Pastorn och Havet

Det är så underligt. Jag får fin feedback av mina församlingsbor att det är skönt med en präst som är vanlig. De uppskattar mig för den jag är. Naturligtvis är jag glad över all positiv feedback men ibland känns det lite konstigt. För jag tänker ju att alla präster är vanliga människor. Samtidigt borde jag vara överlycklig för det är just det jag känner att jag vill visa som präst, att jag är en helt vanlig människa som fått ett mycket fint uppdrag. Men uppdraget gör inte mig märkvärdig, tvärt om.

Jag funderar på om det är i förhållande till mina föregångare som jag bedöms vara vanlig? Eller är det i jämförelse med en stereotyp bild av var präster förväntas vara? Jag borde kanske inte analysera utan bara tacka och ta emot, men jag kan inte låta bli att fundera. Jag funderar på om det är så att gemene man möter präster så sällan att de uppfattar präster som udda fåglar? Eller kan det vara så att det finns präster som inte lyckas eller kanske inte ens vill förmedla att det är helt vanliga människor till sina församlingsbor? Om det finns präster som hör till den senare typen beklagar jag det verkligen, inte ens de är märkvärdiga, tvärt om!

En annan sak som förundrar mig är de återkommande tacken för mina griftetal. Jag upplever inte att de skulle vara så speciella. Jag har två absoluta kriterier för vad som ska finnas i talet. För det första ska det finnas tillräckligt mycket av den avlidna i talet för att de som lyssnar ska kunna känna igen vem det är som jordfästs. För det andra ska det kristna hoppet och Gud finnas med i talet, annars är det inte ett tal för en kristen jordfästning. Utöver det tar jag mig språkliga friheter och målar bilder med ord, så gott jag kan.

Med dessa funderingar får jag konstatera att jag är lyckligt lottad. Jag trivs med jobbet och församlingen verkar trivas med mig. Vilken superkombo!