På hösten, när jag nyss blivit arbetslös och framtiden låg framför mig lika vit som en islagd fjärd med pudersnö på sig, lovade jag stort att jag skulle producera fyra (!) radioandakter. Nu när deadline ligger fasansfullt nära undrar jag vad jag riktigt gick och lovade. Hur tänkte jag då?
Det är egentligen inte så farligt att göra fyra radioandakter, men man ska ju helst ha någonting vettigt att säga. Och det är där jag nu befinner mig, nere i den djupa brunnen av vettiga saker att säga och jag tycker mig inte hitta den minsta lilla droppe att ta till mig. Två av andakterna har redan fastslagna teman och den ena har jag en idé om vad jag ska tala om, men ändå. Jag kar skrivkramp, idétorka och en begynnande panik.
Det är därför jag åter sätter ord på det hela. För på nåt underligt sätt brukar det alltid lossna bara jag börjar skriva runt mitt problem. För att få lite tips och inspiration lyssnade jag på ett webinarium med en författare som drar en skrivskola . Hon fokuserade på hur man skriver en bok och visst hade hon bra tips att ge! Hon sa till exempel: utgå ifrån att det första utkastet är skit. Det är en text bara för författaren själv. Och hon sa att skrivande är precis som vilken annan sport som helst – man behöver träna. Ju mera man skriver desto bättre blir man på det. Så skriv, skriv, skriv!
För att man ska kunna skriva behöver man en idé. Någon uppfattning om vad det är man vill säga. Och sådana idéer växer bäst hos mig när jag kan plocka idéfrön i det dagliga livet och de vattnas av diskussioner med andra människor. Att sitta hemma mest bara för mig själv ger inte särskilt många frön.
Vill du ge mig en puff kan du dela med dig av dina frön – vad skulle du vilja höra om i en andakt i radion?