Det känns i kroppen, kan jag lova. Jobbet som präst är ibland slitigt och fysiskt tungt. Inte så där att jag skulle lyfta tunga saker eller röra på mig väldigt mycket. Tvärt om. Jag sitter allt för mycket.
Igår besökte jag huvudstaden för att delta i facebook-redaktionens terminsmöte där vi drog upp strategier, brainstormade och diskuterade allt mellan biskop och dop. Det resulterade i att jag satt i bil eller buss i närmare 8 timmar den dagen. Galet! Men att få träffa kollegorna ansikte mot ansikte gör att det är värt det.
Idag har jag suttit mest hela dagen vid datorn och febrilt gjort klart beredningen till kapellrådets möte på kvällen. Hela tiden fullt medveten om att det här borde ha varit gjort för en vecka sedan. Jag kom till arbetet 8.25 och åkte hem 19.00. Men nu är de viktiga dokumenten klara och godkända, så det är skönt att få lämna det arbetet för stunden.
Hela september har jag haft känslan av att vara ungefär en vecka efter med allt. Och, ännu är inte september slut. Det finns ännu uppgifter som ska vara gjorda inom september, så det är bara att fortsätta med fart några dagar till. Sen inbillar jag mig att oktober ska ge mig en gnutta mindre stress, men jag anar redan att den verkligen bara är inbillning.
Nu hör jag hur tillropen börjar hagla: Ta det lugnt! Se till att vila! Sköt om dig själv! Se upp med stressen! och ja, jag ska verkligen försöka göra allt det där. Men just nu, när jag sitter på färjan mellan Houtskär och Korpo njuter jag av att ha hela café utrymmet för mig själv och frihet att skriva det här blogginlägget. Jag är trött, men otroligt tillfreds med att ha fått gjort allt så här långt. 
I morgon är en ny dag och då ska jag ta itu med förberedelserna för helgens högmässa och Nalle-kyrka. På fredag är jag ledig från jobbet, men ägnar dagen åt ett förtroendeuppdrag. På lördag ska jag sova länge, äta gott och pyssla i trädgården.
Så det så.