När jag satt med fingret på publicera-knappen för förra inlägget, funderade jag om inlägget var för utlämnande. Det handlade ju om mig och mitt mående och känns nog väldigt privat. Någon annan hade säkert valt att inte skriva alls, men jag kände att den här sidan också behöver komma fram. Och jag är övertygad om att jag gjorde rätt.
För diskussionen som följde på min facebook-sida innehöll kommentarer som ”Känner till allt det du skriver.”, ”Så brukar det vara för mig också, att första veckan vill jag bara sova.”, ” det [är] så ”skönt” att höra att även andra känner och behöver likadant.”, ”Jag kommer ner i varv först efter två veckor.”, ”Känner igen dedär, ganska långt iaf, tyvärr.” och många, många flera. För att inte tala om alla peppande, uppmuntrande tillrop om att jag ska sköta om mig, vila och njuta av ledigheten.
Så hur har det tagit sig? Mot slutet av veckan var jag fortfarande trött och lättirriterad, men vissa sysselsättningar har varit bra för att få bort tankarna som snurrar. Dessvärre har tankarna på jobbet en förmåga att nästla in sig på kvällarna i alla fall. Drömmarna är kufiska och sätter mig i situationer där stressen emellanåt blir så stor att jag vaknar. Så helt tydligt är hjärnan fullt upptagen med att sortera och dechiffrera alla mina upplevelser från det senaste året.
Sen reste jag bort.
Jag packade väskan och gjorde ett miljöombyte som det så fint heter. Och faktiskt, de två senaste nätterna har jag sovit som en stock, utan konstiga, stressande drömmar. Hjärnan har fått nya impulser, ögonen sett nya vinklar, öronen hört ett annat språk, näsan har känt nya dofter. Tydligen var det just exakt vad jag behövde.
Nu hoppas jag att resten av semestern förlöper lugnt och stressfritt. Två lediga veckor ligger framför och det känns skönt.
