Sju famnars vatten

      2 kommentarer till Sju famnars vatten

Det finns ett talesätt om att hoppa i vattnet och så hoppas man att man kan simma. Endera lär man sig eller så får man hoppas att nån annan fiskar upp en. Det sista alternativet är för tråkigt för att ens skriva ut. Just nu känner jag att jag står på bryggändan och torrsimmar utan att egentligen veta hurdana simtag man borde ta.

Det handlar om konfirmandundervisningen, skribalägret, som jag ska iväg på i söndag. Min erfarenhet är minimal, min fantasi känns ihoptorkad, mina kunskaper bortspolade och min självsäkerhet är ungefär lika uppblåst som vappens ihopskrumpnade gasballong är vid det här laget. Jag försöker förbereda mig och fundera ut vad allt jag kan tänkas behöva ha koll på men det är lika effektivt som torrsimmet på bryggkanten. Jag kommer inte framåt hur mycket jag än viftar.

Mina livbojar är ungdomsarbetsledaren som har ett par generationers erfarenhet i bagaget och de unga ledarna som har flera somrars läger bakom sig. Det är jag och konfirmanderna som är “the newbies”. Det goda rådet fick jag redan, att jag INTE ska berätta för konfirmanderna att jag är nästan lika oerfaren som de när det kommer till skribaläger. Det rådet tänker jag absolut följa till punkt och pricka. Sen tänker jag att konfirmander är människor som alla andra. Unga och energiska och kanske frågvisa men ändå, bara människor de också. Och så det allra viktigaste att komma ihåg när man ger sig in i nya situationer: Fake it, ’till you make it (Låtsas att du kan, tills du kan det). Den devisen har jag redan kommit långt med här i livet så jag tänker fortsätta på den linjen. Det är ju bara genom att prova på som man lär sig på riktigt.

Liturgi, sång och nattvard

      Kommentarer inaktiverade för Liturgi, sång och nattvard

Idag höll jag min första hela högmässa, alltså gudstjänst med nattvard. När jag förberedde mig insåg jag att det här var just den liturgi jag övat på i gudstjänstövningarna för två år sedan. Då sjöng jag nattvardsbönen och instiftelseorden, så varför inte göra det nu också tänkte jag. Jag övade på melodin hemma, men eftersom jag inte har något instrument ville jag dra igenom det vid flygeln i kyrkan ännu ett varv innan högmässan. Melodin satt kvar i minnet fast det var så länge sen jag övat in den.

Vaktmästaren berättade att någon sagt att den skulle komma till högmässan bara för att se mig förrätta den. Hemska saker, tänkte jag, det är väl inget att komma för! Men okej, om jag kan locka någon till högmässan och Guds ord så låt gå för det då.

Det var lite nervöst att förrätta högmässan. Jag gick igenom alla moment i huvudet och undrade om jag nu säkert skulle komma ihåg alla vändningar och gester. Jag andades djupt och tänkte att Gud får hjälpa till och att många andra nybakade präster före mig tagit sig igenom sin första högmässa.

Några missar noterade jag, till exempel missade jag att sätta på mikrofonen i början, men för det mesta tror jag att det löpte på ungefär som det borde. Under nattvardsbönen och instiftelseorden hann jag tänka att det är tur att församlingen inte sitter med noterna i handen för melodin fick några nya svängar.

Efteråt tackade församlingsmedlemmarna för en fin mässa och de berömde min sångröst. De sa att det var riktigt länge sedan en präst senast sjungit sig genom liturgin på samma sätt. De t var just så jag tänkte att det skulle kunna gå. Att jag gjorde lite annorlunda än de andra prästerna brukar göra och utnyttjade min sångröst fick dem att glömma bort allt annat. För det är väl så vi alla får göra i våra uppdrag, satsa på våra styrkor för att aningen skyla över eventuella brister?

 

P.S. Dagens predikan hittar du här.

Att fira helg

      Kommentarer inaktiverade för Att fira helg

På nåt underligt sätt är jag inte riktigt i synk med helgfirandet och har just aldrig varit det heller. Jag måste faktiskt tänka efter ordentligt när i livet jag haft ett jobb som varit “normalt” när det gäller högtider. Vintern ’97-’98 var jag kontorsråtta och följde således det “normala” men det var bara ett halvt år. 2009 var jag också anställd med kontorstider, men det var bara ett knappt år. Alla andra arbeten har mer eller mindre rullat på oberoende av helger och högtider. Inte undra på att jag tycker att det där med att vara ledig och fira helg är lite mystiskt.

Att för det mesta arbeta på helger och vid högtider är liksom det normala för mig. Det betyder alltså att det inte blir någon stor omställning i livet på den punkten för att jag blivit präst.

Den här helgen är det midsommarfirandet som är på gång och igår kväll kom jag plötsligt ihåg att firandet inleds redan idag. I min tankevärld ska midsommarfirandet inledas si sådär kl. 18 på midsommarafton. Inte kl. 12 på torsdag, dagen innan midsommarafton. För att försöka undvika människomassor for jag till butiken på förmiddagen. Jag handlade det som behövdes för helgen och skyndade mig hem. Sen kunde jag jobba med skribamaterialet hemma på datorn i lugn och ro medan andra fick sköta om stressandet, handlandet, resandet och vad allt som hör till midsommarfirandet.

Med en bild på en nattviol som växer alldeles vid vägkanten vill jag önska dig en trevlig midsommarhelg. Ta hand om dig och de dina, så det blir en fin midsommar för alla!

Det finns en plats i en stor trygg famn

      Kommentarer inaktiverade för Det finns en plats i en stor trygg famn

Ett litet barn i min famn blir genom dopet upptaget i vår församling och i Guds stora, trygga famn.

När jag höll mitt första dop kändes det mycket mera nervöst än när jag höll min första jordfästning. Ändå kunde det inte ha varit lättare.

Familjen är mina vänner och lilla A den lugnaste lilla dopkandidat man kan tänka sig.  Inte ett endaste pip sade han under hela dopet. Eftersom vi bekantat oss med varandra redan tidigare, lilla A och jag, vågade jag ta honom i famn när det var dags för vattnet. Det var ett glatt och avslappnat dop och en verkligt trevlig familjefest. Tack M & T för att jag fick vara med!

Det här dopet var extra roligt att få vara med på. Min vän M tänkte att hon skulle vilja ha mig till doppräst åt lilla A men av hänsyn ville hon inte fråga mig. Så hon ringde till pastorskansliet och bokade tid, plats och präst. Gissa om hon blev glatt överraskad när hon fick höra namnet på prästen? Plötsligt var det i alla fall jag som blev lilla A:s doppräst!
Ibland hör Gud bön innan man vet att man ens bett om något…

Rivstart

      2 kommentarer till Rivstart

Jag är överraskad och förundrad och glad. Den här bloggen har verkligen fått en god början! När jag jämför statistiken för de 15 sista posterna på min gamla blogg I skuggan av domkyrkan med de 15 poster jag skrivit här ser listan ut så här:

Som du ser ligger antalet träffar på inläggen över 150 förutom på de två första som jag aldrig delade i min facebook-feed. I min gamla blogg är det bara fyra inlägg av femton som når över 150-strecket och ändå hade den hängt med bra länge och var väl inarbetad.

Det verkar som att det är lite spännande att följa med var Pastorn har att säga! Det är ju inte så jättemånga präster som bloggar om ämbetet och arbetet. Mitt motiv med att blogga på det här sättet är att jag vill visa att jag som präst är en helt vanlig människa. Jag vill berätta om livet i församlingen och kanske på så sätt sänka tröskeln för någon att våga komma med i församlingens verksamhet. Att jag väljer att dela mina predikningar under rubriken Ordet är mitt är inte för att jag tror att de är särdeles bra utan för att jag på så sätt kan dela det glada budskapet med flera än de som just den gången satt i kyrkan. Om någon kollega sen kan hitta en tanke eller en synvinkel som den vill spinna vidare på är det en bonus.

Tack för att du hänger med och läser min blogg! Det motiverar att skriva och fundera när det finns intresse. När det trillar in kommentarer känns det extra skoj. Så dela gärna dina tankar och reaktioner på inläggen! Eller fråga om det är nåt du funderar på, så ska jag försöka svara.

Efter den här fina starten hoppas jag vi kan fortsätta tillsammans i en jämn lunk så vi orkar länge. Det här är som en pilgrimsvandring genom livet i form av texter och tankar.

Fint, privilegierat och underligt

      2 kommentarer till Fint, privilegierat och underligt

Efter två veckor i arbete som präst har tanken slagit mig hur otroligt fint och privilegierat det är att få vara präst. Samtidigt är det på ett sätt väldigt underligt. Jag tänker på förrättningarna. I livets stora vändpunkter vänder man sig ofta till församlingen. Man vill ordna dop, vigsel eller begravning.  Man kan kalla det för övergångsriter och de finns i någon form i så gott som alla kulturer och religioner. Det är i stunder av stor glädje och stor sorg som man behöver få uttrycka det på något sätt. Även de som inte kallar sig troende känner behov av ceremonier och trygga traditioner. I vår kristna kultur är det då man vänder sig till kyrkan för att få hjälp att formulera känslor som är svåra att klä i ord.

Det är då man behöver en präst. Och en kantor. Och en vaktmästare. Och en del andra yrkesmänniskor. Redan som vaktmästare upplevde jag att det var väldigt fint att få hjälpa människor i glädje och sorg men nu har det kommit till en dimension när jag är präst.

Den dimensionen är samtalet med de berörda innan förrättningen. Det är här känslan av att det är underligt att vara präst kommer in. Det underliga är att få bli hembjuden till främmande människor som tar emot mig – prästen, och berättar om personer, händelser, känslor och upplevelser som man annars inte nödvändigtvis talar om.  Det är ett stort förtroende som visas mig. Det är ett privilegium att få ta del av dessa berättelser.

Sen är det min uppgift att hålla ett tal där jag knyter ihop samtalet med evangeliet till något som de anhöriga känner igen och som de kan få ut något av. Jag tycker om utmaningen och det känns bra att få göra det. Vid jordfästningstalen har jag ändå en känsla av att det också är lite underligt att jag på nåt sätt sammanfattar ett långt liv till ett kort tal. Jag kan bara nämna små glimtar ur den avlidnas liv. Tänk så mycket som blir osagt!

Samtidigt är det just det som blir osagt, som är det magiska i talet. De anhöriga vet och minns så mycket mera än vad jag kan säga. När jag nämner en glimt av något, fyller de i tanken utrymmet mellan orden med sina minnen och plötsligt får talet liv och målar en mycket mera detaljerad bild än jag någonsin kunnat göra med ord. För mig är det här nåd.

Att skriva tal är ett hantverk som jag vill fördjupa mig i. Idag gör jag det väldigt långt på känsla men kanske man kan utveckla känslan också? Det finns en del litteratur i hur man skriver tal men den bok som länge varit nummer ett bland präster är Homiletik : en introduktion i kyrkans förkunnelse av Martin Lönnebo från 1977. När jag läste avsnittet om kasualtalet (förrättningstalet) fick jag spunk! Jag har hört så många tal som varit uppbyggda kring de tre skovlarna mull, så som Lönnebo förespråkar, att jag får en allergisk reaktion av bara tanken! Jag måste hitta andra böcker att läsa!

Är det kläderna som gör prästen?

      5 kommentarer till Är det kläderna som gör prästen?

Nu när jag är präst får jag och ska jag använda prästskjorta eller ämbetsdräkt men när och var och hur? Präster som varit präster en tid har hittat sitt sätt att klä sig och det är inte alls alltid som man ser dem iklädda prästkläder fast de är i tjänst. Sen kan man som prästvigd gå prästklädd överallt och alltid eftersom man är präst överallt och alltid. Här gäller det att hitta sig själv och sina egna val inom de ramar som finns givna.

Biskopsmötet har gett ut detaljerade instruktioner för hur präster ska klä sig och här ett par utdrag ur texten:
Utgångspunkten för prästernas klädval är att en präst i sin ämbetsutövning alltid ska kunna identifieras som präst. Ämbetsklädseln ska alltid beakta den aktuella situationer. Användning av ämbetets kännetecken och utförande av ämbetsuppgifter förutsätter alltid välvårdad klädsel.

Med prästens ämbetsdräkt används inte iögonenfallande smycken.

Direktiven för kvinnor är mera detaljerade än för män tycker jag, men å andra sidan finns det större möjligheter för kvinnorna att variera sin klädsel. Utöver de givna direktiven finns det lika många åsikter som det finns människor om hur man kan eller inte kan klä sig. Vad betyder egentligen en välvårdad klädsel? Det kan man sen tolka på olika sätt.

Jag har fått en del kommentarer när jag gått “på stan” eller “på byn” iklädd prästskjorta. Inga illa menade kommentarer men folk noterar att jag är prästklädd. Det är lite spännande att gå på stan i prästskjorta för den väcker reaktioner hos de flesta. Folk jag inte känner hälsar eller nickar en hälsning. Tänk att ett förhållandevis enkelt klädesplagg kan förändra folks attityd till mig! Plötsligt är jag inte en i mängden utan en präst.

Jag är ju jätteglad över att nu få vara präst så jag drar gärna på min prästskjortan. Det är kanske lite för att markera för mig själv också att jag faktiskt är präst. Det är kanske nyhetens behag som avtar med tiden. Hur som helst tänker jag vara stolt över att få använda prästskjorta och ämbetsdräkt och använda dem alltid när jag har lust till det och kanske där emellan också.

Första veckan avklarad

      Kommentarer inaktiverade för Första veckan avklarad

Nu har jag jobbat min första vecka som präst. Det har varit en spännande men härlig vecka! Det känns bara så rätt.

På onsdagen skrev jag predikan för idag och ett tal till min första jordfästning som jag hade igår. Jag tänkte när jag hade båda manuskripten klara, att det här gick ju enkelt. Kan det vara så här pass lätt? undrade jag sedan för mig själv. Jag vet att det inte kommer att vara lika enkelt varje gång, men jag tror att min lust att skriva och berätta är en stor tillgång för mig som präst. Att ha vanan att skriva ner tankarna i bloggformat har utrustat mig.

Jag nämnde ordet jordfästning och nu känner jag hur frågan bränner dig på tungan. Hur gick min första jordfästning?

Jo tack, bra. Jag var en liten gnutta nervös men samtidigt lugn. Jag har hållit andakter vid urnebisättningar som vaktmästare, så en viss vana har jag från tidigare. Trots att jag blev rörd under talet och fällde ett par diskreta tårar, klarade jag mig med hedern i behåll. Vid minnesstunden efteråt var det ett par som nästan trodde att jag skämtade med dem, när jag sa att det var min första jordfästning. Så jag får väl ta det som ett mycket gott betyg.

Det var alltså min första jordfästning som präst. Jag har gjort en uppskattning att jag som vaktmästare varit med om cirka 200 jordfästningar så nog finns det en vana att luta sig tillbaka på där. Jag känner mig trygg och hemma i kapellet med kistan och de sörjande. Situationen är inte skrämmande. Ändå ÄR det en annan sak att nu själv förrätta jordfästningen. Prästens uppgifter är andra än vaktmästarens, men det känns bra det också.

Idag fick jag förmånen att känna in högmässan utan att själv behöva “dra hela lasset”. Jag predikade och assisterade i nattvarden så som jag gjort redan tidigare. Det känns fantastiskt att få börja i lugn takt. Snart nog är det min tur att ta hand om högmässans alla delar.

Predikan idag tyckte jag var rolig att hålla. Temat var kallelsen till Guds rike och jag hade hittat min vinkel ur en bok om Alfons Åberg. Vill du läsa mitt manuskript så kan du klicka här.

#minkyrka

      2 kommentarer till #minkyrka

Ska jag?   Varför skulle jag?   Varför skulle jag inte?

Jag plockar upp blogglistan #minkyrka för jag tycker det är viktigt. Församlingsvalet är i höst och valdeltagandet brukar inte vara särskilt högt i församlingarna. Många rycker på axlarna och undrar varför de ska rösta. De bryr sig inte. Därför vill jag slå ett slag för församlingsvalet. För det ÄR viktigt. Om du någon enda gång har tänkt att det bara är stofiler med förlegad världssyn som styr inom kyrkan, när du läst någon tidningsrubrik om kvinnopräster eller samkönade äktenskap, då ska du rösta. För genom att rösta kan du påverka. De som väljs in som förtroendevalda nu i höst är de som väljer kyrkomötet nästa gång. Det är kyrkomötet som bestämmer i de stora frågorna. Så du kan påverka, tro mig!

När jag hör ordet församling tänker jag: På människor i alla åldrar som samlas och trivs tillsammans. Jag tänker på personalen i församlingen som försöker sitt allra bästa för att församlingsborna ska ha det bra.

När besökte du senast en kyrka eller ett kapell och varför? Vad tyckte du? Det var veckomässan i onsdags. Där var de gamla tanterna som alltid brukar vara där. Där var konfirmanderna som ännu behövde få sin kyrkogångsbok stämplad innan lägret. Det var en fin gemenskap!

Berätta något minne om din fadder, eller berätta om något som du har gjort med ditt eget fadderbarn? Jag har fyra fadderbarn och jag är otroligt stolt över dem allihopa. Jag känner ett stygn av dåligt samvete för att jag inte engagerat mig i deras liv så mycket som jag skulle vilja men jag försöker ha överseende med mig själv. Mina egna gudföräldrar var inte heller särskilt aktiva så kanske det är ganska vanligt att inte vara så engagerad?

Om jag fick bestämma i kyrka och församling, då skulle jag satsa på: Allt det som redan görs och de unga vuxna. I många församlingar är det församlingsmedlemmarna i åldern 20-50 som faller mellan stolarna. Det är svårt att engagera dem för de har så fullt upp med allt möjligt i sina liv men jag skulle vilja ge dem någonting extra. Visa att församlingen finns till för dem också.

Visste du att kyrkan är en demokratisk organisation och att det är församlingsval i november? Tänker du rösta i valet? Känner du kanske någon som ställer upp som kandidat eller funderar du själv på att göra det? Jo, jag visste det och jag har själv varit förtroendevald. Självklart ska jag rösta! Jag vet inte ännu vem som tänker kandidera men jag är övertygad om att jag känner många av dem. Jag funderade en liten sekund på att ställa upp själv men jag tror jag ska koncentrera mig på mitt arbete den här perioden i alla fall.

Om du funderar på nåt angående församlingsvalet så kan du skriva en kommentar och fråga eller rycka mig i armen när vi ses. Det allra viktigaste du behöver komma ihåg är att din röst behövs!

Bilden som gör prästen

      Kommentarer inaktiverade för Bilden som gör prästen

Jag tycker att det är viktigt med snygga bilder. Det spelar ingen större roll vilket sammanhang vi talar om utan bra bilder gör sammanhanget bättre. Jag har två väninnor som är fotografer så det finns proffs i närheten för att knäppa de där bra bilderna. Lauras bilder från prästvigningen presenterade jag redan här. Nu har turen kommit till Camillas bilder.

Camilla har fotat mig flera gånger tidigare och varje gång har vi lika roligt. Det som är så underligt med hennes bilder är att jag inte förstår hur hon gör för att trolla fram dem. Det är liksom inte samma person på bilderna, som den jag brukar möta i spegeln! På något nästan magiskt sätt fångar hon den allra bästa sidan av mig med sin kamera.

De här bilderna är tagna i solstrålande majdag i Åbo, nära domkyrkan och vid badstranden på Runsala. Du kan tänka dig hur förvånade badgästerna såg ut där de låg i sina baddräkter och solade när jag kom klivande i ämbetsdräkten! De såg ut att tänka att jag var en udda fågel i min prästkappa och de hade alldeles rätt där och då.