Dagen när jag behövde hjälp.

      Kommentarer inaktiverade för Dagen när jag behövde hjälp.

Brukar du be om hjälp? Jag är ganska stolt av mig och brukar försöka klara mig själv för det mesta. Igår blev jag ändå tvungen att ta till en bön om hjälp på facebook, för jag klarade inte själv av att få ut en soffa från Klubbrummet och förflyttad till Prästgården och jag var ensam på jobbet. Ett par timmar senare var soffan skruvad i bitar, buren från ena huset till andra och ihopskruvad igen! Vilken hjälpsamhet det finns bara man tar mod till sig och ber om hjälp. Det var faktiskt flera som erbjöd sin hjälp, men de snabbaste dök bara upp och fixade mitt problem.

Sen kände jag mig ändå lite snopen när soffan skruvades i bitar, för hade jag tänkt på det, hade jag kunnat flytta soffan själv.

Jag vet ju att det ofta finns hjälpsamma personer bara man tar mod till sig och ber om hjälp. Speciellt i Houtskär ordnar det mesta sig i ett nafs, har jag förstått. Och nu fick jag det bevisat. Jag vet ju också att det finns en glädje i att få hjälpa andra. Att få känna sig behövd och att få uppleva den andras glädje över att ha blivit hjälpt. Jag hjälper ju också gärna till om jag kan, jag också, men tänk att det ändå kan vara så svårt att visa sig beroende av andra!

För känslan av att stå i tacksamhetsskuld är inte en så trevlig känsla. Om man känner att man aldrig kan återgälda hjälpsamheten kan det bli jobbigt att be om hjälp. Å andra sidan är det inte roligt att hjälpa till om man känner sig utnyttjad. Det behöver finnas någon typ av balans mellan att hjälpa till och att ta emot av hjälp.

Det behöver inte vara så att hjälpen går fram och tillbaka mellan givare och mottagare utan hjälpen kan gå runt. Man kan låta de goda gärningarna sprida sig som ringar på vattnet och på något sätt brukar det goda hitta tillbaka till den som gjort något gott.

Jag är hellre en hjälpare än en mottagare av hjälp, men jag måste erkänna att det kändes bra att få ta emot den bredvilliga hjälp som erbjöds mig. Hjälpsamhet knyter band mellan oss människor och sådana band är goda band.

Tack och välsignelse till alla villigare hjälpare!

 

Sista veckan på gång

      Kommentarer inaktiverade för Sista veckan på gång

Nu är det sista veckan innan semestern. Jag känner både i kropp och knopp att det ska bli skönt med fyra veckor utan dess mera måsten. Förra helgen var intensiv med Crazy Raft Race på lördag och en tripp till Iniö för att hålla gudstjänst på söndagen. I den hettan som det var i helgen blev det extra påfrestande, och det känner jag ännu. Igår åkte jag hem en färja tidigare än jag annars tänkt mig, för jag var så trött och mådde inte bra. När jag kom hem sov jag bort en stund och sen kändes det faktiskt lite bättre.

Att åka till Iniö för att hålla gudstjänst är ett projekt för sig. Resan är fin och jag njuter verkligen av den, men den här gången kändes det lite surt nog. För när jag kom fram till Iniö, efter tre timmar på väg, visade det sig att ingen dök upp till högmässan! Där stod jag väl förberedd med predikan instucken i handboken och så blev det till ingenting.  Det händer sig då och då i de flesta små församlingar, så det är inte i sig någon överraskning. Den här gången var det nog värmen och den konsert som ordnades kl 13 som bidrog till mässfallet. Kantorn och jag höll en liten andakt med förbön för alla dem som inte tagit sig till kyrkan innan vi packade ihop och åkte hem.

I väntan på färjan från Iniö till Gustavs

Jag valde att åka hem norra vägen. För trots att det är ca 100 km längre var jag hemma tidigare än jag hade varit om jag åkt tillbaka samma väg jag kom! Dessutom resulterade det i att jag åkt hela Skärgårdens ringväg en gång den här sommaren (förutom att jag fuskade lite och skippade Nådendal) och jag kunde leverera ett brev till kansliet i Pargas på samma resa.

Idag och i morgon är vanliga dagar med förberedelser och diverse pappersarbeten, sen kommer veckans två lediga dagar innan veckoslutet med en vigsel och deltagande i hela församlingens högmässa i Nagu.
Och sen, sen är det semester!
Jag kan nästan börja räkna timmarna nu…

Crazy Raft Race och Houtskär fights cancer

Redan innan jag började mitt arbete i Houtskär informerade min föregångare Eva mig om en del saker som skulle vara bra att veta. En av de sakerna var att jag skulle reservera tid för att kunna agera domare vid Crazy Raft Race under sommaren.

Så när eldsjälen Cynthia kontaktade mig var jag förberedd. Visst ställer jag upp, det ska bli roligt, kunde jag svara henne. I lördags var det dags för den stora dagen.

Crazy Raft Race är en lekfull tävling, på fullaste allvar. Evenemanget ordnas för att samla ihop pengar till cancerforskningen. Ifjol var det första gången och då fick man ihop nästan 4000 euro tack vare många givmilda sponsorer! Självklart hoppas man överstiga den summan i år.

Det här året passade Cancerstiftelsens kundchef Asta Merenmies på att åka på cykelsemester i skärgården så att hon kunde delta i evenemanget. Tillsammans fick vi uppgiften att utse årets häftigaste flotte och att övervaka att hela tävlingen gick rättvist till.

Här kommer bilder på de fem flytetygen som deltog i tävlingen:

Hex Index Chicks flotte (a.k.a Andelsbankens lag)

Svenska Djungelbåtens lag

Bee Busters i sin flotte

Team Nåtö i Rosa bandets färger

Pargas Roddklubb

Här står alla deltagare uppradade och väntar på startskottet. Då gällde det att rusa ner till stranden, få ut flotten på vattnet och snabbast möjligast ta sig runt banan som gick rakt ut till en boj, efter att ha rundat den skulle två bojar till rundas innan man fick ta sig tillbaka in till stranden för att rusa upp till trappan igen.


Kampen var hård, kämpaglöden stor och publiken hurrade och hejade.Hex Index Chicks hade en grötmotor och två paddlare.

Svenska Djungelbåten förföljdes av en haj vilket antagligen fick flickorna att sätta manken till alldeles extra, för de kom faktiskt först i mål och vann tävlingen!


Här är en bild på bucklorna som delades ut.
Första pris fick Svenska djungelbåten.
Andra pris tog Team Nåtö hem.
Tredje pris gick till Hex Index Chicks.
Priset för häftigaste flotten tog Bee Busters hem.


Ett lotteri ordnades också och här är listan på priser som man kunde vinna. Det var inga små fjuttiga saker, utan riktigt fina och värdefulla vinster hade sponsorerna frikostigt delat med sig.

I år såldes lippisar men ifjol fanns det t-shirts att köpa. Åtminstone en sådan bongade jag på stranden under dagen.

Och till sist en bild på eldsjälen Cynthia Brunow. Hon är ett ostoppbart energiknippe, man kan inte säga annat.

Så en sån dag kan det bli ibland för en präst i den lilla församlingen långt ute i skärgården. Ändamålet var behjärtansvärt. Största delen av min församling var på plats den dagen, så varför skulle jag inte ha ställt upp?
Vi ses väl nästa år på Vitteludd?

Den gråtande prästen

      2 kommentarer till Den gråtande prästen

Åh, jag och mina tårar! Ibland rinner de bara över.

På vårvintern blev jag kontaktad av Siv Fagerlund, hon som sommarpratade 2017 om dottern Mimmi som “tog … sin pulka, och åkte rakt in i evigheten” och hon som fick hembygdspriset ifjol. Siv hade en idé om att ordna en sommarandakt för att hedra och minnas väckelsen som gick genom Houtskär med början i Björkö på 1920-talet.

Jag tyckte det var en fin idé och tyckte vi skulle spinna vidare på det. Som tur är, är Siv en driftig person som hållit pli på mig, för jag hann glömma bort det hela ett varv, men Siv påminde mig och det blev av till slut. Onsdagen den 24 juli kl 16 samlades vi i “Haandelsmans saali” på Björkö.

Siv och hennes man Bjarne hade förberett så fint. De hade tagit fram 24 stolar som alla behövdes, för precis så många kom det! Jag hade gjort ett sånghäfte med många av de älskade gamla sångerna och psalmerna. Kantorn satte sig vid tramporgeln som finns i salen och så sjöng vi av hjärtats lust. En psalm hade 6 verser, så jag frågade om vi orkar sjunga alla. Förslaget blev att vi skulle sjunga de fem första och den sista, vilket vi gjorde.

Siv berättade om sin mormor och hon läste valda delar ur några böcker som berättar om tiderna som varit. Hon hade också besökt Berndt Mårtensson och intervjuat honom. Vi fick lyssna till en del av inspelningen från slutet av intervjun. Siv bad Bernt avsluta med en bön och han bad så fint. Han bad innerligt för alla Houtskärbor och så bad han för prästen. Han bad för mig. Det berörde mig till tårar. Så där stod jag sen med tårarna rinnande under resten av andakten. Jag försökte skärpa mig, men jag fick inte stopp på tårarna. Förargligt. Men jag är otroligt tacksam över att ingen av deltagarna verkade dess mera störd av att jag stod där med tårarna rinnande.

Jag bad den erfarne prästen Paavo rycka in och leda förbönen vilket han vänligt gjorde. Under bönen hann jag få stopp på tårarna så det blev ett bra avslut på Sommarandakten.

Det var en stund av välsignad gemenskap.
Det här ska vi nog göra om nån gång!
(Fast kanske utan tårar då…)

1 dag, 2 gudstjänster, 10 färjor, 13 timmar

      Kommentarer inaktiverade för 1 dag, 2 gudstjänster, 10 färjor, 13 timmar

9.40 start hemifrån för att ta första färjan för dagen.
10.10 andra färjan lägger ut från Galtby med destination Kittuis


Ett snabbt varv via prästgården i Houtskär för att plocka med mig lite sådant jag behöver för dagen. Jag styr kosan mot Mossala och passerar två, små färjpass.
12.15 Färjan lägger ut från Mossala med destination Dalen, Iniö. Vi lämnar 20 bilar kvar på stranden bakom oss. Jag är extra glad för förkörsskyltarna.


Det är varmt i solen och Kyrkråttan och jag söker oss i skuggan på bryggan. Solen gassar och jag känner att jag bränner mig i solen. Jag har packat dåligt för dagen och tigger en keps av den snälla och trevliga skepparen. Turisterna och jag njuter av den underbart vackra skärgården ombord på Antonia, den 52 år gamla landsvägsfärjan.


På Iniö blir det gudstjänst med nattvard på Aftonro. Den är en halv timme senare än normalt för att jag kommer med färjan från Houtskär. Där möter mina två vänner upp och slår följe med mig.


Bra med vänner som kan föreviga när jag står och gapar med handboken i hand…
Vi firade en fin gudstjänst och fick till och med kyrkkaffe efteråt! Tack till alla som deltog och bidrog. Det var trevligt!


Och efter gudstjänsten gör vi ett snabbt studiebesök i Iniö kyrka, vilket förevigas med en glad kompisbild.


Efter en snabb lunch ställer vi oss i kön för att ta färjan till Houtskär.


16.15 Avgång från Dalen med destination Mossala. Alla ryms med och det finns rum kvar för flera på färjan. Skepparen och besättningen är fortfarande lika glada och trevliga. Det blir en trevlig pratstund på bryggan.


Vi avverkar åter två små färjpass mellan Mossala och Näsby. Färjtur 7 och 8 för min del, den här dagen.

I Houtskär blir det sånggudstjänst i kyrkan kl 19. Det är en gudstjänst där så många delar som möjligt är psalmer eller sånger. Det är en mycket speciell gudstjänst som jag får tacka kantorn i Kimito för!


Åter en gång är jag förevigad, men med munnen stängd den här gången.


21.40 Avfärd från Kittuis, destination Galtby.
Det här är  nästsista färjpasset för dagen och frågar jag en av besättningsmännen om jag får ta mina vänner med upp på bryggan för att visa dem hur de moderna färjornas bryggor ser ut. Där står vi sen och pratar bort hela överfarten, samtidigt som vi njuter av solnedgången över ett stilla hav. Utsiken är bedövande.


22.25 avgår vår sista färjtur för dagen från Retais till Pärnäs.
22.35 viker vi in på gården. Hemma igen efter nästan 13 timmar i skärgården.
Det var inte en vanlig dag på jobbet, men det var en härlig dag på jobbet med goda vänner som sällskap!
Det är nog inte så illa att vara skärgårdspräst, tycker jag.

 

Tack Rune, för bilderna du tog!

För sjuttioelfte gången?

      1 kommentar till För sjuttioelfte gången?

Ibland känns det som att vi alltid sjunger samma psalm.
Ibland känns det som om jag upprepar mig själv för sjuttioelfte gången.
Ibland känns det som att det verkligen inte finns något nytt under solen.

Och då har jag bara varit präst i ett drygt år!
Hur ska det inte kännas för dem som varit präster i tiotals år?

För någon vecka sen diskuterade jag med kantorn om att vi nog sjungit Må din väg (Psbt 947) till lust och leda nu. Kanske vi borde hitta någon annan psalm att avsluta med? Men, så tog vi Må din väg ännu en sista gång. Efter tillfället stannade några personer kvar och vi diskuterade psalmerna som sjungits, varpå en person sa att hen aldrig hört den där sista psalmen förr, men att den var fin.

Jag hajade till. Där hade vi tänkt utelämna den psalmen, för att den snart är söndersjungen, och så var den alldeles ny för någon!

Det är viktigt att jag påminner mig själv om att det som är tradigt för mig, kanske är nytt eller just det som inger en känsla av kontinuitet och trygghet för den som deltar i andakten, gudstjänsten eller förrättningen. Fast jag har sjungit samma psalm till lust och leda, har inte församlingsmedlemmarna gjort det.

Så okej, vi tar Blott en dag en dag gång till!

Det privata i det offentliga?

      2 kommentarer till Det privata i det offentliga?

Som präst är jag en offentlig person. I en liten församling är jag det kanske ännu mera än i en stor församling. För “alla” vet vem jag är i min församling – oberoende av om jag går klädd i prästskjorta eller i jeans och tröja.  Det här kan vara på både gott och ont. Mest på gott, tycker jag, men det finns dagar då jag helst kryper under täcket och låtsas att ingen vet något alls om mig.

Sen har jag ju lagt till en dimension till av att vara offentlig. Jag bloggar – det är mina funderingar som blir till texter som är öppna för alla att ta del av. Jag har min Kyrkråtta på Instagram och det kontot är öppet för alla att gilla och dela. Sen finns jag på facebook, där jag för det mesta delar en vink om att jag bloggat eller delar Kyrkråttans senaste bild.

Men, facebook-kontot är mitt privata. Så där kan jag välja vad jag delar med vem. Under det senaste året har jag fått många nya vänförfrågningar. Det är naturligt. Många församlingsbor vill vara vän med prästen på facebook, för det är så smidigt att där följa med eller ta kontakt. Ändå är det här på ett sätt ett gungfly och jag har tvingats tänka till hur jag vill ha det.

Vill jag vara vän med alla församlingsbor och andra som vill vara vän med mig? Kanske inte.
Vill jag dela med mig av allt till alla? Absolut inte.
Var drar jag gränsen? Med fingret i vattnet eller mera konsekvent?
Behöver jag ens förklara mig? Nej, egentligen inte, men det kan vara bra att göra det ändå.

Jag är glad över att jag har en vän som är proffs på sociala media. Jag vet att jag alltid kan fråga om råd och få stöd där. Jag är glad över att jag faktiskt själv jobbat med sociala media i en redaktion där vi diskuterat diverse spörsmål. Jag är ingen nybörjare, men ändå är det inte enkelt.

Idag blev det en krock mellan det offentliga och det privata. Eller kanske en krock mellan förväntningar och vad jag bjuder på. Så plötsligt kändes det viktigt att skriva av mig här. Att få säga att valet är mitt, vilka delar av mitt liv som jag delar med mig av och till vem. För det är exakt så det är, att valet är mitt. Att jag är präst betyder inte att hela mitt liv är offentligt.

En öppen dörr

      Kommentarer inaktiverade för En öppen dörr

När jag tog emot uppdraget att vara präst i Houtskär var det en och annan som undrade hur det skulle bli när prästen inte längre bor i prästgården. Inget ljus i fönstren på kvällarna, tomt och tyst skulle det bli. Jag förstår deras oro. Nu under sommaren låter jag dörren in till kansliet som är inrymt i prästgården stå på vid gavel när jag är på plats, alla dagar vädret tillåter det. Helt fysiskt vill jag visa att det står en dörr öppen till församlingen.

Bilden är tagen på våren när körsbärsträden blommade. Kansliets dörr är till vänster.

Idag fick jag höra första kommentaren om det. “Nu är det som det ska va” vill jag minnas att personen sade. Så bra, tänkte jag, för det är så jag vill att det ska va. Och jag vet att de som rör sig i byn ser att dörren står öppen. Jag hoppas bara att de verkligen vågar sticka sig in också, när dörren står öppen. Och så hoppas jag att de fortsätter med det även om jag måste stänga dörren när hösten kommer.

När man ingenting gör, kan mycket bli gjort.

      Kommentarer inaktiverade för När man ingenting gör, kan mycket bli gjort.

Det finns dagar då det känns som om man inte gjort något alls. De där dagarna när man gjort en massa småsaker som på nåt underligt sätt inte sätter spår i minnet.

Idag har varit en sådan dag. Jag har bokat in höstens verksamhet i kalenderprogrammet och i min egen kalender. Det tar förvånansvärt lång tid ändå att kolla och dubbelkolla att allt blir rätt. Ännu saknas en del datum och tider för verksamhet, men stommen är där. Resten får bero till efter semestern när alla anställda förhoppningsvis är på plats. Har vi tur, har vi också en kantor i arbetslaget då.

Så har jag bläddrat genom en hög med gamla papper som krävde att jag tar beslut om de ska arkiveras och i så fall var, eller om de ska slängas. Där hittade jag en del papper som är viktiga för mig och som jag inte har vetat var jag ska söka dem. Inte för att jag egentligen har haft tid att söka dem heller, men nu fanns de bara där i en hög framför mig. Perfekt. Nu ska jag bara läsa genom dem ännu…

Det här är nu de saker jag minns att jag gjort under dagen. Mellan varven har jag gjort både det ena och det andra, men det har varit just så smått att jag knappt ens minns det längre. Jag njuter storligen av att ha en dag utan inprickade arbetsuppgifter. Jag kan faktiskt ta tag i sådant som tar den tid det tar. Skönt att inte behöva känna någon tidspress utan få pyssla på i egen takt! I morgon blir det en sådan dag igen. Vilken lyx!

Tack Gud för söndagen!

      Kommentarer inaktiverade för Tack Gud för söndagen!

Det är nåt lustigt med söndagar. Det är arbetsdagar som är mer än arbete.

Den här söndagen har jag fått fira två mycket olika gudstjänster. Den första var en friluftsgudstjänst vid havsstranden och den andra en sånggudstjänst i en medeltida stenkyrka. På båda ställena var det många deltagare och härlig stämning.

pastorn med kyrkråttan. i bakgrunden ett altare och en havsvik.
Fantastiskt är ju också att jag har så härliga arbetskompisar. Jami och Josefin som ställer upp fast jag yrar och har mig. Tack för att ni finns, vi är ett bra team!

foto: Malin Eriksson

Kvällsgudstjänsten i min hemkyrka var speciell. Den gjorde mig varm i hjärtat och tårögd. Tänk alla dessa människor som kom för att fira gudstjänst. Tänk att de snällt lämnade sina vanliga platser längst bak och satte sig där långt framme nära mig och Josefin när jag schasade på dem. Tänk att två skröpliga seniorer fick hjälp att ta sig till kyrkan just ikväll, när det var så viktigt för dem att få komma. Tänk att damen som bara är på besök på orten blev så berörd att vi grät och kramades efteråt. Ja tänk, vi gjorde den gudstjänstens så bra tillsammans!

Det kändes faktiskt så bra att jag måste få sjunga mitt tack ännu efter att jag stängt kyrkdörrarna trots att rösten var så trött, så trött. Jag delar sången med dig.