När är rätt tid att fira jul?

      2 kommentarer till När är rätt tid att fira jul?

Jag har länge varit av åsikten att julen egentligen börjar med julottan på juldagen, fram till dess är det förberedelsetid. Det här är en åsikt som många inte delar med mig och jag har själv börjat vekna och fundera på saken. För våra jultraditioner härstammar från århundraden tillbaka, men med modifikation. Vem slaktar grisen och lägger lutfisken i blöt längre? Ganska få kan vi konstatera. Det finns oändligt många traditioner som fötts, förbytts och försvunnit under årens lopp, så varför skulle inte vårt julfirande fortfarande kunna förändras?

Julen är idag så mycket att firande av Jesu födelse riskerar falla i skymundan. I kyrkan är Jesu födelse naturligtvis i fokus och tanken om att han ska födas först innan man firar, finns där bakom åsikten att julen egentligen börjar med julottan på juldagen. Men krasst sagt så är det bra länge sen Jesus föddes, så det spelar väl inte så stor roll när vi firar hans födelsedag? Dessutom vet vi inte ens vilken dag som verkligen är den rätta födelsedagen. Somligt talar för att det inte ens var på vintern Jesus föddes.

Vad är egentligen skillnaden mellan att fira för fulla muggar från första advent till juldagen och att fira från julafton till trettondagen? Eller kan man kanske fira från första advent till trettondagen? Eller ända till tjugondag Knut?

Någon säger att vi inte längre kan vänta utan tar ut saker och ting i förskott. Men vem kan bedöma om vi inte väntat tillräckligt ren när advent kommer? Kanske vi väntat sedan januari? Eller åtminstone sen början av oktober.

Någon har sagt att vi finländare satsar vårt firande på kvällen innan själva dagen. Tänk på Valborgsmässoafton, midsommarafton, lillajulsafton, julafton. Så kanske vi tar ut julen en hel månad på förskott för att den är en så stor högtid?

Jag tror att som i så mycket annat så ändrar åsikter och traditioner över tid. De som benhårt håller fast vid att julen börjar med julottan på juldagen blir färre med åren och firandets tyngdpunkt förflyttar sig till tiden före juldagen, hellre än efter juldagen. Om hundra år kanske man förundrar sig över det konstiga att man på 1900-talet firade julen från julafton några dagar framöver.

Oberoende av när man vill fira julen är julottan julens höjdpunkt för mig.
Jag minns den magiska känslan som barn när min familj en gång firade jul hos min moster i Dalarna i Sverige och vi besökte julottan i den lilla vita bykyrkan vid älven.
Jag minns känslan av att stiga upp mitt i natten och åka till jobbet som vaktmästare i kyrkan för att förbereda julottan och tända alla ljus innan alla andra kom.
Jag minns känslan av att behöva sova över på Hitis och i Houtskär för att kunna förrätta julottan.
Det är julen i ett nötskal för mig.

Hur kön kan ställa till det.

      Kommentarer inaktiverade för Hur kön kan ställa till det.

När jag nu skrev om hur kön har en betydelse i förra inlägget så ska jag fortsätta på samma tema i ett inlägg till. För en tid sen lyssnade jag på en grej på radion. Det var en intervju (som finns på Arenan) med författaren och journalisten Katrine Marçal som har skrivit boken Att uppfinna världen – Hur historiens största feltänk satte käppar i hjulet. Jag ska genast citera en presentationstext för boken så får du lite koll på vad den handlar om:

Vi lyckades skicka en människa till månen innan vi kom på idén att sätta hjul på en resväska. Hur är det möjligt? I själva verket är svaret lika enkelt som förbisett: det handlar om kön. För bara ett halvt sekel sedan var det otänkbart för en man att inte bära sin egen väska.

Jag har inte ännu läst boken, men intervjun var verkligen intressant och presentationstexten återger tanken i ett nötskal. Det är ju fullständigt galet att mänskligheten skickade iväg en människa (man) till månen innan resväskan fick hjul under sig! Och jag tycker att det är grymt fascinerande att en så enkel sak som att tanken om att ”en riktig man bär sin resväska själv” kan sätta käppar i hjulet för samhällets utveckling. Hur många andra ”feltänk” har inte förhindrat och förhindrar allt jämnt utvecklingen?

Hur länge har det inte varit otänkbart att en kvinna kunde vara läkare, polis, militär, lastbilschaufför, sotare, kantor och präst? Och hur många jobb är det idag som folk rycker till av förvåning när de möter en manlig sådan?

Vi har fortfarande fördomar om vad män eller kvinnor kan eller inte kan vara. Fördomar är människans sätt att göra färdiga mallar för att förenkla den komplicerade världen. Vår hjärna tar så gärna genvägar och håller sig till det som är ”normalt”. Allt som bryter mot vår färdiga bild av världen kräver att hjärnan snurrar ett varv extra och det kostar på. Därför vill de flesta hjärnor att världen eller åtminstone världsbilden ska vara som den alltid har varit, alltså uppfylla fördomen som redan finns lagrad.

Så om nån vill påstå att kön inte spelar roll så är det dessvärre en förenklad bild av världen, men samtidigt en förhoppning jag kan omfatta och önska att uppfylls med det snaraste.

Förresten – jag hoppas du haft en fin luciadag. När jag gick i gymnasiet fanns det där en skojig tradition (?) med att det var någon klass killar som hade hand om luciafirandet. När det var min klass som hade hand om firandet kom det in ett gäng killar i klassen sjungande luciasången och Lucian – ja han var invirad i julbelysning från topp till tå och det krävdes att en av tärnorna pluggade i sladden i väggen för att Lucian skulle lysa upp! Lite otippat, lite otraditionellt, men det uppfyllde fullständigt Lucias uppdrag att lysa upp mörkret och sprida glädje till var och en. Så kanske man behöver göra om man ska kunna göra en ”könsroll” till sin egen?

 

PS (?) Jag är inte helt säker på om det var en tradition eller vår klass killars påfund.

Varför det är viktigt att en kvinna blir biskop

      Kommentarer inaktiverade för Varför det är viktigt att en kvinna blir biskop

Torsdagen 3 december avgjordes biskopsvalet i Åbo ärkestift till Mari Leppänens favör. Hon blir nu ärkestiftets första kvinna och den tredje kvinnan i Finland att bära biskopsämbetet. Jag känner henne inte, men jag är innerligt glad för hennes och vår kyrkas skull.

När Åbo ärkestift gick till biskopsval hade de i första omgången fyra kandidater, två kvinnor och två män. I andra omgången var det en kvinna och en man. Det här var ett verkligt fint utgångsläge med tanke på jämlikhet och jämställdhet.

När Borgå stift senast gick till biskopsval var det i första omgången också fyra kandidater, tre män och en kvinna. Inte så illa det heller. I andra omgången stod valet mellan två män. Det här kan man tolka på många sätt. Mitt sätt är aningen dystert.

Det här borde inte vara något att skriva ett blogginlägg om, men jag är lite insnöad på kvinnor i ämbetet efter att jag skrev min pro gradu avhandling om hur kvinnor som är präster i Borgå stift upplever sin situation. Könet borde ju inte ha någon betydelse alls, eftersom kyrkomötet för över 30 år sedan tog beslutet att könet inte diskvalificerar någon från att bli präst. Ändå verkar det fortfarande vara en faktor som påverkar prästämbetet och det är en faktor som fortfarande väcker diskussion.

Därför tycker jag att det är så himla viktigt att flera kvinnor får bära tunga poster inom vår kyrka. För på så sätt jämnar de marken och visar att prästämbetet inte är könsbundet. De spelar också en stor roll som förebilder för andra kvinnor. Om det finns en förebild man kan känna igen sig själv i, får man insikten att även jag kan göra det min förebild gör. När det fattas förebilder är det svårare att våga ta plats.

Självklart ska det vara kompetensen som är avgörande när någon blir vald till en uppgift, men även här verkar förståelsen av kompetens bero lite på könet. Det är ett problem att kvinnors kompetens inte alltid värderas lika högt som mäns och jag vet att det är ett tyst problem är att kvinnor underskattar sin egen kompetens. Det här är ett genomgående strukturellt problem i vårt samhälle. Även kvinnor är påverkade då de underskattar sin kompetens. Nu generaliserar jag: en kvinna förväntas och tror att hon ska kunna allt när hon tillträder, medan en man tänker att han kan lära sig efter hand. Eftersom det finns en tradition av män på alla nivåer, finns det alla typer av förebilder för män på alla nivåer, medan det har varit mera tunnsått av kvinnor. Och männens nätverk överspänner alla nivåer, medan kvinnornas nätverk inte alla gånger är lika heltäckande.

Att det bara var en kvinna som ställde upp i biskopsvalet i Borgå stift senast vill jag påstå delvis berodde på brist på självförtroende och förebilder, men också en djup insikt om att jobbet är långt ifrån lätt. För en kvinna kan det vara ännu svårare än för en man, speciellt inom vissa kretsar i vår kyrka. Jag tror alla kvinnor har upplevt situationen när hon sagt något vettigt, men blivit hyschad, för att sedan höra en man säga samma sak och han blir tagen på allvar. Det finns situationer då jag tänkt att ”nu sku en karl behöva säga det här så att personen som berörs skulle ta till sig saken, eftersom personen inte lyssnar på mig för att jag är kvinna”. Att stå i den situationen är förödmjukande och för en kvinna i biskopsämbetet förödande.

Så jag påstår att vår kyrka och vårt samhälle fortfarande inte är så jämlikt och jämställt som det borde vara. Och det galna är att det inte blir det, förrän både kvinnor och män aktivt jobbar för att det ska bli det. Därför behövs det flera kvinnor som väljs till biskopar, för jag är övertygad om att Mari Leppänen inte enbart valdes av kvinnorna, utan även män röstade på henne.

På vandring med Mose

      Kommentarer inaktiverade för På vandring med Mose

I början av november skrev jag ett inlägg om vilka rutiner jag ville ha. Då tänkte jag att jag skulle läsa mig genom Bibeln från början till slut med 15 minuter om dagen. Jag tänkte att jag skulle börja dagen med det – men hur har det gått?

Jag har inte lyckats läsa riktigt alla dagar och jag har inte alltid läst på morgonen, rätt ofta har det istället blivit det sista jag gjort för dagen. Men, jag har läst mycket mera strukturerat än jag gjort förr.

På pilgrimsvandring fotad av Maria Widén

Nu har jag läst mig igenom alla de fem Moseböckerna. Det tog mig ungefär 7 timmar uppdelat på ca femton minuters pass. Jag tänker att den här läsningen är en typ av pilgrimsvandring genom Bibeln.

Det sägs att man inte ska börja från början med Moseböckerna om man som nybörjare börjar bekanta sig med Bibeln för första gången. Nu har jag full förståelse för det. För Moseböckerna är verkligen inte någon lätt läsning och jag fick många gånger påminna mig om att världen såg mycket annorlunda ut när de beskrivna händelserna utspelade sig.

Grundbudskapet uppfattar jag att är Guds kärlek till sitt utvalda folk och en omsorg om att det ska gå väl för folket, men hujedamig så mycket död, plågor och förstörelse som det skrivs om i texten! På många ställen sägs det att Gud är en svartsjuk Gud och han uppmanar folket att inte vända sig mot honom, inte utmana Gud och inte glömma det goda Gud gjort för Israels folk. För om de gör det hotar Gud med straff och plågor å det grymmaste. I Moseböckerna finns budorden och levnadsregler, och hisnande ofta är straffet för olika illgärningar döden genom stening. Men det är alldeles klart att det trots allt inte är en ond Gud som beskrivs i Moseböckerna och för att riktigt förstå vad texterna handlar om så kan man behöva få den förklarad av någon som verkligen studerat och satt sig in i texten. Jag hittade till exempel en fin förklaring kring varför Gud beskrivs som svartsjuk i en bloggtext från 2012.

Nej, Moseböckerna är verkligen ingen lättsmält läsning och man kunde säkert studera texterna hur länge som helst. Men, nu lämnar jag dem och vandrar vidare med Josua mot Domarboken och Ruts bok, en kvart om dagen.

Sång som livselixir

      Kommentarer inaktiverade för Sång som livselixir

Som jag skrev i mitt förra inlägg blev det inget av mitt deltagande i virtualkörens Finlandia. Det berodde delvis på att jag var så rostig i rösten av att inte ha sjungit nästan alls på ett par månader. På självständighetsdagskvällen kom jag till insikten att jag måste ta tag i sången igen. Helt enkelt för att det är någonting som jag mår bra av.

Att sitta hemma om känna sig lat, överflödig och oinsprierad att göra någonting alls är inte bra för moralen. Det är ett förhållandevis lätt sätt att glida ner i depression och missbruk och jag började känna lite sådana vibbar. Att få mig själv att motionera skulle vara värdefullt, men att göra något jag njuter av är ännu viktigare.

Lite hjälp på traven fick jag av ett mycket lämpligt telefonsamtal och idag fick jag möjlighet att låna kyrkan för en sångtimme. Redan i går kväll packade jag kassen med möjliga noter och en sånglärobok. Äntligen skulle jag få sjunga ordentligt!

Att få tillgång till kyrkan är fantastiskt av två orsaker: jag saknar ett piano hemma och akustiken i kyrkan gör sången lätt och ledig. Ja och en tredje orsak är att jag trivs alldeles förträffligt i kyrkan.

Jag värmde upp rösten med en bunt sångövningar jag minns från sånglektionerna. Började lite försiktigt på mmmmmm och jobbade mig upp och ner för skalorna. Väckte sångmusklerna med sss vvv zzzz och njöt av att känna tonerna klinga under valven. I sångövningsboken hittade jag en ny övning jag aldrig sjungit förr och oj vad knepigt det vara att pricka tonerna rätt!

Sen grävde jag bland noterna och den sång jag vill studera in hade jag glömt hemma. Kanske bra så. Jag sjöng istället genom en del gammal skåpmat som jag sjungit för många år sedan med min sånglärare.

En timme flög förbi och jag måste hejda mig själv. Jag vill ju inte överanstränga stämbanden!

Dagens utlåtande är rostig, så sjuttons rostig och i stort behov av en sångcoach, men roligt och härligt uppmuntrande. Så roligt att Kyrkråttan fick bjuda på en gammal favoritsång på Instagram.

Självständiga – tillsammans

      Kommentarer inaktiverade för Självständiga – tillsammans

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om att våga höja rösten. Jag skrev så här:

Alla körer består av enskilda röster som kommit samman. Varje val avgörs av enskilda röster som vill samma sak. Utan enskilda röster som vågar ljuda kommer aldrig en förändring till stånd.

Nu har Finlands svenska sång- och musikförbund samlat ihop 400 röster till svenskfinlands största virtualkör. Jag har följt med arbetet där sångare skrattat och kämpat med inspelningarna av sin sång. Somliga har skrivit att deras bidrag inte låter så fint, men hoppas att de får vara med ändå. Jag hade för avsikt att delta, men av någon underlig orsak blev det inte så.  Nu är jag lite harmsen för kören låter fantastiskt! Faktum är att den består av 400 enskilt inspelade röster. Så kom inte och säg att en röst inte spelar någon roll. Tillsammans blir vi starka och ljuder högt och klart till jubelsång! Lyssna och njut!

Glad självständighetsdag!

Över 500 i veckan

      10 kommentarer till Över 500 i veckan

De senaste veckorna har jag stadigt haft flera läsare på bloggen än tidigare. De flesta veckorna en god bit över 500 läsare och alla inlägg når över 100 läsare. Det här är förstås roligt att se, för jag skulle ljuga om jag skulle påstå att jag skriver enbart för mitt eget nöjes skull.

För två år sedan funderade jag också på statistik i ett inlägg. Då meddelade bloggtoppens statistik att jag hade ca 160 läsare i veckan, medan det numera överstiger 500 så gott som varje vecka och någon gång når jag över 1000 unika sidvisningar på en vecka.

För det mesta tänker jag inte så mycket på vem det är som läser mina texter, men det är spännande att möta människor som säger att de läser vad jag skriver. Jag skriver ju inte bara blogg, mellan varven blir det nån kolumn i tidningen också, som når dem som inte hänger på nätet. Ibland blir jag riktigt överraskad av vem som nämner att de läst nåt jag skrivit. Tänk att just den personen läst min text!

Att få kommentarer på det jag skriver eller att någon delar min text är guld värt. Då känns det som att jag nått fram. Om jag kan lysa upp någons dag med mina funderingar så är det ju alldeles fantastiskt.

Så till dig som läser det här, tack för att du gör det!

 

PS. Om du vill får du gärna lämna en kommentar och säga hej!

INFO: Om du kommenterar och det är första gången bloggen registrerar din e-postadress kräver systemet att jag manuellt godkänner kommentaren innan den syns i bloggen. Det här är för att bloggen inte ska drunkna i fula spam-kommentarer som datarobotar spottar ut över allt på nätet. Så ge dig till tåls en stund om du inte genast ser att kommentaren registrerats!

På ett rutigt papper sitter planen

      2 kommentarer till På ett rutigt papper sitter planen

Klicka på bilden öppnar den i stort format

När jag studerar älskar jag att göra en översikt av kursen. På ett rutigt papper skriver jag ner alla uppgifter med olika färgers pennor. Uppgifterna delar jag upp i lagom portioner. För böcker är det ofta ett kapitel per ruta. När jag läst kapitlet får jag dra ett stäck över rutan och när kapitlet är behandlat i text drar jag det andra sträcket. Det här är mitt sätt att göra en kurs begriplig och möjlig att beta av.

Det lär vara en oslagbar metod att dela upp stora målsättningar i mindre målhelheter som är lättare att begripa och hantera. På det här sättet får jag en liten belöning mest hela tiden och jag kan lätt hålla koll på hur mycket jag gjort och hur mycket jag har kvar. Det här är ett symptom av att jag älskar tabeller, statistik och listor.

Det sporrar mig att få kryssa av uppgift efter uppgift och se hur jag närmar mig slutet. För ibland är det inte alls lätt att motivera sig själv att ta tag i litteratur som smakar trä. Eller att ens öppna en bok över huvud taget. Ändå vet jag ju att för att kunna avlägga kurser måste man ibland bara traggla sig igenom sådant som inte är intressant. Sen kan det ju i bästa fall plötsligt bli så att man blir intresserad av det man läser!

Den här pastoralkursen, diakoni, mission och globalt ansvar, som jag nu jobbar med inledde jag i somras. Jag hade en tanke om jag skulle hinna och orka läsa en del under semestern. Men när semestern väl kom var jag slutkörd och orkade just ingenting. Plikttroget läste jag ändå en bok under sommarmånaderna, men när jag skulle ta tag i kursen igen insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag läst. Så jag fick läsa igenom boken en gång till.

Nu har jag kvar att läsa ett 99 sidor långt dokument från World Council of churches på engelska, att se en film av Aki Kaurismäki och att skriva en kolumn på temat Globalt Ansvar. När jag har allt det klart återstår det bara att skicka in mitt arbete till examinatorn och invänta om jag blir godkänd.

För den som undrar kan jag meddela att efter den här kursen har jag två 4 studiepoängskurser (en på distans och en som närvarokurs) och en halv (!) 3 poängs närvarokurs som coronan satte käppar i hjulet för, kvar att avlägga. Så förhoppningsvis är jag klar med alla kurser till sommaren i nästa år.

Det va’ ju synd!

      Kommentarer inaktiverade för Det va’ ju synd!

Jag fångar upp en kommentar som jag snubblade över i sociala media, som jag tyvärr hört allt för många gånger, i lite olika varianter:

Tänk om kyrkan skulle uppgradera sig till 2000-talet. Jag skulle nog kunna tänka mej gå till kyrkan, men har nog bättre att göra än att gå och höra på nån gammal gubbe som berättar om hur syndig jag är.

Det här är många gånger en förlegad uppfattning om vad som pågår inom kyrkan. Det finns otroligt mycket mera, än gamla gubbar som predikar om synd och förtappelse. De gamla gubbarna finns ännu kvar (ibland är de inte ens särskilt gamla och ibland inte ens män) och ibland får de för stor uppmärksamhet som bekräftar människors gamla fördomar. Men, ibland handlar det om att talaren och lyssnaren inte riktig talar samma språk – den ena pratar kyrkiska och den andra vanligt talspråk.

De gamla gubbarna har nämligen rätt till en del. En av de stora poängerna i den kristna kyrkan är att alla är syndare. Varenda en – oberoende om de är biskopar eller uteliggare, börshajar eller skäribor, du eller jag. Men den ännu större poängen är, att vi inte ska stanna vid synden och börja skriva listor på vad allt som är synd och bör undvikas, för vi klarar inte av att undvika det, utan vi ska blicka längre än så. Jesus kom till jorden, blev människa som vi och dog för våra synders skull så att vi helt oförtjänt ska få förlåtelse av Guds stora kärlek.

För en hel, halv evighet sen skrev jag i en blogg som hette Svängrum och jag minns att Marcus Rosenlund kommenterade ett inlägg med en kort sammanfattning av den kristna trons centrala uppfattningar så galet pricksäkert som bara han kan, att jag insåg att om man försöker närma sig tron genom en logisk, vetenskaplig synvinkel så blir det bara groteskt och oförståeligt. Och han hade alldeles rätt. Det är oförståeligt. Redan Paulus skrev om det i sitt första brev till de kristna i Korinth. Det är därför det kallas tro!

Så den allra största poängen med vår kristna tro, så som jag ser det, är förlåtelsen av nåd och Guds oändliga kärlek till oss människor. Det är vad evangelium, det glada budskapet, handlar om.

Så ja, det är ju verkligen synd (åtminstone i den icke kyrkliga betydelsen) om det enda man uppfattar av predikan är att man är en syndig människa och går från kyrkan med en känsla av att vara en usel, misslyckad människa.

För övrigt kan synd förklaras som att missa målet, att förlora närheten till Gud, att tappa sin tro.

Gott nytt år!

      3 kommentarer till Gott nytt år!


Gott nytt kyrkoår på dig!

Idag är det första advent och vi inleder ett nytt kyrkoår. Bilden är från Houtskärs kyrka och jag knäppte den ifjol. Det finns ett fel på bilden, för den är riggad. Ser du vad som inte är som det ska på bilden?
[Jag lägger svaret i en kommentar till inlägget, så du kan kolla där när du tror att du vet.]

Idag sjunger vi Hosianna i våra kyrkor och i vid dataskärmarna där vi samlas till gudstjänst på distans. Ordet Hosianna kommer från hebreiskan och kunde översättas med uttrycken ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”. Att ropa eller sjunga Hosianna känns faktiskt som rätt aktuellt i dessa tider, när vi bara önskar att allt skulle vara som vanligt igen.

Det finns de som hävdar att pandemin är ett Guds straff, men det tror jag inte på alls. Däremot tror jag att Gud kan använda pandemin och vända det till något gott i slutändan. För det finns många som berättar om hur de gått genom svårigheter för att efteråt se hur svårigheterna förändrade dem och ledde till något som berikar deras liv idag.

För mig är ändå adventspsalmen fram om alla andra Bereden väg för Herran med Boda-melodin och den gamla ordalydelsen med pluralisformer på verben. Den kan jag faktiskt gå och nynna på lite när som helst under året, eftersom jag känner att det också är min uppgift, att bereda väg för Herren! En gång, för många år sedan, fick jag inleda en adventsgudstjänst med att sjunga den från orgelläktaren och minnet gör mig fortfarande lycklig.
Här kan du njuta av psalmen sjungen av The Real Group, en svensk á cappella grupp.