Nu när jag tittar i min kalender undrar jag när tusan jag ska hinna skriva tal, predikan och göra andra förberedelser. Av någon underlig anledning är det galet fullt – åtminstone känns det så för mig – i min kalender. Det är övergående och kräver mest stenhård planering av tidsanvändningen ett par dagar framöver.
Samtidigt som jag är stressad över att jag inte har full koll på hur jag ska hinna med allt så är jag kolugn och övertygad om att det ger sig. Det är verkligen en fantastisk känsla att allt inte hänger helt och hållet på mig. Det finns någon annan som hjälper och bär mig. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra orden “ämbetet bär” och tänkt “yeah, right” men det tycks vara något man måste uppleva själv för att riktigt förstå hur sant det är. Sen vet jag ändå inte om ämbetet är rätt ord, jag tror det bara är ett täcknamn för Gud. Fast när jag tänker efter är det väl inte så konstigt, Gud kallar till ämbetet och vem som slutligen bär är mindre noga. Gud är ju med i allt ändå.
Idag fick jag plötsligt två timmar mera tid än beräknat och jag hann pricka av bra många punkter på min to-do-lista. Så skönt!
Fast jag känner mig småstressad så är jag också otroligt lycklig ikväll. Jag har haft konfirmandundervisning den här eftermiddagen. Trots att timmarna är placerade direkt efter skolan när ungdomarna är trötta efter en lång dag i skolan orkar de hänga med och vara intresserade. Trots att jag känner att jag inte känner mig särskilt säker i skorna som lärare så är det fantastiskt att få undervisa och berätta om kyrkan och vår tro.
Fortfarande tycker jag att jag har fått världens bästa jobb. Det utmanar mig, tvingar mig att göra sånt jag aldrig gjort förut, och det ger mig möjligheter till så mycket roligt. Idag sjöng jag en psalm prima vista för andra gången och det kan jag egentligen inte. Prima vista betyder att sjunga direkt från noterna utan att ha hört sången tidigare. Undrar hur jag fått för mig att jag kan det? Jag är nog inte så lite tokig jag…