Vilka skelett har jag gömt i bloggen?

      Inga kommentarer till Vilka skelett har jag gömt i bloggen?

Här en kväll såg jag på Maria och Sommarpratarna och avsnittet om offentlighet med Eva Biaudet, Marco Bjurström och Sonja Kailassaari som gäster. Jag började fundera på offentlighet och hur jag tänker kring det själv. Inte för att jag är en så värst offentlig person – men tänk om jag någon gång blir det? Tänk om det jag skrivit här i bloggen blir till spöken och skelett i garderoben?

Kan man alls tänka så? Det är ju åter en gång att ta ut oro på förhand, att betala ränta på ett lån jag inte tagit eller ens vet om jag någonsin kommer att ta?

Idag levs livet betydligt mycket mera öppet än för 20 år sedan i och med sociala media. Allt vi bjuder på av oss själva, utan att ens tänka på det kan komma tillbaka och bita oss i rumpan en vacker dag. Det där inlägget vi lade upp och efter fem minuter insåg att var åt skogen och tog bort, kanske någon redan hade tagit en skärmbild på och den bilden får sitt eget liv på nätet? Maktlösa ser vi sen på hur våra fem minuter av oeftertänksamhet kanske förstör ett helt livsverk. Klimatet på nätet har blivit otroligt skoningslöst.

I diskussionen i programmet uppskattade jag speciellt när Eva Biaudet sa att hon i sitt sommarprat försökt lyfta fram att även politiker är vanliga människor med hem, familj och vanliga liv. Att vara riksdagsman är också ett jobb som man kan bli trött på. För jag tror att vi så ofta glömmer bort att kändisar också är helt vanliga människor. Och det är ju i princip samma agenda jag har med min blogg – att visa att jag är helt vanlig fast jag är präst.

Marco Bjurström spann vidare på temat när han lyfte fram att när man blir berömd är det personen, eller kanske man kunde säga rollen, människorna ser i offentligheten som de uppskattar medan de inte alls känner sin idol på ett privat plan. Också här kände jag igen mig en liten gnutta. Den jag är på jobbet är inte hela jag. Min familj har en annan eller en mera mångsidig bild av mig än den församlingsborna ser.

Ledsen blev jag över det Sonja Kailassaari berättade om hur det är att hamna på löpsedlar. Hur maktlös man är när skvallerpressen skriver sådant om en som inte är sant. Tack och lov har jag ingen erfarenhet av sådant, men jag har länge tänkt att mycket av det skvallerpressen skriver om kändisar och kungligheter måste vara rena lögner. För oss som läser skvallret blir kändisarna till sagofigurer, men bakom bilderna finns ju helt vanliga människor med känslor som du och jag. Det glömmer vi så lätt, tyvärr.

Så offentlighet är ett tveeggat svärd eller ett mynt med två sidor. I lagom doser kan det säkert vara ett bra verktyg, men risken är stor att någonting går snett och då kan barmhärtighet vara ett mycket främmande ord.

Jag är rätt nöjd med var jag är i livet just nu och framtiden blir vad den blir. Livet ska ändå levas här och nu – oberoende av grad av offentlighet.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *