Jag inser att jag har kommit till den tiden i livet när oron och ansvaret skiftar från föräldrar till barnen. När man är liten är det föräldrarna som tar ansvar och besluter hur det ska vara. När föräldrarna blir gamla är det barnen som (förhoppningsvis) ta ansvar och på ett varsamt sätt hjälper till att ta beslut. Jag har vänner… Read more »
Jag insåg att svaret på frågan kan bli långt och kanske intressera flera, så det får bli ett eget inlägg. Som en kommentar till inlägget Sista ruschen före ledigheten frågar Miina: Jag har alltid undrat om det som präst är så svårt som det verkar att ställa om så snabbt mellan glädje och sorg? För det mesta tycker jag inte… Read more »
Flaggan vajar på halv stång. Det är ett tecken på att någon dött. Samtidigt är det en vacker gest att visa att vi delar sorgen. Det är inte bara de allra närmaste som drabbas när någon kär person går bort, utan också vänner, grannar, arbetskamrater, bybor och avlägset bekanta har förlorat någon. Ofta säger man att sorgen drabbar de närmaste… Read more »
Jag är en hopplös sympatigråtare. Berättar du något som berör mig, rinner mina tårar över. Gråter du, så gråter jag. Upplever jag något vacker, gråter jag. Jag har med åren fått allt svårare att behärska mina tårar. Är jag trött är det stört omöjligt att stänga kranen. När jag var på skribapraktik för snart två år sen grät jag flera… Read more »
För tre år sedan sjöng jag sånger som både kärlek och sorg i en konsert som jag kallade för Sorg är kärlekens pris. Fortfarande tänker jag att kärlek och sorg går hand i hand. Har man inte älskat, sörjer man inte heller. Idag är den dagen på året när sorgen lyfts fram och vädras på ett allmänt plan. Många går… Read more »
Den här bloggen använder cookies för att följa med hur många som besöker sidan. Vi samarbetar också med Google Analytics. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies. Lär dig mer