Ibland är det tungt

      Kommentarer inaktiverade för Ibland är det tungt

Det känns i kroppen, kan jag lova. Jobbet som präst är ibland slitigt och fysiskt tungt. Inte så där att jag skulle lyfta tunga saker eller röra på mig väldigt mycket. Tvärt om. Jag sitter allt för mycket.

Igår besökte jag huvudstaden för att delta i facebook-redaktionens terminsmöte där vi drog upp strategier, brainstormade och diskuterade allt mellan biskop och dop. Det resulterade i att jag satt i bil eller buss i närmare 8 timmar den dagen. Galet! Men att få träffa kollegorna ansikte mot ansikte gör att det är värt det.

Idag har jag suttit mest hela dagen vid datorn och febrilt gjort klart beredningen till kapellrådets möte på kvällen. Hela tiden fullt medveten om att det här borde ha varit gjort för en vecka sedan. Jag kom till arbetet 8.25 och åkte hem 19.00. Men nu är de viktiga dokumenten klara och godkända, så det är skönt att få lämna det arbetet för stunden.

Hela september har jag haft känslan av att vara ungefär en vecka efter med allt. Och, ännu är inte september slut. Det finns ännu uppgifter som ska vara gjorda inom september, så det är bara att fortsätta med fart några dagar till. Sen inbillar jag mig att oktober ska ge mig en gnutta mindre stress, men jag anar redan att den verkligen bara är inbillning.

Nu hör jag hur tillropen börjar hagla: Ta det lugnt! Se till att vila! Sköt om dig själv! Se upp med stressen! och ja, jag ska verkligen försöka göra allt det där. Men just nu, när jag sitter på färjan mellan Houtskär och Korpo njuter jag av att ha hela café utrymmet för mig själv och frihet att skriva det här blogginlägget. Jag är trött, men otroligt tillfreds med att ha fått gjort allt så här långt.

I morgon är en ny dag och då ska jag ta itu med förberedelserna för helgens högmässa och Nalle-kyrka. På fredag är jag ledig från jobbet, men ägnar dagen åt ett förtroendeuppdrag. På lördag ska jag sova länge, äta gott och pyssla i trädgården.
Så det så.

 

Hur ska det bli nästa år?

      Kommentarer inaktiverade för Hur ska det bli nästa år?

Det är den tiden på året nu igen. Det ska skrivas verksamhetsplan och funderas på budgeten.

Verksamhetsplanen tog en god stund att fundera på, men särskilt skrämmande kändes den inte. Det var ju “bara” att skriva ner vad vi i församlingen vill göra i nästa år. Sen samlades kapellrådet en eftermiddag där vi gick genom texten och funderade om orden var just de  rätta. Stämningen var god och kommentarerna konstruktiva. Det kommer att bli rätt så lätt att klubba igenom den när vi har möte.

Budgeten däremot, har förorsakat mig några nya gråa hår. Hur ska jag förstå alla hundratals rader med siffror? Hur ska jag veta vilka summor som är rimliga och behövliga? Kapellrådet kände sig lika villrådiga och kunde inte ge mig så många goda råd.

Som med de flesta uppgifter som känns jobbiga har jag prokrastinerat och skuffat den ifrån mig så länge som möjligt. När jag väl tog tag i budgetmonstret krympte det till en intressant lektion i församlingsverksamhet! Tänka sig! Mitt verktyg var en rapport från ekonomikontoret där jag kunde kolla upp hur mycket pengar vi använt så här långt i år. Rapporten blev till en kodnyckel för att dechiffrera de ofattbara siffrorna! Plötsligt såg jag vart pengarna gått och kunde skapa mig en uppfattning om summorna som budgeterats för det här året är realistiska eller inte.

Verksamhetsplanen ska nu omsättas i siffror. Missionsmiddagen vi vill ordna kostar oss kanske några hundra och sittdynorna juniorverksamheten önskar sig kostar också en slant. Blommorna på altaret har kostat så där mycket under 2018, så här mycket hittills i år, så då behöver vi kanske öka på budgetförslaget en aning för nästa år? Plötsligt inser jag att budgeten är oändligt intressant!

Förvisso, jag har konstaterat det förr, bor det en liten byråkrat i mig. Jag älskar listor och jag älskar räkneproblem. Så hur kunde jag tro att jag inte skulle gilla budgeten?

bild från Pixabay

När det känns torrt

      Kommentarer inaktiverade för När det känns torrt

Det känns som att jag uppdaterar bloggen sällan nu. Ibland har inläggen pockat på och jag har kunnat skriva flera inlägg på raken (fast jag schemalagt dem och publicerat dem efter hand). Nu känns det som om textförrådet är tomt och jag inte har just något att skriva om. Samtidigt som jag känner att lusten att skriva nog ligger där och lurar.

När jag tänker efter är det kanske inte så konstigt att skrivklådan inte resulterar i blogginlägg för tillfället. Skrivklådan tvingas ut i form av Församlingslyktan, predikan, andakt, verksamhetsplan, föredragningslista och jag vet inte vad allt som kräver mina ord just nu. Det är mycket som måste göras nu, helst igår, och det tar på min kreativitet.

bild av olika sorters tryktyper

bild från Pixabay

Så därför väljer jag att skriva det här inlägget om att jag inte har ork att skriva. För faktum är att när skrivkrampen är som värst så är det bara att sätta sig ner och börja skriva. Om texten sen har rim och reson eller huvud och fötter spelar mindre roll. Bara jag skriver någonting. Då brukar jag kunna börja med ord i stil med “jag har ingenting att skriva om…” eller “jag vet inte var jag ska börja…” och sakta men säkert har jag skrivit någonting i alla fall. Precis som nu. Nu har jag skrivit ett blogginlägg om ingenting. Och det allra mest underliga med det hela är att Du har läst ända hit!
Tack och förlåt.

Idag tänker jag lata mig – på jobbet!

      Kommentarer inaktiverade för Idag tänker jag lata mig – på jobbet!

Det är fredag morgon och jag vaknar i övernattningsrummet i Prästgården. Jag sträcker på mig och funderar om jag ska stiga upp genast eller dra mig en stund till. Det är ganska skönt att vakna på jobbet efter en dag som igår. Jag kom till kansliet halv tio på morgonen och släckte lampan halv tio på kvällen.

Faktiskt så har de två senaste veckorna varit onödigt intensiva, då de lediga dagarna inte var särskilt lediga. Efter en månad på semester var det mycket som skulle ordnas omedelbums. Verksamheten drog igång, budget och verksamhetsplan ska göras, utbildningsuppgifter förberedas… Dessutom var det dags för tidningen Församlingslyktan att komma ut med höstens nummer. Så jag har skrivit och pusslat med texter och bilder för att få ihop en så tilltalande tidning som möjligt.

Den här fredagsmorgonen hade jag bara en liten detalj kvar att kolla innan jag kunde sätta igång med att skriva ut tidningen. Den här gången ska det skrivas ut 445 exemplar innehållande 5 pappersark var. Det tar en stund kan jag lova! Men jag har en otroligt fin maskin som skriver ut, nitar och viker tidningarna så jag behöver bara klicka lite i datorn så spottar den ut färdiga tidningar!

Medan maskinen jobbar tänker jag lata mig. Jag tänker göra just bara det som jag har lust med, för effektiv arbetstid har jag haft nog med ändå de senaste dagarna. Att övervaka maskinen är ju också en arbetsuppgift, visst?

Nu sneglar jag på Alaric Mårds bok som jag köpte här om dagen. Kanske jag skulle läsa den idag? För jag ska återkomma till Alaric i ett senare inlägg.

 

PS För den som inte bor i Houtskär men ändå vill läsa Församlingslyktan gäller det att prenumerera. Årsprenumerationen kostar 15 euro och kan beställas via 040 312 4452 eller houtskar.forsamling@evl.fi

Den öppna dörrens teologi

      Kommentarer inaktiverade för Den öppna dörrens teologi

Alla dagar under sommaren, som jag var på plats i mitt arbetsrum i Prästgården, lät jag ytterdörren stå öppen, på vid gavel. Det var ett medvetet val. Jag ville signalera att jag är här och du är välkommen!

Visst har vi öppethållningstider för kansliet, men min församling är så liten att det inte är någon större rusning till pastorskansliet. Så jag tycker att det är trevligare om dörren står öppen och man får droppa in då när man har något på hjärtat. För det är inte alls alltid så att man har möjlighet att komma på tisdag mellan 9 och 12. Och det är inte alls alltid så att man minns att man hade något ärende till prästen just då. Om dörren står på vid gavel är det ju lätt att sticka sig in då när man kan eller minns sitt ärende.

Jag skrev faktiskt i (kapellförsamlingens egna tidning) Församlingslyktan att jag önskar att man sticker sig in om det är någonting. Trots att jag inte bor i Prästgården vill jag ändå visa på gästvänlighet och på att jag vill att tröskeln ska vara låg till församlingen och prästen.

Det var en man som i somras sa till mig med glädje i rösten att “nu är det som det ska va” när dörren står på vid gavel! Ännu är vädret på min sida vad gäller att hålla dörren öppen på vid gavel, så jag fortsätter så länge jag kan!

Bilden är tagen på försommaren när körsbärsträden blommade. Innan jag insett att ytterdörren ska stå öppen så mycket som möjligt.

Faktum är att jag bedömer att den öppna dörren och kanske texten har haft verkan. Det händer sig att någon dyker upp och sticker sig in. Första veckan efter semestern var det redan två besökare som kom med sina ärenden utanför kanslitid. Det här gläder mig oändligt mycket.
Jag är tacksam för att församlingsborna visar mig sitt förtroende.

Hemmaplansfavör

      Kommentarer inaktiverade för Hemmaplansfavör

Idag har Marthorna firat 120 år av föreningsverksamhet med en stor, tvåspråkig festgudstjänst i Åbo domkyrka. Den kan man se på Arenen i 30 dagar framöver. Jag var inte där, utan jag var ombedd av Nagu Marthaförening att hålla gudstjänst i Nagu kyrka. I samråd med kyrkoherden gjorde vi så att Nagus kaplan Kjell höll högmässan i Houtskär och jag höll festgudstjänsten i Nagu.

Att få förrätta gudstjänst i min hemkyrka är varje gång lika fint. Jag har gjort det två gånger nu sedan jag blev prästvigd. Idag var kyrkan full av kvinnor, Marthor, och det var en fin känsla att se att det kommit Marthor från andra håll i den stora skärgårdsförsamlingen också för att delta och fira tillsammans i Nagu. Några män fanns det ju också i bänkraderna och det gläder mig.

Alla de varma kramarna och de fina ord som jag fick ta emot efter gudstjänsten värmer. Tänk att få ha ett arbete som uppskattas av så många! Jag svämmar över av glädje och tacksamhet. Det är en nåd och välsignelse att bli buren av församlingen!

Efteråt var det lunch på det som i tiderna hette Marthahemmet. Det var en uppsluppen och  glad stämning vid borden. Att få dela gemenskapen också vid lunchbordet var uppskattat av alla som deltog. För att inte tala om att maten smakade underbart!

PS. Min predikan finns åter att läsa på sidan Ordet är mitt.

 

Lugn och rivstart på samma gång

      Kommentarer inaktiverade för Lugn och rivstart på samma gång

Första arbetsveckan efter semestern är i full gång. På måndag när jag öppnade telefonen och mejlen var jag lite spänd på vad jag skulle möta. Jag var förberedd på att det kunde vara hur mycket som helst, men sist och slutligen var det inte så farligt. En hög med mejl hade jag förstås, men de betade jag av under dagen. Telefonsvararen hade några meddelanden, men faktiskt inget jag behövde åtgärda.

På tisdag hade vi höstens första personalmöte och till min stora lycka var vi fulltaliga kring bordet! Det har varit jag dvs. tf. kaplanen, diakonissan och vaktmästaren hela våren. Nu kunde ungdomsarbetsledaren vara med för att dagen för verksamheten i Houtskär har ändrat och så har vi en församlingsmusiker på 50% som också deltog i mötet. Det kändes verkligen som att vi var ett helt arbetslag när vi gick genom den inplanerade verksamheten för hösten. Härligt!

För även om arbetslaget är fulltaligt, blir det inte samma sak om man går om varandra hela tiden och aldrig har möjlighet att sitta kring samma bord. Knappast kommer vi att sitta hela gänget runt bordet varje vecka, men nu har vi möjlighet att träffas ändå.

På onsdagen hade jag första andakten på Fridhem för hösten. Det var roligt att komma dit igen och få träffa alla gamla bekanta där. Vi sjöng bekanta psalmer och jag använde berättelsen om silversmeden som finns i en andaktsbok tänkt för unga. Jag märkte att orden berörde de äldre på ett helt annat sätt än de unga. Jag kände att berättelsen gick betydligt djupare in hos dessa damer och herrar som bär på så mycket livserfarenhet. De vet vad ordet prövning betyder!

Torsdag och fredag är mina lediga dagar den här veckan. Tyvärr ligger jag efter med uppgifter som bara måste vara gjorda till veckoslutet, så här sitter jag framför datorn och försöker komma i kapp. Det är inte optimalt, det är inte bra, men jag har en känsla av att det jämnar ut sig lite framöver. Jag ska ta mig en promenad ut i svampskogen idag och lufta kropp och själ, så går det nog bra.

Bilden är tagen för flera år sedan. Jag kan bara hoppas på att hitta något liknande idag.

När fjärde veckan gått

      Kommentarer inaktiverade för När fjärde veckan gått

Det var den semestern det. Fyra veckor ledigt från jobbet, som kan sammanfattas med tre veckor nedtrappning och en vecka semester. Jag kan plötsligt förstå varför man har fem eller rent av sex veckor semester!

Det jag vet med mig själv från tidigare är att en uppdelad semester verkligen inte fungerar för mig. Då kopplar jag aldrig loss, utan behåller någon typ av jobb-mode trots ledigheten.

Den här veckan har jag funderat på hur det kan komma sig att fyra dagar ledigt mitt i arbetet känns som verkligt låååångledigt medan de fyra sista dagarna av semestern kändes som tragiskt lite.

Hur som helst, den sista veckan tog jag tag i mig själv och åkte iväg till Kimitoön och Hitis. Jag hade tänkt på ett återbesök ända sedan jag slutade arbetet där och jag kände att om jag inte kommer iväg nu, så kommer jag att ångra mig hela hösten.

Det blev glada återseenden, fast jag inte hann träffa alla jag gärna hade sett. Det blir säkert flera turer österut, för jag insåg att där man har vänner, där finns en del av ens hjärta!

Vy från Kasnäs mot Hitishållet

I morgon är det tillbaka till jobbet som gäller. Tidig väckning och sen får jag med spänning se vad som väntar mig. Jag har haft telefonen avstängd och inte kollat varken mejl eller kalenderprogram en endaste gång under semestern! Eller, nej, vänta, nu ljuger jag! Jag kollade mejlen en gång första veckan. Hur som helst, det kan vara precis vad som helst som väntar. Fast inget mega-allvarligt för då hade nog någon kontaktat mig via andra kanaler.

Jag kan väl erkänna att det är med en gnutta förväntan som jag återvänder till jobbet. Bra så, det skulle vara tusen gånger tråkigare om jag inte vill gå på jobb i morgon.

Nu kör vi — höstterminen, here I come!

När tredje veckan gått

      2 kommentarer till När tredje veckan gått

Dit for tredje veckan så det bara susade om det.
Jag försökte slappa. Jag skämde bort mig själv. Jag träffade vänner. Jag åt gott.
Det får bilden nedan bevisa.


Nu återstår en vecka av semestern. Det känns som ingenting. Det känns som att jag borde göra något speciellt av den veckan, inte bara slösa bort den. Samtidigt är det kanske så att jag borde bara slösa, slappa, njuta. För jag känner ju att jag redan inlett upptrappningen mot att jag om en vecka är tillbaka på jobbet.

När andra veckan gått

      Kommentarer inaktiverade för När andra veckan gått

När jag satt med fingret på publicera-knappen för förra inlägget, funderade jag om inlägget var för utlämnande. Det handlade ju om mig och mitt mående och känns nog väldigt privat. Någon annan hade säkert valt att inte skriva alls, men jag kände att den här sidan också behöver komma fram. Och jag är övertygad om att jag gjorde rätt.

För diskussionen som följde på min facebook-sida innehöll kommentarer som “Känner till allt det du skriver.“, “Så brukar det vara för mig också, att första veckan vill jag bara sova.“, “ det [är] så “skönt” att höra att även andra känner och behöver likadant.”, “Jag kommer ner i varv först efter två veckor.”, “Känner igen dedär, ganska långt iaf, tyvärr.” och många, många flera. För att inte tala om alla peppande, uppmuntrande tillrop om att jag ska sköta om mig, vila och njuta av ledigheten.

Så hur har det tagit sig? Mot slutet av veckan var jag fortfarande trött och lättirriterad, men vissa sysselsättningar har varit bra för att få bort tankarna som snurrar. Dessvärre har tankarna på jobbet en förmåga att nästla in sig på kvällarna i alla fall. Drömmarna är kufiska och sätter mig i situationer där stressen emellanåt blir så stor att jag vaknar. Så helt tydligt är hjärnan fullt upptagen med att sortera och dechiffrera alla mina upplevelser från det senaste året.

Sen reste jag bort.

Jag packade väskan och gjorde ett miljöombyte som det så fint heter. Och faktiskt, de två senaste nätterna har jag sovit som en stock, utan konstiga, stressande drömmar. Hjärnan har fått nya impulser, ögonen sett nya vinklar, öronen hört ett annat språk, näsan har känt nya dofter. Tydligen var det just exakt vad jag behövde.

Nu hoppas jag att resten av semestern förlöper lugnt och stressfritt. Två lediga veckor ligger framför och det känns skönt.