Idag höll jag min första hela högmässa, alltså gudstjänst med nattvard. När jag förberedde mig insåg jag att det här var just den liturgi jag övat på i gudstjänstövningarna för två år sedan. Då sjöng jag nattvardsbönen och instiftelseorden, så varför inte göra det nu också tänkte jag. Jag övade på melodin hemma, men eftersom jag inte har något instrument ville jag dra igenom det vid flygeln i kyrkan ännu ett varv innan högmässan. Melodin satt kvar i minnet fast det var så länge sen jag övat in den.
Vaktmästaren berättade att någon sagt att den skulle komma till högmässan bara för att se mig förrätta den. Hemska saker, tänkte jag, det är väl inget att komma för! Men okej, om jag kan locka någon till högmässan och Guds ord så låt gå för det då.
Det var lite nervöst att förrätta högmässan. Jag gick igenom alla moment i huvudet och undrade om jag nu säkert skulle komma ihåg alla vändningar och gester. Jag andades djupt och tänkte att Gud får hjälpa till och att många andra nybakade präster före mig tagit sig igenom sin första högmässa. 
Några missar noterade jag, till exempel missade jag att sätta på mikrofonen i början, men för det mesta tror jag att det löpte på ungefär som det borde. Under nattvardsbönen och instiftelseorden hann jag tänka att det är tur att församlingen inte sitter med noterna i handen för melodin fick några nya svängar.
Efteråt tackade församlingsmedlemmarna för en fin mässa och de berömde min sångröst. De sa att det var riktigt länge sedan en präst senast sjungit sig genom liturgin på samma sätt. De t var just så jag tänkte att det skulle kunna gå. Att jag gjorde lite annorlunda än de andra prästerna brukar göra och utnyttjade min sångröst fick dem att glömma bort allt annat. För det är väl så vi alla får göra i våra uppdrag, satsa på våra styrkor för att aningen skyla över eventuella brister?
P.S. Dagens predikan hittar du här.