Vilken överraskning!

      2 kommentarer till Vilken överraskning!

Den här eftermiddagen blev jag uppvaktad av en liten delegation församlingsbor som kom sjungande med ett platt paket. De hade luskat ut att jag fyller år idag. De hade samlat ihop till presenten och låtit specialtillverka den.

Nu är det inte längre någon tvekan om vems bil det här är.
(EDIT: Det är alltså dekalen på bilen som är gåvan, inte bilen.)

Jänn kombär Hootsjärs presstin

På svenska:”Här kommer Houtskärs prästen”

Jag känner mig som coolaste prästen i stan med den allra härligaste församling en präst kan önska sig. Tack, tack, tack alla ni som var med och kokade ihop den här presenten!

Tre dagar i Köpenhamn

      Kommentarer inaktiverade för Tre dagar i Köpenhamn

Den här veckans onsdag till fredag har jag deltagit i de Nordiska Prästförbundens Samarbetsorgans (NPS) möte i Köpenhamn. På plats har varit representanter från Danmark, Färöarna, Island, Norge och Finland medan en svensk representant har deltagit i mötet på distans.

Vi delade erfarenheter från corona-tiden och kunde konstatera att vi hade mycket gemensamt. Alla hade fått ställa in, ställa om och ställa till med helt nya verksamhets former.

Vi besökte tre väldigt olika kyrkor och fick höra om hur man strävade efter att finnas där församlingen finns. Det är viktigt med kyrkor att samlas i, men det är människorna i församlingen som är kärnan. Det är mötet med varandra och det heliga som gör kyrkan viktig.

I ett helt vanligt hus i en förort finns kyrkan

Huvudingången ser ut som vilken dörr som helst

Inne gömmer sig en sal som är både katedrallik och modern på samma gång

I hamnen ligger en pråm med ett hus på förtöjd. På taket skvallrar korset om att det är nåt särskilt.

I salen som rymmer 100 personer binder de stora fönstren samman inne och ute. Altartavlan är målad av ca 10-åriga barn, sk minikonfirmander.

I den gamla stenkyrkan saknas de fasta bänkarna och i stället finns det soffor och fåtöljer att sitta bekvämt i. Även ljus- och ljudanläggningar för konserter.

Gammalt och nytt samsas i det gamla kyrkorummet.

Vi informerade varandra om vad som varit och är på gång i de respektive prästförbunden. Det öppnade ögonen för likheter och olika utmaningar i de olika länderna. Det gav tips och idéer vi kan låna av varandra för att utveckla det egna förbundsarbetet. Det gav mersmak för samarbete mellan länderna.

Allt det här varvades med mycket god mat, många inspirerande samtal och hjärtliga skratt. Allt i en anda av vänskap och solidaritet.

Resan gav också lagom med tid för att turista i det underbara vårvädret. Här tre bilder på “turistmåsten” i stan som gav anledning till härliga promenader i vårsolen.

Nyhavn

Den lille havfrue

Amalienborg

Kyrkkaffe – den förlängda gudstjänstgemenskapen

      Kommentarer inaktiverade för Kyrkkaffe – den förlängda gudstjänstgemenskapen

Söndagen den 15 mars 2020 firade vi i Houtskär den sista högmässan med kyrkkaffe innan pandemi-restriktionerna trädde i kraft allt stängde ner. Idag, den 27 februari 2022, firade vi högmässa med kyrkkaffe för första gången sedan dess.

Under tiden mellan dessa två datum har gudstjänster sänts direkt över nätet, filmats och blivit sända, firats med begränsat antal deltagare som använd ansiktsmasker och hållit avstånd från varandra. Kaffe fick vi dricka hemma långt ifrån varandra. Vi ställde in och vi ställde om. Vi har lärt oss en massa och fått försaka en massa.

Pandemin är inte över, men den verkar vara på avtagande så att vi sakta, men säkert kan tro på en mera normal tid igen; det nya normala som vi hört talas om i två år nu.

Hade vi då fått höra att det här eländet skulle pågå i två år hade vi kanske inte orkat. Hade vi fått höra att ett elände skulle avlösas av ett annat hade vi helt säkert inte orkat. Livet är ett enda stort risktagande, men tron, hoppet och kärleken ger oss mod att våga leva ändå.

Tron är en grundton som ger oss en trygghet när ingenting verkar vara pålitligt. Tron är kartan över den otillgängliga terrängen så att vi kan hitta vägen fram.

Hoppet är det vi ska mata och låta växa. Hoppet ska vi inte överge för det ger oss kraft och styrka för dagen som kommer – hur den än ser ut.

Kärleken är kraften som hjälper oss att förändra världen. Kärleken ska vi slösa med så mycket vi kan för att hålla ondskan stången.

Och när allt annat verkar tröstlöst får vi komma samman till gudstjänst och kyrkkaffe. Ta en liten paus och fylla på våra förråd av tro, hopp och kärlek.

 

PS.
Den här gången var det svårt att förbereda predikan, men det skulle göras ändå. Jag vet inte riktigt om mina ord kan ge någon någonting, men jag publicerade den ändå. Håll till godo.

 

Surrealistiskt

      4 kommentarer till Surrealistiskt

Idag på dagen kom budet att kyrkor runt omkring i landet kommer att ringa i klockorna kl 19 för fred. Självklart skulle även vi i Houtskär delta.

Vi ringde i klockorna och höll en kort andakt med ljuständning i kyrkan.

Känslan är surrealistisk och tankarna går åt många håll. I samma kyrka har man bett för freden förr, men inte hade jag trott att det skulle bli min uppgift så här konkret.

Herre, förbarma dig!

Vigseldatum: 22.02.2022

      4 kommentarer till Vigseldatum: 22.02.2022

För en tid sedan annonserade jag om möjligheten att gifta sig i Houtskärs kyrka tisdagen 22.02.2022 på Facebook. Annonsen väckte stor uppmärksamhet och muntra uppmaningar delades mellan vänner att passa på nu!

Jag vågade inte riktigt tro att jag faktiskt skulle få viga någon den här kvällen, men mina tvivel kom på skam! Jag har läst kärlekens lov och skålat i alkoholfritt bubbel i kväll!

Vilken glädje det är att få erbjuda en möjlighet och se att församlingen svarar!

Kan min livsberättelse inspirera andra?

      Kommentarer inaktiverade för Kan min livsberättelse inspirera andra?

Tänk att vara ombedd att få berätta om sin livsväg! Jag tycker ju inte att mitt liv har varit så speciellt, för det är mitt liv det handlar om. Mina uppförsbackar och nerförsbackar. Mina mer eller mindre medvetna vägval. Mina misslyckanden och framgångar. Fast jag måste erkänna att ju flera gånger jag berättar om min väg genom livet, desto mera kan jag se på hur förunderligt allt har ordnat sig. Det är visst genom att spegla sig i andra som man lär känna sig själv.

Från tiden då jag sjöng med i församlingens barnkör till att jag idag är präst hänger allt ihop på ett sätt som jag bara kan förklara med Guds ledning. När jag skriver de orden känns det  lite pretentiöst och väldigt religiöst, men det är verkligen bara den förklaring jag kan se. Livet har varit alldeles för komplicerat och spretigt för att jag själv skulle förstå vad allt skulle leda till.

Idag när jag ser bakåt ter sig allting alldeles självklart, men när det hände kändes det som att ingenting hängde ihop. På ett sätt har jag bara låtit livet ske. Någonstans längs vägen vaknade en längtan som jag knappt vågade sätta ord på. När jag identifierade vad det var jag ville, blev mitt arbete för att nå dit mycket målmedvetet. Och möjligheter öppnade sig som jag aldrig ens vågat drömma om.

Idag kan jag åter känna att livet händer och att jag inte kan se vad allt som nu upptar min tid ska leda till. Samtidigt känner jag en stor trygghet i att jag inte behöver oroa mig för framtiden. Jag är övertygad om att allt jag gör, allt som händer, är pusselbitar i ett mönster jag inte ännu kan se.

När jag berättade om min livsväg på Petra frukosten i lördags fick jag vara en inspiration för andra. En kvinna tackade och sade att min berättelse gav henne tröst och framtidstro. Kanske det fanns en större mening med hennes liv också?

Varför skrattar vi så sällan i kyrkan?

      Kommentarer inaktiverade för Varför skrattar vi så sällan i kyrkan?

I dag, liksom alla fredagar, publicerade Åbo Underrättelser kolumnen Spaltaren. Den här gången var det min tur att tänka till. För att hitta inspiration slog jag upp kommande söndags evangelietext. Där jämför Jesus spridandet av Guds ord och tron med säd som sås vid vägkanten, bland tistlarna, på berggrunden och i den goda jorden.

Min text hänger mycket löst ihop med bibeltexten, men texten inspirerade mig att tänka och skriva. Om du inte har tillgång till ÅU och inte vill vänta till söndagen när den blir tillgänglig på nätet kan du läsa texten här.

Pastorn goes Petra-frukost

      Kommentarer inaktiverade för Pastorn goes Petra-frukost

I mitt förra inlägg berättade jag en del om vad mitt arbete som präst går ut på. Nu i lördag är jag inbjuden till Petrus församling i Helsingfors för att berätta om min väg genom livet. Om du befinner dig i närheten kan du komma med och äta frukost och lyssna till min berättelse.

Sök gärna upp evenemanget på Facebook och klicka på kommer så vet värdinnorna hur mycket frukost de ska förbereda, men det är inget tvång. Välkommen med!

Kall eller jobb? Mitt svar på en läsarfråga

      6 kommentarer till Kall eller jobb? Mitt svar på en läsarfråga

Hencko kommenterade inlägget En salig blandning och frågade:

Det här var intressant! Har faktiskt många gånger funderat på hur en prästs dagar ser ut. Jag menar, man ser er på era “uppdrag” och jag förstår att de skall förberedas, men vad annat håller ni på med? För även om många pratar om att det är ett kall att vara präst så är det ju också ett jobb. Är det svårt att hålla det privata livet isär från jobbet eller flyter det allt samman till ett?

Jag tror att det finns många jobb man bara ser en bråkdel av, men på nåt sätt känns det som att det är väldigt hemligt vad präster gör när de inte syns nånstans. Jag ska försöka svara på frågan så gott jag kan, men jag vill påpeka att det här är min verklighet. Andra präster har säkert andra tankar och upplevelser.

Vad allt håller präster på med?

Det är ju väldigt olika i olika församlingar. Själv är jag kaplan i en liten kapellförsamling, vilket gör arbetsbilden mycket varierande. Men få se här nu vad allt jag sysslar med…

  • Gudstjänster, förrättningar (dop, vigsel, jordfästning) och andakter med alla sina förberedelser. Inkluderar samtal med de berörda vid förrättningarna.
  • Samtalsgrupper och andra träffar.
  • Konfirmandarbete – månadsträffar, veckoslutsläger och sommarläger. Konfirmation.
  • Själavård, personliga samtal och födelsedagsuppvaktningar.
  • Verksamhetsplanering och överläggningar med arbetskamrater och kollegor.
  • Förbereder, deltar och leder möten. Skriver protokoll efteråt, samlar underskrifter och arkiverar till slut resultatet.
  • I samarbete med en liten redaktion skriver, ombryter, publicerar och postar jag den lilla församlingstidningen Församlingslyktan fyra gånger i året.
  • Sköter informationen lokalt via affischer, tidningsannonser och sociala medier.
  • Ser till att saker och ting kring Meditationsstigen fungerar som de ska.
  • Svarar på e-post och i telefon, handlar förnödenheter, kokar kaffe, städar undan, plockar i och ur diskmaskinen eller vad allt som för stunden kan behöva göras.
  • Vikarierar mina kollegor på andra håll i den stora församlingen när det behövs.
  • Har ett finger med i redaktionen för Evangelisk-lutherska kyrkans Facebook och Instagramarbete.
  • Inte att förglömma tiden det tar att ta sig från uppdrag A till uppdrag B under arbetsdagen.

Sen vet jag inte säkert om jag kan eller ska räkna det att jag

    • studerar och fördjupar mig,
    • sjunger med i kyrkokören,
    • bloggar om mitt jobb och mina tankar,
    • ibland håller radioandakter och skriver kolumner,
    • har förtroendeuppdrag inom fackförbundet,

som arbetsuppgifter eller sånt jag gillar och mår bra av.

Kall eller jobb, privat eller arbete?

Det är ett kall att vilja bli präst. För att bli prästvigd krävs ett inre kall (att man själv känner att det är meningen att man ska bli präst) och ett yttre kall (någon församling eller annan lämplig arbetsgivare vill att man ska bli präst). Men sen är det ju också ett jobb, precis som Hencko skriver i sin fråga.

Det är ett annorlunda jobb, för som präst har jag ingen arbetstid. Jag har rätt att hålla två dagar ledigt per vecka, men utöver det är jag i tjänst. Här kommer det an på en själv (och ens förman) att se till att man jobbar rimligt mycket. Jag tycker det är otroligt skönt att inte behöva fundera på om jag jobbar 32 eller 52 timmar den här veckan. Eller om det är en arbetsuppgift att prata med farbror N eller konfirmand M när vi råkas i butiken. Det bästa är ju om man kan hålla sig till ungefär 36-40 timmar per vecka, men det finns ett stort mått flexibilitet i systemet som kräver stort eget ansvar.

Jag vill hålla skillnad på mitt privata liv och mitt yrkesliv, men jag märker att det inte alltid är så lätt. Präst är man 24/7, det går inte att komma ifrån. Jag har åtminstone en kompis som alltid pratar om mig som prästen när vi ses, fast det är fullständigt privat. Jag antar att min kompis fortfarande tycker att det är STORT att jag blev präst. Så det får jag väl bjuda på.

Det är alltså inte så lätt att skilja på privatliv och arbete. Det gäller att vara medveten om var ens egna gränser går och arbeta aktivt för att hålla dem. För mig är det en fördel att inte bo på arbetsplatsen, vilket jag upplever att det skulle vara om jag skulle bo i prästgården. Jag bor inte ens på samma holme. Jag har alltså möjligheten att dra mig undan och ta lite avstånd från arbetet.

Inte för att jag skulle ogilla jobbet eller församlingsborna, utan för att jag behöver ladda mina batterier så att jag kan tjäna på bästa sätt när jag är i tjänst. Det här tror jag att alla präster behöver känna efter vad som är bäst för att hitta sitt eget sätt att förhålla sig till arbete och privatliv.

Som du märker är frågorna inte lätta att ge helt klara svar på. Men det är kanske just en av orsakerna till att jag gillar jobbet/uppdraget/tjänsten/ämbetet. Jag brukar säga att jag har företagarens frihet, men arbetstagares trygghet. Helt perfekt alltså!

Så att förvaltningstomten blir glad

      Kommentarer inaktiverade för Så att förvaltningstomten blir glad

Jag har en kompis som säger att det bor en liten förvaltningstomte i henne. Den tomten blir glad när hon skriver protokoll eller gör andra byråkratiska uppgifter. Jag har sedan länge upptäckt att det bor en förhållandevis stor förvaltningstomte i mig. Att skriva kallelser, föredragningslistor och protokoll gör min förvaltningstomte glad i magen.

Innan jag blev prästvigd gick jag genom ett psykologiskt test och i resultatet av det fick jag veta att jag är en sådan som behöver ungefär lika delar av arbete med andra människor och arbete för mig själv. Det stämmer så på pricken!

Jag älskar att leda grupper och ha sociala kontakter, men lika mycket älskar jag att få sätta mig vid datorn och glädja min förvaltningstomte. Ibland är det otroligt skönt att skriva ett protokoll, för då behöver jag inte vara kreativ och tänka ut fyndiga formuleringar. Det är bara att skriva rakt upp och ner så som ett protokoll ska skrivas.

Den senaste veckan har jag haft en omfattande föredragningslista att skriva. Med en del ärenden har jag fått göra lite detektivarbete för att beredningen ska bli vettig och det har varit grymt spännande och givande. Andra ärenden har varit mera rutinartade och betydligt lättare att skriva.

Det är ett tag sen jag senast skrivit förvaltningstext, så det blev ju ändå att kolla lite här och där för att få det utformat så som det förhoppningsvis ska vara. Roligt är det hur som helst!

(Jo, jag vet, jag är lite knäpp – men det behövs såna typer också!)