I nattens mörka timmar

      Kommentarer inaktiverade för I nattens mörka timmar

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnista och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandra sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Viktor Rydbergs dikt Tomten är en vacker dikt med tillhörande vemod. För ibland, så där i midnattstimman, finns det en risk att man blir lite sentimental och vemodig. Själv sitter jag i ett lånat rum på åldringsboendet Solglimten och ska snart krypa under täcket. I morgon sjunger vi Var hälsad sköna morgonstund och Dagen är kommen, för oss är en frälsare född, men samtidigt är det min sista gudstjänst i Hitis kyrka i tjänsten och det är lite vemodigt.

Avsked är alltid vemodiga. Jag har fått nya vänner och nu känns tiden här allt för kort. Det finns så mycket jag hade velat göra. Det finns så mycket jag velat uppleva. Det finns så många jag velat hjälpa. Men, det är väl som Magnus Uggla sjunger, att underbart är kort. Fast vi talar nog om helt olika saker, han och jag.

Jag vet att mitt val är det bästa för mig, just nu, men ändå är jag ledsen över att välja bort något. Jag avskyr tanken på alla ledsna ögon jag mött. Jag avskyr tanken på att det är jag som gjort dem ledsna.

Så är det, som det alltid är i livet. Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman, medgång och motgång ständigt följs åt. Det är sanningens ord som psalmen förmedlar. Det finns inget liv utan både glädje och sorg. Och det är ju av de goda stunderna de vackra minnena vävs och av de tråkiga man lär sig.

Så nu ska jag glädjas över att få fira julotta (haha, klockan tio är det knappast längre otta) med min församling och sen ska jag göra som Maria och gömma allt i mitt hjärta och begrunda det.
Det här är Hitis kyrka i vinterskrud, fotograferad julafton 2018.


Julafton som kom och gick

      1 kommentar till Julafton som kom och gick

Nu kanske du tror att jag är mer än lovligt virrig och “vikuvill” (dialekt för: vet inte vilken veckodag det är), men faktum är att i går kväll firade min familj julafton. Otroligt nog lyckades vi hitta en dag när föräldrarna, syskonen, respektive och barn kunde stråla samman den här julen. Det var mer än jag vågat tro på tidigare i höst.

Vi ordnade julmiddagen enligt knytkalasprincipen och så åt vi tills vi nästans sprack. Det var avslappnad stämning och många skratt kring bordet. Faktiskt så var det den bästa julmiddagen jag ätit på länge, för vissa element saknades från vår julafton. Det var ingen julfred som utlystes klockan tolv som vi måste se på i teve. Det var ingen julkyrka som vi måste åka till på eftermiddagen. Det är ingen julotta vi måste masa oss upp till dagen efter. Det var helt enkelt bara en trevlig kväll tillsammans.

Jag märker när jag skriver mina jul måsten att två av dem är kyrkobesök. Det är inte så att jag egentligen tycker att de är måsten, utan de är sådana jag vill besöka för att julfirandet ska bli komplett. Ändå märkte jag igår att de lägger till en viss tidspress på julfirandet som vi nu kunde undvika, eftersom vi firade julafton ett par dagar på förhand. Nu kan jag istället njuta av dem utan tidspress när jag firar dem i arbetets tecken.

Jag och kyrkans folk är ju inte de enda som firar jul i arbetets tecken. Min svägerska arbetar inom vården och hon är på jobb hela julen, som så många andra inom vården. Färjepersonalen som ser till att jag kan ta mig till och från Hitis under julen sitter fast på färjan hela julen. Polis, brandmän, butikspersonal, hotell- och restaurangpersonal, vägunderhåll, sjömän, julgubbar och så många andra som jag inte ens kommer att tänka på, jobbar under julhelgen.

Så det är en hel massa människor som kanske väljer som min familj, att stråla samman någon annan dag än på julafton för att fira jul. Bra så, för julen är inte bara en enda dag. Den är många dagar. Även om det är fastslaget i vår kalender att juldagen är den 25 december varje år så kan man faktiskt fira när man hinner och orkar, OM man orkar.


Nu möter jag ledsna ögon

      1 kommentar till Nu möter jag ledsna ögon

I de här dagarna blir det så tydligt hur många som är ledsna och besvikna för att jag är på väg att lämna dem. Alla säger att de förstår mitt val, men att de kommer att sakna mig och helst skulle se att jag skulle stanna i församlingen.

Det känns sorgligt och hemskt att vara tvungen att göra så många så ledsna. Jag skulle så gärna stanna, men samtidigt blev jag erbjuden ett nytt uppdrag med så många fördelar för mig egen del att jag gärna tar emot det.

Jag har blivit väldigt väl emottagen och jag trivts från första stund i Kimitoöns församling. Jag var inställd på att stanna åtminstone något år, men nu blev det inte så. När jag väl tackat ja till det nya uppdraget började jag inse hur slitigt det trots allt är att bo på två ställen. Att inte få dela vardagen med familjen visade sig vara tristare än jag räknat med. Att varje vecka köra 135 km enkel resa för att vara hemma två dagar blev i vintermörkret tyngre än jag räknat med i sommarens ljusa nätter.

Trots det vill mitt hjärta brista för att jag tackat nej till att stanna kvar hos alla trevliga, härliga människor i församlingen. Både personal och församlingsbor. Alla ni som gett mig en kram eller tryckt min hand och sett på mig med ledsna ögon. Jag är så ledsen för att det inte blev längre än så här.

Samtidigt fanns det aldrig några garantier, det finns det aldrig. Vi vet aldrig vart vi blir kallade. Vi vet aldrig hur snart livet förändras. Och att stanna för att inte göra någon annan besviken, när det känns rätt för en själv att bryta upp, är aldrig en bra lösning. Vi måste vara sanna mot oss själva och ta hand om oss själva och våra familjer för att kunna hjälpa andra. Det svåraste av allt är kanske att ändå glädjas över att vi haft en fin tid tillsammans. En kort, men fin tid.

Och det är ju inte som att jag skulle flytta till månen eller dö. Jag finns ju kvar, på facebook, i bloggen och så träffas vi ibland, när vi råkas. Och inte att förglömma, Kyrkråttan fortsätter visa bilder på var vi rör oss!

Men nu, nu ska vi först fira jul!


Giv mig ej sång om glans och guld och prakt

      5 kommentarer till Giv mig ej sång om glans och guld och prakt

Det var någon i mitt facebookflöde som frågade vilken psalm vännerna gillade mest. Flera svarade genast Giv mig ej glans. Jag kände hur nackhåren reste sig. Jag kan bara inte gilla den psalmen. Jag gillar betydelsen av orden men jag kan bara inte med psalmen.

När jag gick i lågstadiet var det visst min lärarinnas favoritpsalm och det känns som om det var den enda psalmen som gnatades vareviga jul. Många gånger om. Jättemånga gånger!

Du hör, det är den tolvåriga Janette som talar. Den sjöngs i mitt tycke allt för många gånger och tre verser var typ tre verser för mycket. Den hade kunnat bli ett vackert minne, men på nåt underligt sätt har psalmen satt sig på tvären i halsen på mig.

Så nu när jag har fått leda de vackraste julsångstillfällena och människor önskar den psalmen för den är den vackraste de vet önskar jag att jag kunde gå på toaletten under tiden. Nej, kanske inte så drastiskt, men jag blir inte översvallande glad. Å andra sidan har de ju varit tacksamt att ha en på något sätt underhållande historia att dra i samband med den psalmen.

Kanske det går med den som med en poplåt jag avskydde i tiderna, men nu gillar för att den påminner mig om glada svunna tider. Kanske jag genom att berätta att jag inte gillar psalmen kan skrubba av mig känslan lite grann? Den som lever och sjunger julpsalmer får se.

Har du någon julpsalm du inte gillar? Eller har du nåt minne du vill dela? Kommentera gärna!

Till hög, till låg, till rik, till arm,
kom glad och hjärtevarm!


Har du läst i tidningen?

      Kommentarer inaktiverade för Har du läst i tidningen?

Har du läst dagens tidning?

Nej inte Husis eller ÅU eller någon annan dagstidning. Jag talar om Svenskfinlands största tidning. Den som många inte ens behöver prenumerera på själv utan får av sin församling.

Jag talar om Kyrkpressen.

För av någon underlig anledning är jag åter där. Jag vet inte vad det är för intressant med mig och varför media gillar att fånga in mig med lagom ojämna mellanrum. Månne det kan bero på att jag inte har förstånd att tacka nej?

Hur som helst, där är jag åter en gång…


Glädjen över att känna sig behövd

      Kommentarer inaktiverade för Glädjen över att känna sig behövd

För det mesta är mina lediga dagar måndag och tisdag, men en gång i månaden har jag ledigt veckoslut. Det betyder att jag en gång i månaden är ledig måndag-tisdag, jobbar 10 dagar och har sen ledigt lördag till tisdag. De här arbetspassen känns väldigt långa för mig. Just nu är jag inne på dag 7 av 10. På söndag kväll kände jag att jag ville åka hem till Nagu för att vara ledig ett par dagar, men då var det fem arbetsdagar kvar. Måndags morgonen var trög, men förra natten sov jag gott så i morse vaknade jag utvilad.

Och vilken härlig dag det blev! Jag fick inleda med att berätta julevangeliet med egna ord för de allra minsta barnen. Jag hade fem bilder och så hade jag gjort en kort punktlista så att jag skulle komma ihåg alla detaljer i rätt ordning. Barnen lyssnade noggrant och sen sjöng vi julsånger och åt julgröt.

Lite senare fick jag göra hembesök och dela ut julblommor till ensamboende äldre. Åh, denna härliga glädje över att bli ihågkommen! Fina samtal hade vi och så blev jag bjuden på det ena och det andra. Jag hade egentligen inte behövt bli bjuden på något alls, men faktum är att jag inte vill neka dessa ensamma glädjen att få bjuda prästen på något ätbart. För en del, speciellt gamla ensamma damer, är det livsviktigt att kunna bjuda på någonting. Det är rent av rörande att se hur glada de blir av att kunna vara värdinnor, så som de var förr i tiden.

Jag tror att vi som är unga och i arbetsför ålder har lätt att glömma bort hur viktigt det är få känna sig behövd. När man blir gammal och ensam är det inte längre någon som frågar efter ens kokkonst eller andra omsorger. Man förlorar kanske förmågan att ens sköta om sig själv! Det är frustrerande och irriterande att inte längre klara av det man gjort i en handvändning förr. Då blir det extra viktigt att någon gång få uppleva att man åter kan bjuda och att någon uppskattar det man gör.

Dagen avslutades sen med ett De vackraste julsångerna tillfälle. Vi var inte så många, men julsångerna klingade fint ändå och julstämning fick vi allihopa!

Tänk att det här är mitt arbete! Tänk att få betalt för att gör andra glada och kunna glädjas själv av alla härliga människomöten. Tack!


När jag inte tror på mig själv

      2 kommentarer till När jag inte tror på mig själv

Ibland drabbas jag av tvivel. Jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar på att jag ska ha något vettigt att säga. Ibland känns uppdragen stora och jag själv så liten och obetydlig. Det är väl kanske ganska vanligt, att man ibland drabbas av tvivel. Då behöver man plocka fram alla uppmuntrande ord man någonsin fått och suga på dem som på söta karameller. Om inte det räcker får man bara ödmjukt böja huvudet i bön och be om hjälp. Fast egentligen borde kanske ordningen vara den motsatta. Bön först, uppmuntrande karameller sen.

De senaste dagarna har jag gått och tuggat på uppdraget att säga några väl valda ord vid konserten i Kimito kyrka nu ikväll. Det är Raseborgs manskör som sjunger och så ska Finlands lucia delta. Jag gissar att kyrkan kommer att vara välfylld. Av någon underlig orsak känns det som ett stort tillfälle, fast det egentligen bara är ett tillfälle bland andra. Underligt.

Så som det är för de flesta i kyrkans tjänst i december har det varit bråda dagar med många uppdrag. Då blir det ibland ont om tid att sitta ner i lugn och ro för att fundera ut vilka de väl valda orden är. Igår hittade jag ett par timmar mellan uppdragen då jag kunde sitta ostörd och skriva. Jag läste dagens evangelium och plötsligt fanns orden där. Det blev ett tal, en andakt – åter en gång! Tänk vilken nåd.

Om du inte satt i bänken i Kimito kyrka ikväll och ändå vill veta vilka ord jag hittade, så kan du läsa mitt tal genom att klicka här.

 


När döden kommer plötsligt

      2 kommentarer till När döden kommer plötsligt

I onsdags när jag kom till kansli och skulle starta min dator visade den inga livstecken alls. Hur jag än försökte starta den totalvägrade den. Det här var mycket konstigt för jag hade senast använt den på söndagen. Den hade legat orörd i dockningsstationen och vad jag vet hade ingen annan heller använt den. Mystiskt.

Jag ringde förstås it-stödet och fick höra att om man håller inne startknappen i 25-30 sekunder kan den starta om på nåt sätt. Jag gjorde så och tadaa! Datorn vaknade ut sin koma. Via ett nätprogram kunde sedan it-stödet ta sig en titt på datorn. Han uppdaterade, rensade och gjorde vad nu it-stöd brukar greja med. Så var allt frid och fröjd. Jag kunde åter använda min dator.

Torsdagen spenderade jag på Hitis utan min dator så den fick åter ligga och vila i dockningsstationen. På fredagen startade datorn åter glatt på morgonen men på eftermiddagen, efter klockan fyra förstås, blev det hjärtstopp och hjärnblödning i datorn. Utan förvarning stängde den av sig och tvärdog. Nu hjälpte det inte längre att hålla inne startknappen länge.

Datorn är inte ens fyra månader gammal men it-stödet nämnde på onsdagen att det varit liknande problem med några datorer tidigare och diagnosen har varit ett från början skralt moderkort som gett upp. Så vitt jag förstår betyder det att datadöden är definitiv.

Som tur är hade jag redan förra veckan sparat det jag behöver från datorn på en minnepinne med tanke på att jag snart kommer att byta arbetsplats och datorn inte sen längre är min. Så jag antar att det enda jag behöver göra nu är att välsigna datorn till den eviga vilan och sända den till dataskroten. Sen kommer det förhoppningsvis en ny eftersom det ju finns garanti på  dylika tingestar. Nästa präst får en splitterny dator, tjohoo!

Som tur också är kan jag utan problem logga in på någon annans dator på kansli och jobba vidare. Alltså är det ingen större fara skedd. Bara en dator som dött. Vila i frid.


Herrens vägar är outgrundliga

      2 kommentarer till Herrens vägar är outgrundliga

Den heliga Birgitta bad “Herre visa mig din väg och gör mig villig att gå den”. Samma bön brukar jag be, ibland med tillägget “Herre, sätt upp stora skyltar så att jag ser var din väg går, för jag har inte alltid så lätt att förstå”.

När jag var på väg att bli klar med mina studier och prästämbetet hägrade bad jag Gud om en arbetsplats på rimligt avstånd hemifrån, men ändå så att jag inte skulle komma att jobba i den församling och samfällighet jag kände sedan länge. Jag fick som jag ville och ledningen var tydlig. Jag var glad och nöjd och full av iver för mitt nya jobb.

Nu när jag ser tillbaka ser jag att det fanns små skyltar som pekade åt ett annat håll, men som jag valde att ignorera. Jag ville pröva mina vingar och jag ville bort. Jag ville inte välja det som kunnat vara det lättaste, jag ville ha nya utmaningar. Jag ville få utrymme att bli präst utan att hela tiden släpa på mina historia. Ändå borde jag ha vetat att utan min historia är jag ingenting.

Jag fick tjänst i Kimitoöns församling och jag mottogs med glädje. Jag fick använda alla mina styrkor och jag fick söka min nya yrkesidentitet. Jag blev ofta önskad välkommen och många sade “Hoppas du ska trivas här!” Varje gång skruvade jag lite på mig. Orden skavde i mig. Inte så att jag inte skulle ha trivts, det gjorde jag från första stund, utan för att jag kände en rädsla för att göra människor besvikna. Jag visste ju inte hur länge jag skulle stanna kvar. Min tanke var att det här var min “avlägga-pastoralen-tjänst”, d.v.s. ungefär två år framöver och det kändes inte som en särskilt lång tid.

Det jag inte visste vara att det fanns en annan plan för mig. Den 16 november fick jag ett mejl från notarien på domkapitlet med förfrågan om jag var intresserad av tjänsten som tf. kaplan i Houtskär. Jag blev alldeles tagen på säng. Min första reaktion var att jag inte ville lämna Hitis och Kimitoön. Jag har ju nätt och jämnt kommit in i arbetet! Samtidigt hade jag bötrjat erkänna för mig själv att det är tyngre än väntat att veckopendla.

Jag tänkte, funderade och ältade. Tillsammans med min man gjorde vi plus- och minus-lista. Och jag vände och vred på alla argument. Jag bad Gud om vägledning för nu såg jag inga stora skyltar. Jag besökte Eva som varit Houtskärs tf. kaplan sedan sommaren. Hon som nu fått ett annat uppdrag och var på väg bort från Houtskär. Jag ville ju höra hennes erfarenheter och varför hon valde att lämna Houtskär efter bara ett halvt år. Var det någon hund begraven där?

Eva kunde lugna mig. Det var inga problem som drev henne vidare, utan Gud behövde henne på annat håll. Med den vetskapen kunde jag  till slut meddela notarien att jag var intresserad av tjänsten.

Så återstod den tunga uppgiften att berätta för min kyrkoherde att hon nu förlorade mig efter bara fyra månader. De verkliga förlorarna i den här förändringen är Kimitoöns församling och Hitis kapellförsamling.  Samtidigt får jag ju lita på att Guds plan även omfattar dem och att det i slutändan blir till det bästa även för den församlingen.

Det har varit många ledsna miner. Frågorna har varit många och somliga har gjort tappra försök att övertala mig att stanna. Samtidigt har alla sagt att de förstår mitt val. Själv kände jag mig som en åsna mellan två hötappar. Sorgen över att lämna den församling som tagit emot mig så väl är stor. Det har varit fantastiska människomöten och härliga stunder i arbetet. Jag känner mig inte alls klar med allt det jag tänkt att jag skulle göra här. Fast hur ofta känner vi människor att vi är klara med våra uppdrag?

Idag har domkapitlet fattat beslutet om att avbryta mitt förordnande som församlingspastor i Kimitoöns församling och gett mig ett nytt förordnande till Houtskärs kapellförsamling från och med den 1 januari 2019.

Det här året har varit fullt av förändring. Nu packar jag ihop mitt (fortfarande inte helt färdigstädade) hem i övernattningslägenheten och flyttar hem tillbaka till mannens och katternas förtjusning. Själv är jag nog ganska nöjd också.

Det här året har varit fantastiskt. Jag har fått vara med om mycket. Jag har fått så mycket! Det känns tryggt och samtidigt spännande att fortsätta framåt. Få se vilka överraskningar Gud har på lut åt mig i fortaättningen…


När prästen gick på restaurang en lördagskväll

      Kommentarer inaktiverade för När prästen gick på restaurang en lördagskväll

Efter en lång arbetsdag med ett alldeles underbart De vackraste julsångerna tillfälle kände jag hur hungrig jag var. Att åka hem till lägenheten för att koka havregrynsgröt kändes inte lockande, utan det kändes som dags för franskisar. Efter en snabb koll vilka mina alternativ var styrde jag stegen mot Strandhotellets restaurang. Där serveras franskisar en lördagskväll som ikväll.

Jag beställde min mat, med tillhörande franskisar, vid bardisken och stegade ut på den mysiga glasverandan. Jag hade kunnat sätta mig ensam vid ett bord, men det kändes lika lockande som havregrynsgröten. Två damer satt vid ett bord och jag frågade om jag fick göra dem sällskap. Visst fick prästen det!

Så jag slog mig ner, presenterade mig och så pratade vi bort en timme eller så. Härligt att få sällskap och roligt att lära känna ortsbor!

Kanske jag inte är riktigt som alla andra, men jag drar helt fräckt nytta av prästskjortan och bjuder in mig själv. För jag tror att det är enda sättet att bryta isen och bli bekant. Dessutom tycker jag att det är alldeles förskräckligt viktigt att prästen rör sig på samma ställen som vanligt folk och pratar om vanliga saker med dem där.

Så, mina damer, om ni råkar läsa det här, tack för trevlig samvaro ikväll!