Fader vår… i tidningen

      Kommentarer inaktiverade för Fader vår… i tidningen

Åter en gång var det dags för Spaltaren i tidningen Åbo Underrättelser. Det är en kolumn som vi är många om att skriva och som finns varje vecka i fredagens tidning.

Varje gång verkar jag ha en smärre skrivkramp inför uppdraget. Det känns så stort, så definitivt att skriva i tidningen. Det är så många som läser, det finns där för alltid. Huj! Bäst att inte tänka på det. Kanske det inte är så många som läser ändå?

Skärmdump från Åbo Underrättelsers websida

Jag kan bara konstatera att nog är jag lite galen ändå. För som om det inte skulle vara tillräckligt att texten publiceras i tidningen, så publicerar jag den själv också. Om du inte har tillgång till tidningen kan du klicka här och läsa min text.

Några spretiga tankar

      Kommentarer inaktiverade för Några spretiga tankar

Nu när jag tittar i min kalender undrar jag när tusan jag ska hinna skriva tal, predikan och göra andra förberedelser. Av någon underlig anledning är det galet fullt – åtminstone känns det så för mig – i min kalender. Det är övergående och kräver mest stenhård planering av tidsanvändningen ett par dagar framöver.

Samtidigt som jag är stressad över att jag inte har full koll på hur jag ska hinna med allt så är jag kolugn och övertygad om att det ger sig. Det är verkligen en fantastisk känsla att allt inte hänger helt och hållet på mig. Det finns någon annan som hjälper och bär mig. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra orden ”ämbetet bär” och tänkt ”yeah, right” men det tycks vara något man måste uppleva själv för att riktigt förstå hur sant det är. Sen vet jag ändå inte om ämbetet är rätt ord, jag tror det bara är ett täcknamn för Gud. Fast när jag tänker efter är det väl inte så konstigt, Gud kallar till ämbetet och vem som slutligen bär är mindre noga. Gud är ju med i allt ändå.

Idag fick jag plötsligt två timmar mera tid än beräknat och jag hann pricka av bra många punkter på min to-do-lista. Så skönt!

Fast jag känner mig småstressad så är jag också otroligt lycklig ikväll. Jag har haft konfirmandundervisning den här eftermiddagen. Trots att timmarna är placerade direkt efter skolan när ungdomarna är trötta efter en lång dag i skolan orkar de hänga med och vara intresserade. Trots att jag känner att jag inte känner mig särskilt säker i skorna som lärare så är det fantastiskt att få undervisa och berätta om kyrkan och vår tro.

Fortfarande tycker jag att jag har fått världens bästa jobb. Det utmanar mig, tvingar mig att göra sånt jag aldrig gjort förut, och det ger mig möjligheter till så mycket roligt. Idag sjöng jag en psalm prima vista för andra gången och det kan jag egentligen inte. Prima vista betyder att sjunga direkt från noterna utan att ha hört sången tidigare. Undrar hur jag fått för mig att jag kan det? Jag är nog inte så lite tokig jag…

Åh, fan! (får präster säga så?)

      Kommentarer inaktiverade för Åh, fan! (får präster säga så?)

När jag frågade vad du vill läsa mera om i min blogg skrev min vän Laura så här på facebook:
Det jag skulle vilja (ännu) mera om är dina nya insikter som en ny präst. Hur reagerar folk på dig med och utan arbetskläder (menar inte att du ska behöva gå spritt naken runt omkring, dock). Andra iakttagelser om människor runt omkring dig. Jag har själv märkt att det blir allt fler prästvitsar då du är med i sällskapet. Och du ser dessutom (ännu) ut att uppskatta dem 😀

Så nu tänkte jag bjuda på en liten sketch som jag tycker är skoj. För visst ska man få berätta prästvitsar också. Ibland är de till och med roliga…

Som alla riktigt roliga vitsar har också den här en gnutta sensmoral och sanning i sig. Kanske vi alla borde försöka be lite oftare?

Till Lauras önskemål lovar jag återkomma i kommande inlägg.
Skulle det råka sig att du kommit på nåt du tycker jag borde skriva om så får du väldigt gärna ju säga till. Skriv en kommentar här, på facebook, per mejl eller ryck mig i armen när vi ses.

Vad månne finns bakom knuten där?

      Kommentarer inaktiverade för Vad månne finns bakom knuten där?

När man flyttar till en ny ort vill man nog utforska lite vad det är för ett ställe. Jag har inte hunnit eller orkat utforska så mycket, men en gång turistade jag lite och insåg att Dalsbruk verkligen är en bruksort med fina minnen från svunna tider.

Den gången insåg jag också att det här verkligen är det stället där man inte inbillar sig när man säger att man ser smågubbar! På en liten bergsknalle står små metallgubbar och övervakar trafiken som drar förbi.

Igår gick jag ut på en promenad längs naturstigen som börjar alldeles runt hörnet från mitt hus. Rutten visade sig vara 2,4 km lång men tog mig en timme att gå för det var ju så många vackra ställen att njuta av längs vägen!

När jag en gång var i farten tog jag mig upp på utkiksberget också. Där var det nog en fantastiks utsikt över byn och de närmaste havsområdet.

Sen var det dags att gå hem igen för solen gick ner och mörkret kom smygande. Jag får ju bara konstatera att här är otroligt vackra ställen, så inte blev det här min sista promenad och upptäcktsfärd!

Sorg är kärlekens pris

      Kommentarer inaktiverade för Sorg är kärlekens pris

För tre år sedan sjöng jag sånger som både kärlek och sorg i en konsert som jag kallade för Sorg är kärlekens pris. Fortfarande tänker jag att kärlek och sorg går hand i hand.
Har man inte älskat, sörjer man inte heller.

Idag är den dagen på året när sorgen lyfts fram och vädras på ett allmänt plan. Många går till gravgårdarna och tänder ljus på gravarna och många söker sig till kyrkorna där man håller andakter och gudstjänster med parentation, ljuständning för de som gått bort under det senaste året. Det är rumsrent att tårarna rinner lite den här dagen.

Varför har vi bara en dag i året när sorgen är rumsren? Det fanns en tid när man gick sorgklädd ett helt år och då visste alla att man hade sorg och kunde förhålla sig till det. För det är ju så att när man sörjer blir man lite känslomässigt instabil. Plötsligt är det nåt som påminner en om någonting och så är det nära till tårarna igen, fast det skulle ha gått rätt länge sen sorgen var akut.

Jag tycker vi ska tala mera om sorg. Olika sorters sorg, för det är inte bara vid dödsfall man drabbas av sorg. Det är så mycket man kan sörja över! Så låt oss tända ett ljus för din  och min sorg ikväll.


Jag har varit vid graven idag
och tänt ljus som så många andra.
Det var så vackert på kyrkogården
och jag fylldes av vemod.
Tveksamt sökte jag mig in i kyrkan.
Musiken, ljusen, kören drog mig dit.
Inte min tro.
Alla i kyrkan talar så trosvisst
om livet efter döden och evighetshoppet,
men jag vet inte vad jag tror
eller om jag tror.

Jag har knäppt mina händer
och blivit stilla vid ljuset:
Gud, tar du hand om också
sådana som jag?
Kanske är det just ditt ljus jag söker.
Jag vet inte, men Gud,
sök mig, trösta mig, ge mig frid.

Caroline Krook

Kvinnorna vinner mark

      Kommentarer inaktiverade för Kvinnorna vinner mark

Det känns som om det verkligen är en förändring på gång inom kyrkan. Idag valdes Kaisamari Hintikka till biskop för Esbo stift. Mina gratulationer till henne och till Esbo stift. Tidigare under hösten valdes Mia Anderssén-Löf till kyrkoherde i Nykarleby församling och Kira Ertman till kyrkoherde i Esbo svenska församling.

Samtidigt kan man säga att det fortfarande är sorgligt glest mellan kvinnorna på kyrkans ledande poster. 1 kvinna av 10 bland biskoparna. På de andra ledande posterna vet jag inte hur många kvinnor det finns, men de är relativt lätträknade nog.

Enligt kyrkans egen statistik (från 2016) är fördelningen mellan könen bland församlingspräster 45,6% kvinnor och 54,4% män. Det avser alla kategorier från församlingspastorer till prostar. Ser man till all personal i församlingsarbete är det 72,8% kvinnor och 27,2% män! (Dvs. utan personalen på gravgårds och fastighetssidan och inom förvaltningen. Räknar man med dem blir procenten 70,5 / 29,5)

Man skulle kunna forska mycket mera i könsfördelningen i kyrkan men jag har inte resurser att göra det just nu. Intressant är det hur som helst!

Tillbaka till min inledning. Det känns som om det är en förändring på gång. Egentligen finns det ingen återvändo eller annan väg att gå. Kvinnorna blir fler och fler hela tiden bland prästerna. Egentligen är vi på en rätt bra nivå nationellt sett när balansen är som den är. Det är inte långt ifrån 50-50 längre. Men sen är det kanske mera problematiskt att hela kyrkans personal är så kvinnodominerad. Bland diakoner och dem som jobbar med barn och unga är kvinnorna i klar majoritet. Där skulle det vara mer än välkommet med flera män. Helt enkelt för att det är bra för alla när det är en någorlunda balans mellan könen.

Sen ska vi inte sträva efter att anställa människor bara för att det är av det ena eller andra könet, utan för att personen är en bra typ med rätt sorts kvalifikationer. Både kvinnor och män kan, bara de får tillfälle att visa att de kan.

Vet du vad som är det allra finaste i den här kråksången? DU som hör till en församling och är 16 år eller äldre kan påverka saken! Du kan ge din röst till en kandidat som för din talan på det sätt du vill att den ska föras! På sina håll kan det räcka med 20 röster för att få in en kandidat. Det är väl inte en omöjlig uppgift? Ta din kompis med dig och rösta! Du får känna dig viktig. Du ÄR viktig!

Kör försiktigt!

      2 kommentarer till Kör försiktigt!

Jag har ungefär 140 km mellan mina hem och kör den sträckan så gott som varje vecka. Ska jag till Hitis blir det ganska exakt 50 km för en resa fram och tillbaka. Ska jag till Kimito blir det dryga 50 km på en resa. Så du kan tänka dig att jag rätt ofta får höra orden kör försiktigt. Det gör jag för det mesta också. Det finns många djur som rör sig längs och på vägarna i skymningen och man vet aldrig vad som kan hända.

Idag hände nåt jag nog aldrig trott att jag skulle råka ut för. Du kan titta på filmsnutten här så får du se vad som hände!

Där kör jag i allsköns ro och plötsligt händer det oväntade!

 

Både bilen före mig och jag hade en otrolig tur. Trädet föll just mellan oss och jag hann bromsa till en del. Jag vet inte ännu om det är ripor på bilen för det är så mörkt ute att jag ser efter i morgon när det ljusnat.

Att jag har händelsen på film beror på att jag har en sk. dashcam i min bil. Bilkamera på svenska, kojelautakamera på finska. Alltså en kamera som är placerad i vindrutan och som startar automatiskt när jag startar bilen. Den filmar alltid när jag kör och sparar filmen i tre minuters snuttar på ett SD-minneskort. När kortet är fullt skriver den över från början igen.

Min man har haft en kamera rätt länge och redan fångat två hjortkrockar på film. Klicka här så får du se den ena. Jag fick min kamera i present i våras och det här är första gången som det hänt något riktigt spännande värt att spara. Så trots att jag kört en hel del det här året har det inte hänt något allvarligt eller roligt eller spännande.

Det var en del bilar i farten men ingen annan råkade illa ut. Personerna i bilarna bakom mig städade snabbt bort trädet från vägen och så löpte trafiken igen. Jag ringde nödcentralen för att informera och kanske be brandkåren komma och städa bort trädet men det behövdes ingen assistans utan en liten stunds talkoarbete fixade saken.

Tur nog var det ett rätt tunt träd och tydligen ganska ruttet. Att trädet föll berodde på den hårda stormen och på att det avverkats just där trädet stod så att det nu var mycket mera oskyddat och utsatt för den hårda blåsten. Men som sagt, man vet aldrig vad som kan hända när man rör sig på vägarna. Så, kör försiktigt, du också!

Nu har du bollen!

      Kommentarer inaktiverade för Nu har du bollen!

Follow my blog with Bloglovin

Nu har jag varit präst i 5 månader och den här bloggen är lika gammal. Det har blivit 75 inlägg så här långt. Det betyder att jag i medeltal har skrivit 15 inlägg i månaden, ungefär ett varannan dag med andra ord. Ändå har det ibland känts som att det gått onödigt lång tid mellan inläggen!

Enligt min bloggs statistikverktyg har inläggen haft omkring 180 besökare i medeltal! Det är helt otroligt många. Sen vet jag inte hur tillförlitligt mitt verktyg är för enligt bloggtoppen.fi har jag ungefär 160 läsare i veckan eller 53 unika läsare ber inlägg i medeltal. Inte är det fy skam det heller. Det är ju liksom en busslast människor per gång som läser vad jag skrivit!

Jag är en tabell och statistik älskare. Vad helst man kan göra listor, tabeller och statistik på gör mig glad på nåt sätt. När det kommer till bloggen är jag tvungen att förlita mig på verktyg som jag inte riktigt har koll på och det stör mig lite grann. Jag vill ju att det ska vara så exakt som möjligt.

Jag skulle säkert kunna skriva länge och väl om det här, men egentligen tänkte jag ju fråga dig en sak. Vad vill du läsa om? Finns det nåt du vill fråga mig?

Jag får väl erkänna att jag lider av en liten släng idétorka och att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Somt känns för futtigt, somt för stort. En del fastnar bakom tystnadsplikt, annat bakom gallret ”det här intresserar ingen”. Känns ämnet för privat blir det inte heller något inlägg. Så vad ska jag egentligen skiva om? Jag vill ju inte bli för torr i mina inlägg för då blir allt till sånt som inte intresserar någon.

Passa på, fråga och kommentera! Då blir det mera intressant för oss alla.

När jag kandiderade i kyrkovalet

      Kommentarer inaktiverade för När jag kandiderade i kyrkovalet

För åtta år sedan var jag uppställd som kandidat i kyrkovalet. Då skrev jag en insändare i lokaltidningen Åbo Underrättelser. Jag råkade snubbla över texten i min dator och tänkte att jag kanske kunde lyfta upp den igen. För det är ju dags för kyrkoval igen! Jag är inte uppställd som kandidat den här gången, men det hindrar inte att jag har en åsikt och vill puffa för att också DU ska använda din röst i valet!

Oberoende om du tycker att det skulle vara dags för förändring eller om du vill bevara allt som det har varit, så är att rösta det mest konkreta du kan göra. I valkompassen kanske du hittar din kandidat eller så får du bara titta på kandidatlistorna i din församling och fråga kandidaterna vad de står för. Och kom inte med argumentet ”det spelar ingen roll om jag röstar”. Skulle det inte spela någon roll om man röstar eller inte, skulle vi inte bry oss om att ordna fria val i Finland över huvud taget.

Så här skrev jag för åtta år sedan:

Till dig som tänker på att skriva ut dig ur kyrkan.

Så bra att du tänker efter!

Om du tycker att det är dåligt att dina skatteslantar används till att diakonipersonalen besöker ensamma och utslagna, håller de gamlas hand på åldringshemmet och möter vanliga människor i svåra situationer, då är du på rätt spår. Om du tycker att det är uselt att kantorn spenderar sina kvällar med att dra körövningar och veckoslut med att spela vacker musik för trogna lyssnare, då ska du sluta betala. Om du tycker att det är löjligt att gravgårdspersonalen sköter om gräs, blommor, häckar och träd så att gravgården är vacker när du besöker dina käras grav, då har du rätt plan. Om du ogillar att ungdomar samlas till läger och diskuterar och funderar över livets stora frågor just när de är som mest vilsna i sin ungdomliga yra, då ska du dra öronen åt dig. Om du är besviken på att den skatt du betalt används för att hålla den kyrka varm där släktled efter släktled samlats till glädje och sorg, då är det ett enkelt beslut. Om du inte kan acceptera att du betalar för att prästen väcks och ilar iväg när som helst på dygnet för att hjälpa dem som drabbats av någon ofattbar, tragisk olycka, då ska du ta ditt beslut.

Kyrkan, vår församling, är så mycket mera än biskopar, präster, kantorer, diakoniarbetare, ungdomsledare, vaktmästare och ekonomipersonal. Kyrkan – det är du och jag och alla andra medlemmar. Kyrkan, vår församling, gör så mycket mer än du kommer att tänka på när debatten går het i media.

Så bra att du tänker efter och kom ihåg att störst av allt är kärleken.

Idag skulle jag kanske skriva en insändare till dig som inte tänker rösta i kyrkovalet.

Feedback kan vara guld

      Kommentarer inaktiverade för Feedback kan vara guld

Idag åkte jag och kantorn tillsammans till Hitis. I bilen hinner man prata både det ena och det andra. Det är bra att hinna umgås och lära känna varandra. Det är bra att hinna diskutera ihop sig och planera för kommande arbetsuppgifter. Det är skönt att inte alltid behöva köra själv överallt.

Idag fick jag också höra några ord som värmde mitt hjärta. Jag sa åt kantorn att det har känts som om det mesta jag gjort sedan jag började jobba som präst har gått ur hand – i mun. Det vill säga jag har inte haft nån vidare framförhållning och det mesta har jag fått förbereda ganska strax innan respektive arbetsuppgift. Ibland har jag inte ens riktigt hunnit eller orkat förbereda mig så väl som jag skulle vilja, om ens just alls. På nåt sätt har jag ändå klarat mig så här långt.

Då sa kantorn att han inte märkt av något, utan att det verkat som att jag nog alltid tänkt igenom det jag gjort.

Tänk vad några få ord kan lägga sig som bomull kring en. Det kändes oändligt skönt att få höra att det åtminstone verkar som om jag vet vad jag håller på med.

Samtidigt vet jag att min långa erfarenhet som vaktmästare är en guldgruva för mig idag. Många saker har jag redan sett och hört, om än från en lite annan vinkel. Igår kunde jag galant instruera bärarna hur de skulle bära ut kistan från kyrkan när vaktmästaren inte var i närheten. Idag kunde jag luta mig tillbaka på att jag hört liturgin så många gånger att melodierna sitter i ryggraden även när jag står med handbokens noter framför mig och undrar ”hur var det den här melodin gick nu igen?”. Jag följde de första tre noterna och plötsligt kunde jag hela melodin i alla fall.

Å ena sidan buren av erfarenheterna, å andra sidan buren av att få vara ett redskap i Guds hand. Tacksam är jag för att vara buren.

 

Ps: Dagens predikan är här.