Nu har jag jobbat min första vecka som präst. Det har varit en spännande men härlig vecka! Det känns bara så rätt.
På onsdagen skrev jag predikan för idag och ett tal till min första jordfästning som jag hade igår. Jag tänkte när jag hade båda manuskripten klara, att det här gick ju enkelt. Kan det vara så här pass lätt? undrade jag sedan för mig själv. Jag vet att det inte kommer att vara lika enkelt varje gång, men jag tror att min lust att skriva och berätta är en stor tillgång för mig som präst. Att ha vanan att skriva ner tankarna i bloggformat har utrustat mig.
Jag nämnde ordet jordfästning och nu känner jag hur frågan bränner dig på tungan. Hur gick min första jordfästning?
Jo tack, bra. Jag var en liten gnutta nervös men samtidigt lugn. Jag har hållit andakter vid urnebisättningar som vaktmästare, så en viss vana har jag från tidigare. Trots att jag blev rörd under talet och fällde ett par diskreta tårar, klarade jag mig med hedern i behåll. Vid minnesstunden efteråt var det ett par som nästan trodde att jag skämtade med dem, när jag sa att det var min första jordfästning. Så jag får väl ta det som ett mycket gott betyg.
Det var alltså min första jordfästning som präst. Jag har gjort en uppskattning att jag som vaktmästare varit med om cirka 200 jordfästningar så nog finns det en vana att luta sig tillbaka på där. Jag känner mig trygg och hemma i kapellet med kistan och de sörjande. Situationen är inte skrämmande. Ändå ÄR det en annan sak att nu själv förrätta jordfästningen. Prästens uppgifter är andra än vaktmästarens, men det känns bra det också.
Idag fick jag förmånen att känna in högmässan utan att själv behöva “dra hela lasset”. Jag predikade och assisterade i nattvarden så som jag gjort redan tidigare. Det känns fantastiskt att få börja i lugn takt. Snart nog är det min tur att ta hand om högmässans alla delar.
Predikan idag tyckte jag var rolig att hålla. Temat var kallelsen till Guds rike och jag hade hittat min vinkel ur en bok om Alfons Åberg. Vill du läsa mitt manuskript så kan du klicka här.