvt frågade att “du är liksom färdig nu då?” i meningen att nu när studierna var avklarade så var det bara att börja jobba och vänta på pensioneringen.  Mitt svar kom med ett halvrått skratt. “Nej, jag var inte klar. Det blir ett halvt år paus och sen får jag ta itu med pastoralexamen.”

Nu har jag fått ta itu med pastoralen och gå den första kursen. HÄRLIGT! Kursen handlade om gudstjänstlivet och spiritualitet och det var bara sååå passligt att börja där. Till förhandsuppgifterna hörde att läsa Martin Modeus bok Mänskligt gudstjänst, gå på tre gudstjänster och skriva en uppsats. Det var lite segt att prioritera tid för det, men när jag väl skrev på uppsatsen upptäckte jag att jag nästan lite saknat studierna! En uppgift till hade vi faktiskt, att i grupp planera en mässa eller andakt som skulle genomföras under kursdagarna. Det var lite utmanande att planera en mässa per e-post med personer man aldrig arbetat tillsammans med, men det gick och alla grupper hade otroligt stämningsfulla och välgjorda mässor och andakter. De blev till guldkanten och andningshålen på hela kursen!

Min grupp fick förrätta en kvällsmässa i Karis fina kyrka. Jag fick vara liturg och det var nog en häftig upplevelse. Det var första gången någonsin som jag steg in i Karis kyrka och genast skulle jag leda mässan. Vi hade ett superfint gruppsamarbete och mässan blev verkligt fin. I sakristian strax innan sköljde en wow-känsla över mig. Jag sa åt min kollega att “det här känns bara så skumt. Att jag, lilla obetydliga jag står här med mässhaken på mig i färd att strax leda mässan!” Overkligt, men fint, kändes det.  Jag känner mig fortfarande varm i hjärtat när jag tänker på hela mässan. Jag fick sjunga duett till avslutning med finaste Faffen och dessutom fick jag så himla fin feedback efteråt! Ljuvligt.

Vi lärde oss nytt, vi hade givande diskussioner och vi lärde känna varandra. Jag skriver vi, för jag tycker att vi hade en härlig gemenskap som kommer att bli till ringar på vattnet långt fram i tiden.

Att få skriva avsked

      5 kommentarer till Att få skriva avsked

Nu blir det en kedja av inlägg som hänger ihop. För jag kom att tänka på det där talet jag fick så fin respons på.

Att skriva griftetal (det kallas så, det där talet som prästen håller ungefär mitt i jordfästningen) är utmanande. Så där lagom utmanande. För vanligtvis har jag träffat någon eller några som känt den som ska jordfästas innan jag ska skriva talet. Jag har frågat hurdan personen var. Var hen var född och uppväxt, vad hen sysslade med och vad hen gillade. I stora drag får jag höra en livsberättelse så som de anhöriga upplevt den och minns den. Om det är det samma som personen själv skulle ha berättat vet jag inte och det spelar mindre roll.

Sen är det min uppgift att sammanfatta det jag fått höra och knyta samman det med det kristna budskapet till ett tal. Det talet ska vara sådant att de anhöriga känner igen den som gått bort i det jag säger och så ska det ha lagom delar hopp och tröst som bygger på Bibelns budskap. Det här är en uppgift jag gillar. Jag gillar förstås inte att någon dött, men jag gillar friheten att pussla ihop mitt tal kring de bitar som getts mig. Jag gillar att få måla bilder med ord.

Det finns naturligtvis olika sätt att bygga upp sitt tal. I en lärobok från 1970-talet finns en modell som bygger på de tre skovlarna jord som prästen sen välsignar den döde med. Den här modellen är väl beprövad och använd av många. Själv får jag nippor, nervösa skakningar och allergisk hosta bara av tanken på talet. Jag har hört allt för många tal under min tid som vaktmästare som följde den här modellen för att jag ens skulle vilja ta i den med tång. Tyvärr. För den som inte hört den typens tal till leda kan uppfatta det som ett mycket vackert tal som knyter ihop hela jordfästningen och dess symbolik till ett vackert minne.

Mina tal är friare och byggs upp kring den berättelse jag fått höra om den avlidna. Det beror på den personens liv vilka bilder jag målar upp i mitt tal. Jag märker att jag redan hållit så pass många tal att jag börjar hitta min stil och mitt sätt att knyta ihop liv, hopp och tröst. Somliga delar återkommer, men fortfarande skriver jag varje tal från grunden. Jag har inte ett standard tal där jag bara byter ut namnet och det hoppas jag att jag heller aldrig får. Så mycket är vi alla värda att vi ska få ett personligt avsked vid kistan.