För tre år sedan sjöng jag sånger som både kärlek och sorg i en konsert som jag kallade för Sorg är kärlekens pris. Fortfarande tänker jag att kärlek och sorg går hand i hand.
Har man inte älskat, sörjer man inte heller.
Idag är den dagen på året när sorgen lyfts fram och vädras på ett allmänt plan. Många går till gravgårdarna och tänder ljus på gravarna och många söker sig till kyrkorna där man håller andakter och gudstjänster med parentation, ljuständning för de som gått bort under det senaste året. Det är rumsrent att tårarna rinner lite den här dagen.
Varför har vi bara en dag i året när sorgen är rumsren? Det fanns en tid när man gick sorgklädd ett helt år och då visste alla att man hade sorg och kunde förhålla sig till det. För det är ju så att när man sörjer blir man lite känslomässigt instabil. Plötsligt är det nåt som påminner en om någonting och så är det nära till tårarna igen, fast det skulle ha gått rätt länge sen sorgen var akut.
Jag tycker vi ska tala mera om sorg. Olika sorters sorg, för det är inte bara vid dödsfall man drabbas av sorg. Det är så mycket man kan sörja över! Så låt oss tända ett ljus för din och min sorg ikväll.
Jag har varit vid graven idag
och tänt ljus som så många andra.
Det var så vackert på kyrkogården
och jag fylldes av vemod.
Tveksamt sökte jag mig in i kyrkan.
Musiken, ljusen, kören drog mig dit.
Inte min tro.
Alla i kyrkan talar så trosvisst
om livet efter döden och evighetshoppet,
men jag vet inte vad jag tror
eller om jag tror.
Jag har knäppt mina händer
och blivit stilla vid ljuset:
Gud, tar du hand om också
sådana som jag?
Kanske är det just ditt ljus jag söker.
Jag vet inte, men Gud,
sök mig, trösta mig, ge mig frid.
Caroline Krook